Fyllgubbar

Det lät som det var 200 stycken som kom marscherande. Vi låg i det stora diket och tryckte. Aldrig hade jag varit så rädd. Bara några minuter innan lekte livet. Jag, brorsan och kusinerna spelade som vanligt fotboll. Denna gång hade vi cyklat till Degeberg för att vara på de riktiga planerna. Vi vågade oss till och med ut på a-planen endast avsedd för matcher.

Den marscherande hopen skrålade och lät på högsta volym. Datumet var nämligen 1 maj vilket betydde fest för dessa typer. Eller rättare sagt fyllgubbar som min bror skrämt upp oss att det var. Och naturligtvis var de farliga, hävdade han. Vi hörde hur glas krossades längs vägen. Mitt hjärta slog som aldrig förr. Jag trodde nog det var ute med oss. Fyllgubbar gillade garnterat inte småbarn.

Naturligtvis stannade några stycken precis i närhten av vårt gömställe för att urinera. Vi låg knäpptysta, nu tror jag till och med min bror var lite skraj. Hade någon av oss nysigt eller råkat trampa på en gren hade det varit ute med oss. Som tur var blev vi inte upptäckta.

Vi trodde det var över och att fyllgubbarna skulle ramla vidare till sitt mål vilket var Dämmet nere vid vattnet. Men oj så fel vi hade. För vi hade i all hast glömt vår fotboll på planen. Naturligtvis såg fyllgubbarna den och böjrade lira. Under lång tid fick vi ligga och trycka i diket. Några gånger kom bollen i närheten då de missade målet och bollen for in i skogen där vi låg.

Vår härliga fotbollsstund var förstörd för självklart tog de med sig vår boll. Så när de skrålade iväg var vi visserligen nöjda att de inte upptäckt oss men vi fick också sluta vår lek. Jag tror vi alla var så chockade att vi åkte hem var för sig och sen gick till våra rum och tänkte på det otäcka vi varit med om.

Jag kom att tänka på historien ovan nu när Astrids värsta skräck är fyllgubbar på spårvagnen. Innerst i mitt hjärta förstår jag vad hon går igenom. Även om jag säger att fyllgubbar egentligen är världens snällaste så förstår jag att hon inte tror mig. Fulla människor är otäcka när man är snart 8 år.