102 minuter: den sanna berättelsen för överlevnad inne i World Trade Center av Jim Dwyer och Kevin Flynn

Journalisterna Dwyer och Flynn ger sig på det svåra arbetet att skildra hur det var att befinna sin inne i World Trade Center den 11 september. Med hjälp av överlevande, inspelade telefonsamtal, dödas släkt och vännner försöker man komma fram till en bild på hur det var att hamna mitt i helvetet.

Jag är ju lite fascinerad av den här typen av böcker och filmer vilket betyder att kraven ökar ju mer man sett och läst. Författarna av den här boken väljer en medleväg där man inte ingående beskriver de allra värsta hemskheterna som många måste sett. Samtidigt så är de inte för mesiga eller amerikanskt nationalistiska. Resultatet blir en hyfsat väl sammansatt bok om en dag som vi aldrig kommer att glömma.

Det är många tragiska människoöden som man får följa i boken. Det är så många som skulle kunnat klara sig men som gjorde fel val eller fick fel vägledning. Ännu hemskare var det för dem som hamnade över flygplanens islagsplatser. I ett av tornen var alla trappor ner förstörda. I det andra fanns det en fungerande trappa men som bara 4 personer upptäckte. Hundratals människor skulle kunna tagit den vägen ner men av någon anledning så valde de att stanna kvar.

Avsnitten i boken som går igenom fakta om byggnaderna och hur turerna gått genom åren om hur man ska göra vid en eventuell katastrof är lite långrandiga. Det man kan konstatera är att sedan den första terroristattacken 1993 så hände inte mycket för att förbättra säkerheten. Poliser och brandmän hade svårt att jobba ihop och verkligen bestämma vem som hade vilket ansvar.

Över 2700 personer dog i World Trade Center den här dagen. Några hundra direkt när flygplanen flög in byggnaden, en del genom branden som följde och som fick många att hoppa, och det stora flertalet när byggnaderna rasade eftersom de var fast på de översta våningsplanen. Fruktansvärt. Samtidigt ska man komma ihåg att många många tusen hann ut före tornen kollapsade. Många tog inititativet själva men det var också mängder av människor som klarade sig tack vare brandmän och andra som fick ut folk snabbt. I boken skildras ett flertal privatpersoner som sprang upp och ner i byggnaderna och fick ut folk. De flesta av dem dog vid raset. Ingen trodde att tornen skulle rasa. De som var kvar i det norra tornet, som träffades först men kollapsade sist, förstod inte att det andra tornet rasade. Kommunikationen var så dålig att många inte hann ut innan det tornet också rasade.

När vi var i USA 1999 så fanns tornen kvar och var en del av den fantastiska skylinen när man kom från flygplatsen. Undrar hur man känner nästa gång man besöker denna underbara stad.