Sällan har nog Hagakyrkan varit så knökfull som ikväll. På programmet stod Saving grace, en mässa där Bob Dylans låtar från hans "religiösa" period stod i centrum. För framförandet stod Mattias Hellberg, bandet Valdemar med förstärkning från London Gospel choir.
Mässans spelades in för tv-visning i april. Så där kan ni ju ser hur det var. Om ni ändå vill veta nu så kan jag säga att det var mycket bra men inte magiskt. Musikerna och gospelkören lyckades verkligen bra menas Hellbergs och Erlings röster inte riktigt når innanför huden. Inlednande Slow train coming (med ett fantastiskt saxofonsolo av Björn Almgren) och avslutande Saved var kvällens klart starkaste kort.
Imorgon blir det mer kyrklighet för min del. Eldkvarn i Annedalskyrkan går inte att missa. Konserter i kyrkor blir ofta bra men annars känner jag att jag inte hör hemma där. Så fort det blir predikningar så börjar jag tänka på annat. Och när jag väl lyssnar så håller jag inte med. Jag får samma otäcka känsla som jag får när jag ser alla vifta med ballonger under melodifestivalen. Det är något som är fel.
Fel var det också att biljetterna var slut till Mark Sultans spelning på Mitt andra hem ikväll. Jag visste det innan men gjorde ändå ett försök efter mässan. Men det skulle jag inte gjort för det var grymt jobbigt att se och höra genom fönstret hur kul de hade därinne när förbandet, som lät väldigt bra, spelade. Att se Mark Sultan där hade varit perfekt. Men jag hittade ingen möjlighet att kunna planka in så det var bara att bita ihop och cykla uppför Stigbergsliden i motvind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar