Eldflugan Ray

Biobesöket i helgen gick ungefär som det brukar. Alltså åkte popcornen ut på golvet, jag somnade och till sist grät jag och barnen en skvätt.

Filmen vi såg var Prinsessan och grodan, den nya Disney-filmen. Den var rätt så bra och att handlingen var lagd i den fantastiska staden New Orleans gjorde att även musiken i filmen svängde rätt friskt.

Som vanligt så finns det ju något sorgligt parti i barnfilmer. Jag brukar ha väldiga besvär med dem och den här gången var det sannerligen inget undantag. När eldflugan Ray tog farväl av jordelivet och sen blev en stjärna på himmelen bredvid sin älskade Evangeline så fick Ellas mössa användas som näsduk. Astrid och Ella kämpade också mot tårarna och ville helst inte se på mig utan vi grät sida vid sida.

Det blir ju extra när man sitter bredvid de två som betyder allt i denna värld. Tankarna går och man inser att de inom några år kanske hellre går på bio med kompisar. Tänk vad man kommer sakna saker som nu är lite jobbiga. Som att vi alltid är sena, att någon blir kissnödig mitt i filmen, att colan tar slut innan filmen är halvvägs och att Ella ofta är lite irriterad över att vi alltid är de enda som köper den minsta boxen med popcorn.