Kyrkorna i Rackeby och Strö
Av någon anledning kom jag att tänka på mitt sommarjobb som kyrkvaktmästare under gymnasietiden. Det var ett helt okej kneg men jag var ganska lat och gjorde bara det absolut nödvändigaste. Typ klippte gräset och krattade grusgångarna. Min energi de här somrarna gick åt att vänta på brevbäraren för att se om han hade med sig några paket med kassettband. Paket som kom från hela världen och innehöll liveinspelade konserter. Mest med Guns N Roses. De dagar då jag fick paket så blev det helt enkelt ingen cykeltur till kyrkogården. Det gäller att prioritera.
Två episoder från jobbet som kyrkvaktmästare har etsat sig fast i minnet. Det första är från Rackeby kyrka och gäller ett bröllop. Det måste varit första året jag arbetade och då gick jag nog i åttan eller nian. Min bror och jag hade jobbet ihop då. Hursomhelst så redan första helgen vi jobbade var det ett bröllop. Det var bara prästen, ett vittne och brorsan och jag men det var nervöst ändå. För grejen var att vi skulle ringa i klockorna vid precis rätt tillfälle. Det var viktigt påpekade prästen. Eftersom ringanordningen låg lite dumt till bestämdes det att jag skulle sitta längst bak i kyrkan och invänta ett tecken från prästen som jag sen skulle vidarebefodra till brorsan.
Jag var nervös hela ceremonin igenom för jag hade inte riktigt förstått när ringningen skulle ske och jag hörde heller inte riktigt vad som sades längst fram i kyrkan. Jag tyckte jag såg tecken från prästen hela tiden. Till slut tolkade jag det som att prästen gjorde sitt riktiga tecken men blev genast högst osäker. Var det tecknet eller slog han bara bort en besvärlig fluga. Jag försökte få ögonkontakt men det lyckades inte. Brudparet och prästen stod bortvända från mig i tystnad och tittade på altaret. Paniken infann sig. Jag bestämde mig att det får bära eller brista och gav tecknet till brorsan ringa i klockorna. Det tar några sekunder innan de börjar ringa och under den tiden börjar prästen åter att prata. Å nej, hinner jag tänka nu blev det fel. Fan också. Men då hör jag prästen säga "nu ringer vi i klockorna". Precis när han sagt det så börjar klockorna ringa. Prästen kikar över axeln och det ser ut som han tänker, de här bröderna Larsson var några snabba jäklar. Sanningen var ju att vi bara hade tur.
Den andra episoden är från Strö kyrka några år senare. Tyvärr har en församlingsbo dött och en begravning ska ske. Problemet är att jag inte fått någon information om hur jag ska gå tillväga då och absolut ingen av de ordinarie kyrkoledamöterna finns att få tag i. Efter ett tag så får jag i alla fall tag i de rätta måtten för en grav. Det är förstås omöjligt att gräva en stor grav för hand så en liten grävskopa beställs för att göra jobbet. Av någon anledning, antagligen kassettband i brevlådan, kan jag inte vara där den dagen då graven ska grävas. När jag kommer ditt dagen efter så ser det rätt så bra ut men det är bara det att rasrisken är uppenbar. Grävskopan har även lyckats gräva så djupt att den kommit ner till en gammal kista. En kista som är förmultnad och som inte ser alltför hållbar ut.
Jag och min mamma inser att vi måste göra någonting för att stötta upp sidorna. Annars kommer de att rasa innan begravningen. Det vore ju försmädligt om kistan inte skulle kunna sänkas ner i graven när alla sörjande står bredvid. Vi hittar reglar som är till för detta ändamål och lyckas få fast dem runtom hela graven. Vi är stolta över oss själva. När vi sedan inser att själva reglarna är ganska tjocka och att gravens yta därmed minskat ganska mycket blir vi nervösa. Enligt de mått vi fått är det då nämligen precis på håret att kistan ska få plats. Men i det läget finns inget att göra mer än att lita på turen. Under arbetet lyckades vi också klara av att inte trampa igenom den gamla kistan i botten. Synen när man kollade ner i graven var ändå rätt makaber. En gammal kista i botten och reglar lite kors och tväs längs sidorna. Vi insåg att så kan det inte se ut. Efter lite letande hittade vi ett par stora mattliknande presenningar. Genast insåg vi att de förstås skulle läggas runtom och kanterna i graven. Presenningarna tillsammans med lite mer jord i botten rättade dirket till utseendet av graven.
Dagen efter då begravningen skulle hållas var verkligen nervös. Igen hade jag problemet att ringa i klockarna vid rätt tid. Den här gången skulle man synkronisera den stora och lilla klockan så att ljudet skulle bli stämningsfullt. Detta skulle göras samtidigt som nedsänkningen av kistan skulle ske. Det var lika bra det för då slapp jag se om den gick ner i hålet eller inte. Jag har för mig att klockorna skulle ringa i tre minuter. De tre minuterna var nog de längsta i mitt liv. När jag stängt av dem så gick jag runt hörnan och smygtittade och såg då att kistan hade fått plats i graven. En lättnades suck som hördes till evigheten drogs ur mina lungor.
När begravningen var över började nästa äventyr. På två av sidorna var det nämligen omöjligt att få upp reglarna på grund av att det var så trångt. De skulle ju återanvändas. Det fanns bara en uppsättning. När vi gjorde en sista kraftansträngning och tyckte att nu kommer de upp visade det sig att det var locket till kistan som lossnat. Snabbt som ögat fick jag hoppa i graven för att få på locket igen. Då insåg vi att de reglarna kommer vi aldrig att få upp.
Till råga på allt hade jag en fotbollsmatch som väntade på kvällen. Eftersom vi kämpat med reglarna så länge hade vi inte ens börjat ösa jord över graven när jag var tvungen att åka. Tvungen och tvungen förresten. Det var en träningsmatch men det var mot min hemby Rackeby så jag ville ju gärna vara med. Eftersom vi inte spelade i samma division så hade jag annars aldrig chansen att spela på Rackebys hemmaplan Degeberg. Jag gjorde ett mål den matchen. Min mor brukade alltid ge mig 10 kronor för varje mål men jag tror att hon i protest vägrade ge mig några pengar just för det målet. När jag kom tillbaka från matchen så hade hon nämligen ensam skyfflat igen graven. Jag lovar att det är mer arbete än vad man tror. Jag har fortfarande lite dåligt samvete för detta. Mamma, jag lovar att bjuda på ett glas vin nästa gång vi kommer till Paris.
Menas jag skrev detta kom jag faktiskt på ytterligare ett framträdande minne. En av somrarna så hade jag många icke-kyrkliga fantasier om en kvinna som ingick i kyrkorådet. Som icke-troende och tonåring kunde det väl knappast vara förbjudet.
Av någon anledning kom jag att tänka på mitt sommarjobb som kyrkvaktmästare under gymnasietiden. Det var ett helt okej kneg men jag var ganska lat och gjorde bara det absolut nödvändigaste. Typ klippte gräset och krattade grusgångarna. Min energi de här somrarna gick åt att vänta på brevbäraren för att se om han hade med sig några paket med kassettband. Paket som kom från hela världen och innehöll liveinspelade konserter. Mest med Guns N Roses. De dagar då jag fick paket så blev det helt enkelt ingen cykeltur till kyrkogården. Det gäller att prioritera.
Två episoder från jobbet som kyrkvaktmästare har etsat sig fast i minnet. Det första är från Rackeby kyrka och gäller ett bröllop. Det måste varit första året jag arbetade och då gick jag nog i åttan eller nian. Min bror och jag hade jobbet ihop då. Hursomhelst så redan första helgen vi jobbade var det ett bröllop. Det var bara prästen, ett vittne och brorsan och jag men det var nervöst ändå. För grejen var att vi skulle ringa i klockorna vid precis rätt tillfälle. Det var viktigt påpekade prästen. Eftersom ringanordningen låg lite dumt till bestämdes det att jag skulle sitta längst bak i kyrkan och invänta ett tecken från prästen som jag sen skulle vidarebefodra till brorsan.
Jag var nervös hela ceremonin igenom för jag hade inte riktigt förstått när ringningen skulle ske och jag hörde heller inte riktigt vad som sades längst fram i kyrkan. Jag tyckte jag såg tecken från prästen hela tiden. Till slut tolkade jag det som att prästen gjorde sitt riktiga tecken men blev genast högst osäker. Var det tecknet eller slog han bara bort en besvärlig fluga. Jag försökte få ögonkontakt men det lyckades inte. Brudparet och prästen stod bortvända från mig i tystnad och tittade på altaret. Paniken infann sig. Jag bestämde mig att det får bära eller brista och gav tecknet till brorsan ringa i klockorna. Det tar några sekunder innan de börjar ringa och under den tiden börjar prästen åter att prata. Å nej, hinner jag tänka nu blev det fel. Fan också. Men då hör jag prästen säga "nu ringer vi i klockorna". Precis när han sagt det så börjar klockorna ringa. Prästen kikar över axeln och det ser ut som han tänker, de här bröderna Larsson var några snabba jäklar. Sanningen var ju att vi bara hade tur.
Den andra episoden är från Strö kyrka några år senare. Tyvärr har en församlingsbo dött och en begravning ska ske. Problemet är att jag inte fått någon information om hur jag ska gå tillväga då och absolut ingen av de ordinarie kyrkoledamöterna finns att få tag i. Efter ett tag så får jag i alla fall tag i de rätta måtten för en grav. Det är förstås omöjligt att gräva en stor grav för hand så en liten grävskopa beställs för att göra jobbet. Av någon anledning, antagligen kassettband i brevlådan, kan jag inte vara där den dagen då graven ska grävas. När jag kommer ditt dagen efter så ser det rätt så bra ut men det är bara det att rasrisken är uppenbar. Grävskopan har även lyckats gräva så djupt att den kommit ner till en gammal kista. En kista som är förmultnad och som inte ser alltför hållbar ut.
Jag och min mamma inser att vi måste göra någonting för att stötta upp sidorna. Annars kommer de att rasa innan begravningen. Det vore ju försmädligt om kistan inte skulle kunna sänkas ner i graven när alla sörjande står bredvid. Vi hittar reglar som är till för detta ändamål och lyckas få fast dem runtom hela graven. Vi är stolta över oss själva. När vi sedan inser att själva reglarna är ganska tjocka och att gravens yta därmed minskat ganska mycket blir vi nervösa. Enligt de mått vi fått är det då nämligen precis på håret att kistan ska få plats. Men i det läget finns inget att göra mer än att lita på turen. Under arbetet lyckades vi också klara av att inte trampa igenom den gamla kistan i botten. Synen när man kollade ner i graven var ändå rätt makaber. En gammal kista i botten och reglar lite kors och tväs längs sidorna. Vi insåg att så kan det inte se ut. Efter lite letande hittade vi ett par stora mattliknande presenningar. Genast insåg vi att de förstås skulle läggas runtom och kanterna i graven. Presenningarna tillsammans med lite mer jord i botten rättade dirket till utseendet av graven.
Dagen efter då begravningen skulle hållas var verkligen nervös. Igen hade jag problemet att ringa i klockarna vid rätt tid. Den här gången skulle man synkronisera den stora och lilla klockan så att ljudet skulle bli stämningsfullt. Detta skulle göras samtidigt som nedsänkningen av kistan skulle ske. Det var lika bra det för då slapp jag se om den gick ner i hålet eller inte. Jag har för mig att klockorna skulle ringa i tre minuter. De tre minuterna var nog de längsta i mitt liv. När jag stängt av dem så gick jag runt hörnan och smygtittade och såg då att kistan hade fått plats i graven. En lättnades suck som hördes till evigheten drogs ur mina lungor.
När begravningen var över började nästa äventyr. På två av sidorna var det nämligen omöjligt att få upp reglarna på grund av att det var så trångt. De skulle ju återanvändas. Det fanns bara en uppsättning. När vi gjorde en sista kraftansträngning och tyckte att nu kommer de upp visade det sig att det var locket till kistan som lossnat. Snabbt som ögat fick jag hoppa i graven för att få på locket igen. Då insåg vi att de reglarna kommer vi aldrig att få upp.
Till råga på allt hade jag en fotbollsmatch som väntade på kvällen. Eftersom vi kämpat med reglarna så länge hade vi inte ens börjat ösa jord över graven när jag var tvungen att åka. Tvungen och tvungen förresten. Det var en träningsmatch men det var mot min hemby Rackeby så jag ville ju gärna vara med. Eftersom vi inte spelade i samma division så hade jag annars aldrig chansen att spela på Rackebys hemmaplan Degeberg. Jag gjorde ett mål den matchen. Min mor brukade alltid ge mig 10 kronor för varje mål men jag tror att hon i protest vägrade ge mig några pengar just för det målet. När jag kom tillbaka från matchen så hade hon nämligen ensam skyfflat igen graven. Jag lovar att det är mer arbete än vad man tror. Jag har fortfarande lite dåligt samvete för detta. Mamma, jag lovar att bjuda på ett glas vin nästa gång vi kommer till Paris.
Menas jag skrev detta kom jag faktiskt på ytterligare ett framträdande minne. En av somrarna så hade jag många icke-kyrkliga fantasier om en kvinna som ingick i kyrkorådet. Som icke-troende och tonåring kunde det väl knappast vara förbjudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar