Sture Dahlström - Stilla dagar på floden (1996)

Mitt sug efter att läsa mer av Sture Dahlström blev så stort att jag fick läsa en till av honom av bara farten. Efter att ha läst Stilla dagar på floden så har detta sug blivit något mindre. Jag tycker nämligen att den här boken är avsevärt sämre än Han log i d-moll.

Dahlströms underbara språk där man hittar massor av kloka oneliners är intakt även i den här boken. De är bokens behållning. Problemet är själva berättelsen. Den är så surrealistisk att jag tröttnar efter ett tag. Poängen går mig förbi. Böcker som är oförklariga kan vara bra men de kan också vara enerverande. Stilla dagar på floden är mest enerverande eftersom Dahlström känns bäst förankrad i någon sorts verklighet. Här blir det för mycket drömmar och hallucinationer.

Boken utspelar sig mestadels på en båt i Sydamerika. Huvudpersonen, svenske Erik Svenningson hamnar tillsammans med en brokig samling passagerare på en ångbåt. Till en början är berättelsen något så när normal. Men ju längre tiden går blir också händelserna alltmer absurda, drömlika och drogrusiga.

Det slutar med att endast Svenningson är kvar på båten och att båten på egen hand seglar hela vägen hem till Sverige och Göteborg. I Sverige råder en ny istid. Som tur är går danmarksbåtarna fortfarande, och skapar en isfri ränna, så det finns möjlighet för ångbåten att ta sig in i hamnen. Ganska snart måste dock hela Sverige utrymmas för hela landet är täckt av is och temperaturen är minus 40 grader. Litegrann påminner känslan när man läser om Roy Anderssons filmer. Andersson lyckas dock bra mycket bättre med att fånga domedagskänslan.

Betyg: GG