Årets album 2012 plats 22

Jessie Ware - Devotion

En mycket imponerande debut av Jessie Ware. Hennes röst har förmågan att uttrycka känslor. Det som skulle kunna gått förlorat i en något maskinell musikalisk inramning löser sig på bästa sätt. Jämförelserna med Sade är inte ogrundade men Ware har mer variation i både låtar och röstläge. Ett antal andra brittiska sångerskor och band dyker också upp i tankarna när man hör Ware men hon har något eget och i många fall bättre. Det är väl bara Adele hon inte slår.

Hon är ung och står hon bara på sig så kommer hon garanterat ha en lång karriär framför sig. En karriär som jag mer än gärna följer. Hon bör också vara en given bokning för sommarens festivaler. Skulle vara perfekt på Roskildefestivalen en sen eftermiddag.

Årets album 2012 plats 23

Gretchen Peters - Hello Cruel World

"Jag känner ofta att medelålders kvinnor gör den mest tilltalande och älskvärda musiken; eftertänksam, känslomässig och långt ifrån sina manliga kollegers mytologiserande av ensamhet och drickande." Så skriver Po Tidholm, en av mycket få recenscenter jag litar på, om denna skiva. Han är helt rätt ute.

När Gretchen Peters sjunger så lyssnar man. Hon har gjort en del bra skivor tidigare men för mig är Hello Cruel World det klart bästa hon gjort. Kanske för att jag också numera verkligen kan klassas som medelålders och förstår precis vad hon sjunger om.

God jul

Förutom ett elakt skov av tinnitus så råder julefrid. Jag önskar alla en härlig jul.

Årets albumlista har dragit ut på tiden. Fortsättning i mellandagarna.

Årets album 2012 plats 24

Vatican Shadow - Ghost Of Chechnya

Tydligen skulle jorden gå under idag. Och det finns sannerligen inget bättre soundtrack än Vatican Shadow. Hans mörka electronica ger mig på ett sätt skrämmande rysningar. Världen precis utanför dörren kan vara farlig för att inte tala om hur den ser ut i stort. Det är det som Dominick Fernow lyckas fånga som ingen annan.

 Ser man på titlar och den lilla information som finns om Vatican Shadow så hämtas inspiration från den amerikanska moderna krigsföringen. Och som alla förstår är musiken då inte särksilt vacker eller inställsam men den säger mycket om mänskligheten.

Vatican Shadow har gett ut ytterligare två album i år, Atta's Apartment Slated For Demolition och Ornamented Walls. De låtar jag hunnit höra därifrån är lika bra. Tydligen använder han bland annat flera kassettdäck för att få fram sin musik. Hur han än gör så blir resultatet inte likt något annat jag hört i år.

Årets album 2012 plats 25

Bill Fay - Life Is People

Ett album med den här ljudbilden trodde jag dog ut någon gång i början av 70-talet. Men med Life Is People har den återuppstått vilket förstås är suveränt. Det låter varmt och nära. Pianot, stårkarna och rösten låter som om de spelas i vardagsrummet.

Jag har inte lyssnat något på Bill Fays plattor som gavs ut för 40-år sedan. De sägs vara bra. Men jag har haft fullt upp att lyssna på den här när jag känt för Bill Fay. Det finns ett gäng verkliga album på listan, där det närmast krävs att man lyssnar på hela i ett svep. Life Is People är verkligen ett av dessa album.

Att Bill Fay vid 70 års ålder har den röst han har måste närmast kallas ett mirakel. Om man ska jämnföra med andra åldersmän så känns Fays röst klart mer bevarad. Den är belevad men ändå klar och det känns som han sjunger helt naturligt utan minsta ansträngning.

Årets album 2012 plats 26

Godspeed You! Black Emperor - Allelujah Don't Bend Ascend!

För några år sedan kompade några medlemmar från GYBE Vic Chesnutt. Då fick man åter upp ögonen för det här bandet som släppte ett par milstolpar inom post-rock genren för sisådär 10-12 år sedan. Delar av deras sound passade perfekt ihop med Vics texter.

Nya skivan är den första på över 10 år. De tog upp turnerandet för ett par år sedan och har spelat många av låtarna som finns på skivan live. Av de fyra låtarna så är det två som mer är fotnoter. Långa partier av drone som mest fungerar som länkar mellan de 20-minuters huvudspår Mladic och We Drift Like Worried Fire.

Det är inledningsspåret Mladic som helt klart är det bästa. I 20 minuter bygger bandet upp en vägg av ljud där inget kommer emellan lyssnaren och musiken. Det är vackert, hårt och ibland nästan för mycket men man vill eller kan inte sluta lyssna.

Årets album 2012 plats 27

Justin Townes Earle - Nothing's Gonna Change The Way You Feel About Me Now

Han är stabilt bra nu den gode Justin. Det finns ingen tvekan om att jag kommer lyssna på hans skivor under många år framåt. Årets skiva kan mycket väl vara hans allra starkaste. Jag gillar den musikaliska inramningen. Den passar honom perfekt. Lite soulblås ibland, lite rock n roll och en massa sköna countryinfluenser. Det är mer varierat än tidigare.

Det som han utvecklat mest är nog ändå texterna. Där han förut var lite valpigt ung och smått ironisk är han nu gammal och universal. Det är helt klart lättare att känna sympati med hans känslor. Skivan är ett bra album som verkligen ska lyssnas från början till slut. Kanske saknas den riktiga pricken över i:et men det finns heller inga låtar att hoppa över.

Årets album 2012 plats 28

Goat - World Music

Det blir alltid lite konstigt att lyssna på en skiva, och ett band, för första gången när man bara läst en översvallande recension. Ofta har man ju hört band nämnas eller åtminstone lyssnat lite när något börjar hajpas. Goat hade jag faktiskt inte hört talas om före PM Jönssons recension i GP.

Vid en första lyssning så blev jag inte helt frälst. Från början var det egentligen bara den psykedliska covern på  Diarabi som jag gick igång på. Nu är det betydligt fler låtar men frälst är jag fortfarande inte. Men jag tycker det är riktigt bra.

När de blev klara för Roskildefestivalen nästa år så började jag lyssna mer och även kolla in klipp. Då märker man ganska snart att det här är ett band som inte är någon fluga för en höst. Det är musik som i flera fall är retro men mixen av stilar och framförallt skickligheten att skriva starka låtar höjer Goat.

Efter nästa fredags spelning på Storan får jag se om plats 28 är rätt för bandet.

Årets album 2012 plats 29

Carlton Melton - Photos Of Photos

Det finns stunder då det inte finns något bättre än att skruva upp volymen rejält och dras in i Carlton Meltons ljudlandskap. På Photos of Photos har de ytterligare förfinat sina långa låtar. De har även putsad upp ljudbilden så att den inte blir lika burkig vilket är ett jättelyft.

Instrumentalmusik intresserar mig mer och mer. Och ett gäng andra artister inom olika sorters instrumentalmusik borde kanske kommit med på listan. När det görs bra så behövs inga texter. Det blir överflödigt på ett fullkomligt naturligt sätt. Att fylla i med sina ord och framförallt bilder är enkelt till Carlton Melton.

Något oväntat passade musiken utmärkt att spela corona till. Till och med Astrid var med på det. Annars är det så klart musik som ska spelas i ensamhet. Det är då det gäller att flytta in i spacerock land.

Årets album 2012 plats 30

Dan Vapid and The Cheats - S/t

Aldrig har jag mött någon som haft en sådan spritandedräkt som Dan Schafer. Det var när hans förra band The Methadones spelade på Henriksberg 2008. Ljudvolymen var hög när djn spelade punk innan spelningen så för att höra vad han sade i baren så var man tvungen att luta sig riktigt nära. Ett oförglömligt minne faktiskt.

Gör man ett blandband av de bästa låtarna med Methadones så får man lätt ett par timmar riktigt bra punkrock. När Dan lade ner bandet och istället bildade Dan Vapid and The Cheats så tänkte man kanske att han gör något annorlunda. Men det här låter det ungefär likadant. Och det är inte konstigt då det är fjärdedelar samma band.

Som vanligt är det lite ojämt över en hel skiva när Dan Schafer är i farten. Ibland blir det lite för snällt och melodiöst. Men helt klart finns de två punklåtar jag lyssnat mest på i år med på denna skiva. Det är också de låtar som mest låter som Methadones. Låtarna det handlar om är What do you wanna do tonight och Die trying. Perfekta låtar som jag vet att jag aldrig kommer att tröttna på.

Årets album 2012 plats 31

Gossip - A Joyful Noise

De körde verkligen inte över oss i publiken på Roskilde i somras, de var snarare lite trötta. Men vad spelade det för roll då vi stod där med en flaska ren vodka. Så det blev en väldigt trevlig stund ändå.

Däremot så gillar jag den väg de tog med sin senaste skiva. Jag hör en massa hitlåtar som ingen annan hör tydligen. För inte spelas de på radion, inte hamnade de på några listor och inte var kritikerna nöjda. Men det spelar mig egentligen ingen roll. Det är bara lite märkligt.

Nåväl, allra bäst var skivan i somras. Under några soldagar kunde man ligga på altanen och bara ta in de fina refrängerna och framförallt Beth Dittos röst. En röst som alla vet är något extra. Och som enligt mig hittade alldeles rätt i det här lite mer polerade soundet.

Årets album 2012 plats 32

Swans - The Seer

Antagligen det album jag lyssnat minst på av alla på hela topp 50-listan. The Seer innehåller verkligen inte musik som man bara sätter på sätter på sådär på en höft. Här gäller det istället att vara hundra procent taggad för att ta emot en rejäl musikalisk rensning och överkörning. I slutet av den två timmar långa skivan så tror jag mig känna någon sorts mindfullness. Inga faror hotar och hela kroppen är lugn.

Michael Gira har jag inte haft någon egentligen relation till genom åren. Hans musik har varit udda på ett sätt som inte riktigt tilltalat mig. Men med förra albumet My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky så ändrades bandets sound något och jag blev intresserad.

Jag tror inte jag lyssnat på The Seer i sin helhet mer än 5 gånger innan jag ligger i graven. Men de timmarna jag gjorde det kommer inte vara förgäves under jordelivet.

Årets album 2012 plats 33

M.O.T.O. - No Sleep 'Til Turku

Varje år gör man nya upptäckter som man missat tidigar. Förra året var det M.O.T.O. Paul Caporino som är mannen bakom namnet är som tur är produktiv så även i år har han givit ut ett album. Som synes på titeln så är det inspelat i Finland.

No Sleep 'Til Turku når inte upp till förra årets skiva eller några av hans tidigare klassiker. Men jämför man med nästan allt annat som kommit ut i punkgenren under året så är det här bland det bästa. Och det är egentligen fel att kalla skivan punk. Det är enkel lo-fi rock n roll med massor av melodier. Sen hörs det att det är inspelat snabbt utan att medmusikanterna riktigt är med i matchen. Inte för att det spelas falskt utan för att det spelas lite väl säkert och återhållsamt sina stunder.

Även om ingen låt från den här skivan spelades under årets Roskildefestival så måste M.O.T.O. det ändå nämnas. För det går inte att slå bort att efter lyssnandet av den bland-cdn och spelningen på Henriksberg förra året så ser jag med väldigt snälla ögon och varmt hjärta på bandet.

Årets album 2012 plats 34

Cat Power - Sun

Det är klart att Chan Marshall tillhör de absolut tuffaste inom musikbranschen. Hennes röst och utstråling är one of a kind och oefterhärmelig. Jag tillhör dem som gillar hennes senare skivor, The Greatest och Jukebox mer än hennes tidiga lo-fi alster. De är perfekta för en jukeboxbar och också i min stereo.

Årets skiva Sun är varken eller i ljudbilden. Den mer elektroniska ljudbilden passar Marshall röst utmärkt och första delen av Sun är lysande. De tre inledande låtarna, Cherokee, Sun och Ruin tillhör det bästa hon gjort och skivan skulle lätt kommit så högt som topp tio om nivån hade fortsatt på samma nivå. Som ni förstår gör den inte det.

Rösten, det är ändå rösten som gör Cat Power så unik. Det finns ytterst få röster där man verkligen hör hur orden kommer från hjärtat och där de verkligen behöver ut. Det är omöjligt att imitera Cat Power. Det är ytterst få som kan få min hud att knottra sig så snabbt som Marshall när hon hittar rätt. Som i öppningen av Cherokee när hon sjunger I never knew love like this...

Årets album 2012 plats 35

Baby Woodrose - Third Eye Surgery

Det bästa med utekvällar är att komma hem i natten och vara uppumpad över öronen med sug att lyssna på musik. Allra oftast blir det att jag sappar mellan låtar i timtals. Väldigt sällan finns tålamodet i det tillståndet att lyssna på en hel skiva i ett enda sträck. Det hände dock oväntat i höstas då hela denna Baby Woodrose skiva lyssnades igenom till stor njutning.

Det danska rockbandet har funnits i många år. För rätt så många år sedan agerade de öppningsband på Roskilde med den äran. Ändå började jag inte lyssna när jag kom hem. Det är något med danska band som satt stopp. I år har det äntligen blivit ändring på det.

På Third Eye Surgery går bandet in i en klart mer psykedelisk bana än tidigare. Garagerocken kan bara skymtas där bakom istället är det samtliga San Francisco band som spelade 1967, Brian Jonestown Massacre och faktiskt Monster Magnet jag kommer att tänka på när jag lyssnar. Med den skillnaden att Baby Woodrose når samma höjder som de två sistnämnda banden gjorde för många år sedan.

Årets album 2012 plats 36

Tim Hecker and Daniel Lopatin - Instrumental Tourist

Förväntningarna var både höga och lite tveksamma inför detta projket. Två av de största och bästa namnen inom den elektroniska musiken sammanstrålar för ett album. Självklart hoppas att man att det ska bli lika bra som Hecker senaste skiva Ravedeath 1972 och Lopatins bästa stunder under namnet Oneohtrix Point Never. Det som gjorde mig tveksam var att skivan skulle vara inspelad under en session, nästa som ett elektroniskt jam. Kan det verkligen fungera?

Resultatet blir efter förutsättningarna ungefär som väntat i slutändan. Det finns mycket bra och det finns en del missar. Hela idén med den här typen av närmast meditativ elektronisk musik är att den ska tränga in på djupet. Den ska lyssna på i hörlurar och världen utanför ska glömmas. Så sker på den handfull låtar som är bäst på skivan. Så tack Spotify att det är lätt att göra en spellista med dem.

Och ja, de fem låtarna är såpass bra att hela skivan kan få en plats på listan. Det är Tim Hecker som är världsbäst på att hitta toner och ljud som hittar vrår i min kropp som inte vokalister klarar av att göra. Heckers bästa prestation från 2012 hittar man faktiskt inte på denna skiva. Det är hans remix på Rano Pano av Mogwai som knäcker det mesta. Missa inte den.

Årets album 2012 plats 37

Shurman - Inspiration

Efter två oförglömliga kvällar på Lokal i höstas där Shurman agerade förband och kompband till Bob Woodruff kommer de alltid ha plats i mitt hjärta. Om jag inte råkat se dem live så hade de antagligen inte hamnat här. Shurman är traditionellt countryrockband som verkligen ska ses live. Men efter ha sett dem i sitt rätt element så gillar jag även Inspiration mycket. 

Allra bäst är Shurman när de släpper fram basisten Mike Theireau till micken. Sällan har jag hört en sådan kloning av alla hesa pubrockröster. De låtar han sjunger lyfter sig till bra mycket högre nivåer än bandet övriga låtar och framförallt jämfört med andra band i genren.

Att gubbarna i bandet verkade vara riktigt trevliga killar och genuint älskar att spela musik gör så klart att man inte kan ogilla dem. Vad det gäller texterna så sticker de inte ut i genren men de lyckas också i flera låtar bra med de traditionella ämnet kärlek.

Årets album 2012 plats 38

Lynyrd Skynyrd - Last of A Dyin' Breed

Angels sing and buzzards fly
Kingdoms fall and rivers rise
It's all the same since a sin is a lie
Some are free but we're all doin' time

[Chorus:]
One day at a time smell the roses taste the wine
One day at a time no stop signs or red lights
That wheel keeps turning on and on, day and night
No one survives ain't no use in crying
What ain't dead is surely dying one day at a time

Money burns and good gold shines
Dreamers dream and find us fine
World keeps spinning round and round
Save our souls before it all comes down

Min blandkassett med Lynyrd Skynyrd var en av de mest spelade kassetterna under flera år. De hade framförallt en fantastisk sångare i Ronnie Van Zandt. Alla som är intresserade av musik vet att han och flera andra i bandet dog i en flygolycka 1977. Återföreningen tio år senare med brorsan Ronnie Van Zandt på sång har haft sina höjdpunkter och spelningen på Lisebergshallen 1997 var inte dum alls.

Det jag dock inte trodde var möjligt var att en låt gjord efter 1987 skulle hamna på en best-of C90 kassett med bandet. Men det har i år skett. Låten One day at the time skulle givet hamna på en sådan kassett. Det är en fenomenal sydstatsrocklåt. Det finns ett gungande riff, det finns en smittsam melodislinga, det finns riktigt bra sång, det finns en perfekt text för stilen, det finns kvinnlig körsång, det finns ett litet gitarrsolo och det tillsammans gör det till en av årets bästa låtar.

Övriga skivan är okej men det är den här låten som är hela grejen.

Årets album 2012 plats 39

Four Tet - Pink

Pink är något sorts uppsamling för låtar utgivna under det senaste året. Att det den typen av sorts skiva märks delvis. Det finns inte alls samma enhetskänsla som det gör på fenomenala albumet There Is Love In You som kom för ett par år sedan.

Fast det går inte att komma undan Kieran Hebdens känsla för melodier. För mig som inte lyssnar på elektronisk dansmusik varje dag är det svårt att sätta fingret på vad som gör Four Tet så mycket bättre än nästan alla andra. Men det jag gillar värmen, gunget  och avsaknaden av "svåra" partier.

Som sagt, hela skivan är inte perfekt. Det är ett par tre av låtarna som kan fungera lika bra om på föregångare. Den fungerade allra bäst som musik till att stå i sommarnatten  och dansa på altanen i sommarstugen. Låten nedan skulle fungera utmärkt för det också. En av årets bästa i rätt lägen.

Årets album 2012 plats 40

Alejandro Escovedo - Big Station

Den här mannen har en katalog av skivor och låtar som bara växer och växer hos mig. Det är amerikansk vardagsrealism och bultande hjärtan omvartannat. Som allra bäst är Escovedo när tempot drar ner något och han hamnar någnonstans mellan Willy DeVille och Bruce Springsteen.

Det som varit ett problem med Escovedo och på ett sätt är det nu är att han sällan lyckas fylla ett helt album med rakt igenom bra låtar. Det är säkert därför han fått leva vid sidan av större uppmärksamhet. Lite så är det med Big Station också. Plattan börjar faktiskt rätt svagt med ett par tre mindre lyckade låtar. Men sen tar det fart och hela mittenpartiet är kalasbra.

Chuck Prophet har agerat producent. Ett val som jag faktiskt trodde kunde göra underverk. Så blev det inte riktigt men han har ändå varit med och skapat ett album som bitvis glimrar.

Årets album 2012 plats 41

Bobby Womack - The Bravest Man In The Universe

Vågat och till stora delar lyckat blir resultatet när Bobby Womack låter sig produceras bort från sitt vanliga sound. Även om jag undrar om det inte varit ändå bättre i en mer klassisk soulkostym. Nåväl nu får Damon Albarn istället sätta in Womacks röst i det moderna London. Och just längtan till den staden infinner sig under hela lyssningen av skivan.

Skulle tro att det är optimalt att sitta längst fram i en dubbeldäckare och åka genom Londons gator under sen kväll och tidig natt och lyssna på The Bravest Man In The Universe. Ett par bra hörlurar där varenda liten del i musiken når, in samtidigt som ljusen, människorna, husen, Themsen, uteställena och taxibilarna flimrar förbi utanför rutan. Det skulle vara grymt att prova. Det kanske blir samma känsla och åka 9:ans spårvagn fram och tillbaka till Hjällbo. Jag borde nog prova det först.

Det minimalistiska soundet är varmare än det borde vara. Till stor del beror det på Womacks röst. Den är tärd och rentav sliten men den har förmågan att utrycka känslor. Och det är klart att den snart 70-årige Womack besitter något som många andra inte har. Från det att Sam Cooke tog honom under sina vingar på tidigt 60-tal så har han, visserligen något oregelbundet, givit ut massor av bra musik. Kanske blir den här skivan den sista han gör. I så fall ett mycket modernt och storstilat avslut.

Årets album 2012 plats 42

Little Caesar - American Dream

Den bästa rösten på hela den här listan tillhör Ron Young. Ända sedan 1989 då jag hörde EPn Name Your Poison har jag älskat den. Under några år i början av 90-talet var Little Caesar ett min absoluta favoritband. Helt oväntat så spelade de på Hultsfredsfestivalen 1993. Jag minns inte mycket mer än att jag köpte en megastor t-shirt efteråt.

2009 släppte bande det utmärkta comebackalbumet Redemption. I år kom comebackplatta nummer två. Och det finns absolut ingenting att skämmas för. Jo förresten kanske kan ett par låttitlar med texter diskuteras. Men i övrigt är det högexplosiv hård rock som erbjuds och Ron Young har rösten i behåll.

Hade jag jobbat i en skivaffär så hade mitt mål varit att sälja åtminstone tio American Dream skivor i julruschen. För skivan borde passa många fler än vad som någonsin kommer höra den. Jag kan väl inte vara den enda som gillar bra riffande med suverän sång fast årtalet är 2012. American dream getting fat on your happy meals.

Årets album 2012 plats 43

Redd Kross - Researching The Blues

Det jag fram till i år förknippade Redd Kross var färgglada kläder och ett band som flimrade förbi min radar under mitten av 90-talet. De hade några låtar med tydliga Beatles influenser som jag minns det. Det var okej låtar men inte så intressanta att jag lyssnade mer. Senaste skivan kom 1997.

Hela tiden har jag vetat att de är ett aktat band i powerpopkretsar. En genre som grundar sig i just Beatles melodier men som uppkom på 70-talet med Big Star, Cheap Trick och ett gäng band till. Det enda bandet som jag egentligen omfamnat i genren är några av The Posies plattor från början av 90-talet.

Nåväl, jag läste en recension om Researchin The Blues och lyssnade. Vid en första lyssning slogs jag av hur ösigt rockiga de första låtarna var. Inte så mycket pop där inte. Intrycket totalt blev att det var bättre än jag trodde men ändå lite enformigt.

Fast så kom jag på mig själv att nynna på låtar som jag hade hört någonstans. Vad var det för låtar egentligen? Jo, det var Redd Kross låtar. Det finns alltså riktigt bra melodier och refränger att hämta här. Den senaste tiden har skivan gått varm och frågan är om den inte hade hamnat längre upp på listan om det varit sommar och bilåkarväder.

Årets album 2012 plats 44

Cloud Nothings - Attack On Memory

Det ska väldigt mycket till för att nya band inom den amerikanska och brittiska indiescenen ska tilltala mig. Ålder och att man hört det innan gör att tröskeln in i till mitt musikhjärta är väldigt för de stackars banden inom den här genren. Det finns dock några få som lyckas kravla sig över varje år.

Steve Albini verkar vara en härlig person men jag kan inte säga att han är någon favoritproducent. Fast faktum är att det är just han som producerat och gjort Cloud Nothing till det bra band de är. Här passar hans stil att producera perfekt. I sina bästa stunder blir soundet som en mix mellan Slint och Nirvana.

Frontfiguren och låtskrivaren Dylan Baldi har helt klart en talang som måste framhållas. Dels finns melodierna i larmet, dels finns olika sorters låtar och så finns desperationen i rösten. Något som är en gåva att födas med och som inte kan tränas upp. Att han bara är 20 år är närmast chokerande. En man för framtiden som redan är bra.

Årets album 2012 plats 45

Tindersticks - The Something Rain

Det finns ett problem med Tindersticks. De gjorde precis allt rätt på sina första fem album och kan omöjligt toppa det. Det är svårt att se hur de ska kunna utvecklas åt något håll som exempelvis Nick Cave gjort. Men efter några sådär album efter de återförenades så är ändå The Something Rain en skiva man kan nämna i samma andetag som storverken från mitten av 90-talet.

Inledande Chocolate är en 9 minuter lång pratlåt som möjligen är kul en gång. Helt klart en av de märkligaste och mest felplacerade öppningslåtar någonsin. Eller är det något jag inte förstår? Hur som helst så kommer sedan ett gäng riktigt starka låtar. Ett par av dem skulle möjligtvis plats på en best of med bandet. Och det betyder att det riktigt och drabbande låtar.

Det finns ett bett och en intensitet som verkligen påminner om vad man gick igång på förr. Funderingar om hur ung man var när det begav sig poppar också upp. Vad visste man om livet då egentligen? Mer än vad man minns antagligen. Om minns tillbaka riktigt noga så finns det i alla fall några oförglömliga ögonblick knutna till det här bandet.

Riktigt sådana minnen tror jag inte låtarna The Something Rain, This Fire Of Autumn och A Night So Still kommer att ge. Men de har ändå givit ett antal sköna musiklyssnarstunder under året.

Årets album 2012 plats 46

Bruce Springsteen - Wrecking Ball

Kvällen den 7 juli i år är oförglömlig. Bruce spelade i Roskilde i tre timmar och gav oss i publiken ett perfekt urval av låtar från sin katalog. Lika oförglömlig är inte skivan Wrecking Ball. Live funkade det bra men frågan är hur ofta jag kommer lyssan på skivan egentligen. Mest blir det nog för att påminna mig om den magiska kvällen framför orangea scenen.

Nu finns det ändå en handfull låtar på skivan som ska hyllas, annars hade inte skivan varit med på listan. Man hamnar inte här bara på grund av minnen. Titellåten Wrecking Ball och första singeln We Take Care Of Our Own håller mycket god klass. Båda är typiska The Boss låtar, så där ambivalenta att de både är arenavänliga och intima.

Men den stora låten på skivan är förstås Land of Hope And Dreams. En låt som han spelat live i många år. Nu blir den extra känslosam då det är Clarence Clemons sista insats med The E-Street Band. Riktigt bra låtar är närmast omöjliga att analysera (endast de skickligaste musikjournalisterna klarar det). Så jag ska inte försöka mig på att analysera Land of Hope And Dreams mer än att jag menar att det är en av Bruce Springsteens allra bästa låtar.

Årets album 2012 plats 47

Spain - The Soul of Spain

För 17 år sedan släppte Spain sin debutskiva Blue Moods of Spain. En skiva jag gillade mycket. Även uppföljaren var okej. Sen såg jag dem på Jazzhuset och tappade intresset. Det var helt klart en av de sömnigaste konserterna jag varit på .Egentligen ska kanske inte ordet sömnig vara något skällsord när det nämns ihop med Spain. För musiken är lite åt det hållet. Man kan säga att konserten var trött och tråkig.

Nåväl, bandet släppte en tredje skiva 2001 som jag inte var intresserad av då. Av någon anledning lyssnade jag på den för första gången för ett par år sedan och upptäckte då att den var riktigt bra. I år släppte bandet sin fjärde skivan efter ett 11 års långt uppehåll.

Musiken är sig lik. Det är långsamma låtar med texter besatta av alla typer av kärlek. Vissa gånger när jag lyssnar så är det väldigt väldigt bra. Josh Hadens röst är precis det man behöver. Sen kan det finnas stunder då jag lyssnar då musiken inte ger så mycket utan låter just lite trött. En skiva för rätt sinnesstämning alltså.

Årets album 2012 plats 48

Bob Dylan - Tempest

I videon till låten Dunquesne Whistle ser Bob Dylan verkligen tuff ut. Han går på gatorna med studs i stegen och med framåtanda i blicken. Problemet är att jag inte gillar låten jättemycket. Så är det faktiskt med de flesta uptemponumren på Tempest. De svänger inte på det sättet jag vill och som de gjort på hans senare plattor.

Det är lätt att bunta ihop med Tempest med allt som Dylan släppt sen Time Out Of Mind. Rösten är härjad och musiken spinner från hela den amerikanska musikhistorien. Tyvärr är Tempest dock den klart svagaste om man jämför med föregångarna som alla varit väldigt bra.

Skippar man ett par tre av låtarna så har man dock ett bra kvällsalbum. Det går inte att slölyssna utan man ska sitta och stirra framförsig, möjligtvis med ett glas whiskey, och verkligen lyssna på vad han sjunger. För när det gäller texter så har han inte tappat stinget. Som vanligt kan det vara svårt att förstå hela berättelsen i vissa låtar. Men men behöver inte alltid förstå allt ordagrant för att det ska bli bra. Stämningen duger gott för att känna något.

Årets album 2012 plats 49

Nick Waterhouse - Time's All Gone

Han ser ut som en liten skolpojke. När han satt och kollade ut över hamnen i Gbg på Henriksberg såg han inte mycket ut för världen. Lågskor och en brun kofta gjorde att det såg ut som han skulle gå och jobba på biblioteket mer än att gå upp på scen och leverera en finfin soulshow.

Den bästa soulen ska innehålla passion, ett öppet hjärta och ett sväng. Det märks tydligt att Nick Waterhouse har detta. Sen är det en konst att få ner drivet på skiva. Det har man inte riktigt lyckats med på den här debuten. Så mycket bättre live men med de fina minnena så är skivan helt klart värd sin plats på listan.

Årets album 2012 plats 50



Spiritualized - Sweet Heart Sweet Light

Jason Pierce är en hjälte som med sitt senaste album gjorde mig lite besviken. Det är gediget men allt har gjorts bättre innan. Fast bandet hittade sitt sound för många år sedan så har de med varje platta hittat något litet nytt som förändrar. Och framförallt så har låtarna alltid hållit toppklass. Här svarjar det på båda dessa områden.

Nu gillar jag ju Spiritualized så mycket att ovanstående kritik inte är tillräcklig för att skivan ska åka ut från den här listan. Det är bara det att de faller under den hårdare granskningen då man vet vad de kan. Sweet Heart Sweet Light innehåller dock några smäktande kosmiska ballader som endast Jason Pierce kan skriva. Och sådana vill man verkligen inte var utan.

Då var det dags igen

I morgon börjar nedräkningen. Jag har de senaste veckorna blåst ut allt öronvax och verkligen lyssnat på musik. Så nu finns det en lista. Och jag kan redan nu avslöja att det kommit massor av bra musik under 2012. Det finns också flera besvikelser under året, några riktigt rejäla. Och det kommer garanterat finnas album jag upptäcker i efterhand eller som behövt mer lyssningar som borde varit med. Men sånt är livet, just nu är det dessa 50 plattor som är bäst.

Män i min smak

En outgiven Townes låt och en trailer för kommande Nick Cave skiva är klipp man inte hittar varje dag.

November

Den mest gripande läsningen just nu är Kristan Gidlunds blogg. Han är obotligt sjuk i cancer och skildrar sitt liv genom sina texter på ett oerhört rättframt, känslosamt och skickligt sätt. Varje inlägg ger mig en klump i halsen och tankeställare över mitt eget liv. Början till slutet av livet kan komma när som helst.

Det går givetvis inte att gå omkring och tänka att man ska bli sjuk eller drabbas av någon olycka. Ändå mindre går det att tänka på att någon i ens familj ska drabbas vilket vore dubbelt värre. Samtidigt är man i ett skede av livet där allt inget är självklart längre. Förhoppningsvis har man långt kvar men känslan av odödlighet har sedan ett tag tillbaka lämnat mig.

Kanske har det att göra med de senaste begravningarna, kanske har det att göra med att det bara är 10 år tills jag är lika gammal som min pappa var när han dog, kanske har det att göra med att barnen blir så stora att de ska klara en del avgörande situationer själva ute i den stora världen, kanske har det att göra med att jag lyssnat på den fantastiske men mörkerframkallande Tim Heckers, kanske är mitt kynne på detta sätt, kanske är det ibland ett behov som måste uppfyllas.

Just det sista tror jag är viktigt. Vill man leva ett bra liv måste man också ibland gå ner och brottas med det jobbiga. Det är inte bara av ondo att skrämmas av döden. Litegrann som när man ser en skräckfilm så kan känslorna i dessa lägen vara sådär krypande sköna. Skillnaden mot skräckfilmen är dock stor. De känslorna kan skapas genom bildrutor på en tv-skärm och man kan välja om man vill ha dem eller inte. De bilder och känslor man skapar inom sig är mer som ett starkt rus som man får leva med vare sig man vill eller inte.

Imorgon när jag sitter vid frukostbordet med barnen och L finns dock inte döden närvarande. Det vore ju en överdrift att säga att vi sitter som i en reklamfilm för Kellogs där allt ljus skiner på oss och där ingen är det minsta morgontrött. Men förutom lite gnäll på GP, några "kom igen nu då, nu får vi snabba oss" och en dust med frysboxen för att hitta någon matlåda, så är det fantastiska livet i allra högsta grad närvarande.

Glöm inte att läsa bloggen, det var vad det här inlägget handlade om.
http://ikroppenmin.blogspot.se/

Monoton magi

Det finns musik  för alla sinnesstämningar.

Lonely hills of Nevada sage, and then there's Reno centre stage

Willy Vlautin - Motellivet

Han har något riktigt stor i sig Vlautin. Efter ha läst två romaner av honom på kort tid så längtar jag redan efter en till. Förra boken Norrut gav jag 3,5 i betyg. Kanske var det lite snålt för det har fortfarande inte lämnat mig. Samma sak är det nog med Motellivet.

Jag skulle kunna ge den 3,5 också men samtidigt har jag lärt mig bättre. Den till synes enkla historien om de två loser-bröderna Flannigan från Reno är mer än vad den ger sken av. Vlautin ska egentligen inte jämföras med Charles Bukowski för de är väldigt olika men de har en sak gemensamt. Nämligen skickligheten att beskriva de på samhällets botten på ett väldigt värdigt sätt.

Vlautins text om Frank och Jerry Lee tar sin början när Jerry Lee råkar köra på en cyklist en mörk kväll. Trots att Jerry Lee inte gjorde något fel flyr han och Frank från staden. Samvetet tillsammans med drickande, lite pengar och deras föräldralösa bakgrund bådar inte för att det ska gå bra.

Skildringen av deras färd är amerikansk romantisk trots att den i mångt och mycket skildrar misär och missbruk. I vilket fall blir jag sugen på att åka till Reno och städerna däromkring i en gammal bil, bo på motell, äta på billiga hak och lyssna på Willie Nelson.

Betyg: GGGG

The Kind of Man I Am

- Pappa du köper skivor för 1200 kronor och mamma har bara 75 kronor kvar på sitt konto. Så står Ella och säger precis när jag hittat 17 härliga countryskivor på Bengans. Han som tar betalt ler lite men vill gärna ha mina pengar och de får han förstås. För det är dags att lära Ella att musik är viktigare än mycket annat.

Att gå vinylsläpp har jag egentligen slutat med. Det är för psykiskt påfrestande att se andra gå iväg med skivor jag vill ha. Det är ju ett lotteri vilka skivbackar som man själv hamnar vid. Men eftersom jag och Ella ändå skulle passera Bengans vid denna tidpunkt så är klart att det var värt ett försök.

Samma gubbar, det är bara gubbar, som när jag för 3 år sedan var på något liknande stod i kön. Det allra mest komiska är när dörrarna öppnas. Skivbackarna är längst bort i lokalen. Alla tycker nog att det är lite pinsamt så till en början går alla vanligt, sen ökar stegen raskt och de sista 20 metrarna springer alla för att för sig en egen back. Det är varje gång världens roligaste sketch i mina ögon.

Som alla förstår hade jag tur denna gång. De backar jag fick var fulla med gammal countrymusik. En genre som kanske inte är den hetaste bland dessa gubbar, de vill mest ha jazz och soul, men det är en genre som jag älskar till max.

Så nu väntar timmar då nålen spinner fint mot 60-tals album av Waylon Jennings, Loretta Lynn, Hank Thompson, George Jones, Charlie Louvin med mera.

Som fotnot kan också nämnas att L har mer än 75 kronor på sitt konto.

Glädje

Ännu en härlig bild från sommaren. Ella hittade bilden på instagram. En okänd person har lyckats fånga glädjen efter semifinalvinst på ett härligt sätt.

Japaner Japaner Japaner

Mono - Göteborg, Truckstop Alaska, 22 nov 2012

Hela veckan har jag varit i valet och kvalet om att kolla på Mono eller inte. Efter att bandet lagt ovanstående bild från sin färd från Oslo till Gbg på sin facebooksida bestämde jag mig. Det är väder och årstid att se ett band som Mono.

Senast jag såg dem var 2009 på Roskilde. Då blev det bara ett par låtar trots att det var bra, huvudet var någon annanstans. I år har bandet släppt sin starkaste platta hittills, For my parents. Och de svartklädda japanerna gör oss som gillar nya skivan inte besvikna. Merparten av låtarna de spelar hämtas därifrån.

Spelningen går i vågor. Ibland är det osannolikt vackert och ödesmättat men det finns även stunder då det låter för mycket filmsoundtrack. De stunder då det verkligen brände till såg man hela publiken stå och gunga i takt. Det går liksom inte att värja sig när låtar som är 10 minuter och längre innehåller crecendo efter crecendo av fenomenal instrumental postrock.

För mig är egentligen Mono musik att lyssna hemma på. Den passar inte speciellt bra att stå och trängas till. Självklart gör volymen att det blir något nytt. Samtidigt försvinner lite av de bästa nyanserna i musiken. Det kan bli jämntjockt. Därför var det de mer pianodrivna låtarna de spelade perfekta avbrott mot deras gitarrväggar. Då lät de mer Mogwai än någonsin.

För första gången i världshistorien så var jag på Truckstop spik nykter. Det fungerade alldeles utmärkt. Och det är heller inte varje dag man får höra Mink DeVille på radion som jag fick göra på hemvägen. Båda dessa händelser borde hända oftare.

En tisdagkväll på Henriksberg

Nick Waterhouse - Gbg, Henriksberg 20/11-2012

Precis som förväntat så höjde sig Nick Waterhouse ett par snäpp när man hörde det live. De finns säkert 10000 band som försöker sig på att göra soul och r&b som det lätt på 60-talet. Extremt få lyckas göra något av det. Nick Waterhouse är en vit kille i 25-års ålderns från Kaliforninen. Han visar i kväll att han är bra mycket mer än en retrosoulartist. Faktum är att han verkligen står på egna ben. Sen går det ju inte att hymla med att influenserna är väldigt tydliga.

Sällan har jag sett något så svängigt på takterassen på Henriksberg. Väldigt ofta när det ska spelas soul av gammalt slag så låter det musikskola. Inte en enda gång under spelningen tänkte jag så. Bandet skulle faktiskt kunnat backa upp valfri Pickett, Redding eller Brown. Självklart är det inga Booker T & The MGs vi pratar om men det är ändå riktigt bra lirare som Nick har med sig.

Troligen drabbas Nick Watarhouse, som många andra nutida vita retro soulartister, av andra skiva förbannelsen när det är dags för uppföljaren till debuten. För det ska väldigt mycket till att lyckas nå ut en gång till. Men jag tror att han får tillräckligt många minnen från den här Europaturnen för att tycka att det var värt det. Jag tycker helt klart det var värt ett besök på Henriksberg denna kväll med en rätt dyr barnota och en vinylskiva under armen på hemvägen. Sen måste jag säga att det finns förhoppningar att Nick ska kunna utvecklas och ska kunna leverera ytterligare några kanonplattor.

Instead i'm having sweet dreams about you

Så fin, så bra, så skön, så riktig, så självklar låt från Tommy McLain.

Svetten lackar

Efter ha suttit i en sådan här roddmaskin idag så orkar jag inte knappa ner många bokstäver. Det var kul men väldigt jobbigt. Bredvid satt L i en likadan maskin närmast oberörd. Fast jag tror jag vann!

Och eftersom Lasse Karonen tagit time out så kanske det är en sport att satsa på.

Höstens gula löv faller

Det har skrivits massor av böcker om att hålla tal i olika sammanhang. Jag tror inte den 90-årige mannen jag hörde idag har läst någon av dem. Det spelar ingen roll för det han förmedlade går inte att läsa sig till i en bok. Att på cirka fem minuter berätta om en kompis han haft i hela livet, han är alltså 90 år, är inte lätt. Men hans tal på dagens begravning kommer gå till minnet som något av det vackraste jag någonsin hört.

Som en liten hyllning till talaren och framförallt för att hedra barnens mycket snälla gammelmorfar Rune som nu lämnat oss öppnar vi ikväll det fina motorheadvinet. För mig kommer Rune för alltid bli ihågkommen som en man med stor pondus men med ett ändå större hjärta som tjoade och firade Sveriges vinst i kvartsfinalen i fotbolls VM 1994 i min lilla soffa. Självklart finns det en massa andra minnen men det lyser starkast en dag som denna.  

Våga anfalla, våga cykelsparka och våga ge ditt barn en bulle

Tankar om sommarens Eskilscup dyker mer eller mindre upp varje dag. Det är några av de roligaste dagar jag någonsin haft. Vädret var tipptopp, spelet ledde ända till final och man såg hur tjejerna insöp alla intryck som svampar.

Bilden visar hur vi tränare förespråkar ett anfallsspel där många ska våga följa med framåt. Ella har tre passningsalternativ innåt. Tyvärr räckte det inte till finalvinst denna gång. Men i helgen börjar årets inomhuscuper. Våra motståndare i Alingsås kommer få se upp.




Jag är glad att jag nästan har ständig tillgång till en dator på jobbet. För jag har åtminstone fyra gånger under dagen sökt fram målet från igår. Och ikväll har nog klippet vevats 20 gånger. Det är ett helt osannolikt mål. Med Stan Collymores kommentarer blir det nästan ändå bättre.

Och jag är mycket nöjd med att jag och L som föräldrar tillåter Ella att vara uppe sent för att se Sverige spela. För inte kommer hon att glömma målet och hur vi tre satt i soffan utan att veta riktigt vad vi skulle göra. Hakorna var tappade och andningen återfunnen först efter en bra sund.

På tal om föräldrar blir man ibland, eller snarare rätt ofta, mycket förvånad. Under kvällens föräldramöte på skolan sades det några absurda grejer. Bland annat om den livsfarliga bullen.

Zlatan

Jag säger det igen. Att vandra på denna jord samtidigt som Zlatan är ett enormt privilegium!

Am I Even A Memory

Årets låttitel och en perfekt godnattvisa.

Jag har bara dusch hos mig (fri tolkning av Orups hit Regn hos mig)

Kom att tänka på det på Friskis idag. Att duscha är bland det skönaste man kan göra. Kanske inte just på Friskis men det fungerar bra där också. Just där kanske det egentligen inte är det varma vattnet som gör att man mår bra utan de gamla gubbarna som gör att man känner sig både ung och smal. Möjligen blir jag snart lika skrumpen som dom om jag forsätter duscha i samma takt som nu.

Jag tror att en del av min duschfetisch beror på min uppväxt på landet. Eftersom vi oftast eldade med ved så fanns det inget varmvatten på morgonen. Istället fick man koka vatten på spisen. Sen fick man vara akrobat för att tvätta håret. Samtidigt som man stod böjd över diskhon skulle man hålla kastrullen och hälla över sig. Det var närmast omöjligt att få lagom temperatur också. Antingen kokhet eller kallt var det oftast. Inte sällan så tog vattnet slut innan man fått ur allt schampo också. Då var det bara stålsätta sig och vrida på kranen och ta emot det iskalla vattnet.

Det är ju på vinterhalvåret som duschningen är som skönast. Jag skulle kunna tänka mig att duscha efter varje gång jag varit ute. Kylan intar mig direkt känns det som. Enda undantaget är när det är träning på g. Då är det inga problem att köra i kortbyxor mitt i vintern. Men annars räcker det med att gå med soporna över gården för att duschen ska locka.

Att bo i lägenhet och ständigt att tillgång till varmt vatten i överflöd måste vara en västerlandets största fördelar. Jag antar att det inte är miljövänligt att slösa vatten men all sådan kritik passerar mig. Det händer allt som oftast att jag tänker stänga av duschen i 10 minuter innan jag väl gör det.

Sen kan man se dusch som en frizon. Att vara helt själv är man sällan. Men i duschen är man oftast det vilket är rätt underbart. För mig är de bäst när det bara är helt tomt i hjärnan medans vattnet kommer. Bara andas in och andas ut utan att tänka på något. Det är en besvikelse att ibland upptäcka att tånaglarna behöver klippas eller att annat kroppsligt behöver göras. Fokus försvinner från den totala njutninen. Fast å andra sidan kan man då få riktigt långa seanser i duschen vilket delvis väger upp jobbet som måste utföras.

Att duscha hos andra är kul och lite av en hobby. Det händer dock sällan att man gör det. Det är liksom svårt att naturligt låna duschar. Men det är intressant och viktigt att prova på olika vatten och strålar. För just strålen är ju den viktigaste delen i duschandet. Numera tycker jag nog att de flesta duschar har bra tryck och sköna strålar. Där har utvecklingen gått framåt. Men antagligen finns det mycket att hämta på den är fronten.

När vi bytt duschmunstycken har vi oftast köpt något billigt. De fungerar bra men kanske blir det enorm skillnad i njutning om man lägger ut någon extra tusenlapp för att få de riktiga proffsgrejorna. Antagligen skulle det vara farligt för mig att ha en sådan så jag nöjer mig med vårt plastiga munstycke från Järnia. Jag tror faktiskt det är dags att kolla lite närmare på det nu.

Groove is in the heart

Graveyard - Göteborg, Pustervik 10 nov 2012

Med små nyanser har Graveyard gått från att ha varit ett bra band till att bli ett riktigt riktigt bra band. I och med senaste skivan har de hittat något ytterligare. Det finns mycket mer att hitta i texterna, groovet är mer på djupet, gitarrsolona är mer känslofyllda och sången är mer varierad bara för att nämna några saker.

Att de tagit detta snäpp märks också tydligt live. De går på med mer pondus och de låter musiken stå i centrum. Inga manér behövs när man har låtarna. Nu har de också material som gör att en dryg timme Graveyard inte är tråkig i en enda sekund. De konserter jag sett med dem innan har haft tendenser till att kännas lite enformiga efter ett tag. Den tiden är över.

Och nästan det bästa av allt är att det känns som om de har ännu mer i sig.

There must be a way out of here

En sån där låt och röst man aldrig tröttnar på.

Må hon komma hem

11-årig flicka försvunnen i Örgryte. Vilken fruktansvärd mardröm för alla närstående. Låt oss innerligt tro att hon på något sätt dyker upp välbehållen. Jag skriver inte så mycket om mina barn här på bloggen. Men alla som har barn vet ju att ens barn är precis allt. Sen behöver man inte leva sitt eget liv genom barnen hela tiden men de finns ju varje sekund närvarande i ens eget blod. Som idag, en vanlig torsdag i november, så hände som vanligt ett gäng härliga vardagssaker ihop med E och A. Jag och A stekte goda ägg ihop och hade en hård fotbollsmstch i vardagsrummet. Jag och E hängde på bibliotekets bokslukarklubb på eftermiddagen innan hon försvann iväg med kompisar. Som sagt, låt de goda nyheterna komma något annat vill vi absolut inte höra.

Man, you made my day

Det är nästan jag ångrar att jag inte åkte till Vara ikväll. Abstinens efter två raka Woodruff spelningar är svår. En tredje hade faktiskt funkat alldeles utmärkt. Och det är inte ofta som Vara har den hetaste konserten i Sverige.

Men får nöja mig med att kolla på klipp från spelningarna på Lokal. Jag blev extremt nöjd då jag upptäckte att någon gjort en bra inspelning av Loving eye. En alldeles fantastisk låt om du frågar mig. Nedan finns min inspelning av ytterligare en ny låt, Saving all my love. Bob blev mycket glad då jag påpekade för honom att det var en av de bästa låtarna jag hört på  länge. Man, you made my day, blev hans svar. Hoppas det är en liten del av pusslet att få honom att spela in igen.

Always keep a loving eye on you

Ännu en magnifik kväll tillsammans med Bob Woodruff. Hans 5-6 nya låtar är helt enkelt fantastiska. Lite som en mer countryaktig Willy DeVille sjunger han med en röst som går rakt in i mig. Och eftersom båda gått i Doc Pomus låtskrivarskola så har de verkligen melodierna att backa upp orden.

Var tvungen att ta upp min old-school telefon och spela in lite. Det kan ju bli så hemskt att vi aldrig får höra dem på skiva. Men jag är mycket glad att jag fått höra denna man två dagar i rad.

This must be heaven as I feel no shame

Bob Woodruff - Göteborg, Lokal bar och restaurang, 6 nov 2012

Under mitten av 90-talet köpte jag in ett par skivor med Bob Woodruff till EJ's Skivor. Jag tyckte de var bra men kanske lite gubbiga. Nu är jag gubbe och förstår dem fullt ut. Framförallt förstår jag dem efter kvällens spelning. Och jag förstår vilket geni Woodruff är.

Jag skulle tro att det är första gången som en spelning äger rum på Lokal bar och restaurang. Den pyttelilla scenen byggdes tydligen upp för ett par dagar sedan. När jag kom in så var jag något skeptisk. Det var trångt och sikten var inget vidare. Men det löste sig bra efter några Corona. Alla fick plats och det blev som att vara på en sylta i Austin.

Som förband och kompband fungerade Shurman (katastrofalt namn), som kommer just från Austin, Texas. Det är egentligen fel att kalla dem förband så de hade lika mycket tid på scen. Och det finns inget att invända mot deras rootsrock. I stort sett är det idealisk barmusik. Man vill ha en öl till och skåla med. Hela bandet är gediget men man måste framhålla basisten Mike Therieau. Han sjunger något fantastiskt bra och ser ut att komma direkt från The Faces.

Shurman fungerade även som kompband till Bob Shurman. Här fick de tona ner sig lite och bli lite mer lyhörda. För Woodruff är mer gråta i ölen än att köpa några till. Detta utan att bli sentimental i onödan. Musiken är fortfarande twangig countryrock men han har något sorgset över sig. Vilket kanske inte är så konstigt då han mer eller mindre är glömd i musikvärlden. Det var jag, 50 gubbar och 8 tjejer i publiken. Visserligen slutsålt då Lokal inte tar in mer människor men ändå.

Näväl, Woodruffs spelning var underbar från början till slut .Cowboyhatten var utbytt mot en brun rätt ful skinkeps men rösten är i behåll. Den var uppdelad i två set med paus i mitten. Jag gillade båda lika mycket. Det spelades gamla låtar och några välvalda covers. Men framförallt var det några nya oinspelade låtar som verkligen grep tag. Som nästsista låt spelades en låt som antagligen har namnet Saving all my love. Helt klart en makalös låt som gav ett för alltid bestånde konsertminne. Woodruff sade före han böjrade låten att han hoppades på en ny skiva nästa år. Det är 12 år sen senast så det är verkligen dags. Och blir inspelningen bara hälften så bra som liveversionen så är jag nöjd.

Det bästa av allt är att Bob spelar på samma ställe imorgon igen. Biljetten är bokad och jag väntar som ett litet barn gör på tomten.

Måndagslyx

Att vara ledig var fjärde måndag är verkligen en höjdare. Barnen går till skolan medans man själv kan krypa ner mellan lakanen igen och läsa lite och kanske till och med slumra igen. Det gäller att se till att det finns minimalt med måsten dessa måndagar. På sin höjd ska det finnas lite tvätt att plocka in eller några sopor som ska slängas. Mer får det inte vara en sådan här dag som ska vara helt öppen för nöjessaker.

Eftesom L är ledig varje måndag så får jag henne som sällskap också. Vilket förstås inte är dumt alls. Ofta blir det att vi lyssnar på Frank Sinatra, äter ute och har det allmänt mysigt. Sen är klockan 13.30 och Astrid kommer hem från skolan. Det är inte dumt att se henne lite tidigare än vad man brukar på vardagarna heller. Framförallt är man pigg, har tid och orkar göra saker.

Vid en större tipsvinst skulle jag garanterat se till att vara ledig alla måndagar. Samtidigt blir det mer exklusivt när det bara infaller en gång i månaden.

Pinan är över

Efter säsongens första match mot Häcken, som slutade 0-0, var man besviken. Tänk om man skulle vetat hur det skulle fortsätta. Hösten har varit en ren pina att titta på. Eller egentligen var det värre i våras då man fortfarande trodde att Gais var ett lag för allsvenskan. I höst har det mer varit hopplöshet. Oj ett baklängesmål, oj ett baklängesmål till. Det har varit så uppgivet på läktarna att det varit komiskt.

I våras, före EM-uppehållet fanns det matcher, i alla fall stunder i matcher, där det faktiskt fanns ett spel. Med minsta lilla flyt så hade det blivit några 3-poängare till i maj och då kanske allt hade sett annorlunda ut. För alla som vet något om sport vet att självförtroende är minst lika viktigt som de tekniska kvaliteterna.

Alla hoppades och trodde det skulle bli en vändning efter sommaruppehållet. Match hemma mot Örebro. Gais pressade på i stort sett hela matchen och fick ett friläge i slutmintuerna. Iställer för mål för Grönsvart kontrade Örebro ett mål. 0-1 och nattsvart.

Gardinen helt ner skedde 23 juli i bortamatchen mot Malmö. Jag satt i Provence och njöt av ett glas rosé och lyssnade på webradion. Gais tog ledningen både en och två gånger och spelade tydligen bra. Kanske skulle ändå det sista halmstrået tas. Men Malmö kvitterar till 2-2 och det börjar kännas som vanligt. Då får Gais straff. Wanderson tar den. Naturligtvis missar han och istället gör Malmö 3-2 i slutändan. Där och då försvann precis allt som fanns i laget.

Och då hände något av det mest sorgliga i Gais historia. Man tog in Jan Mak som ny tränare. Den gubben var något av det mest pinsamma jag sett och hört. Vanligtvis när man byter tränare mitt under säsongen så vill man etusiasmera spelarna till något. Han såg till att ingen hade roligt. Det gick så långt att spelare uttalade sig att det skulle sluta spela fotboll om Mak skulle vara kvar. Och nu har jag även hört direkt från några spelare att Mak var värdelös och att hans träningar var kassa.

Vad är det då som gjort att det gått så dåligt i år? Kanske är de så att Alexander Axen hade rätt i sitt prat att man inte skulle stirra på förra årets femte placering. Det är en placering ett lag med Gais ekonomi inte ska ha möjlighet att hamna på. Men vi supportrar och media ville inte lyssna på det örat. Med samma trupp trodde vi att det skulle gå ännu bättre i år. För ser man krasst på det så finns inte tillräcklig fotbollskunskap i laget. Endast ett par spelare har hållt allsvensk nivå i sitt spel. Det mest slående är rädslan att hålla i bollen som funnits. Och även hur det inte sett ut att finnas någon glädje i laget som naturligtvis speglar att man inte spelar som ett lag.

Jag och Ella har varit på i stort sett alla hemmamatcher. Den mot Gefle i veckan blir nog den sista allsvenska matchen vi kommer se live med Gais på många år. Det ska till mirakel för att få detta på rätt köl igen inom de kommande åren. Självklart hoppas vi och det ska bli både kul och spännande att sitta på läktaren under Superettanmatcherna nästa år. Men realistiskt så blir vi ett mittenlag där.

Fanns det då inga glädjeämnen i år? Jo, jag kommer på tre.
1. Den öppna träningen på Gaisgården i april då förväntningarna var sådär härligt pirriga. Vi stod där i solen och såg laget från nära håll. Det såg bra ut, tyckte vi.

2. Wandersons mål hemma mot Norrköping i enda segermatchen i allsvenkan. Ett kanonskott från 25 m rakt upp i nättaket. Äntligen fick man höra målhymnen och jubla.

3. Att åka på matcherna med Ella är helt suveränt. Det är klart att det varit roligare om vi åkt därifrån med segrar men egentligen spelar det ingen roll. Så roligt och trevligt vi har det under dessa timmar är omöligt att slå. När jag litter på hemmet så kommer jag minnas dessa stunder med yttersta glädje.

Spelarbetyg 2012:

Målvakter:

Dime Jankulovski 2
Har gjort några tavlor för mycket och hans spel med fötterna är pinsamt. Samtidigt kan min inte skylla allför mycket på Dime då han även stått för några svettiga parader för mycket för att få underkänt.

Henri Sillanpää 2
Gjorde ett ändå rätt stabilt så länge han fick stå. Gjorde ett fatalt misstag borta mot Häcken så det blev straff och baklängesmål. Därefter kom han aldrig tillbaka.

Försvarare:

Calum Angus 1
Lite av en favorit förra året gjorde i år en katastrofsäsong. Var svag både som innerback och ytterback. Och han gick avgörande bort sig några gånger varje match han var med. Plus att han spred negativ stämning runt sig då han verkade ovetande som sina egna tillkortakommanden.

Fredrik Lundgren 2
Mycket skadad och när han var med så håller han egentligen inte allsvensk klass längre. Men hans kämpainsatser får ändå upp honom på godkänt.

Kenneth Gustavssson 1
En kämpe men en högst begränsad fotbollsspelare har det visat sig i år. Han släpper kanske inte förbi sig så många en mot en men kommer ofta fel i positionsspelet och är framförallt helt ofarlig framåt.

Richard Ekunde 2
Har blandat och gett. Det man kan fastslå är att han är mycket bättre som mittback. Hopppas ändå han stannar kvar nästa år. En rutinerad spelare som han behövs där bak.

Jesper Floren 2
Ännu en spelare som inte håller allsvensk klass, enligt mig. Han får ändå godkänt då han gör så gott han kan.

Mirza Mujic 2
Kom in som en frisk fläkt under hösten. Är fortfarande oslipad men kan bli betydelsefull för Gais framtid. Verkar vara en spelare som behöver vara hundraprocentigt laddad för att vara bra.

Erik Johansson 3
Den klart lysande stjärnan fram till de sista 5-6 omgångarna då även han givit upp. Fram tills dess var han den enda som visade pondus, speed och teknik som höll måttet varje match. Han är säkert förlorad till nästa år. Vi får önska honom lycka till i kommande klubbar.

Mittfältare:

Ruben Ayarna 1
Så bra som han varit de senaste säsongerna så dålig har han varit i år. Framförallt har han brustit i passningsspelet. Och i många fall direkt givit bort bollen med baklängesmål som följd.

Markus Gustavsson 2
En favoritspelare som även han sjunkigt som en sten i år. Dock inte helt till botten. Jag tycker ändå Markus visade att han ska vara given i en startelva. Att Jan Mak tog bort honom var ett skämt.

Jeffrey Ayburn 1
Har orkat ungefär 30 minuter det matcher han startat. Det syns att han varit en bra spelare. Han har alla kunskaperna. Problemet är nu att han inte brinner för det längre och att han tar de extra tiondelarna på sig. Då blir det inte bra. Jag tror heller inte han åker hem ledsen efter en förlust. Klubbkänslan finns inte hos honom.

Jakob Olsson 1
Trots att han vann den interna skytteligan på 5 mål, flera av dem riktigt snygga, så måste han få underkänt. För i spelet så har han verkligen varit bedrövlig. Han kommer aldrig runt på kanten för inlägg och bakåt så är han oftast fel ute. Sen är hans attityd hemsk.

Romario 3
Jag tycker ändå Romario visat oss på läktarna sitt fotbollskunande i år. De få läckerheter vi fått se framåt under säsongen har väl ändå han stått för.  Att han sen tappar bollen i fel lägen några gånger får man köpa med en sådan spelare.

Richard Spong 1
Tillbaka efter långtidsskada i höst. Vilket förstås visat sig i matchtempo. I ett par matcher har han hamnat såpass fel att han själv ser ut att undrat var han befinner sig. Sen är han en kämpe och det ska han ha heder förr. Frågan är dock om han är ett namn för Gais nästa år. Jag är tveksam.

Wanderson Do Carmo 2
Jämför man med honom själv och föregående år så är säsongen så klart underkänd med marginal. Jämör man med andra så ska man ändå ge honom en tvåa. Dock är frågan hur det kunde bli så här. Att han kunde tappa självförtroendet så fullständigt är en gåta.

Malkolm Moenza 2
Ungtupp från Sandarna som fått chansen de sista matcherna. Han har visat att det möjligen finns en framtid i honom. Framförallt har han vågat utmana vilket ingen annan yttermittfältare gjort på hela säsongen.

Mervan Celik 2
När han kom tillbaka precis före seriestarten i våras jublades det. Alla mindes förra årets stora genombrott. Tyvärr blev det inte som vi och han tänkt. Även hans självförtroende försvann och det märktes tydligt att han  är en spelare som måste ha bra lirare omkring sig. Dock en stor eloge till hans ständiga kämpande.

Anfallare:

Linus Tornblad 2
Var verkligen en succé när han fick chansen i våras. Var på hugget och ständigt ett hot mot motståndarnas backlinje. Tyvärr tog han inte steget ytterligare i höst utan föll snarare tillbaka. Var i många matcher helt utanför spelet och skapade varken chanser för sig själv eller andra. Kan dock bli något.

Peter Ijeh 1
Vilken flopp. Helt orörlig och helt ointresserad syntes det som. Styrelsen får ta på sig ett stort ansvar för denna värvning.

Born into this

Willy Vlautin - Norrut

Vlautin är också musiker och hans band Richmond Fontaine är  okej alt-country. En genre som jag dock tröttnat något på. Han har skrivit tre böcker. Norrut är det första jag läst. Och jag måste säga att jag är mer sugen på att läsa hans två andra böcker än att lyssna på hans musik.

Norrut är amerikansk white trash gjord till litteratur. Det är servitriser, pick-ups, kasinon, budweiser, fylla, tatueringar, rasism, arbetslöshet och fattigdom. Ämnen som inte är helt ovanliga i amerikansk litteratur men som Vlautin ändå förvaltar fint. I boken får vi följa 22-åriga Allison från Las Vegas. Hon har ett trassligt liv med en brutal pojkvän, en försvunnen pappa, en syster som går sin egen väg och en mamma som inte riktigt är närvarane. Efterhand i boken får man också reda på att Allison varit med om mycket elände genom åren. Saker som hon inte skulle behövt råka ut för men som hon också delvis inbjudit till. Främst genom att dricka mycket sprit. Hon kan egentligen inte skylla på någon annan för att hon hamnat där hon gjort.

Det som framförallt är boken förtjänst är att det inte finns några pekpinnar eller fördömanden över hur folk lever sina liv. I nästan existentiella tankegångar så blir slutsatsen att alla har ansvar för sitt egna liv oavsett från var man kommer. Allison flyr från Las Vegas till Reno och försöker börja på nytt. Där stöter hon på människor som hon efterhand kommer nära.

Kanske kan hon starta om på nytt. Hon är ju bara 22 år.

Betyg: GGG1/2