72 av 1001 album

Nina Simone - Wild is the wind (1966)

Det är fel att säga att Nina Simone är ojämn. Istället bör man säga att hon är lite för variationsrik för sitt eget bästa. I alla fall enligt mig. Jazz, pop, soul, musikaler, r&b, populärmusik är genrer hon hinner besöka på en och samma skiva. Det finns säkert ett antal genrer till att hitta.

Simone har en väldigt känsloframkallande röst. Hon är oefterhärmelig. När hon låter rösten ackompanjeras av endast ett piano blir det som allra bäst. Särskilt om låten hon sjunger är hennes egen. Då är det ståpäls. Betydligt sämre tycker jag det blir när hon ger sig på sånger från Broadways låtskatt. Musikallåtar ger mig aldrig något. Så är även fallet när Simone försöker.

Wild is the wind innehåller alltså både en hel del godis och en del smörja. Ett par fantastiska låtar, Four women och Black is the color of my true love's hair, men även en del tråkigt inställsamma nummer. Betyget blir därmed ganska enkelt att sätta.

Betyg: GGG

Favorit: Four women