Hästpojken - Gbg, Sticky Fingers 15/3 -08

Personligen ligger jag väldigt nära överdosering av livemusik med tillhörande barhäng. Som tur var levererade Hästpojken precis vad jag behövde. En kort och intensiv spelning på drygt 30 minuter utan döda punkter.

Frontfiguren Martin Elisson kan tyckas störig (det tycker jag ibland), men han har ändå en förmåga att uttrycka sig med hjälp av musik och text. Det blir extra tydligt när man kommer direkt från melodifestivaltittande till en Hästpojken konsert. Ellison och bandet är den totala motsatsen till bröderna Rongedals flinande ansikten. Rongedalarna gör mig ledsen på riktigt. De tar det jag älskar, musik, och misshandlar den. Jag vill göra som Ella när L pratar i mikrofon inför en stor folksamling. Nämligen hålla för öronen, ligga platt mot marken och vänta på att det hemska ska vara över när jag ser brödernas kala hjässor. Jag kom in på ett sidospår här men det jag vill säga är att musik måste förmedla något och det gör Hästpojken när de sjunger Cancerkropp.

Trots att det var bra så tänkte jag mycket på hur kul det skulle vara att se Håkan Hellström på samma scen. Det kom sig av att Håkans bassist Oscar Wallblom stod för basspelandet i Hästpojken under spelningen. Ett tillfälligt inhopp, tror jag. Hursom så skulle jag gärna skrålat "det är en vacker dag på Stigbergsliden"

Istället för en bild på bandet så bifogar jag en bild på den glada och mogna publiken.