Bob Dylan - Tempest
I videon till låten Dunquesne Whistle ser Bob Dylan verkligen tuff ut. Han går på gatorna med studs i stegen och med framåtanda i blicken. Problemet är att jag inte gillar låten jättemycket. Så är det faktiskt med de flesta uptemponumren på Tempest. De svänger inte på det sättet jag vill och som de gjort på hans senare plattor.
Det är lätt att bunta ihop med Tempest med allt som Dylan släppt sen Time Out Of Mind. Rösten är härjad och musiken spinner från hela den amerikanska musikhistorien. Tyvärr är Tempest dock den klart svagaste om man jämför med föregångarna som alla varit väldigt bra.
Skippar man ett par tre av låtarna så har man dock ett bra kvällsalbum. Det går inte att slölyssna utan man ska sitta och stirra framförsig, möjligtvis med ett glas whiskey, och verkligen lyssna på vad han sjunger. För när det gäller texter så har han inte tappat stinget. Som vanligt kan det vara svårt att förstå hela berättelsen i vissa låtar. Men men behöver inte alltid förstå allt ordagrant för att det ska bli bra. Stämningen duger gott för att känna något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar