Jag lyste upp som en julgran

John Green - Förr eller senare exploderar jag

Crossover, böcker som passar både ungdomar och vuxna har blivit en egen genre. Eftersom jag numera nästa bara hinner läsa barnböcker så är det kul att ibland åtminstone komma i kontakt med en nästan vuxenvärld i litterturen.

Förr eller senare exploderar jag är en hyllad bok som har lästs av många bokslukande ungdomar på engelska. Nu har den kommit på svenska och snart ska en film spelas in efter boken så den kommer att höras talas om ett bra tag.

Är den då värd att höra talas om? Jo det får man nog säga även om jag inte ger den högsta betyg. Boken handlar om cancersjuka Hazel som är 16 år. Hennes sjukdom är obotlig men hålls för tillfället i hyfsat schack. Hennes vardag är ändå inte som en vanlig 16-årings. Hon orkar inte mycket och hon umgås mindre och mindre med sina gamla vänner. Hennes mamma tvingar varje vecka iväg henne till ett möte med andra cancersjuka. Där träffar hon en dag Augustus. Det är deras öde man sedan får följa.

Författaren John Green beskriver skickligt hur sjukdom kan drabba unga och hur hemskt det är. Historien håller från början till slut. Men problemet är att inga tårar infinner sig i mina ögon genom hela boken. Det borde det gjort då jag vanligtvis är väldigt blödig inför sådana här historier. Så där har han inte lyckats riktigt.

Betyg: GGGG

Get Up With It

Att inte se familjen på en dryg vecka är alldeles för långt. Men det finns en fördel. Att kunna spela hela Get up with it med Miles Davis till lördagsfrukosten hade inte varit möjligt med dem hemma. Viss jazzmusik fungerar för dem men Davis tidiga 70-tals utgivning är inte alltid så familjevänlig.

Det var säkert fem år sedan jag lyssnade på Get up with it i sin helhet senast. Jag hade glömt vilken fanatastisk skiva det är. Hela sida A upptas av He loved him madly som är mästerverk och  som klockar in på över 30 minuter. Totalt är skivan över 2 timmar så den passar alltså perfekt till en långfrukost. Jag fick tugga på mina skogaholmslimpor ett bra tag.

Sorgearbete

Det var någon som frågade lite lustigt om hon skulle beklaga sorgen när Casiraghi dog. Herregud, den personen vet inte hur mycket man kan älska ett djur. Det har gått lite över 5 månader sedan Cassi lämnade oss och jag mår fortfarande dåligt av det. Jag saknar henne varje dag och särskilt då jag kommer hem från jobbet. Den här veckan när övriga familjen är i fjällen har det varit hemskt.

Att djur dör vet man när man skaffar dem men det lindrar inget när det väl händer. Och jag känner mig som en sådan stor svikare när jag åkte med henne till veterinären sista gången. Jag fick gå in i någon sorts autopilot roll för att kunna utföra det men tankemässigt var jag ju förstörd. Att åka med någon man älskar så mycket för avlivning kommer garanterat vara  bland det värsta jag någonsin kommer att göra. Och även om hon var obotligt sjuk så hade hon nog inte speciellt ont just då. Hon blödde från ett sår på magen men hon var pigg.

Och det stora sveket var naturligtvis att jag inte klarade av att vara kvar i rummet när hon fick sprutan. Det gick bara inte. Jag kunde inte se henne i ögonen samtidigt som hon dog. Kanske hade det varit bättre för mitt efterarbetet och framförallt hade det självklart varit lugnare för henne. Men jag klarade det inte. Istället åkte jag till Röda sten och tittade ut över havet vilket mitt i eländet var vackert.

Att sen hämta henne och se henne inlindad i en handduk i sin korg var fruktansvärt. Att bära denna korg med henne i, fortfarande vägandes lika mycket, men livlös och död var nog det värsta. Jag känner fortfarande olust kring detta väldigt ofta. Att gräva en grav i Grebbestad gick ändå rätt så bra. Det var dock mycket otäckt att hon redan blivit stel och att handduken kring henne lossnade så jag såg hennes döda ögon. Något jag verkligen hade velat slippa men det var nog mitt straff för jag inte var med i dödsögonblicket.

Fast det fortfarande är jobbigt tänker man så klart ofta på all den glädje hon gav oss. Hon må ha varit skygg för alla andra men i stort sett varje kväll i nästan 16 år låg vi som på kortet ovan. Det är klart att saknaden är enorm och att den aldrig helt kommer att gå över när man hade det så.

8 låtar som var bra ikväll

Take me home rockabilly road

Jack Rabbit Slim - London, Blues Kitchen 9 feb 2013

Om förväntningarna var höga på Nick Cave spelningen under Londonresan så var de faktiskt det på lördagen också. På skiva är Jack Rabbit Slim nämligen ett av de bästa nutida rockabillybanden och att de stod på scenen när jag var där fick mig att känna mig som Alexander Lukas.

Några rockabillypuritaner, sådana finns många, menade att bandet var dicks av någon anledning. Jag vet inte var det kommer ifrån eller varför. Det enda jag vet är att bandet var svinbra live och det jag också vet är att puritaner i alla former nästan alltid tycker motsats mot mig.

Blues Kitchen är ett grymt ställe. Lång bar med många glada människor som är ute för att en rolig lördagkväll. Scenen ligger trångt längst in i lokalen vilket gör att de som verkligen vill se på uppträdandet har en möjlighet att göra det och de som vill hänga i baren eller sitta och snacka kan göra det på annan plats. Utmärkt.

Nåväl, bandet gör i mitt tycke en fantastisk spelning. De har låtarna, de har svänget, de har kärleken till musiken, de har sångaren med rösen, de har öset, de har låtarna (allra bäst under kvällen var Speed of love, Kitten with a whip, Long time dead, Relentless heart, Justine, The man who counts och A devil's heart) och de har framförallt förmågan att låta bra live. Från låt ett så var de hemma för mig.

Faktum är jag älskade varje stund. Det var så skönt avslappnat. Baren låg nära när romcolan var slut och det gick att kryssa sig fram till en lagom plats igen. Folket runtom var i form. Jag var i form. Allt var ta mig fan toppen. Vilket också kan ses på bilderna nedan hittade på klubbens fb-sida.

 

Jag spelade in någon minut. Men jag lyckades hålla telefonen åt alla möjliga håll. Men som alla förstår när man hör låten så gick de inte att hålla reda på upp och ner eller höger och vänster när sådan rock n roll spelas live från en scen.



Och det måste återigen påpekas att det är en skam att det inte finns en rockabillyklubb eller rock n roll klubb värd namnet i Göteborg. Pustervik har blivit alldeles för stort för små intima svettiga spelningar och klubbar vilket jag bör skriva om i ett annat inlägg.

Pushing My Wheel Of Love

Nick Cave and The Bad Seeds – London, Her Majesty’s Theatre 10/2-2013

Det är ändå rätt mycket som står på spel när man köpt en biljett för 500 kr, en flygresa för 1600 och hotell för 3000 kronor. Man vill gärna att huvudanledningen för resan ska bli bra. Nu hade jag haft en suverän utekväll dagen innan och ett par härliga dagar på London gator men jag kände faktiskt att förväntningarna var jobbigt höga.

Jag kände mig som Oliver Twist när jag slog mig fram i det snöblandade regnet mot teatern. Folk hukade och skyndade sig för skydd. Väl inne på teatern så var tidsandan ungefär densamma. De röda draperierna och dekoren andades gammalt. Inte lika gammalt men ändå några år på nacken har John Lee Hooker. Det var musiken som bandet valt att ha innan det började. Den fick mig helt klart att vilja plocka fram mina bluesskivor igen. Ett glas vin kostade 8 pund. De tänkte inte på att vi Nick Cave fantaster kanske inte har lika mycket pengar som de som går på The Phantom Of The Opera som spelas på denna teater övriga dagar i veckan.

Läget var ju lite annorlunda när bandet kom in på scen. Push away the sky, nya skivan, släpps först om en vecka. Ett par låtar har släppts och precis dagarna innan fanns albumet för streaming på Guardians hemsida. Jag vågade inte att lyssna på det mer än några korta små snuttar. Tänk om det inte låtit så bra. Det lilla jag hörde gjorde mig ändå lugn.

Nåväl, bandet räknar in och We No Who U R startar. Publiken sitter helt tyst, vi är 1200 i lokalen. Nick kliver fram till mikrofonen och tar ton och man förstår direkt att det här kommer bli bra. Dock är ljudet lite lågt. Det kommer att ändras senare. Wide lovely eyes och Water’s edge följer. Bra låtar där det framförallt är Caves sång som imponerar. Melodierna är inte de allra starkaste utan det är rösten och stämningen som imponerar till en början.

Om det var bra till en början så är det i Jubilee street det händer. Som jag skrev var volymen lite låg i början men man hade bara väntat på att sätta in stöten. Redan från starten av Jubilee street är det högre,  Jim Sclavunos trummor smattrar mer, Martyn P Caseys bas mullrar mer och Warren Ellis gitarr gnisslar mer. Ni som hört låten vet att den stegras efter ett tag. Och det är precis vad som händer inne på Her Majesty’s Theatre. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det liksom exploderar. Volymen höjs  tio snäpp, bandet, kören och ståkarna blir till något utöver musik.  Jag erkänner, jag bölade som ett barn. De sista fyra minuterna av låten är bland det bästa jag kommer få uppleva i hela mitt liv. Helt säkert.

Någon i publiken filmade. Bra bildkvalitet. Men ljudet saknar den rätta basen. Ändå ett grymt minne att någon spelade in.


 

I någon sekund tänkte man hur ska man gå vidare från detta. Men låten Mermaids tog mig snabbt vidare. Den innehåller skivan vackraste melodi som med hjälp av stråkarna och kören blev så vacker så vacker.  Även nästföljande låt We real cool är en väldigt fin låt. Sen kom mellanspelet Finishing Jubilee street.

De två avslutande låtarna på skivan är helt olika varandra men båda underbara. Higgs Boson Blues är ”en störande lång sång” som Nick själv sa. Det kan den nog bli på skiva efter ett tag men att höra den första gången live var en upplevelse. Det var ungefär som förmusiken med John Lee Hoooker nu togs ett steg vidare. In i 2010-talet. I låten nämns både Hannah Montana och Robert Johnson på ett svavelosande sätt. Så ska en blueslåt låta 2013. Titelspåret avslutar första delen av spelningen. En så fin och sorglig låt som stämmer så bra på det mesta här i livet.

Med Push The Sky Away har Nick gjort en skiva som helt klart är något extra. Textmässigt är den egentligen inte så direkt som jag brukar vilja ha honom. Här finns ingen Into your arms eller Lie down here and be my girl. Här är Nick åter mer iakttagande och lös i konturerna. Men med hjälp av Warren Ellis så har han skapat en så stämningsfylld musik att man mer än gärna själv fyller i med alla känslor på en och samma gång.

Konserten var inte slut med detta. Utan nu fick vi en 10-låtars kavalkad från tidigare skivor. Helt underbart att sitta och bara ta emot detta även om jag väldigt gärna bytt ut ett gäng av de brötiga låtarna mot lite mer lugnt. I nio fall av tio är Nick så mycket bättre när han håller musiken lugn.

Det tio låtarna och deras betyg:

From her to eternity 4 (ett extra plus för Warren Ellis galna dirigerande av stråkarna)
Red right hand  3
O Children 5 (Kören, som mest bestod av barn, kom till sin maximala rätt här)
The ship song 5 (En av hans bästa låtar så klart.. Jag smygfilmade lite med telefonen i knät. Absolut förbjudet att filma så jag vågade inte hålla upp den. Dumt och bli utkastad)



Your funeral my trial 4
Jack the ripper 2
Deanna 2
Love letter 5 (Efter två låtar jag inte gillar något vidare så sänkte han mig med denna)
The mercy seat 3
Stagger Lee 4 (Tur att barnen i kören lämnat scenen när texten lades ut här)

Jag läste tre engelska tidningar där konserten var recenserad dagen efter (fotot på Nick är från Evening Standard). Den fick högsta betyg i alla tre. Av mig får först delen också full pott. Sen får andra delen 4 av 5 då jag så gärna skulle bytt ut en handfull låtar. All in all var det förstås en fantastisk kväll. Pengarna som räknades upp i början av denna text kunde inte ha använts på ett bättre sätt.

London calling

Hoppas lite på den här som extranummer på söndag. Då går jag ut i Londonnatten och sätter mig på närmaste bar, vilket jag antagligen gör ändå.

Europe

Mattias Kling – Only young twice, historien om Europe

Ibland gör man oväntade val. Som att helt plötsligt läsa en bok på 400 sidor om Europe. När Europe släppte The Final Countdown 1986 så var jag 14 år. Då var jag hårdrockare. Det var det som gällde. När jag ser vilka album som släpptes det år kan jag konstatera att de jag diggade mest var Master Of Puppets med Metallica, The Ultimate Sin med Ozzy och Mechanical Resonance med Tesla. Sen var naturligtvis band som Motley Crue, Kiss, AC/DC och ett gäng till ständigt aktuella.

Jag köpte eller möjligtvis fick också The Final Countdown. Det känns inte som exemplaret är jättetummat när jag plockar fram det idag. Men självklart lyssnade jag på plattan en del. På den tiden hade man ju inte så många plattor att växla mellan heller. Faktum är att jag mest lyssnade på Europe på video. En konsert från deras turné 1986 filmades och sändes på Svt nästan direkt. Jag minna att jag gillade den rätt mycket.

 Många av de gamla hårdrocksskivorna spelar jag fortfarande då och då. Men jag tror faktiskt inte jag spelat The Final Countdown skivan i ett svep sedan 1987. Men självklart var det dags igen nu när jag läste boken. Även efterföljaren Out Of This World, som jag också äger, spelades i sin helhet.

Hur låter det då idag 27 år senare? Jo, det är ganska lätt att förstå hur The Final Countdown plattan blev en sådan succé. Det är oerhört fastklistrande låtar. Och det var nog ett vinnande koncept att vräka ut alla starka låtar först. Titellåten öppnar, sen kommer Rock The Night, sen superballaden Carrie. Självklart är det mumma för den komersiella och tillrättalagda hårdrocken. Även övriga låtar på a-sidan är starka. Rockarna Danger On The Track och Ninja är bra. Öppningslåten på b-sidan är Cherokee vilken förstås också är som klister. Sen undrar man vad som händer. De övriga fyra spåren på b-sidan känner jag inte igen. Det är inte så konstigt för de är rätt dåliga. Time Has Come är verkligen ett pekoral och de övriga inte mycket bättre. Hade man klämt in ett par av dessa låtar på a-sidan hade nog en del tröttnat.

Jag hade för mig att plattan Out Of This World hade något som var rätt bra och lite svängigt. Men oj så fel jag hade. Förutom Superstitious så hade jag stora besvär att orka mig igenom låtarna. Det är helt klart föståligt att den inte blev den succé som skivbolaget ville. Trötta ballader och försök till lite funkigare rock fungerar inte alls. En skiva som jag helt säkert aldrig kommer att lyssna på mer.

Varför läste jag då boken. Jo, kanske mest för att försöka ta mig tillbaka till mitt 14-åriga jag och minnas tiden så som den var under mitten av 80-talet. Och även för att Europe har min fulla respekt. Joey Tempest verkar vara en person med integritet och framförallt så har han alldeles säkert en stor kärlek till musiken. Av det jag hört från deras comebackplattor på senare år så är det inte så pjåkigt men inte så jättekul heller. Det låter väl ändå lite mer tidlöst och moget. När låten New Love In Town kommer på radion höjer jag volymen.

Vad ska man då säga om sjävla boken. Sådär, han gör ett okej jobb Mattias Kling men eftersom inga av medlemmarna i bandet ställt upp på nya intervjuer så blir det lite rumphugget. De gamla journalisterna från Okej, Anders Tegner och Jörgen Holmstedt, har en del roliga historier att delge dock. Och själva historien om hur ett gäng kids från Upplands Väsby kan toppa listorna världen över är faktiskt rätt häftig.

Kan vi verkligen lita på han?

Ajajaj, GAIS nya tränare Thomas Askebrand får frågan om vilken musik han gillar. Spänningen är total. Och så kommer då svaret. Jo, jag är allätare men Tomas Ledin går alltid hem på sommaren. Nä, det duger inte käre Askebrand. Nu har du dubbelt upp att bevisa.

För övrigt var jag och Ella på Valhalla och såg matchen mot Åtvidaberg i lördags. Underbart att det är igång igen. I år ställer vi nästan ett helt nytt lag på benen. Det kan nog bli bra och första halvlek såg lovande ut. En handfull spelare saknades vilket också tog ut sin rätt i andra halvlek. Förlust till slut med 0-3 vilket inte helt speglade matchen men det finns att jobba på.

Och vem ska göra målen? Joel Johannson, tveksamt, Momo, kanske, Linus Tornblad, knappast. Nä en powerforward likt den tyske legendare Horst Hrubesch som pekar med hela handen skulle behövas.

Look at me now, i'm flying

Nu finns också video till Jubilee street. Synd bara att de inte låter de två sista minuterna vara med. Det är ju då man verkligen får gåshudutslag stora som pingisbollar under huden. Men jag gillar låten vansinnigt mycket från sekund ett.

Dancing on a saturday night

När man bokar en helg i London så är det alltid väldigt spännande att sen kolla in de olika sidorna som listar spelningar. Denna gången är jag ju redan hemma i och med att jag redan har en Nick Cave biljett i handen till söndag. Men något kul ska man väl se på fredag och lördag också.

Och efter lite forskande så är lördagen nu säkrad också. Jack Rabbit Slim ett av extremt få nu spelande rockabillyband som kan mäta sig med det som gavs ut för lite drygt 50 år sedan. Det tog faktiskt lång tid innan jag fattade att de var ett band som finns nu. Låten Long Time Dead fanns med på en samling med gammal rockabilly sammanställd av Keb Darge. Den flöt perfekt in mellan de andra låtarna så jag tänkte inte alls att låten var inspelad på 2000-talet.

Ändå har jag inte lyssnat på bandet sådär jättemycket efter upptäckten att de håller på. Deras skivor har inte funnits på Spotify och jag har inte beställt dem från England. Och så finns ju all den fanastiska rockabillyn från 50-talet som fyller behovet. Men nu när deras plattor finns att lyssna på så inser jag verkligen att det här är bra. De har variationen, de har svänget och de har låtarna. Så det ska bli grymt att hänga i Camden och stället Blues Kitchen på lördag.

Hur låter tystnaden?

Precis lika mycket som jag älskar hög musik älskar jag tystnaden. Tyvärr befinner jag mig i ett totalt vilset mellanmjölkstillstånd där inget av det fungerar. Saknaden efter att kunna stå på en rockkonsert, eller kunna spela hög elektronisk musik i lurar, så det känns genom hela kroppen är enorm. Men jag måste säga att saknaden efter tystnaden är ändå större, den är monumental.

Dessvärre ser jag chansen att sitta på en stubbe i skogen, eller stå vid en stilla sjö, eller att ligga i sängen efter en skön stund, eller att stanna i längdspåret och kolla på rimfrosten, och endast ackompanjeras av mitt egna hjärtslag förbi.

Visserligen blev det avsevärt bättre efter att vaxproppen togs ut i början av månaden och jag kan faktiskt oftast somna utan att ha på bakgrundsmusik. Men ändå, det är en grym åkomma att ha tinnitus. Den gamla klyschan att det inte ens är något man önskar sin värsta fiende stämmer bra här.

Jag önskar jag kunde skylla på någon annan men så är nog inte fallet. Allt mitt slarv med hörselproppar har nog tagit ut sin rätt. Symptomen har funnits i många många år men hållit sig relativt lugn sedan den vedervärdiga sommaren 2001. I höst kom det krypande igen och jag kände det. Nya öronproppar inhandlades. Problemet var bara att de försvann all världens väg under ett stagedive(där jag kunde brutit nacken så varför egentligen klaga) till The Bronx. Det var den 12 december. Antagligen sista dagen jag kunde njuta av tystnaden. Men det var en grym spelning vilket man kan se nedan.

Punk

En inte helt klockren moderatorinsats vägdes upp av mycket folk och ett laddat band. Så punkkvällen på bibblan blev helt klart lyckad.

Nu blir det spännande att se om det kommer någon bra musikbok i år vars författare vi kan bjuda in till nästa musikgrej.

Gbg änna

Jag såg att Ella skrivit ifekten istället för effekten. Inte så svårt att lista ut vilken stad hon är uppväxt i.

Ella 11 år

Stor har hon blivit. Visst har tiden på ett sätt gått fort men det känns nog ändå som det just är 11 år sedan hon såg ljuset. Livet innan är närmast glömt.

Födelsedagen är inte riktigt lika viktig längre. Men glädjen när hon bland annat fick hörlurar, inne fotbollsskor och en mjuk huvtröja syntes lång väg. Då är vi älskade.

Men tydligen är vi vuxna tvungna att vara på övervåningen under kompiskalaset till helgen. Det kan inte vara förbjudet att tjuvlyssna lite i alla fall.

Tillbaka med svansen mellan benen

Nä, twitter var inget för mig. Jag hade verkligen ingen talang för det. Däremot finns det rätt många som har det och som är roliga att följa.

Men jag kör på här igen.

Nashville

På Tv3 går den nu den alldeles utmärka serien Nashville. Kul att äntligen ha en tv-serie att följa. Bland det roligaste med serien är faktiskt att drömma sig tillbaka närmare 14 år då jag och L gjorde staden. En central del i serien har The Bluebird Cafe. Ett fantastiskt ställe som jag han med att besöka tillsammans med Lynn Harrison som vi bodde hos.

På scen den kvällen stod Victor Mecyssne som blev en av mina stora favoriter under ett par år. Vi hade lite mailkontakt men sedan bytte han namn och flyttade från staden. Han hade gjort sina år i Nashville. Det finns nog många fantastiska låtskrivare som han, som inte når längre än till publiken på Bluebird. Inte fy skam iofs för det är inte vem som helst som släpps in på Bluebird heller.

Ett annat underbart ställe är Tootsies. Baren som ligger bredvid Ryman Auditorium där Grand Old Opry spelas in. Baren dit artister gick efter inspelningen. Här kände man verkligen historiens vingslag. Och faktum är att det kändes genuint fortfarande. Sen kanske man har hört bättre än coverbandet som spelade. Men jag minns tydligt mannen till höger på kortet. Han gillade Budwiser. Och familjen till vänster var inte dum den heller.

Spelställen finns överallt runtom i stan. Oftast var man tvungen att ta bilen lite utanför stadskärnan. Ett sådant ställe var The Sutler. Där uppträdde bland annat en mycket ung Justin Townes Earle under vår kväll där. Han var bra redan då.

Under ett av borden på The Sutler lekte Katie Belle Van Zandt. Townes Van Zandts dotter

Att sitta på trappan vid Ryman Auditorium var mäktigt. Det var som om Hank Williams ande spelade Alone and forsaken därinne.

Och ja, jag och L var lite yngre då.

Floden som rinner igenom Nashville heter Cumberland. En av förra årets (inspelad 1999) bästa sånger Banks of Cumberland ger en fantastisk inblick på hur en låtskrivare kan uppleva saker och ting i Nashville.

Häng på

Man måste prova allt. Därför twittrar jag ett tag istället för att skriva här.

twitter.com/gixbit

Astrid 8 år

Världens roligaste, sötaste, tuffaste och bästa Astrid firar vi idag.

This love is history

Geraint Watkins skiva In a bad mood från 2008 är en nutida klassiker för mig. En skiva som för alltid är förknippad med det året. Det är rätt underbart att ha musiken som tidsmarkeringar. Nu kommer låtar som Champion, Unto you och Catch on för alltid föra mig tillbaka till 2008.

Faktum är att när jag lyssnade på skivan idag så gick jag igång ordentligt på låten History. Den har jag tidigare tyckt varit lite malplacerad då det är en Barry White inspirerad soul/disco burgare mitt i de ensamma pianolåtarna. Men faktum är ju att det är en fantastisk låt med en text som passar bättre idag än 2008.



Märkligt nog hade jag missat att Geraint släppte en ep i november förra året. Mosquito vol 1 innehåller fyra låtar. Ingen når upp till riktigt de bästa låtarna från In a bad mood men det är bra, riktigt bra.

Vilka tjejer

Det har varit svårt att inte tänka på gårdagen idag. Efter både lite flyt och oflyt i gruppspelet så krossade vi allt i vår väg i slutspelet.

Bara jobb och jobb och jobb

Andra är ute och tar ett glas eller ser en bra film på fredagskvällen. Vi bibliotekarier jobbar ända in i sömnen.

Working class heroes

Fick hjälp av Ella på jobbet ikväll. Mycket trevligt. Vi firade med att sätta oss på greken Efessos på hemvägen. Underbart att ha en dotter som älskar mat.

Na na na na, Come on

Roskilde 2013

Biljetten kom förra veckan. Idag kom Rihanna på plakaten. Hur bra och roligt som helst, tycker jag. Underbart att se något på orangea scenen som bryter normen. Förhoppningen är fest en sen fredag eller lördagkväll ihop med Rihanna. Ilskan var stor på Roskilde facebooksida. Jag känner att jag retar upp mig på alla som ska åsikter om precis allting. 200 band spelar på Roskilde. Ungefär 10 stycken på stora scenen. Om man inte gillar ett av dessa band får man nog stå ut med det. Det vekar 300-400 ilskna danska män inte göra. Fasanfullt löjigt. Självklart behöver man inte gilla Rihanna och man kan tycka det är en tveksam bokning men det finns gränser på hur man utrycker sig och reagerar. Faktum är min syn på människosläktet fått sig en drastisk törn idag. Jag har vetat att det är illa men kanske inte så illa. Nåväl, jag ska härmed sluta reta mig på dessa människor. Snacka om energitjuvar. Istället fokuserar jag på att detta inlägg är det första med etiketten Roskilde 2013. Vilket känns helt fantastiskt. Nu släpps det band varje onsdag framöver. Hur kul som helst.

Bandytomten

Trots mitt ursprung i en bandymetropol så har sporten aldrig betytt särskilt mycket för mig. Men att åka skridskor en härlig vinterdag är alltid lika ljuvligt.

Ändå roligare blir det förstås med klubba och boll. Att barnen fick ett mål i julklapp gör det fulländat. Det verkar som om tomten varje jul kommer med något som glädjer oss vuxna lika mycket.

På bilden syns Ella försöka dribbla förbi målvakten och fotografen.

Årets bästa brev

Skönt att ha brevbärare som sköter sitt jobb.

Baren

Ölstugan Tullen

Lyckades hamna på detta fantastiska ställe 5 gånger under en hektisk två veckors period i december. Alldeles lysande kvällar allihop. Vill med detta inlägg bara påminna mig själv, när jag läser det på ålderdomshemmet, att livet som medelålders kunde vara riktigt festligt.

Hoppas för övrigt att det finns möjlighet att komma dit snart igen. Helt klart en bar i min smak. Lång bardisk, blandat klientel, god mat, många ölsorter och mycket trevlig personal.

Fyllgubbar

Det lät som det var 200 stycken som kom marscherande. Vi låg i det stora diket och tryckte. Aldrig hade jag varit så rädd. Bara några minuter innan lekte livet. Jag, brorsan och kusinerna spelade som vanligt fotboll. Denna gång hade vi cyklat till Degeberg för att vara på de riktiga planerna. Vi vågade oss till och med ut på a-planen endast avsedd för matcher.

Den marscherande hopen skrålade och lät på högsta volym. Datumet var nämligen 1 maj vilket betydde fest för dessa typer. Eller rättare sagt fyllgubbar som min bror skrämt upp oss att det var. Och naturligtvis var de farliga, hävdade han. Vi hörde hur glas krossades längs vägen. Mitt hjärta slog som aldrig förr. Jag trodde nog det var ute med oss. Fyllgubbar gillade garnterat inte småbarn.

Naturligtvis stannade några stycken precis i närhten av vårt gömställe för att urinera. Vi låg knäpptysta, nu tror jag till och med min bror var lite skraj. Hade någon av oss nysigt eller råkat trampa på en gren hade det varit ute med oss. Som tur var blev vi inte upptäckta.

Vi trodde det var över och att fyllgubbarna skulle ramla vidare till sitt mål vilket var Dämmet nere vid vattnet. Men oj så fel vi hade. För vi hade i all hast glömt vår fotboll på planen. Naturligtvis såg fyllgubbarna den och böjrade lira. Under lång tid fick vi ligga och trycka i diket. Några gånger kom bollen i närheten då de missade målet och bollen for in i skogen där vi låg.

Vår härliga fotbollsstund var förstörd för självklart tog de med sig vår boll. Så när de skrålade iväg var vi visserligen nöjda att de inte upptäckt oss men vi fick också sluta vår lek. Jag tror vi alla var så chockade att vi åkte hem var för sig och sen gick till våra rum och tänkte på det otäcka vi varit med om.

Jag kom att tänka på historien ovan nu när Astrids värsta skräck är fyllgubbar på spårvagnen. Innerst i mitt hjärta förstår jag vad hon går igenom. Även om jag säger att fyllgubbar egentligen är världens snällaste så förstår jag att hon inte tror mig. Fulla människor är otäcka när man är snart 8 år.

The tops don't work

Hur jag än sökt under dagen verkar det jag letar efter inte finnas. För visst borde det finnas ett behandlingshem för oss örontopsberonde. Min läkare satte ett ultimatum idag. Antingen slutar du helt med tops eller också är du förlorad. Det här är sista chansen att bli kvitt dina öronproblem, som i förlängningnen leder till en massa eländiga tillstånd. Möjligen är det redan försent men vi hoppas att de skador du fått av för mycket användande går tillbaka. I alla fall så mycket att du kan leva normalt.

Jag som ständigt har haft tops redo och till och med haft gömda på strategiska ställen måste nu alltså tvärt sluta med det bästa som finns. Det är svårt att tänka sig något skönare än att ta fram en tops när det riktigt kliar i öronen. Känna hur den glider in och verkligen hittar rätt punkt långt därinnne. När det är som allra bäst så blir man nästan som en kittlig hund och börjar sparka med benet samtidigt.

Sen kan man ju få extra effekt om man tar bort luddet längst ut. Det är nästan så jag inte vill avslöja hur skönt det blir då. För har man väl varit där så vill man ständigt tillbaka. Det är också sorgligt att sluta nu när jag nyligen hittade precis rätt sorts tops. De finns ju i alla färger, storlekar och framförallt i olika hårdhet. Ett tag hade jag vita tunna som alltid gick av. En gång fastnade änden i örat. Det var ren tur att den gick att få ut utan sjukhusbesök.

Jag vet inte hur många gånger jag tappat ut använda tops ur fickan vid fel tillfällen. Oftast när man ska ta upp pengar ur fickan så händer olyckan. Känslan är nog inte långt ifrån att bli ertappat med en liten påse kokain. Folk runtomkring vänder bort blicken och vill inte beblanda sig. Var finns civilkuraget kan man undra? Hjälp en i nöd, säger jag.

Men från idag börjar alltså avtändningen. Från starkt missbruk till ingenting är min tanke. Det är tveksamt om jag klarar det men jag gör ett försök. Min förhoppning är att det inte kommer bli lika brutala följder som en del andra missbrukare får när de slutar med sina droger men jag är inte säker.

Årets album 2012 plats 1



Toni Holgersson - Sentimentalsjukhuset

Ska vi avklara det enda dåliga först. Det handlar om inledningsspåret Cigarett i handen. Jag gillar helt enkelt inte den låten speciellt mycket. Varken titel, text eller melodi fångar mig.

Då kan vi gå över till resten vilket är nio låtar som fullt ut berättigar Toni en första plats på denna lista. Det stod absolut klart efter att ha sett honom framföra många av låtarna live för andra gången i år. Det var riktigt bra i Malmö i oktober men det var magiskt på Folkteatern i Gbg den 14 december.

Det är endast några låtar som Toni själv har skrivit på skivan den här gången. Istället har han valt att tolka andras låtar. Jag hade inte hört några av låtarna innan, inte ens Veronica Maggio låten så för mig var allt nytt. Och även om det inte varit det så är det så stark Toni Holgersson prägel över allting att det blir som en vanlig Toni skiva.

Har det någonsin funnits något svensk artist som sjunger musik från livet på det här sättet? Där berättandet är centralt men där ändå låten är viktigast. Vilket gör att det faller långt från den förfärliga visgenren. Nåväl för mig finns det ingen svensk artist som kan visa upp en lika stark triad skivor som Toni tre senaste.

En låt har i år fått mig att bli mer än tårögd när jag lyssnat på den. Det är förstås Allting Faller. Texten skriven av Charlie Sommar Engstrand och handlar om den femtonåriga tjejen som sätter sig på rälsen och väntar på tåget. Låten är helt klart en av de starkarste låtar jag någonsin hört.

Men en låt gör inte ett mästerverk. Utan här kan man plocka guldkorn på guldkorn. Poste Restante med Anna Maria Espionas gästsång är perfekt, på När Du Sker sjunger Toni bättre än någonsin, Blå Moln Över Stockholm är berättelsen om några av Tonis vänner, och i titelspåret lägger vi hjärtat i en korg.

En given etta bland alla årets skivor!

Årets album 2012 plats 2



Earth - Angles Of Darkness Demons Of Light II

Det finns tre specifika lyssningstillfällen som gör att att Earth seglar upp på en andra plats på årets lista.

1. Första gången jag hörde skivan sittandes i skivfåtöljen en natt. Det var faktiskt som en uppenbarelse att sugas in i Dylan Carlsons lååååångsamma låtar med sina delikata gitarrslingor. För ungefär 20 år sedan köpte jag Earths första platta. Den fick ganska snabbt damm på sig och jag intresserade mig inte nämnvärt för bandet under många år. Men när de skulle komma hit och spela i våras (en spelning som för övrigt var lysande) gav jag dem chans igen och blev helt golvad. Nu finns stora delar av deras diskografi i min skivhylla. Jag var redo för Earth.

2. Angels Of Darkness Demons Of Light II är ingen skivan man sätter på slentrianmässigt. Det måste vara läge. En sådan stund var i Manchester en eftermiddag efter en kärleksstund. Våra longweekendresor är alltid helt underbara och stunden på hotellrummet på eftermiddagarna när man vilar upp inför kvällen i en storstad är alltid grym. Och extra grym var den med Earth på. L låg och läste och jag njöt av den delikata musiken.

3. Ett annat läge att lyssna på den var en sen promenad i natten från Truckstop. Att gå över Älvsborgsbron med Rakehell i lurarna är nog ungefär så nära musikens kärna man kan komma. Det är i de stunderna jag blir så nöjd att jag verkligen älskar musik.

Årets album 2012 plats 3



Mark Lanegan Band - Blues Funeral

En magnifik uppvisning hur en sångröst kan få hela mitt liv att fyllas av någonting meningfyllt. Jag har inte mycket att klaga på men ändå är känslan av meningslöshet ständigt närvarande. På något sätt både förstärks och försvinner den känslan när Mark Lanegan sjunger. Bra musik skapar något och det må vara både bra och jobbiga känslor.

Blues Funeral är ytterligare ett bevis på hur Mark Lanegan vågar pröva på nya musikaliska inramningar. Slentrianmässigt kan man tycka att så mycket inte har hänt sedan hans första soloskiva. Men lyssna på dem så inser du att han har vandrat en lång väg för att komma hit. Vilket han också säkert har gjort i livet för annars låter man inte så här.

Årets album 2012 plats 4

Bob Woodruff - The Lost Kereosene Tapes 1999

Hur kan en skiva inspelad 1999 hamna på en årsbästalista 2012. Jo, för att ett galet skivbolag inte gav ut den då utan den istället såg dagens ljus med Sound Asleep Records från Vara, Sverige 2012. Helt klart årets bästa kulturgärning tillsammans med Rootsy som tog Bob Woodruff till Göteoborg för två spelningar i oktober.

Iklädd brun läderhatt intog Bob scenen två kvällar i rad på Lokal i Gbg. Två kvällar som jag aldrig kommer att glömma. Hur ohälsosam den än må vara så insåg jag då att en av mina favorit sysselsättningar är att sitta vid en bardisk. Och att få göra det samtidigt som Bob Woodruff står på en scen 7 meter bort var himmelriket.

Det som framförallt slår an hos mig med The Lost Kerosene Tapes 1999 är Woodruffs röst. Det finns något så känslosamt där att jag nästan trillar av min barstol. Även om rösten inte är lik Willy Devilles så får jag samma våldsamma känslosvall som när jag hör honom.

Inga av låtarna från skivan finns i versioner med bra ljud på youtube. Däremot finns låten nedan som ännu inte är utgiven och som helt klart är årets bästa konsertminne. Filmad på Lokal i Göteborg med mitt skrik på slutet.

Årets album 2012 plats 5



Lee Fields - Faithful Man

Helt klart det bästa soulalbum som släppts på många många år. När jag lyssnade på skivan för första gången under påsken en sen natt i Grebbestad visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Vid andra och tredje lyssningen senare samma natt var känslan precis likadan. En oförglömlig upplevelse.

Känslan när någon sjunger precis det som man själv skulle vilja sjunga är häftig. Jag är glad att mina texter läggs i en mun som Lee Fields. Han har verkligen allt det jag inte har i röstresurser. Och grejen är att han använder sin röst på ett perfekt sätt.

It's been three long years since I lost my mind

Årets album 2012 plats 6

Don Williams - And So It Goes

En av de artister jag har mest skivor med i min samling är Don Williams. Hans stillsamma countryskivor från 70-talet är mumma för mitt countryhjärta. Den musikstil jag lyssnat mest på de senaste åren. Som alla vet så görs det extremt få bra klassiska countryskivor nuförtiden. Den musiken är mer eller mindre utrotad.

Tur då att Don Williams gjorde comeback i år och då säskilt i samarbete med sin klassiska producent Garth Fundis. För And So It Goes låter som country gjorde på mitten av 70-talet. Inga extravaganser utan bara sången och texten i centrum. Och det är ju just sången som är Don Williams signum. En varmare röst än hans finns inte. Det är bara att svepas in hans omfamning och lyssna.

Årets album 2012 plats 7



Graveyard - Lights Out

Kanske gjorde jag fel när jag inte tog med Hisingens Blues på förra årets årsbästalista. Jag var riktigt trött på den när jag sammanställde listan och antog då att den inte hörde hemma på listan. Fast den borde i efterhand haft en plats kring 30. Jag begår inte samma misstag i år. Särskilt inte som Graveyard i mina öron tagit ett jättekliv framåt.

Vad är det då som hänt på ett år? Jo, borta är alla de små proggtendenser som fortfarande fanns kvar på Hisingen Blues. Nu är det rakt igenom hård rock jag hör. Och det med mer svärta och känslor än tidigare. Alla snygga riff får nu som kompis en utmärkt text att mäta sig med. I vilket fall texter som jag gillar mycket mer än tidigare. Och som Joakim Nilsson sjunger med en oerhörd pondus men nu också med en skörhet i rösten som förhöjer den massor.

Årets album 2012 plats 8

Mono - For My Parents

Spelningen med Mono på Truckstop i höstas var bra men inte magisk. Fast resultatet blev att jag verkligen kom in i skivan For My Parents. Här hittar man bandet bästa låtar och de fungerar perfekt efter varandra. Där jag tidigare tyckt att det blivit lite väl mycket filmsoundtrack över bandet hör jag nu bara oerhört vacker musik.

Bandet har verkligen slipat sin musik. Fortfarande bygger mycket på lugna kontra stökiga partier men Mono har verkligen lyckats ta sig förbi alla sterotyper inom genren. Det finns något mer i låtarna nu som gör att jag inte tröttnar. Njutningen när övriga familjen gått och lagt sig, belysningen är dämpad och man vet att nästan en timmes japansk skönhet väntar i lurarna är obetalbar.  Priset med för lite sömn är lätt att betala.

Årets album 2012 plats 9

Neil Young with Crazy Horse - Psychedelic Pill

I våras släppte de Americana en rätt meningslös och dålig skiva. Så det var med viss skepsis jag såg fram emot Psychedelic Pill. Inte ska de gå och solka ner sin klassiska katalog nu på äldre dar. Det är alltid tråkigt när det sker. Som tur var då så sker det inte här. Istället låter Neil och gubbarna i bandet helt fantastiska.

De har ju verkligen en sig själva att tävla mot. En av rockens svåraste motståndare. Faktum är dock att Psychedelic Pill står mycket väl upp mot många av bandet klassiska album. Hade skivan släppts 1978 hade det varit en klassiker. Låten Ramada Inn hamnar i alla fall helt klart på ett C90 band med mina Neil Young favoriter.

Årets album 2012 plats 10



Leonard Cohen - Old Ideas

För mig som gillar Cohens senare skivor mycket mer än hans tidiga är det underbart att han fick till ytterligare en skiva av hög klass. Han är gammal och det inget man kan ta för givet. Old Ideas blir nog han sista och han avslutar verkligen med stil. Avslutade med stil gjorde han också på Gamla Ullevi i September. En fantastisk kväll för alltid ihågkommen.

Sångmässigt har ju Cohen låtit som en gammal gubbe från början. Skillnaden mot förr tycker jag är att han sjunger mycket mer naket nu och framförallt att texterna inte är omskrivningar för något annat än vad de verkligen säger.

Sen har vi förstås körsången från Sharon Robinson. En av mina absoluta favoritröster. En ny skiva från henne 2013 är verkligen en önskan. I år har jag lyssnat och lyssnat på Amen från den här skivan för att få en del av henne.

Årets album 2012 plats 11

Ty Segall - Twins

Ingen är så produktiv som San Franciscos finaste garagerockare Ty Segall. Bara i år har han kommit med tre album. Skivorna med Ty Segall Band och White Fence innehåller båda ett antal kanonlåtar men lider lite av samma syndrom som hans tidigare soloskivor. De är ojämna.

Twins däremot är Segalls första fullträff i albumformat. I en musikform som egentligen redan är full med tidlösa band och låtar så lyckas faktiskt Segall skaffa sig en framskjuten plats. Det finns många bra nutida garagerockband men det är ytterst få som verkligen lyckas mäta sig med allt som gjorts innan. Twins bevisar att det fortfarande finns musikgenier som vill spela högklassig rockmusik.

Årets album 2012 plats 12



Moon Duo - Circles

Jag trodde faktiskt jag hade börjat bli lite less på Ripley Johnsons gitarrljud. Han har med Wooden Shjips och tidigare Moon Duo skivor gjort allt som går att göra med soundet, trodde jag. Men jag är glad att jag hade fel. Det låter ungefär likadant men Moon Duo lyckas ändå ändra tillräckligt mycket för att få mig att inse att jag älskar ju Ripley Johnsons gitarr.

En dröm vore att ta med hela Moon Duos och Wooden Shjips diskografi, tillsammans med en bra stereo, ut i skogen vid en sjö en ljum sommarkväll. Tänk vad underbart det vore att sedan spela varje skiva från början till slut. Efter Circles just nu är det sista de gjort så skulle kvällen avslutas på topp.

Årets album 2012 plats 13



Richard Hawley - Standing At The Sky's Edge

Det tog verkligen några lyssningar innan man förstod vad som hänt. Borta var de smekande stråkarna och istället dundrade högljudda gitarrpartier in. Jag saknade det jag var van vid och det blev bara ett par lyssningar. Men efter ett tag började det ändå suga efter Hawley och helt plötsligt så förstod man vad det handlade om och skivan blev riktigt riktigt bra.

Richard Hawley har nu byggt upp en skivkatalog som få 2000-tals artister kan mäta sig med. Det han sysslar med är tidlös musik. Och att han på Standing At The Sky's Edge vågade göra något nytt är utmärkande för en fantastisk sångare, låtskrivare och artist.

Årets album 2012 plats 14

River City Tanlines - Coast To Coast

Det är bara att erkänna. Jag har aldrig förr blivit så tagen av en kvinna på en scen som när jag Alicja Trout på Pustervik i höstas. Hon hade precis allt på scen vilket ledde till att jag till slut stod och dreglande som en tonåring. Och jodå jag fick en kram av henne efter konserten. Något jag kan leva på länge. Sån är jag.

Men ingen dyrkan utan bra musik. Och det står Alicja och hennes band för också. River City Tanlines kommer från Memphis och kan sin rockhistoria. Deras punkrock är inte egen på något sätt men den har rötterna på de rätta ställena.

Årets album 2012 plats 15

Terakaft - Kel Tamasheq

Att sortera och plocka in tvätt är i sig vansinnigt tråkigt. Men gör man det till soundtracket av Terakaft så blir det riktigt roligt. Jag har säkert gjort det 25 gånger under året och har ännu inte bytt plocka-tvätt-musik. Det är något med den drivande rytmen som gör musiken passande till att hitta rätt bland de tvättade strumporna.

Musikaliskt hamnar väl Terakaft i ökenblues genren. En genre som har mycket bra men som sällan lyckas fånga mig över hela skivor. Det är det som är skillnaden med Terakaft för de får mig snarare att vilja ha mer när tvätten är färdigvikt. Bandets groove, gitarrslingor och montona sång är närmast en verklighetsflykt som man inte vill lämna.

Bandet tillhör tuaregfolket i Mali. Ett folk som slås av inbördes strider. Tydligen går bandets texter ut på försoning och förståelse. Låt oss hoppas att folk lyssnar på dem.

Årets album 2012 plats 16

Lee Ranaldo - Between The Times And The Tides

I hur många år som helst har jag väntat på soloskiva men riktiga låtar med Lee Ranaldo. I år kom den äntligen. Förväntningarna var grymt stora och de uppfylldes, i alla fall nästan. Skivan börjar fenomenalt med tre suveräna låtar där Ranaldos röst, texter och melodier verkligen kommer till sin rätt. Det som följer sen är inte dåligt på något sätt men inte lika bra.

Det är något med Ranaldos röst som jag alltid älskat. Hans låtar i Sonic Youth har varit en stor del till att jag älskar det bandet. Även dom det bara varit 1-2 på varje skiva så har de varit av avgörande betydelse för helheten. När han nu fick friheten att göra en hel skiva så kanske han skulle tagit sig tid och skrivit ytterligare några låter och tagit bort någon som fick plats men det är inget jag kan råda över för Lee Is Free.

Årets album 2012 plats 17

Chilly Gonzales -Solo Piano II

När det gäller skivor med enbart piano är det förstås omöjligt att slå Jan Johanssons Jazz På Svenska. Jag trodde inte ens det gick att komma nära men faktum är att det går. För beviset är Chilly Gonzales. Stilmässigt ligger han kanske inte så nära Jan Johansson men i sina bästa stunder tangerar han hur oerhört fint ett piano kan låta.

Det finns några lite mer uptempolåtar på skivan som han kunde skippat men gör man en lista av de lugna meditativa låtarna så har man en högtidsstund framför sig. Det är tillsynes enkla melodislingor som gör underverk i händerna på Chilly Gonzales och i mina öron.

Årets album 2012 plats 18

AraabMuzik - Instrumental University

Det var sommar, det var 25 grader, det var solsken, det var tuborg, det var glädje. Som öppningsartist på årets roskildefestival fungerade AraabMuzik helt perfekt. Jag tror faktiskt inte att jag under alla mina år där varit med om en liknande eufori.

Instrumenta University är en instrumental skiva med beats. Men det är inte vilka beats som helst. I alla fall inte i mina öron. Det finns något som verkligen får mig att lyssna om och om igen. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Det är inget som behöver analyseras utan det är bara att konstatera att jag går igång på det och får mig att minnas en fantastisk stund.

Electronic Dream från 2011 är ändå starkare och innehåller mer sång. Missa inte den.

Årets skivor 2012 plats 19

Malcolm Holcombe - Down The River

1999 bodde vi hos Holcombes ex-fru när vi besökte Nashville. Från den stunden har han för alltid en plats i mitt hjärta. Skivan som percis kommit då, A Far Cry From Here, är mästerlig och fortfarande den bästa han gjort. Holcombe har varit produktiv samtidigt som han levt ett ohälsosamt liv. Därav är hans skivkatalog av det ojämnare slaget.

I år så släppte han dock sin bästa skiva på säkert 10 år. Down The River är fullspäckad med fantastiska historier där Malcolm sjunger bättre än någonsin. Och så har han framförallt hittat tillbaka till melodierna. Man kan ha hur bra texter som helst men utan en bra melodi blir det ointressant.

Sen måste man säga att skivan fick en rejäl skjuts efter den mycket minnesvärda spelningen på Henriksberg i September. Ett stort tack till de bokare som kämpar för att få hit artister som säkert inte ger mycket pengar tillbaka.

Årets album 2012 plats 20

Iris Dement - Sing The Delta

Efter ett långt uppehålla var Iris Dement tillbaka i år. Faktum är att jag inte riktigt gillat hennes tidigare skivor. Hennes röst har haft en gäll klang som jag inte gått igång på. Nu låter hon däremot fenomenal. Sing The Delta är första klassens country-americana-singer-songwriter album. Sen ska man inte glömma gospel och soulreferenserna häller.

Det räcker att se på framsidan för att förstå att det är real deal vi pratar om här. Den osminkade sanningen om livet om man så vill säga. Nu är det verkligen inte bara eländiga låtar som finns på skivan. Även om möjligvis texterna går åt det hållet så är musiken verkligen full av liv. Och då menar jag inte i uptempo-variant utan mer i sin innerliga utformning.

Årets album 2012 plats 21

Kelly Hogan - I Like To Keep Myself In Pain

Första gången jag lyssnade på den här skivan hade jag av misstag få på shuffle. Det slumpade sig så att de fyra klart bästa låtarna kom i rad. Här har vi ett mästerverk, tänkte jag. Sen blev det en liten besvikelse när låtarna som följde inte riktigt var lika starka men i sluttändan är det ett riktigt bra album.

Allra bäst är Kelly Hogan när hon är som lugnast och mest countryinfluerad. Då skiner hennes röst och hon lyckas få de ganska enkla texter att verkligen beröra. Precis så som jag vill ha det. När det blir för mycket power i både musik och röst är det inte lika bra. Bakom låtarna ligger många framträdande låtskrivare. Skivtiteln är värd en extra stjärna.