Kyrkorna i Rackeby och Strö

Av någon anledning kom jag att tänka på mitt sommarjobb som kyrkvaktmästare under gymnasietiden. Det var ett helt okej kneg men jag var ganska lat och gjorde bara det absolut nödvändigaste. Typ klippte gräset och krattade grusgångarna. Min energi de här somrarna gick åt att vänta på brevbäraren för att se om han hade med sig några paket med kassettband. Paket som kom från hela världen och innehöll liveinspelade konserter. Mest med Guns N Roses. De dagar då jag fick paket så blev det helt enkelt ingen cykeltur till kyrkogården. Det gäller att prioritera.

Två episoder från jobbet som kyrkvaktmästare har etsat sig fast i minnet. Det första är från Rackeby kyrka och gäller ett bröllop. Det måste varit första året jag arbetade och då gick jag nog i åttan eller nian. Min bror och jag hade jobbet ihop då. Hursomhelst så redan första helgen vi jobbade var det ett bröllop. Det var bara prästen, ett vittne och brorsan och jag men det var nervöst ändå. För grejen var att vi skulle ringa i klockorna vid precis rätt tillfälle. Det var viktigt påpekade prästen. Eftersom ringanordningen låg lite dumt till bestämdes det att jag skulle sitta längst bak i kyrkan och invänta ett tecken från prästen som jag sen skulle vidarebefodra till brorsan.

Jag var nervös hela ceremonin igenom för jag hade inte riktigt förstått när ringningen skulle ske och jag hörde heller inte riktigt vad som sades längst fram i kyrkan. Jag tyckte jag såg tecken från prästen hela tiden. Till slut tolkade jag det som att prästen gjorde sitt riktiga tecken men blev genast högst osäker. Var det tecknet eller slog han bara bort en besvärlig fluga. Jag försökte få ögonkontakt men det lyckades inte. Brudparet och prästen stod bortvända från mig i tystnad och tittade på altaret. Paniken infann sig. Jag bestämde mig att det får bära eller brista och gav tecknet till brorsan ringa i klockorna. Det tar några sekunder innan de börjar ringa och under den tiden börjar prästen åter att prata. Å nej, hinner jag tänka nu blev det fel. Fan också. Men då hör jag prästen säga "nu ringer vi i klockorna". Precis när han sagt det så börjar klockorna ringa. Prästen kikar över axeln och det ser ut som han tänker, de här bröderna Larsson var några snabba jäklar. Sanningen var ju att vi bara hade tur.

Den andra episoden är från Strö kyrka några år senare. Tyvärr har en församlingsbo dött och en begravning ska ske. Problemet är att jag inte fått någon information om hur jag ska gå tillväga då och absolut ingen av de ordinarie kyrkoledamöterna finns att få tag i. Efter ett tag så får jag i alla fall tag i de rätta måtten för en grav. Det är förstås omöjligt att gräva en stor grav för hand så en liten grävskopa beställs för att göra jobbet. Av någon anledning, antagligen kassettband i brevlådan, kan jag inte vara där den dagen då graven ska grävas. När jag kommer ditt dagen efter så ser det rätt så bra ut men det är bara det att rasrisken är uppenbar. Grävskopan har även lyckats gräva så djupt att den kommit ner till en gammal kista. En kista som är förmultnad och som inte ser alltför hållbar ut.

Jag och min mamma inser att vi måste göra någonting för att stötta upp sidorna. Annars kommer de att rasa innan begravningen. Det vore ju försmädligt om kistan inte skulle kunna sänkas ner i graven när alla sörjande står bredvid. Vi hittar reglar som är till för detta ändamål och lyckas få fast dem runtom hela graven. Vi är stolta över oss själva. När vi sedan inser att själva reglarna är ganska tjocka och att gravens yta därmed minskat ganska mycket blir vi nervösa. Enligt de mått vi fått är det då nämligen precis på håret att kistan ska få plats. Men i det läget finns inget att göra mer än att lita på turen. Under arbetet lyckades vi också klara av att inte trampa igenom den gamla kistan i botten. Synen när man kollade ner i graven var ändå rätt makaber. En gammal kista i botten och reglar lite kors och tväs längs sidorna. Vi insåg att så kan det inte se ut. Efter lite letande hittade vi ett par stora mattliknande presenningar. Genast insåg vi att de förstås skulle läggas runtom och kanterna i graven. Presenningarna tillsammans med lite mer jord i botten rättade dirket till utseendet av graven.

Dagen efter då begravningen skulle hållas var verkligen nervös. Igen hade jag problemet att ringa i klockarna vid rätt tid. Den här gången skulle man synkronisera den stora och lilla klockan så att ljudet skulle bli stämningsfullt. Detta skulle göras samtidigt som nedsänkningen av kistan skulle ske. Det var lika bra det för då slapp jag se om den gick ner i hålet eller inte. Jag har för mig att klockorna skulle ringa i tre minuter. De tre minuterna var nog de längsta i mitt liv. När jag stängt av dem så gick jag runt hörnan och smygtittade och såg då att kistan hade fått plats i graven. En lättnades suck som hördes till evigheten drogs ur mina lungor.

När begravningen var över började nästa äventyr. På två av sidorna var det nämligen omöjligt att få upp reglarna på grund av att det var så trångt. De skulle ju återanvändas. Det fanns bara en uppsättning. När vi gjorde en sista kraftansträngning och tyckte att nu kommer de upp visade det sig att det var locket till kistan som lossnat. Snabbt som ögat fick jag hoppa i graven för att få på locket igen. Då insåg vi att de reglarna kommer vi aldrig att få upp.

Till råga på allt hade jag en fotbollsmatch som väntade på kvällen. Eftersom vi kämpat med reglarna så länge hade vi inte ens börjat ösa jord över graven när jag var tvungen att åka. Tvungen och tvungen förresten. Det var en träningsmatch men det var mot min hemby Rackeby så jag ville ju gärna vara med. Eftersom vi inte spelade i samma division så hade jag annars aldrig chansen att spela på Rackebys hemmaplan Degeberg. Jag gjorde ett mål den matchen. Min mor brukade alltid ge mig 10 kronor för varje mål men jag tror att hon i protest vägrade ge mig några pengar just för det målet. När jag kom tillbaka från matchen så hade hon nämligen ensam skyfflat igen graven. Jag lovar att det är mer arbete än vad man tror. Jag har fortfarande lite dåligt samvete för detta. Mamma, jag lovar att bjuda på ett glas vin nästa gång vi kommer till Paris.

Menas jag skrev detta kom jag faktiskt på ytterligare ett framträdande minne. En av somrarna så hade jag många icke-kyrkliga fantasier om en kvinna som ingick i kyrkorådet. Som icke-troende och tonåring kunde det väl knappast vara förbjudet.

Precis idag är det 3 månader kvar till Roskildefestivalen drar igång. Tänk att man kan lägga så mycket energi på något som fortfarande är så långt borta. Nästan varje dag är jag inne och kollar på hemsidan och ser om det hänt något. Nu såg jag att det stora bandsläppet skulle ske den 16 april. Det blir spännande.

Jag är redan nu väldigt nöjd med släppen. Det får ju inte bli för många bra artister heller så tiden till softande och festande vid tältet blir lidande. I fjol var det gränsfall. I och för sig var det inte så tilltalande att sitta i en bil och få upp partystämmningen. Det räckte med att tillbringa natten halvsittandes i den. Att vädret blir bra i år ser jag som givet.

Mina topp 6 artister just nu

1. Neil Young
2. Duffy
3. Band of Horses
4. My Bloody Valentine
5. Grinderman
6. Bonnie Prince Billy

Mina topp 6 realistiska önskemål

1. Håkan Hellström (tyvärr nog orealistiskt)
2. Solomon Burke
3. The Hellacopters
4. Bad Religion
5. Tindersticks
6. Amadou & Mariam

Musik 2008

V/A - More Dirty Laundry

Nu har del två i serien där svarta artister sjunger låtar som gränsar till country. I mina öron så låter de flesta av låtarna klart mest som klassisk soulmusik men jag förstår upplägget. Det båda genrerna ligger nära varandra, särskilt textmässigt.

Jag tror jag har skrivit det förrut. Det är ju nästan omöjligt att misslyckas när man sätter ihop soulmusik från sent 60-tal och tidigt 70-tal. Nästan allt är nämligen bra. More dirty laundry är inget undantag. Artister som Joe Tex, Arthur Alexander, Clyde McPhatter, Bobby Womack och Solomon Burke bidrar alla med tårdrypande låtar.

More dirty laundry skulle jag spela om jag var ägare till en bar. Det är precis sådan musik jag skulle vilja stå vid en bardisk och lyssna på. Låttitlar som Trying to win your love, He'll have to go och You must think my heart has swinging doors skulle göra sig fint i min bar.

Betyg: 7

Favorit: O.B. McClinton - If lovin' you is wrong, I don't wanna be right

Håkan Hellström - Tro och tvivel

Det var nästan så att det kändes lite skämmigt att stå i över två timmar i kö för att köpa Håkans nya skiva. Som tur var så följde Ella med och vi hade en trevlig stund ihop. Att hon sedan blev väldigt blyg när vi väl kom fram till Håkan var lite synd. Trots att jag lovade ett extra påskägg och ett filminköp nästa gång vi gick och handlade så vågade hon inte få en kram av honom.

När jag lyssnar på låten Tro och tvivel utrotas den lilla skämmighet som fanns totalt. Det känns nästan som om jag borde gett Håkan en kram istället. Jag skulle kunna stå i kö hur många timmar som helst för en sådan låt. Det är bara Håkan som kan skriva en sådan fantastisk låt. Drivet med pianot och trummorna tillsammans med en loj gitarr och Håkans klockrena sång är bara bäst. Texten är förstås av yppersta klass. Det tillbakablickande temat med parkbänkar, pensionärer, pååls bagerier, långdragspaviljongen, indieklubbar, manshoror och annat är bara att fly in i. Allt är en enda långt ambivalent adjö till något som man inte vet om man vill bli av med.

"skuld och lidande väntar på er fortfarande"

Bob Dylan in swedish interview from 1978. Part 2/2

Jag kom att tänka på den här intervjun när någon frågade vad namnet Gixbit står för.

"Har jag sagt att det står för något? Vem sa det?", som Dylan säger.

Jag avskyr överlägsna personer men Dylan har i det här läget verkligen all anledning att undra vad som egentligen händer.

Jag har ingen som helst anledning att vara överlägsen mot den som frågar vad gixbit betyder. Men det är klart att det låter tuffare att svara som Dylan än att säga att gixbit var ett ord som Knatte Fnatte och Tjatte sa i en Kalle Anka serie.

Duffy!!!!

Ännu en spelning att stå i frontraden på är spikad till Roskilde i sommar. Duffy var en av de jag önskade mig allra mest. Jag känner på mig att det kommer bli alldeles underbart.

Sen var det ju lite synd att Nick Cave besöker festivalen med Grinderman. Jag hade hellre önskat att han tagit med sig The Bad Seeds. Särskilt då senaste skivan är magnifik. Grinderman har ju bara gjort en skiva, vilken också är bra, men det blir ju inte så många låtar att välja på.

Grannar

Varje kväll, då det är läggningsdags, och jag går runt och släcker lamporna så slänger jag en blick mot en grannes fönster tvärsöver gården. Och varje gång blir jag lika besviken. Det är nämligen så att de grannar som jag försöker se har flyttat. För länge sedan till och med.

Vad var det då för speciellt med dessa grannar. Jo, de var väldigt frigjorda med sitt sexualliv. De drog inte för gardinerna och de släckte inte lamporna när de fick till det och det var ganska ofta. Det var inte så att jag (vi) stod och dreglade i fönstret det tillförde mest en spänning i livet. Det var helt plötsligt kul att släcka lamporna som annars mest är jobbigt. Efter att ha sett dem ett antal gånger var det inte synen som lockade utan mer deras uppenbara och oförtrötliga önskan att synas som fascinerade.

När man dagen efter mötte dem på gården så var det nästan att man fick lust att säga till mannen. "Ta av dig strumporna nästa gång, du ser väldigt tysk ut i dem". Mannen var ofta väldigt inaktiv och verkade zappa på tv'n samtidigt som kvinnan höll på så man ville säga "Nu får du väl skärpa dig och ge lite tillbaka också".

Men, som sagt, en dag stod flyttbilen där och de var borta. Nu är det antagligen några andra grannar som diskuterar deras sexliv vid köksbordet.

Musik 2008

Pennywise - Reason to believe

Ibland blir min längtan efter punkrock stor. Viljan att leta upp nya band är lite för dåligt därför kollar jag då och då in vad gamla favoriter håller på med. Det måste väl varit i början av 90-talet som Pennywise släppte några bra Bad Religion doftande plattor. Sedan vet jag att deras bassist begick självmord några år senare men mitt intresse hade svalnat och jag tror att det är tio år sedan jag lyssnade på dem senast.

När jag lyssnar på Reason to believe kastas jag tillbaka till en svunnen tid. Pennywise låter närmast identisk så som jag kommer ihåg dem, punk av klassiskt Epitaph snitt. Jag bara väntar på att en svacka ska komma någonstans men det är faktiskt så att Pennywise har lyckats få ihop en helgjuten punkskiva.

Tålamodet med att lyssna på punk är inte lika stor längre. Därför kommer jag säkert att lägga den åt sidan och glömma bort den ganska snart. Men den närmaste veckan i bilen kommer den säkert bli en trogen vän. En vän som får mig att glömma verkligheten.

Betyg: 7

Favorit: All that I can

Nu är det nog dags för Håkan Hellström att avbryta sin promotionturné för nya skivan. Hos Lasse Bengtsson i tv4 så verkade han totalt slutkörd. Trots Lasses idoga försök så blev det inte så många vettiga svar. Eller också hade han besökt kranarna natten innan.

När de spelade Långa vägar och För en lång lång tid live så vaknade han dock till liv. Det märktes ändå att en del repande behövs innan turnéstart. Som bäst blir det nog på Way out west i sommar.

Skivan däremot är närmast perfekt.

Karin Alvtegen - Svek

En känsla jag ofta får när jag läser populära svenska deckarförfattare är att de skriver som kvällstidningsjournalister. Det märks så tydligt att texterna har samma mönster. Jag skulle kunna tänka mig att Alvtegen läst vilken kvällstidning som helt vilken veckodag som helst och fått ihop den här historien. Det är som hon tagit artiklarna en efter en och sedan omformulerat dem och fått ihop en bok. Just den här fokuserar på svek. Kanske var det så att huvudartikeln i den tidning hon fick tag i handlade om just det.

Igenkännedom kan vara en viktig ingrediens i böcker men det kan också bli fel. Här blir det fel då igenkännedomen får karaktären av överlägsenhet och sensationslystenhet. Alvtegen vill få läsaren att känna sig perfekt och sucka av oförståelse inför de val personerna i boken gör. Antagligen är det människor som förtränger sina känslor som allra bäst tilltalas av denna typ av böcker.

Sen ska man inte förneka att Alvtegen är skicklig på att bygga upp en historia där man vill få reda på hur det går. Men det är ju samma sak med kvällstidningarna löpsedlar. Trots att det man ser stå där är fullständigt oviktigt så bläddrar man i tidningen för att få reda på mer.

Betyg: 2

Körslaget

Äntligen ett klockrent familjeprogram med musiken fokus. Program som Idol, Så ska det låta, Sing-a-long får mig att vilja skjuta upp heroin. Finns det något värre än att se Peter Settman stå och dansa och smila upp sitt bredaste flin inför kameran. Allvarligt talat så tror jag inte det.

Körslaget tilltalade mig förvånande mycket. Hela upplägget skapade en inramning där musiken fick den betydelse den alltid bör ha. Innerlighet, glädje, nerv, skönhet, brister eller någon annan känsla måste alltid finnas där. Ikväll bevisade en kör från Boden att man kan ta en gammal låt av Cher, If I could turn back time, och på bästa sändningstid få till en känslosam musikstund.

Ramblin' Man - Hank Williams

Hank Williams har sånger för varje humör. Ramblin man passar fint en dag som den här.

Videon kan man skippa men låten är en av countrymusikens topp 5 låtar genom alla tider.

Emmylou Harris - Love hurts

Dagens låt!

Det är klart att det ska vara Emmylou Harris som ska framföra Love hurts. Då går den rakt in i kroppens viktigaste delar.

Musik 2008

Malcolm Middleton - Sleight of heart

Förra året gjorde skotten Middleton en utmärkt skiva, A brighter beat. Tyvärr så gjorde han också en tveksam spelning på Pustervik som lämnade en fadd eftersmak. Nu bygger han dock upp förtroendet igen. Det nio låtarna på Sleight of heart tillhör nämligen det bästa han gjort.

Skivan är lite mer akustiskt betonad vilket passar utmärkt då texterna och rösten blir ändå mer framträdande. Middleton är formidabel på att skiva uppriktigt uppgivna texter. Precis som han sjunger så nynnar man gärna med när han utropar "singalong to the sad song" i låten Blue plastic bags. Det blir en omvänd eufori som behövs ibland. Ganska ofta faktiskt.

Soundet på skivan är väldigt likt en grupp som heter Sophia som ingen känner till. De har gjort några riktigt bra plattor och jag vet att Middleton turnerat ihop med dem. Vissa låtar påminner faktiskt också om Neil Youngs 70-tals sound. Mest av allt är det ändå sjävla låtarna som är riktigt bra. Bäst av alla är Stay som tydligen är en Madonna cover.

Betyg: 8

Favorit: Stay

Påsk

Jag har alltid tyckt att påsk är en trevlig högtid. Den är oftast bara lugn och avslappnande. Man målar lite ägg och mår gott. Är det månne den religiösa bakgrunden med Jesu död och uppståndelse som bidrar till detta harmoniska tillstånd.

Årets påsk var inget undantag. Härliga dagar i vinterskrud. Något som jag saknar är dock de gamla tiderna då påsken innebar raketer, smällare och en stor brasa. Varje år tog jag och kusinerna bussen in till stan för att köpa fyrverkerier. Dels var det spännande att bara åka in till stan själva dels så var man alltid nyfiken på vilka smällare som fanns att köpa. Ju äldre man blev ju grövre artelleri behövde man. Från 1-öres till kinapuffar.

När vi väl inhandlat våra smällare så var vi för fega för att prova dem på stan. Men när vi klev av bussen i Rackeby blev vi genast tuffa. Den kilometerlånga vägen från busshållplatsen och hem fylldes med krutrök. Brevlådor och annat råkade illa ut. Tänk vad kul det var.

Väl hemma så sorterade jag mina inköp i olika högar. När jag vaknade varje morgon satt jag bara och tittade på smällarna som om det vore en skatt med guldpengar. Så var det också för en bondpojk som mig.

Klimax nåddes på påskaftonskväll då påskbrasan tändes och allt skulle skjutas upp. Hela familjen samlades och tillsammans fick vi ihop en stor mängd fyrverkerier. Oftast brukade det urarta med livsfarliga lekar där det brann av smällare precis överallt. Som tur var så var det aldrig någon som blev skadad.

Det finns några tillfällen som är mer minnesvärda än andra. En gång var när G smugglat ut bomber från lumpen. Då small det så att håret ställde sig på ända. En annan gång var när vi av någon anledning fick en stor raket över. Vi bestämde oss för skjuta upp den dagen efter. Samtidigt som vi skjöt upp den stora raketen kom det en bil på vägen en bit bort. Vi siktade inte med flit på den men raketen tog en oväntad bana och flög som en projektil rakt mot bilen för att explodera precis innan den kom fram. Det gick bra men var ganska chockartat. Bilen åkte vidare menas vi låg bakom häcken och gömde oss. Härliga minnen som alltid poppar upp i påsktider.

Musik 2008

Håkan Hellström - För sent för Edelweiss

Under många år var musik på svenska något jag inte ens kollade åt. Det känns konstigt nu när Håkan och Eldkvarn är två av mina absoluta favoriter. Eldkvarn lyckade förra året hålla uppe standarden med Svart blogg. Nu är det Håkans tur att ännu en gång bevisa sin storhet som låtskrivare och sångare.

När det blev klart att Jocke Åhlund skulle producera skivan så blev jag faktiskt lite oroligt. Håkan sjunger ju själv att "Stockholm aldrig blir min stad" och finns det något mer stockholmskt än Åhlund. När man nu har slutresultatet i sin hand så visar det sig att det blev fantastiskt lyckat. Ljudbilden är lite annorlunda men precis som alla stora så gäller det att byta ut inkörda hjulspår och prova nya vägar.

På För sent för Edelweiss finns ingen utfyllnad som det gjort på Hellströms tidigare skivor. Ett par spår är lite för mycket visa för min smak men textmässigt brinner de. Håkans dyrkan av Sture Dahlström märks på så sätt att varje mening är betydelsefull. Efter bara ett par lyssningar har man meningar i hjärnan som man vet kommer att finnas där resten av livet. Särskilt som både Ella och Astrid också sjunger dem. "Det var en vacker dag på Stigbergsliden", "med vilken runaway som helst", "längre än dit Natalie går", Andreas Karl-Johan och jag, så jag hör att du är på kryss med boozen, "travets tröttaste krake är alla exempel på textrader som jag nynnar på hela tiden.

Jag läste någonstans att det fanns fyra låtar inspelade som inte fick plats på skivan. Med all säkerhet är ett par av dem tiopoängare. Skulle man bytt ut dem mot titelspåret på skivan som jag inte är så förtjust i så skulle det högsta betyget vara givet. Nu blir det istället en stark nia.

Betyg: 9

Favorit: Tro och tvivel

Pappadag

Idag njuter vi till isdansen på skridsko vm. Fint med mycket glitter, tycker ella. Astrid längtar till korven.

Biblioteksbartender

Idag kändes det som ett nytt yrke uppfanns, biblioteksbartender. Bandet Gumbo stämde nämligen upp till dans i caféet bredvid biblioteket. Deras New Orleans doftande musikgryta fick låntagarna att kasta sig över lånedisken som om klockan var över midnatt och ölen höll på att ta slut. Jag kände att jag fick lite mer pondus, som vanliga bartendrar har gott om, än den vanlige snälle bibliotekarien.

Att de sedan inte ville köpa mer öl eller någon god drink utan frågade saker som, "har ni någon bok om Allan Edwall" eller "kan jag låna om den här boken", det gjorde inte så mycket. Fast jag fick faktiskt en fråga kan ha kommit till med hjälp av rockmusiken. Eftersom ljudvolymen var bra mycket högre än vanligt så var det lite svårt att tyda vad den kvinnliga låntagare verkligen sa. Ordet singel dök upp och för ett ögonblick tyckte jag hon sa "är du singel" Kanske var det inte så för senare frågade hon efter Eva Rusz bok Den ulitmata singelboken. Det måste vara kul att vara "riktig" bartender och fritt kunna få fantisera om man inte riktigt hör frågan första gången. Hursomhelst så skulle kunna tänka mig att vara biblioteksbartender igen.

Army of Lovers Vs. Bwo

Som någon så tacksamt påpekade så skrev jag Army of Lovers istället för Bwo på schlagerlistan.

Jag skulle tippa att det beror på Dominka Peczynsky en av medlemmarna i Army of Lovers. Hon fick mig nämligen att smyga in på pressbyrån i Lidköping, dock ej i lång överrock och hatt, och bläddra i det första nummret av den svenska varianten av Playboy. Året var 1998 googlade jag fram. Jag var då 26 år så ni förstår varför jag smög. Det fanns liksom ingen chans att skylla på tonårshormoner om någon dök upp vid min sida och undrade vad jag läste. Sen var det så att mannen som ägde pressbyrån verkligen tyckte illa om om man bläddrade i tidningarna. Det fanns lappar överallt om att det var förbjudet. Jag var så stressad att jag inte hann kolla ordentligt på bilderna. Därför finns Dominika ständigt i mitt undermedvetna. Jag behöver nog se de där bilderna ordentligt så jag kan gå vidare med mitt liv.

Kameleonter är ju kända för att kunna byta färg. Jag kom att tänka på dem eftersom jag ibland känner att jag tar fram olika sidor hos mig själv när jag pratar med olika människor.

Kameleontkänslan inkluderar både vad man säger och hur man säger det. Vad det gäller åsikter så är det klart att man ska våga stå för vad man tycker. Fast man kanske ju göra det olika intensivt. I ett vanligt kort samtal kan det vara bättre att lyssna än att hela tiden basunera ut sina åsikter. Här infinner sig kameleonten på så sätt att jag väljer ofta att säga, "det var ok" eller jodå, det känns bra", fast jag kanske inte riktig håller med eller känner så. Men det finns liksom ingen vinst vare sig för mig eller samtalspartnern om jag säger "sanningen". Man ska stå för vad man tycker en man behöver inte alltid säga vad man tycker.

När det gäller röstläge så ändrar det sig också beronde på vem jag pratar med. Även ordförrådet blir olika med olika personer. Ena stunden kan jag slänga mig med lite finare ord och ett artikulerat språk för att andra mer tjöta på grabbars vis. Spannet däremellan är ganska långt. Men så fort jag går över en viss gräns, antingen ett för fint spårk eller för mycket "fotbollsspråk", så känns det olustigt.

Å andra sidan tror jag det är bra att vara en röst- och ordkamelont. Man ska vara stolt över det. Jag har nämligen kommit på att personer som hela tiden låter likadant är ganska hemska. De har ofta en tendens att veta och kunna bäst. Istället för att låta samtalet flyta så behöver och vill de här människorna hela tiden framhäva sin åsikt. Och det räcker inte med det. De menar nämligen att sin åsikt är absolut rätt. Därför är det närmast omöjligt att föra en vanlig konversation med den här typen av människor. Du hittar icke-kameleonter i alla samhällsklasser.

Personer som inte har kameleontdraget blir därför översittartyper av värsta typen. Dessa personer har ytterligare några hemska drag. De är exempelvis lillgamla fast de är vuxna. Jag har också upptäckt att personer som ej har kameleont funktionen har svårt att erkänna att de sett vissa tv-program, hört vissa låtar eller vet vilka vissa personer är. De blånekar att de hört en schlagerlåt eller att de inte vet vem som åkte ut i senaste omgången av Let's Dance. Det är klart att folk inte behöver kolla på varken Melodifestivalen eller Let's Dance men icke-kameleonterna gör det i smyg och sedan säger de med sin entoniga röst "vem är Charlotte Perrelli" på fullt allvar. Även om jag inte har belägg för det så tror jag att de flesta i den här gruppen läser fantasylitteratur också.

Melodifestivalen

Här kommer poängen från Mattias jury.

10 p Charlotte Perrelli
9 p Army of Lovers
8 p Linda Bengtzing
7 p Sanna Nielsen
6 p Sibel
5 p Christer Sjögren
4 p Amy Diamond
3 p Nordman
2 p Frida feat. Headline
1 p Bröderna Rongedal

Hästpojken - Gbg, Sticky Fingers 15/3 -08

Personligen ligger jag väldigt nära överdosering av livemusik med tillhörande barhäng. Som tur var levererade Hästpojken precis vad jag behövde. En kort och intensiv spelning på drygt 30 minuter utan döda punkter.

Frontfiguren Martin Elisson kan tyckas störig (det tycker jag ibland), men han har ändå en förmåga att uttrycka sig med hjälp av musik och text. Det blir extra tydligt när man kommer direkt från melodifestivaltittande till en Hästpojken konsert. Ellison och bandet är den totala motsatsen till bröderna Rongedals flinande ansikten. Rongedalarna gör mig ledsen på riktigt. De tar det jag älskar, musik, och misshandlar den. Jag vill göra som Ella när L pratar i mikrofon inför en stor folksamling. Nämligen hålla för öronen, ligga platt mot marken och vänta på att det hemska ska vara över när jag ser brödernas kala hjässor. Jag kom in på ett sidospår här men det jag vill säga är att musik måste förmedla något och det gör Hästpojken när de sjunger Cancerkropp.

Trots att det var bra så tänkte jag mycket på hur kul det skulle vara att se Håkan Hellström på samma scen. Det kom sig av att Håkans bassist Oscar Wallblom stod för basspelandet i Hästpojken under spelningen. Ett tillfälligt inhopp, tror jag. Hursom så skulle jag gärna skrålat "det är en vacker dag på Stigbergsliden"

Istället för en bild på bandet så bifogar jag en bild på den glada och mogna publiken.

Sky girl och Frankenstein från spelningen med 22 Pistepirkko på Sticky Fingers.

Jag borde nog satsat på en lite dyrare telefon när jag ville ha inspelningsmöjligheter. Det blir ändå ett kul minne för oss som var där.

22 Pistepirkko + Chris Bailey - Gbg, Sticky Fingers 13/3 -08

Det är inte samma chock som att se dem första gången och det är inte samma extas och eufori som de tidiga spelningarna men 22 Pistepirkko är fortfarande ett av de mest orginella och coola banden som finns.

Som jag befarade var det ganska tunnt med publik. De som fanns på plats var desto mer fanatiska så bandet kände sig nog välkomna. Senaste skivan är ingen av deras bättre men live fungerar det utmärkt. De har ju en oändlig låtskatt att ösa ur. Nyckelpiggorna såg ut att trivas på scen och bjuder på en lång spelning med mycket från senaste plattan men även en hel del godbitar. Bäst var Texacson, Onion soup, Don't say I'm so evil, Frankenstein, Hong Kong king och Quicksand.

Uppvärmare var Chris Bailey från det legendariska bandet The Saints. Ensam med akustisk gitarr leverarede han sköna låtar, många covers. Men han hade det inte lätt då nog ingen var där för att titta på honom. Visst fick han applåder efter varje låt men undrar hur det känns att ha varit med och startat punkvågen och gjort klassiska låtar som I'm stranded och nu stå och sjunga Ring of fire som en enkel trubadur.

Underbart

Fika på brogyllen och stadsmuseet blev det under dagens pappadag.

73 av 1001 skivor

Nico - Chelsea Girl (1967)

Tyskan Nico är ubercool och hon förgyllde flera spår på Velvet Undergrounds debutplatta men ändå tycker jag Chelsea Girl är rätt kass. Nicos är speciell och egensinnig på ett skönt sätt men låtarna är rejält tråkiga. Detta trots att kända låtskrivare som Jackson Browne, Bob Dylan och Lou Reed skrivit dem. Den enda låten som ger mig något är Tim Hardins Eulogy to Lenny Bruce. Där finns det en skön gitarrslinga och Nick gör sin bästa insats på hela skivan när hon närmast pratar fram texten.

Den sparsmakade musikaliska inramningen borde tilltala mig mer än vad den gör. Tyvärr känns stråkarna och pianospelet bara kallt och personligt. Inte den New York känsla jag är ute efter och som Nico senare kom att vara involverad i.

Musik 2008

3 x countrykvinnor

Dolly Parton - Backwoods Barbie

För nästan exakt ett år sedan lyckades Dolly Parton få till en suvurän spelning på Scandinavium. Hennes röst symboliserar genuin country musik för min del. Att hennes sexappeal fallnat något får man ha överinseende med. Efter att ha gjort några utmärkta bluegrassinfluerade skivor ger hon sig nu på klassisk countrymusik igen. Det låter inte som mycket av den moderna smörjan utan mer som det lät på det sköna 70-talet. Countrysoundet som rådde då är verkligen underbart. Mjukt och behagligt med härliga texter.

Backwoods Barbie visar verkligen att Dolly håller stilen. Det finns många spår som håller mycket hög klass. Särskilt de låtarna hon skrivit själv. Det enda som blir lite tröttsamt är hennes tvång att försvara sig själv och sitt utseende i några av låttexterna. Det finns intressantare saker att skriva om och det är synd att hon slänger bort sitt fina textförfattande på sådant strunt. Hon nämner det ju ändå i varje intervju.

Betyg: 7
Favorit: Jesus & gravity

Tift Merritt - Another Country

Förra året var det Kelly Willis som imponerade mest av de lite mer alternativa countrysångernskorna. När vi summerar det här året kommer Tift Merritt med säkerhet ligga mycket högt på den listan. Hon har så självklar röst att sjunga svepande och enkel countrymusik. Musik utan några krav på sig att vara något det inte är. Bara bra låtar, riktiga instrument och texter som alla förstår.

Ge mig juni, ge mig en solnedgång, ge mig en bil, ge mig Tift Merritt och jag skulle kunna köra till världens ände.

Betyg: 8
Favorit: My heart is free

Shellby Lynne - Just a little lovin'

Shellby Lynne ger sig i kast med att tolka låtar av Dusty Springfield. Det lät ganska intressant men resultatet visar sig vara rejält trist. Eftersom orginalen är närmast perfekta så är man förstås extra kritisk när låtarna blivit sämre. Det rätta ordet för skivan är tråkig. Allt går långsamt och jag hittar ingen nerv. Sen är låtarna i grunden så bra att det räddar skivan från ett rejält magplask.

Betyg: 4
Favorit: I don't wanna hear it anymore

Driftkucku

När jag kommer hem från jobbet idag börjar L hånskratta. Jag förstår ingenting när hon säger "har du gått sådär hela dan". Hon tittar mig i ansiktet så jag förstår att det är något fel där någonstans. Ganska snabbt inser jag att hon kollar på mina tänder. Jag går till speglen. Mellan framtänderna sitter en rejäl bit spenat.

Spenaten åt jag klockan tolv. I närmare fem timmar gick jag med en stor grön växt i munnen. Jag stod i inormationsdisken och möter mängder av människor. Jag förstår väl att de in sa något men mina kollegor borde väl kunnat varna mig. Kanske är det så att jag är bibliotekets driftkucku. Tänk om alla har gått och hånskrattat bakom min rygg hela dagen. Hursomhelst så känner jag mig som Kungälvs George Costanza.

Musik 2008

Nick Cave & The Bad Seeds - Dig Lazarus Dig

Det dröjer relativt länge mellan varje gång jag lägger på en Nick Cave skiva hemma. När jag väl gör det så tycker jag att det är lysande men sen dröjer det ändå länge till nästa gång. Anledningen är att han aldrig sprängt sin in bland klicken av artister som alltid är med mig. Artister som det finns avgörande stunder i livet med. Trorligen kommer aldrig Nick Cave lyckas tränga sig in bland denna skara artister men han gör ett mycket bra försök med nya skivan Dig Lazarus dig.

Tillsammans med The Bad Seeds lyckas Cave krama ut massor av bra låtar på skivan. Caves texer är alltid av bästa kvalitet och det är inget undantag här. Musiken känns ganska "vanlig" för att vara Cave. Det finns få ballader och det finns få brötarlåtar. Istället är det en ganska rak rockskiva. Jag gillar soundet väldigt mycket och Cave sjunger perfekt. Inte sådär teatraliskt påfrestande som han kan göra när det vill sig illa. Han låter till och med som Mick Jagger i några låtar. Helt klart en av hans bästa skivor. Det lustiga är att han sparat de fem absolut bästa låtarna till slutet på skivan.

Betyg: 8

Favorit: Hold on to yourself

72 av 1001 album

Nina Simone - Wild is the wind (1966)

Det är fel att säga att Nina Simone är ojämn. Istället bör man säga att hon är lite för variationsrik för sitt eget bästa. I alla fall enligt mig. Jazz, pop, soul, musikaler, r&b, populärmusik är genrer hon hinner besöka på en och samma skiva. Det finns säkert ett antal genrer till att hitta.

Simone har en väldigt känsloframkallande röst. Hon är oefterhärmelig. När hon låter rösten ackompanjeras av endast ett piano blir det som allra bäst. Särskilt om låten hon sjunger är hennes egen. Då är det ståpäls. Betydligt sämre tycker jag det blir när hon ger sig på sånger från Broadways låtskatt. Musikallåtar ger mig aldrig något. Så är även fallet när Simone försöker.

Wild is the wind innehåller alltså både en hel del godis och en del smörja. Ett par fantastiska låtar, Four women och Black is the color of my true love's hair, men även en del tråkigt inställsamma nummer. Betyget blir därmed ganska enkelt att sätta.

Betyg: GGG

Favorit: Four women

Papas Kappsäck

Ville bara kort konstatera att detta måste vara det bästa program som visats i tv på många år. Mixen av resereportage och musik är förstås mumma för oss som gillar båda. Varje avsnitt har innehållit några helt underbara scener och Papa Dee har fungerat perfekt som programledare. Det borde väl finnas möjlighet att besöka sex länder eller städer till.

Av alla sköna scener är det två som jag fallit för mest. Den första är städerskan i Kingston som går igång på alla gamla vinylsinglar Papa Dee har på rummet. Den andra är när han möter Amadou och Mariam. Amadous gitarrspel är världsbäst. Sen får man heller inte glömma det konstanta letandet efter det svarta guldet.

Inget går upp mot att besöka skumma vinylaffärer under resor. Jag står fortfarande i tacksamhetsskuld till den holländare som hade sammaställt en lista över alla begagnat affärer med vinysskivor i alla Hollands städer. Som ni förstår hade L inte några problem att få med mig att åka runt i Holland och campa 1998. Charlie Rich skivan jag köpte i Arnhem lyssnar jag fortfarande på nästan varje vecka.

Vår värld

Varje dag när man läser morgontidningen blir man ledsen. Tänk vad mycket ondska och elände det finns i världen. Visst kan man känna sig lycklig som bor i ett bra land och att man personligen inte råkat ut för något riktigt eländigt. Men mer och mer gnager det att man verkligen borde dra sitt strå till stacken. Bara lämna allt och försöka hjälpa till på något sätt. Det blir lätt att man istället kryper in i sitt skal och blundar och försöker lura sig själv att det inte händer. I alla fall att det inte händer här.

I morse var det tre saker som drabbade mig hårdast. Först var det skottlossningen i Jerusalem. 8 pojkar får sätta livet till när en man med gevär mejar ner dem på skolans bibliotek. Fullständigt vansinne. Den andra artikeln handlade om en pappa som förgripit sig på sin 5-åriga dotter. Hur är det möjligt att göra så? Det är ju så obegripligt att det är fullständig omöjligt att ta in. Jag gråter bara jag tänker på det. Den tredje artikeln är av mer lokal prägel. Den handlade om hur en man blivit nedslagen och rånad på sin hund i Majorna. Hunden hade kommit tillrätta senare men hur många galningar rör det sig därute egentligen.

Var finns respekten för ett mänskligt liv? I alla tre händelserna ovan ödeläggs ett stort antal liv både direkt och indirekt. Allt är bara så sorgligt.

Band of Horses - Is there a ghost (från Sticky Fingers)

Band Of Horses + The Cave Singers + Tyler Ramsey - Gbg, Sticky Fingers 5/3 -08

Nu är det tätt med bra spelningar. Efter söndagens urladdning med Heavy Trash så fick Band Of Horses jobba extra hårt för att vinna min gunst.

Först ut var dock Tyler Ramsey. Ensam med akustisk gitarr inför en pratglad publik hade han det svårt. Det var mest hans skägg som fick uppmärksamhet. Nu när jag lyssna på hans låtar, http://www.myspace.com/tylerramseymusic så hör jag mer klart att han inte sticker ut. Hans röst är lite för tam för det.

Nästa band på scen var The Cave Singers. På skiva har jag av någon anledning tyckt att deras folkrock varit lite knepig. Så är det inte live. För mig var The Cave Singers en trevlig överraskning. Med små medel lyckas de perfekt som uppvärmningsband. Avslutande Dancing on our graves var en riktig fotstompare.

Band Of Horses hade ett mycket gynnsamt läge. Ett fullsatt Sticky Fingers var verkligen sugna på att höra deras musik. Jag tror de flesta gick hem lyckliga efteråt. Det gjorde jag också men jag var inte exalterad. Det blir lite väl mycket gitarrmattor. Jag skulle vilja ha något som bryter av ibland. Nästan inga av bandets låtar innehåller gitarrsolon och det är väl egentligen bra. Men de låtar där det finns tendenser till Neil Young liknande instick med gitarren lever upp på ett annat sätt.

Inledningen med två lite lugnare nummer fungerar inte riktigt. Att smyga igång spelningar kan vara bra men jag tror att Band Of Horses hade vunnit på om de gått på knock direkt. Men sedan levererar de mycket godis under kvällen. Ode to LRC gör de fantastiskt och allra bäst är faktiskt covern på JJ Cales Thirteen days.

Sångaren Ben Bridwell säger att han drabbats av "The plague", pesten, ikväll. Utan att ha sett bandet innan så tror jag ändå att de inte når toppformen denna kväll. Konstigt nog saknar jag lite spelglädje.

Gennaro Gattuso

Ända sedan Gattuso dissade Totti, då Totti skyllde på skorna när det gick dåligt, har jag haft ett gott öga till honom. Han har varit lite oitaliensk.

Nu däremot börjar jag verkligen ändra mig. För andra Champions League matchen i rad lägger han sig ner när motståndarna har bollen och börjar vifta med armarna att de ska slå ut den. Det skulle kunna var ok vid huvudskada eller något riktigt allvarligt. I båda fallen har dock Gattuso kommit in på plan direkt när spelet blåst igång igen. Han har då till synes kunnat springa obehindrat. Han som försökt vara så tuff visade sig vara en riktigt vekling och fuskare.

Därför känns det extra skönt med Arsenal vidare.

Klipp från spelningen med Heavy Trash. John Spencer på Pusterviks scen. Magi.

Tyvärr klarar inte telefonen av det höga ljudet. När han skriker rock n' roll precis i slutet så går jag ändå ner på knä och tackar gud för att det finns människor som gör musik jag älskar. De gör mitt liv bra mycket bättre.

Heavy Trash + Transwagon - Gbg, Pustervik 2/3 -08

Klockan är 21. Det är söndag. Jag har jobbat hela helgen. Tröttheten är närmast total. Heavy Trash lockar. Ingen cykel fungerar. Jag tvekar.

Närmare fyra timmar senare går jag hem ensam genom natten i ett lyckorus. Berusad av både öl och musik känner jag mig odödlig. Under armen har jag en nysignerad vinylskiva. Världens bästa söndag har gått över i måndag.

Först ut på scen var Transwagon. Jag hade aldrig hört dem innan men de kan mycket väl vara ett av Göteborgs bästa band. Sångaren har en röst som man sällan hör från svenska band. Att han såg ut som Patrik "Bjäred" Andersson (se lilla bilden ovan) och att han var ivrig och nervös på samma gång får man ta. Jag gillade det verkligen. Här är deras myspace sida http://www.myspace.com/transwagon

Att beskriva Heavy Trash spelning är svårt. John Spencer är antagligen den tuffaste frontmannen som finns. Hans Jon Spencer Bluesexplosion hittade inte riktigt rätt de sista åren men med Heavy Trash är suvurän igen. Med grunderna i den gamla rockabillyn manglar bandet ur sig den bästa rockmusik jag hört från en scen på väldigt länge. Heavy Trash förvaltar arvet från Johnny Cash, Eddie Cochran, The Kinks och Rolling Stones med största säkerhet. Musik som jag är uppfödd med och som på något sätt ligger mig närmast om hjärtat.

Den här kvällen kommer gå till historien som en av de bästa spelningarna på Pustervik någonsin. Precis så bra var det.

Neil Young

Tänk om alla dagar skulle kunna börja så bra som när man får reda på att Mr Young är klar för sommarens Roskildefestival.

Yeeeeeeeeeeeeeeees!!!!!!!!!!!!!

Charlotte Perrelli - Hero (live Melodifestivalen 2008)

Äntligen visade någon hur det ska låta i schlagern. De tre föregående omgångarna har varit rätt värdelösa.

Både Perrelli och Bengtzing fick igår till två låtar som bör bli invalda i den svenska schlager kanonen.

Musik 2008

Duffy - Rockferry

Singeln Mercy har jag redan hyllat. Albumet kommer nu och det är också värt att hyllas. Walesiskan Duffy har något som får mig fast. Många har jämfört henne med Dusty Springfield och det stämmer ganska bra. Hursomhelst så var det här nog det bästa soulalbumet på väldigt många år. Det är så skönt att höra en bra soulröst utan en massa beats och rappare bakom sig.

Vid en första lyssning tyckte jag att plattan innehöll några lugna låtar för mycket. Särskilt som jag gillade den mer uptempo-aktiga låten Mercy väldigt mycket. Nu ett antal lyssningar senare är jag benägen att ändra mig. Flera av de lugna låtarna är så bra att de skulle kunna hamna på samlingar med klassiska soulballader. Sen får man ha överinseende med att det aldrig går att återskapa samma magiska sound som under 60-talet och början av 70-talet. Duffy går heller inte i fällan att bli alltför retro.

Visst finns det några invändingar också. I ett par fall blir det brittiskt inställsamt. Då är likheten med Lisa Stansfield och annan urvattnad brittisk soul lite för påträngande. Duffys röst räddar dock upp de låtarna hyfsat.

Av de klipp jag sett verkar det även fungera utmärkt live. Nu är det bara att hålla tummarna för en Roskilde spelning. Jag skulle stå längst fram. Hon är nämligen väldigt vacker också.

Betyg: 8

Favorit: Hanging on too long

Sture Dahlström - Stilla dagar på floden (1996)

Mitt sug efter att läsa mer av Sture Dahlström blev så stort att jag fick läsa en till av honom av bara farten. Efter att ha läst Stilla dagar på floden så har detta sug blivit något mindre. Jag tycker nämligen att den här boken är avsevärt sämre än Han log i d-moll.

Dahlströms underbara språk där man hittar massor av kloka oneliners är intakt även i den här boken. De är bokens behållning. Problemet är själva berättelsen. Den är så surrealistisk att jag tröttnar efter ett tag. Poängen går mig förbi. Böcker som är oförklariga kan vara bra men de kan också vara enerverande. Stilla dagar på floden är mest enerverande eftersom Dahlström känns bäst förankrad i någon sorts verklighet. Här blir det för mycket drömmar och hallucinationer.

Boken utspelar sig mestadels på en båt i Sydamerika. Huvudpersonen, svenske Erik Svenningson hamnar tillsammans med en brokig samling passagerare på en ångbåt. Till en början är berättelsen något så när normal. Men ju längre tiden går blir också händelserna alltmer absurda, drömlika och drogrusiga.

Det slutar med att endast Svenningson är kvar på båten och att båten på egen hand seglar hela vägen hem till Sverige och Göteborg. I Sverige råder en ny istid. Som tur är går danmarksbåtarna fortfarande, och skapar en isfri ränna, så det finns möjlighet för ångbåten att ta sig in i hamnen. Ganska snart måste dock hela Sverige utrymmas för hela landet är täckt av is och temperaturen är minus 40 grader. Litegrann påminner känslan när man läser om Roy Anderssons filmer. Andersson lyckas dock bra mycket bättre med att fånga domedagskänslan.

Betyg: GG

Håkan Hellström - För en lång lång stund (singel)

Det är riktigt längesedan jag såg fram emot en skiva så mycket som Håkans nya. Idag släpptes första smakprovet, singeln För en lång lång stund. Jag har läst lite om låten innan och förstått att det inte en låt som attackerar lyssnare som första singlar från tidigare skivor. Detta har gjort mig lite nervös.

Nu när jag hört låten så inser jag att nervositeten varit relativt obefogad. För en lång lång stund är en härligt smittsam låt där Håkan låter det drivande pianot hålla i taktpinnen. Svänget är lite återhållsamt och Håkan sjunger i det lägre röstregistret vilket inte skapar den euforiska effekten. Det känns lite vuxnare utan att vara tråkigt men samtidigt får jag ett par associationer till Lundell och Winnerbeck som jag inte vill ha. Håkan balanserar verkligen på gränsen här.

Jämför man låten med hans tidigare låtar och då särskilt de från skivan Ett kollikbarns bekännelser så hamnar För en lång lång stund relativt långt ner om man rangordnar låtarna. Jämför man med allt annat som görs i detta land som hamnar den dock i topp.

Betyg: 7

Yeasayer + Dragons of Zynth - Gbg, Pustervik 27/2-08

Två band som faller rejält vid sidan av från den musik Woody West brukar anordna gästade igår vår kära stad. På scen fanns nämligen två band från Brooklyn som inte har tillstymmelse till att närma sig någon sorts countryfåra.

Först ut var Dragons of Zynth som utseendemässigt såg ut att komma direkt från filmen The Warriors. De tre mörkhyade männen tillsammans med den kvinnliga bassisten med asiatiskt ursprung matade fram en musik som är svår att kategorisera. Rytmsektionen hamrade fram ett skönt groove i nästan varje låt och till det så var det distad gitarr, någon sorts mjuksång och ibland med inslag av lite rapping. Om det här bandet någonsin får en hit så har världen vänts upp och ner. Inte för att de var dåliga utan för att de låter alltför udda.

Yeasayers spelning var deras första i Sverige. Det har ju skrivits en del om dem på senare tid så publiktillströmningen måste varit lite av en besvikelse. Bandet bjuder på det mesta från deras debut skiva All hour symbols. De gör det bra och får ofta igång ett bra gung. Det jag gillar bäst är gitarristens smattrande gitarrslingor. De förgyller många av låtarna. Mer än vad jag trodde var förinspelat vilket på ett sätt är lite tråkigt.

Som alla band som bara gjort en skiva så lyckas Yeasayer inte fullt ut. Det finns helt enkelt för få låtar att välja på. En del av de lite mindre bra låtarna blir som sämre upprepningar av deras hits 2080 och Sunshine. Totalt sett ändå så bra att jag inte gärna missar deras spelning på Roskilde i sommar.

Musik 2008

Sheryl Crow - Detours

Senast jag såg Sheryl Crow var när hon stod vid cyklisten Lance Armstrongs sida och såg kär ut. Sedan dess har de tydligen gått skilda vägar och Detours ska vara Crows skillsmässoalbum. Sådana plattor brukar intressera mig.

Mitt förhållande till Sheryl Crows musik innan jag lyssnade på Detours var ganska svagt. Hon känns ganska ok men jag har nog aldrig sökt upp eller spelat hennes musik sedan jag jobbade i skivaffären och det är snart tio år sedan. Jag är rädd att mitt förhållningssätt till Crow inte ändrats efter att ha lyssnat på Detours.

Visst förstår man att många av låtarna handlar om ett förhållande som gått i kras. Låttitlar som Diamond ring, Now that you're gone och Drunk with the thought of you talar sitt tydliga språk. När Crow är som mest lågmäld eller när hon får till ett skönt californien-aktigt Tom Petty sväng är det bra. Sämre blir det när hon tar i mer och resultatet blir alltför helylle-amerikanskt. Det riktiga pekoralet är när hon blir politisk och bjuder in till sång på arabiska.

Betyg: 4

Favorit: Sunshine over Babylon

Sture Dahlström - Han log i d-moll

Vad löjligt det känns att läst sin första Sture Dahlström vid 35 års ålder. Löjligt på så sätt att det här är så bra att jag borde läst det innan. Fast det är klart att egentligen ska jag vara glad att jag har alla hans böcker kvar att läsa.

Dahlström har alltid kallats en outsider inom svensk litteratur och samtidigt fått benämningen vår främste beatpoet. Boken Han log i d-moll är inte så mycket beatpoesi i stilen men den är lika rakt på sak som beatnikförfattarna var. Det finns inga sköna omskrivningar av känslor och inga försök att fint linda in sina lustar. Är man kåt så är man liksom.

Han log i d-moll handlar om Sven Spjut som hamnat i en norrländsk småstad under Andra världskriget. Han spelar gitarr i ett tradjazz band som uppträder på stadens hotell varje kväll. Han vill inget hellre än att komma därifrån men inser att han måste spela sig till uppmärksamhet. Det lyckas han också med till sist.

Tiden i den lilla staden fördriver han med att jaga och vara med kvinnor. Han lyckas ganska bra och hans skildringar av dessa möten är bokens behållning. Sällan har man läst så roliga, erotiska och burleska men ändå realistiska historier. Varför hymla med att man tänker på sex ohälsosamt många gånger per dygn, säger Dahlströms alterego Sven Spjut. Det är bara att hålla med.

Betyg: GGGGG

Musik 2008

The Dirtbombs - We have you surrounded

Detroit rockarna i The Dirtbombs har oftast varit lite bättre än sina garagerock kollegor på grund av sångaren och frontmannen Mick Collins. Hans röst lyser som guld i den här genren. Tyvärr är låtmaterialet lite sisådär på We have you surrounded.

När bandet går i armkrok med rockande riff och soulkörer med ett utfall som ligger ganska nära The Hellacopters så blir det kanon. Däremot blir det inte lika lyckat när experimentlustan sätter in. Det som man då byggt upp under antal låtar raseras som ett korthus. Sedan får man kämpa för att bygga upp öset igen. Det lyckas inte helt.

Betyg: 5

Favorit: Ever lovin' man

Musik 2008

Gutter Twins - Saturnalia

Äntligen ser Mark Lanegans och Greg Dullis projekt Gutter Twins dagens ljus. I flera år har skivan varit på gång. Men det är tyvärr så att det är en lite besvikelse. De två låtar som funnits att lyssna på innan The Station och Idle hands har lovat mycket gott men förväntningarna infrias inte.

Mark Lanegan som är en mina absoluta favoritsångare inramas här av ett alltför ofta baktungt rockband. Det blir för mycket av det goda. Lanegans röst behöver inte musik som låter lika tungsint som han själv. Det blir liksom inget liv i då allt är mörkt, dovt, svart och ödsligt.

Lite är det så att man är hårdare i sin kritik då man hoppasts så mycket på skivan. Det finns nämligen några undantag från ovanstående ljudbild. Eller snarare låtar som klarar av mörkret bättre. Då imponerar åter Lanegan som han brukar.

De låtar där Greg Dulli sjunger är halvdana. Hans har en röst som var som allra bäst i Afghan Whigs. Där fick han till ett antal hits.

Saturnalia är inte dålig men en besvikelse. Istället ska man lyssna på Mark Lanegans soloskiva I'll take care of you.

Betyg: 6
Favorit: Idle hands

I'm so lonesome I could cry

Singstar

Ella och astrid sjunger schlagers. Själv ska jag utmana lena med scorpions wind of change sen. Jag känner mig rätt segervis.

Ronnie Wood - Ronnie

Efter att tidigare läst böcker av och med Keith Richards, Mick Jagger och Bill Wyman tidigare så var jag ju tvungen att läsa Ronnie Woods version av livet i Rolling Stones. Hans tidigare äventyr i Jeff Beck Group och framförallt The Faces kändes även intressant.

Ronnie blev ju medlem i Stones efter deras absoluta formtopp. Det första albumet han spelade på var Black and Blue. Hans meriter har snarare handlat om att förvalta ett arv från Brian Jones och Mick Taylor. Det måste man säga att han gjort med den äran. Förra sommaren räddade han mångt och mycket konserten på Ullevi då Keith Richards var i risig form.

Självbiografin Ronnie är rolig inblick i livet som rockstjärna. Som vanligt är de viktigaste ingredienserna kvinnor, droger och sång. Ronnie håller nog igen lite på de allra västa historierna men att han levt livet förstår nog alla. Det man slås av är hur öppet familjen Woods hem verkar vara. Det verkar alltid finnas inneboende gäster och festligheterna avlöser varandra. Inte ett helt normalt vardagsliv är det som beskrivs. Samtidigt så finns det en familj med fru Jo och ett gäng barn vid Ronnies sida hela tiden.

Han är ju även en respekterad konstnär och har haft många utställningar. Jag tycker hans bilder är ganska fina men undrar ändå hur långt han kommit i den världen om inte han varit ett känt namn.

De roligaste episoderna i boken är när han beskriver möten med andra stjärnor. Som läsare får man några sköna skrönor om personer som Bob Dylan, John Lennon, George Harrison, Bob Marley, John McEnroe och så klart hans bandmedlemmar i Stones.

Nu har jag läst så många rockbiografier att jag snart tror att det är normalt att ta speed, spliff, smack, horse, crack, speedball, weed, koks, freebasea, syra, psp, brass, ganja och annat. Det är nog dags att läsa en annan sorts böcker innan jag faller för trycket. Särskilt som jag precis köpt nya strängar till gitarren.

Live från mcdonalds

Dagens pappadag

Musik 2008

Mary J Blige - Growing pains

Som vanligt när man lyssnar på en ny Mary J Blige skiva är man lite sur efteråt. Sur för att en av nutidens bästa röster inte alltid har tillräckligt bra låtmaterial och för att hennes röstinsatster poleras alltför mycket. Hennes röst är framträdande men jag skulle vilja ha den mer nära mig.

Men som vanligt finns det också några klockrena låtar där det mesta faller på plats. Det kan vara både ballader och mer uptempo-låtar. Då visar hon sina moderna soulkollegor var skåpet ska stå.

I mindre bra stunder blir det alltför mycket Whitney Houston över det hela. Rösten blir ett tekniskt instrument istället för en förmedlare av känslor. De låtar som gästas av rappare tycker jag heller inte speciellt mycket om.

En kavalkad av hennes hits på Roskilde eller Way out West i sommar vore suvuränt.

Betyg: 6

Favorit: Roses

Kungälv

I dagens blad läser jag att Kungälv ligger i topp vad det gäller befolkningsökning 2007. Det är ju kul får oss som jobbar i kommunen men jag måste säga att jag förundras över folk som flyttar hit. Framförallt de som bosätter sig inne i själva Kungälv.

Visst finns det en del fina områden med fina gamla hus och trevlig omgivning. Men tänker man på området runt centrum så är det deprimerande. Bilden ovan ljuger skulle jag vilja säga. Eller kanske är jag extra hård i mina omdömen eftersom det har regnat, blåst och varit svinkallt de gånger jag gått fram på stan under lunchen.

Varje gång jag går mot Kungälvs paradgata, Västra gatan, från Mimers längtar jag någonannanstans. Helst så långt bort som möjligt.

Som fotnot ska sägas att jag älskar mitt jobb och Mimers Hus är en ljuspunkt mitt i ingenting

Vilken fantastisk låt!

Låten är en enda lång njutning i klassisk soulestetik. Varenda textrad krossar i alla fall mitt hjärta.

"I don't know what you do,
but you do it well,
you got me under your spell"

"I'm beggin' you for mercy"

Låten ligger just nu etta på englandslistan. Finns många med bra smak där.

Musik 2008

Gary Louris - Vagabonds

Jag har inte på något sätt följt Gary Louris karriär. De första Jayhawks, hans band, skivorna lyssnade jag visserligen en del på. De är ganska bra men inte så fantastiska att jag började följa bandets öden. Nu kommer första skivan i Louris egna namn.

Tillsammans med producenten Chris Robinson, från Black Crowes, lyckas Louris nu verkligen få ur sig riktigt bra album. Skillnaden är inte stor mot tidigare men det finns något som tilltalar mig mycket mer. Det är de kosmiska partierna där man hör Gram Parsons ande sväva över både musik och röst. Gitarren, pianot, munspelet och körerna bildar tillsammans något mer än en enkel sång. Eller rättare sagt, den enkla sången med den klockrent enkla countrytexten tillsammans med lite andliga influenser är precis vad den här musiken ska innehålla. Ett mycket starkt americana album.

Betyg: 8

Favorit: She only calls on sundays

King Creosote och The Big Wheel - Gbg, Pustervik 16/2-08

Pustervik är ingen bra lokal en lördagkväll om man spelar lågmäld musik. Jag kommer ihåg hur förbannad jag var på de som snackade under låtarna när Smog och Vic Chesnutt var på besök för ett tiotal år sedan. Skulle man varit ett stort King Creosote fan så måste man gått i bitar i lördags.

När vi kom inramlande så var spelningen nästan slut men babblandet i publiken var så högt att det närmast var omöjligt att höra musiken. De såg inte speciellt glada ut när de gick av scenen heller.

Det märkliga hände också att förbandet The Big Wheel spelade efter huvudakten. Deras väldigt Neil Young-aktiga musik lät inte dålig men inte heller så bra att man slutade babbla och dricka öl.

Det var först efter spelningarna det stora party började. Pusterviksbaren har något speciellt när det bjuds till dans. Det finns liksom inga hinder och framförallt ingen snobbism i vägen för att ha trevligt. Uppemot tre timmar dans borde kunna klassas som ett träningspass. Samtidigt som man ska kordinera kroppen ska det drickas, blickar ska utbytas och hänsyn ska visas. Det är ett hårt men härligt fyspass. Till vår hjälp hade vi två discjockeys som kanske inte riktigt nådde samma toppform som senast men som ändå alltid bjuder på mycket godis. Kvällens tre mest minnesvärda låtar var nog:

1. Otis Redding - Satisfaction
2. Moneybrother - Reconsider me
3. Popsicle - Not forever

71 av 1001 skivor

Yardbirds - Roger the Engineer (1966)

Bandet som är känt för att ha innehållit tre av de största engelska gitarristerna någonsin tilltalar mig inte alls. Jag gillar ingen av gitarristerna speciellt heller. Eric Clapton, Jimmy Page och Jeff Beck är inte min kopp te.

Jag tycker det låter Monty Pyton över alltihop. Med grunden i bluesmusiken så spelar Yardbirds något som saknar känsla. Just känsla är ju det man vill ha i all musik och då särskilt från bluesmusiken. Sångaren Keith Relf har heller ingen pipa som håller. Den är totalt innehållslös. Sedan kommer ett Jeff Beck solo, som säkert är tekniskt skicligt och även nydanande för sin tid men det känns som min tinnitus kommit tillbaka när jag hör det.

Betyg: G

Favorit: Lost women

Musik 2008

22 Pistepirkko - (Well you know) Stuff is like

Det är sexton år sedan dessa underbara finnar tog oss med storm. Först på Hultsfredsfestivalen och sen på ett antal konserter runtom åren efter. Intresset för bandet har svalnat mer och mer. Främst för att skivorna inte har varit lika bra. Bandet har försökt sig på lite olika stilar utan fulländat resultat, tycker jag. De senaste livespelningarna jag sett har också varit lite sämre. Det har gott för mycket på rutin.

Nya skivan är inte någon stor nytändning men kanske en liten. Det är något med ljudbilden som stör mig lite men jag hör att det är låtar som kan bli väldigt bra live. Klart bäst är låtarna där trummisen Espe sjunger. Hans röst har åldrats klart bättre än PKs som ibland blir alltför gnällig. När han håller igen lite så funkar det dock fortfarande. Skulle man plocka ut 7-8 låtar av de 13 på skivan så skulle den vara kanon. Men att nästan hälften av låtarna går på tomgång gör förstås att helheten blir lidande.

22 Pistepirkko är trots sin något tveksamma musikaliska utveckling på senare år ett band som alltid kommer att ligga mig varmt om hjärtat. Att tre av de coolaste personerna inom musikvärlden hamnat i samma band är fantastiskt.

Betyg: 6

Favorit: Sky girl

Slash - Biography

Åren 1987-1988 var Guns N Roses musik min närmsta vän. Appetite for destruction måste vara den skiva jag spelat mest alla kategorier. När de 1991 släppte Use your illusion skivorna hade dels jag gått vidare men även bandet hade ändrats. Långa episka sånger med en pompös ljudbild kändes bitvis väldigt tråkigt. Fast jag tappade intresset för bandet då så finns de för alltid fast i mig. Självklart läser jag då Slash bok med stort intresse.

På nästan 500 sidor går Slash igenom sitt liv. Det finns en del utfyllnad men jag sträckläser boken då den behandlar det som var mitt liv under några år. Visst förstod jag att mitt liv i Rackeby var väsenskilt från Slash i Los Angeles men drömmarna tog mig dit.

Tonen i boken kan ibland vara irriterande öppen. Samtidigt som man vill veta allt så finns det gränser. På gränsen till skrytsamt går Slash igenom drogerna, tjejerna och rock n' roll livet. Även om historierna kan vara överdrivna så är de fantastiskt underhållande att läsa. Episoden då Slash är ivägskickad, av bandets manager, till ett fint semesterställe för att komma ifrån drogerna är vansinnig. Slash är inte bered att sluta och hittar en langare som förser honom med droger på semesterparadiset. Trippen blir gigantisk och slutar med att han ser små figurer som är ute efter att ta honom. Slash springer naken ut på golfbanan som finns brevid. Nakenrusningen slutar långt senare inne i en skrubb bakom en gräsklippare. Där kommer poliserna och tar honom. Sådana historier finns det många.

Även om Slash hävdar att han kommit över Guns n Roses perioden känns det som om han skulle ställa upp direkt om Axl ringer. Axl Rose framställs i boken som en total psykopat, men samtidigt som en musikalisk kraft som inte gick att vara utan. Det tror jag stämmer.

Det har kännts skönt att kunna lägga på Appetite for destruction de senaste dagarna och kunna inse att den är lika bra fortfarande. Varenda spår är fulländat.

Betyg: GGGG

Packat och klart

Jag gör det väldigt enkelt för mig. Vintersemester är alldeles underbart, bara man vinner den viktigaste tävlingen. Bildbevisen ser ni ovan. L landar när jag är på väg mot horisonten. (klickar ni på bilderna ser ni det ännu tydligare)

Därför skippar jag att närmare gå in på den ibland koncentrationsläger liknande stämningen som jag hamnar i på skidanläggningar.

Solen skiner!

Idag vann jag över lena i längdhopp med skidor. Gött.

Vintersemester

Jag har fått ett rykte om mig att inte gilla skidsemestrar. Om jag får säga det själv så stämmer det inte, i alla fall inte riktigt. Visst kan det vara mycket slit för lite glädje men allt vägs upp av att se Ella störta ner för backarna och se hur hon verkligen älskar det. Skulle jag inte haft barn kan jag erkänna att det skulle varit svårt att få med mig till fjällen.

Imorgon bär det av till Hovfjället. Under den här resan ska jag verkligen granska vintersemesterns plus och minus. Resultatet kommer i slutet av veckan under rubriken Packat och Klart här på bloggen.

Jag kan ju konstatera att det börjar på minus. Klockan behöver nämligen ställas på ringning redan 05.00 imorgon. Att gå upp så tidigt en söndag är nog nästan värt två minus.

Musik 2008

Nada Surf - Lucky

Låten Popular fick Nada Surf att slå stort under slutet av 90-talet. En lite jobbig men ändå bra låt. Man förstår att det blev en hit. Jag har inte hört bandet sedan dess. Efter att ha läst en lyrisk recension om deras nya skiva blev jag ändå lite nyfiken.

Lucky innehåller ingen ny Popular vad jag kan höra. Däremot finns det rätt så många bra låtar. I mångt och mycket låter de som ett amerikanskt Teenage Fanclub. De saknar skottarnas spets men det saknas inte kvaliteter. Lucky passar bra som bilåkarmusik med sina sing-a-long refränger och gungande pop. När man lyssnat klart vet man inte vad de vill ha sagt men det har varit ett rätt bra tidsfördriv.

Betyg: 5

Favorit: Whose authority

Musik 2008

Kimmie Rhodes - Walls fall down

En av de absolut bästa nu levande kvinnliga countryartisterna är Kimmie Rhodes. Hon finns däruppe med Emmylou Harris, Kelly Willis, Lucinda Williams och The Be Good Tanyas. Egentligen kan man vara tveksam till termen country. Det är snarare amerikansk rootsmusik som de här artisterna spelar.

På nya Walls fall down så är låtvalet lite svajigt. Kimmie håller inte riktigt lika jämna höga nivå som brukligt. Ändå räcker det långt. Hennes röst gör att det aldrig blir dåligt. Hon har en röst som inte låter bräcklig men ändå känns bräcklig. Det tilltalar mig något enormt. Att hon inte kommer hit på sin europaturné i vår är väldigt synd.

Betyg: 7

Favorit: There's a storm coming

Japansk jättekrabba

Dagens pappadag tillbringades på naturhistoriska.

Musik 2008

American Music Club - The Golden age

När jag lyssnar på The Golden age så både förstår jag och inte förstår mitt förhållningssätt till bandet American Music Club. Jag har nämligen aldrig varit speciellt förtjust i bandet tidigare. Jag förstår inte det under första halvan av skivan för den låter alldeles utmärkt i mina öron men jag förstår det mot slutet där det finns några sega låtar.

Det har funnits många andra band, i ungefär samma genre, att lyssna på genom åren som jag tyckt bättre om än American Music Club. Kanske är det så att jag givit San Francisco bandet för få chanser. Det kan också vara så att nya skivan är deras bästa eller iallafall den som passar mig bäst. Som jag hör det så sjunger Mark Eitzel med en annan närvaro nu. Även om han inte har någon stor röst så anpassar han rösten till musiken på ett bra sätt. När han i några låtar försöker ta i lite mer blir det pannkaka av det, tycker jag.

The Golden age är en bra skiva som jag säkert kommer spela många gånger framöver. Samtidigt ger den mig inte så där jättestor lust att gå tillbaka till de gamla skivorna och ge dem en ny chans. Jag nöjer mig med att konstatera att American Music Club har fått till ett bra album 2008.

Betyg: 6

Favorit: Who you are

Musik 2008

Vampire Weekend - S/t

Jag hatar att skriva det men Vampire Weekend låter så unga att jag känner mig exkluderad. Kanske är det så enkelt som att jag inte tycker att deras popmusik är tillräckligt bra men det känns faktiskt som det är något mer som avskräcker mig. Sånger om campusliv (Campus är ändå en av de bättre låtarna) och andra antydningar om att vara 20 år känns bara inte kul.

Den tydliga inspirationen från afrikansk musik, inte den typen jag är förtjust i, får det hela att låta väldigt mycket som en sentida Paul Simon. Även Talking Heads, de gillar jag inte speciellt mycket heller, kommer upp som en klar referens. Sen finns det även låtar med så mycket The Strokes gitarrer att en stämningsansökan borde ligga nära. Hursomhelst så är det musik som jag står vid sidan om och lyssnar på. Jag känner mig inte inbjuden och jag är lika glad för det.

Betyg: 3

Favorit: A-Punk

Roskilde 08

Då var det klart. Biljetten är inköpt så nu är det bara att börja räkna dagarna. När man summerar året så brukar alltid det fyra dagarna i Roskilde dyka upp snabbt. Från varje år finns det minnen som man kommer ha med resten av livet. Vi får se vad som händer i år.

Av de sju banden som hittills är släppta så finns det åtminstonne ett par höjdare (My Bloody Valentine och Yeasayer). Om jag skulle få önska fem band till festivalen skulle det nog bli dessa:

• Håkan Hellström
• The Bronx
• Solomon Burke
• Mudhoney
• Drive-By Truckers

Är det någon som hänkar på?

Musik 2008

Blind Boys of Alambama - Down in New Orleans

I snart 70 år har den suvuräna gospelgruppen Blind Boys of Alabama hållit på. Alla medlemmar är förstås inte demsamma sen starten men gruppen ledare Jimmy Carter fanns med redan från början. Efter att ha lyssnat på den här skivan två sena kvällar/nätter i rad så kan man slå fast att gospelmusik gör sig utmärkt som helande musik efter bråda dagar med stoj och stim.

På nya skivan så har man tema New Orleans. Musiken och även många musikerna har rötter eller andra samband med staden. Resultatet blir mycket fint. Det både svänger och det berör. Det hörs att rösterna kommer från äldre män men det ger dem så mycket mer innehåll. Här finns inget av den inställsamma och moderna gospel som man kan stöta på. Här finns bara genuin kärlek till musiken och till gud.

Bandledaren Carters programförklaringtill skivan säger allt:

"I can't get up on a ladder and hammer nails, but me and the guys can sing inspirational songs that will help lift people's hearts while they hammer nails".

Allt apropå återuppbyggnaden av staden efter stormen Katrina. Jag skulle också kunna tänka mig att bli en arbetare om jag samtidigt kunde få lyssna på The Blind Boys of Alabama.

Betyg: 8

Favorit: You got to move

Musik 2008

Jim Ford - Point of no return

Inte sällan är det de genuint annorlunda typerna som gör den bästa musiken. Galnare än de flesta verkar Jim Ford ha varit. Han avskräckte så många, med sitt sätt och sitt missbruk, att han endast kom att släppa en skiva och några singlar under sina glansdagar på slutet av 60-talet och början på 70-talet. Som tur är så letade den svenske entusiasten L-P Andersson upp honom för ett par år sedan. Då hittades han boende i en trailer på den amerikanska västkusten. I denna trailer hade han massor av inspelningar som aldrig hade kommit oss lyssnare till hands om inte denne L-P hade hittat honom. Vilken fruktansvärd miss det hade varit för Jim Ford har precis allt jag önskar av en artist.

Ford låter alldelses egen men det finns ändå likheter med Van Morrison, Charile Rich, Gram Parsons, Glen Campbell, Jackson Browne, Merle Haggard och man kan även jämföra med de allra bästa soulsångarna. Nya Point of no return är minst lika bra som förra årets The sounds of our time. Nu är det främst låtar från 70-talet som det fokuseras på. Värt att poängteras är också att det är Jim Fors som skrivit alla låtar utom en på skivan. Några av låtarna har spelats in av andra artister men aldrig i så här bra versioner.

I centrum finns hela tiden Jim Fords perfekta röst där fraseringarna sitter precis rätt hela tiden. Vare sig det handlar om sentimentala countryballader( Just cause I can, m.fl), schlagers (Look again), demos med bara gitarr som backup (I'm ahead if I quit while I'm behind) eller soul (If I go country) så är det fantastiskt. Rösten tillsammans med det organiska spelandet och de fantastiska texterna tar mig till den musikaliska himmlen.

Betyg: 9

Favorit: I'm ahead if I quit while I'm behind

Här var det lugnt!

Så sa L när hon kom in i på Kalaya igår. Det är det värsta man kan göra när man kommer in i en tom affär. Personer som sa så när de kom in i skivaffären jag jobbade i fick jag ett ont öga till. Det är både nedsättande och överlägset att uttrycka sig så.

Vad vill de ha till svar, de som säger så.

Alt. 1
- Ja, vi har så jäkligt dåliga varor så alla är hos konkurrenten.
Alt. 2
- Oh, tack så mycket för att du kommer i alla fall.
Alt. 3
- Det är nog bara tillfälligt, det brukar myllra här inne annars.
Alt. 4 (svaret de borde få)
- Dra åt helevet, you little piece of shit!