Kameleonter är ju kända för att kunna byta färg. Jag kom att tänka på dem eftersom jag ibland känner att jag tar fram olika sidor hos mig själv när jag pratar med olika människor.

Kameleontkänslan inkluderar både vad man säger och hur man säger det. Vad det gäller åsikter så är det klart att man ska våga stå för vad man tycker. Fast man kanske ju göra det olika intensivt. I ett vanligt kort samtal kan det vara bättre att lyssna än att hela tiden basunera ut sina åsikter. Här infinner sig kameleonten på så sätt att jag väljer ofta att säga, "det var ok" eller jodå, det känns bra", fast jag kanske inte riktig håller med eller känner så. Men det finns liksom ingen vinst vare sig för mig eller samtalspartnern om jag säger "sanningen". Man ska stå för vad man tycker en man behöver inte alltid säga vad man tycker.

När det gäller röstläge så ändrar det sig också beronde på vem jag pratar med. Även ordförrådet blir olika med olika personer. Ena stunden kan jag slänga mig med lite finare ord och ett artikulerat språk för att andra mer tjöta på grabbars vis. Spannet däremellan är ganska långt. Men så fort jag går över en viss gräns, antingen ett för fint spårk eller för mycket "fotbollsspråk", så känns det olustigt.

Å andra sidan tror jag det är bra att vara en röst- och ordkamelont. Man ska vara stolt över det. Jag har nämligen kommit på att personer som hela tiden låter likadant är ganska hemska. De har ofta en tendens att veta och kunna bäst. Istället för att låta samtalet flyta så behöver och vill de här människorna hela tiden framhäva sin åsikt. Och det räcker inte med det. De menar nämligen att sin åsikt är absolut rätt. Därför är det närmast omöjligt att föra en vanlig konversation med den här typen av människor. Du hittar icke-kameleonter i alla samhällsklasser.

Personer som inte har kameleontdraget blir därför översittartyper av värsta typen. Dessa personer har ytterligare några hemska drag. De är exempelvis lillgamla fast de är vuxna. Jag har också upptäckt att personer som ej har kameleont funktionen har svårt att erkänna att de sett vissa tv-program, hört vissa låtar eller vet vilka vissa personer är. De blånekar att de hört en schlagerlåt eller att de inte vet vem som åkte ut i senaste omgången av Let's Dance. Det är klart att folk inte behöver kolla på varken Melodifestivalen eller Let's Dance men icke-kameleonterna gör det i smyg och sedan säger de med sin entoniga röst "vem är Charlotte Perrelli" på fullt allvar. Även om jag inte har belägg för det så tror jag att de flesta i den här gruppen läser fantasylitteratur också.