New York Dolls – Göteborg, Sticky Fingers 28/04 -10
Vad underbart det är att gå på riktigt bra spelningar. Det lyfter upp hela ens tillvaro.
Inför spelningen fanns en viss nervositet. Det är inte alltid som legendarer ska återförenas. Myten kan gå förlorad. Nu har New York Dolls gjort två riktigt bra comeback skivor men om det även skulle hålla live visste man inte.
Sticky Fingers var fyllt till sista plats. En riktigt kul publik där man ändå förvånades över den höga medelåldern. En del höll fortfarande kvar vid sitt rock n’ roll utseende menas andra hade blivit tunnhåriga och hade skjortan nedstoppad. Det som dock enade alla var kärleken till bandet som stod på scenen.
Det var nästan svårt att ta in det stora när David Johansen och Sylvain Sylvain kom ner för trappan och äntrade scenen. Två personer som var med och formade både glamrocken och punken i början av 70-talet. Deras inflytande går inte att förneka.
Som första låt kom Looking for a kiss. En liten tveksamhet infann sig. Det lät bra men det saknades tryck. Två möjliga skäl till detta for genom min skalle. Antingen är ljudet inte som det ska eller också har bandet inte trycket i sig längre. Till min glädje så ändrades redan allt i andra låten, titelspåret från senaste skivan 'Cause I sez so. Det var ljudinställningarna som hade spökat för helt plötsligt lät det som hederlig rock n roll ska göra.
I en timme och trettio minuter var det sedan kontant bra. David Johansen är en stjärna ut i fingerspetsarna och hans röst är fortfarande sylvass. Sami Yaffa, den gamla Hanoi Rocks bassisten, är coolheten personifierad och att se Sylvain Sylvain så glad att spela var tårframkallande.
Några låtar stack ut extra. We’re all in love med ett makalöst munspelsgroove var en tidig höjdpunkt. En av världens bästa låtar, You can’t put your arms around a memory, som hyllning till Johnny Thunders var mycket fin. Den fina midtempo låten Better than you är en modern klassiker. Covern av Hey Bo Diddley (med Who do you love inbakad) skakade verkligen om hela salen och självklart avslutningen med Personality crisis.
Japp, det var så bra.
Vad underbart det är att gå på riktigt bra spelningar. Det lyfter upp hela ens tillvaro.
Inför spelningen fanns en viss nervositet. Det är inte alltid som legendarer ska återförenas. Myten kan gå förlorad. Nu har New York Dolls gjort två riktigt bra comeback skivor men om det även skulle hålla live visste man inte.
Sticky Fingers var fyllt till sista plats. En riktigt kul publik där man ändå förvånades över den höga medelåldern. En del höll fortfarande kvar vid sitt rock n’ roll utseende menas andra hade blivit tunnhåriga och hade skjortan nedstoppad. Det som dock enade alla var kärleken till bandet som stod på scenen.
Det var nästan svårt att ta in det stora när David Johansen och Sylvain Sylvain kom ner för trappan och äntrade scenen. Två personer som var med och formade både glamrocken och punken i början av 70-talet. Deras inflytande går inte att förneka.
Som första låt kom Looking for a kiss. En liten tveksamhet infann sig. Det lät bra men det saknades tryck. Två möjliga skäl till detta for genom min skalle. Antingen är ljudet inte som det ska eller också har bandet inte trycket i sig längre. Till min glädje så ändrades redan allt i andra låten, titelspåret från senaste skivan 'Cause I sez so. Det var ljudinställningarna som hade spökat för helt plötsligt lät det som hederlig rock n roll ska göra.
I en timme och trettio minuter var det sedan kontant bra. David Johansen är en stjärna ut i fingerspetsarna och hans röst är fortfarande sylvass. Sami Yaffa, den gamla Hanoi Rocks bassisten, är coolheten personifierad och att se Sylvain Sylvain så glad att spela var tårframkallande.
Några låtar stack ut extra. We’re all in love med ett makalöst munspelsgroove var en tidig höjdpunkt. En av världens bästa låtar, You can’t put your arms around a memory, som hyllning till Johnny Thunders var mycket fin. Den fina midtempo låten Better than you är en modern klassiker. Covern av Hey Bo Diddley (med Who do you love inbakad) skakade verkligen om hela salen och självklart avslutningen med Personality crisis.
Japp, det var så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar