Bilden ovan är tagen för nästan exakt 10 månader sedan. Jag tror att det är taget ungefär 33 kilometer in i Stockholm maraton. Mitt ansiktsuttryck visar ungefär hur jag känner. Fy fan, vad jobbigt det här är. På kortet finns det rynkor i ansiktet som jag varken sett förr eller senare. Solen har fullständigt exploderat denna dag och värmen är olidlig. Varför gör man det här är en fråga som kommer upp var femte steg. Lyckan när jag väl kom i mål var skön men inte så euforisk som jag trott. Antagligen beroende på att jag mådde spyilla en bra stund efter målgång.

Trots detta återkom ett visst sug efter löpning mot slutet av förra sommaren. Men i november bara försvann detta sug totalt. Inte förrän de sista veckorna har det återkommit lite. Det är när jag inser att Gbg-varvet bara är en dryg månad bort. Ska det överhuvudtaget vara värt att springa så måste de finnas lite flås i kroppen. Därför tvingar jag ut mig själv åtminstone ett par gånger i veckan. Tvingar är nämligen ordet för det går inte lätt.

Eftersom sista träningsveckan inför varvet tillbringas i London utan löparskor så gäller det att ligga i ordentligt nu. Eller, vem vet, det är kanske minst lika bra att vandra Berwick St upp och ner 10 gånger eller ta en promenad genom Regents Park och vidare norrut tills man når Camden Town. På vägen kan man smita in på en pub eller två och stärka sig. Livsgläjde kanske alstrar kondition också. Det här året blir ett test. Om det visar sig att tiden på Gbg-varvet blir bra så skulle man ju kunna köra uppladdningen i London varje år. Detta test är vilket som en bra morot för att ta ut sig ordentligt den 17 maj.