Ronnie Wood - Ronnie

Efter att tidigare läst böcker av och med Keith Richards, Mick Jagger och Bill Wyman tidigare så var jag ju tvungen att läsa Ronnie Woods version av livet i Rolling Stones. Hans tidigare äventyr i Jeff Beck Group och framförallt The Faces kändes även intressant.

Ronnie blev ju medlem i Stones efter deras absoluta formtopp. Det första albumet han spelade på var Black and Blue. Hans meriter har snarare handlat om att förvalta ett arv från Brian Jones och Mick Taylor. Det måste man säga att han gjort med den äran. Förra sommaren räddade han mångt och mycket konserten på Ullevi då Keith Richards var i risig form.

Självbiografin Ronnie är rolig inblick i livet som rockstjärna. Som vanligt är de viktigaste ingredienserna kvinnor, droger och sång. Ronnie håller nog igen lite på de allra västa historierna men att han levt livet förstår nog alla. Det man slås av är hur öppet familjen Woods hem verkar vara. Det verkar alltid finnas inneboende gäster och festligheterna avlöser varandra. Inte ett helt normalt vardagsliv är det som beskrivs. Samtidigt så finns det en familj med fru Jo och ett gäng barn vid Ronnies sida hela tiden.

Han är ju även en respekterad konstnär och har haft många utställningar. Jag tycker hans bilder är ganska fina men undrar ändå hur långt han kommit i den världen om inte han varit ett känt namn.

De roligaste episoderna i boken är när han beskriver möten med andra stjärnor. Som läsare får man några sköna skrönor om personer som Bob Dylan, John Lennon, George Harrison, Bob Marley, John McEnroe och så klart hans bandmedlemmar i Stones.

Nu har jag läst så många rockbiografier att jag snart tror att det är normalt att ta speed, spliff, smack, horse, crack, speedball, weed, koks, freebasea, syra, psp, brass, ganja och annat. Det är nog dags att läsa en annan sorts böcker innan jag faller för trycket. Särskilt som jag precis köpt nya strängar till gitarren.