Jan Gradvall

En av veckans bästa stunder är när man får läsa Jan Gradvalls fredagskrönika i Dagens Industri. Gradvall var inte en favorit när jag började läsa musiktidningar och nöjeskrönikor. Vi hade då ganska olika smak. Jag och Gradvall tycker inte alltid lika nu heller men jag njuter av att läsa välskrivna texter. Fast det är klart att det blir som allra bäst när man själv är av samma åsikt. Som i de två texterna nedan:

Stekpanna genom ljuva livet: Årets bästa svenska tv-program?

Om de små tv-kanalerna på allvar ska kunna konkurrera med de stora räcker det inte med att de har lika bra program. De måste ha bättre program. TV8 har nu hittat just ett sådant. Nya matlagningsprogrammet ”Mauro & Pluras kök” – med premiär torsdag 4 mars 22.00 – är så bra att kanalcheferna på SVT och TV4 borde slå ugnsluckorna på sina fingrar i grämelse över att ha missat det.

Efter att ha sett musikerna Plura Jonsson och Mauro Scocco laga mat tillsammans framstår alla andra matlagningsprogram i tv som artificiella studioproduktioner.Till att börja med pimplar både programledarna och gästerna vin oavbrutet, precis som man gör när man lagar mat i sitt eget kök. Det handlar om att ha det trevligt i första hand, att bli fulla och mätta för kärlekens skull.

Plura har det också så varmt i sitt kök att han lagar mat med bar överkropp. ”Jag brukar göra det.” Inte ens när premiärprogrammets första gäst, Lena Philipsson, anländer i sin finaste klänning, tar Plura på sig skjortan. Skjortan åker på först en bit in i programmet, någonstans när Lena Philipsson och den andra gästen Håkan Hellström, förvandlad till en raket efter två glas vin, får tävla mot varandra i en ”Gissa rätt riff”-tävling – ledd av Mauro som pluggar in en Telecaster i köket – och Håkan gör en perfekt imitation av Mick Jagger.

Förutom att Plura och Mauro lagar all mat, med recept så tydliga att man känner att man själv vill laga exakt samma mat kvällen efter, så för de även samtal med sina gäster på ett så otvunget sätt att alla tar av sig kändisvisiren och uppträder helt oskyddat.Lena Philipsson och Håkan Hellström har aldrig tidigare visat de här sidorna av sig själva i tv. Båda anländer även till köket med varsin flaska vin i plastpåse, precis som man gör på middagar.

Bland kommande gäster i ”Mauro & Pluras kök” finns även Lars Winnerbäck.Om inte tv-galan ”Kristallen” hade urartat till att bli en ryggdunkarmanifestation styrd av de stora kanalerna, borde ”Mauro & Pluras kök” vinna i minst ett par kategorier.

Vad ingen vill berätta om Melodifestivalen

Science fiction-författaren Philip K Dick, som skrev romanförlagan till ”Blade runner”, har sagt:” I consider the universe to be a clever fake.” Det är svårt att inte tänka på Philip K Dick när man snart – tag plats, dörrarna stängs – återigen föses in i den skickligt konstruerade men totalt artificiella fejkvärld som kallas ”Melodifestivalen”.

Slut ögonen och föreställ dig följande framtidsscenario. Om några år kommer ”Fotbollsgalan” i TV enbart uppmärksamma spelare från division 3 och division 4. Några enstaka spelare från division 2 kallas dessutom in som jokrar.Trots detta så kommer kanalchefer och journalister, vilka går varandras ärenden i en medial win/win-situation, att göra allt för att övertyga dig om att detta är riktiga stjärnor värda din uppmärksamhet.Precis där befinner vi oss med ”Melodifestivalen” i dag.

I den riktiga världen fortsätter svenska låtskrivare att vara världsledande inom popmusiken. Allra störst är fortfarande Max Martin som efter att han återigen breddat sin repertoar med låtar som ”I kissed a girl” (Kate Perry) och ”So what” (Pink) i dag har samma position i popmusiken som Zlatan har inom fotbollen.Den senaste svenske låtskrivare att bli stjärna i Champions League är Nadir ”RedOne” Khayat som skrivit monsterhitsen ”Poker face” och ”Just dance” med Lady Gaga.Men ingen av Sveriges 25 internationellt mest framgångsrika låtskrivare skriver låtar till ”Melodifestivalen”.

Även vad det gäller artister så är det – i bästa fall – ett gäng division 2-spelare som mönstras på planen.Visserligen försöker Christer Björkman övertala oss om att det höjer festivalens status att en artist som Salem Al Fakir ställer upp i år.Men det räcker med att studera Salem Al Fakirs dalande karriärkurva för att konstatera motsatsen. Om inte Salem Al Fakirs bleka andra album inte hade floppat hade han knappast sagt ja till ”Melodifestivalen”.

Sverige är det sista land i Västeuropa som bryr sig om ”Melodifestivalen”. Innan införandet av deltävlingar 2002 så var festivalen på dekis även i Sverige. Att införa deltävlingar var ett genidrag av SVT:s dåvarande nöjeschefen Svante Stockselius, som på detta vis utnyttjade allt han lärt sig som sportchef på Expressen.I dag kan man dock konstatera att införandet av deltävlingar även har påverkat själva musiken.

Förra årets bästa låt i ”Melodifestivalen” var ”Love love love” med Agnes, en låt som precis som hennes ”Release me” borde haft förutsättningar att bli en världshit.Men när det amerikanska skivbolaget fick höra ”Love love love” satte de fingret på problemet. ”Varför låter den så konstigt?”. I jämförelse med ”Release me” så lät produktionen på ”Love love love” daterad och provinsiell.Ungefär som vi svenskar tycker det låter när vi hör popmusik från Bulgarien.

De svenska bidragen till ”Melodifestivalen” har i dag väldigt lite gemensamt med den musik som hörs på internationella hitlistor.Syftet med låtarna är heller inte att bli listettor utomlands utan att klara kvalet i Sverige. För att lyckas med detta måste de uppfylla två kriterium. 1. De ska passa Christer Björkmans musiksmak. 2. De ska gå att bildsätta när ett fullsatt Cloetta Center vill klappa takten.

Resultatet har blivit en slags inavlad Belgian Blue-schlager dominerad av tonartshöjningar och dansande körsångare, en musikgenre som är unik för Sverige. Utomlands, däremot, uppfattas Christer Björkman-popen som banjotoner från svenska verandor. De internationella resultaten talar för sig själva. De tre senaste åren har Sverige haft följande placeringar i Europafinalen: 18, 18, 21.

Och allt detta ägnar kunniga popskribenter tre månaders heltidsarbete åt att bevaka.Det är inte så konstigt att man den närmaste tiden kommer att känna sig som Harrison Ford när han fäller upp kragen i syraregnet.Drömmer Christer Björkman om elektriska får?

Läs mer Gradvall här http://www.gradvall.se/index.asp