Born into this

Willy Vlautin - Norrut

Vlautin är också musiker och hans band Richmond Fontaine är  okej alt-country. En genre som jag dock tröttnat något på. Han har skrivit tre böcker. Norrut är det första jag läst. Och jag måste säga att jag är mer sugen på att läsa hans två andra böcker än att lyssna på hans musik.

Norrut är amerikansk white trash gjord till litteratur. Det är servitriser, pick-ups, kasinon, budweiser, fylla, tatueringar, rasism, arbetslöshet och fattigdom. Ämnen som inte är helt ovanliga i amerikansk litteratur men som Vlautin ändå förvaltar fint. I boken får vi följa 22-åriga Allison från Las Vegas. Hon har ett trassligt liv med en brutal pojkvän, en försvunnen pappa, en syster som går sin egen väg och en mamma som inte riktigt är närvarane. Efterhand i boken får man också reda på att Allison varit med om mycket elände genom åren. Saker som hon inte skulle behövt råka ut för men som hon också delvis inbjudit till. Främst genom att dricka mycket sprit. Hon kan egentligen inte skylla på någon annan för att hon hamnat där hon gjort.

Det som framförallt är boken förtjänst är att det inte finns några pekpinnar eller fördömanden över hur folk lever sina liv. I nästan existentiella tankegångar så blir slutsatsen att alla har ansvar för sitt egna liv oavsett från var man kommer. Allison flyr från Las Vegas till Reno och försöker börja på nytt. Där stöter hon på människor som hon efterhand kommer nära.

Kanske kan hon starta om på nytt. Hon är ju bara 22 år.

Betyg: GGG1/2

Gamle man

Det finns en låt bland alla låtar som jag nynnar mest på. Det är Old Man av Neil Young. Det händer dagligen att jag kommer på mig själv att gnola på denna fantastiska låt. Numera känner jag igen mig mer i den gamle mannen än 24 åringen som sjunger. Bra med en låt där man kan välja.

Det börjar redan släppas band till nästa sommars festivaler. I mångt och mycket är det galenskap. Man hinner ju tröttna på det glädjerus det skulle bli om någon personlig skulle annonseras ut. Men det är klart att skulle Neil Young bli klar för Roskilde så skulle jag inte klaga.

Är livet inte mer än så här?

Vinet har inte samma effekt längre.
Den mesta musik som spelas har man hört förr.
Barnen är bäst i världen men de börjar klara sig utan mig.
Kroppen ändras inte till det bättre.
Jobbet är det jag vill ha men i 25 år till?
Jag tar inte mediciner ändå känner jag mig avtrubbad.
L är den absolut bästa men vem vet hon kanske rymmer med en sjukgymnast.
På de roliga klubbarna är man helt klart för gammal.
En av tio böcker eller filmer brinner till och betyder något bestående.
Att resa lockar men hur ska det gå till.
Tjejerna i Azalea är underbara men när tröttnar de på min röst?
Kylan och blåsten kan ta knäcken av den bästa och det är bara 31 oktober.
Träning lockar men ursäkterna är starka.
Rätt många människor gör mig ledsen för deras skull.
X-factor suger hästballe ändå ser jag på det då och då.
GAIS spelar i superettan nästa säsong.
Har inte en susning vad som kan ge nya kickar.

Nä, jag behöver nog sova. Imorgon är tillvaron förhoppningsvis ljusare.

Nä, det håller inte

Laurence Cossé - Drömbokhandeln

Jag fortsätter kämpa med bokförlaget Sekwa. Deras böcker lockar mig men håller som jag nämnt tidigare inte riktigt vad de lovar. Samma sak är det med Drömbokhandeln. En snygg utsida och en smart baksidestext fick mig nyfiken. Sen blir det tyvärr en rätt intetsägande historia att läsa.

Efter en liten rörig inledning förlägs historien till en nyöppnad bokhandel i Paris. En bokhandel som bara ska erbjuda god litteratur. Kunderna strömmar till och allt verkar frid och fröjd. Urvalet i butiken står ett antal anonyma experter för. Efter hand röjs deras identiteter och de börjar en efter en råka illa ut. Någon vill dem och framförallt bokhandeln illa.

Det här är ingen spänningsroman även om det kan låta så. Den handlar säkert om hur kulturen och då framförallt böcker blir allt mer slit och släng skrivna. Kanske attackerar Cossé också de franska medierna som inte står upp för kvaliteten. Hur som helst blir boken i längden enahanda, rätt trist och lite klicheaktig.

Nästa bok på Sekwa ska tydligen handla om en bibliotekarie. Det blir nog den sista chansen jag ger dem.

Betyg: GG

Med ögon som barn

Toni Holgersson - Malmö, Viktoriateatern, 27 oktober 2012

Toni och Andreas Söderlund på gitarr gjorde precis som väntat. De gav oss i publiken en härlig stund. Låtar som passar i alla sammanhang men som tillsammans med mat från Möllans Ost och rödvin blir något extra. Viktoriateatern är ett av de bästa spelställen som finns.

Många låtar spelades. Ibland saknade jag verkligen ett band bakom Toni. Särskilt är det piano jag vill ha, precis som det då och då är på skivorna. Men några ögonblick av magi blev det. Särskilt När du sker,  Bilder från Washington Square och Allting faller gav rysningar.

Betyg. GGGG

Nostalgi

Först blev jag riktigt glad, sedan lite mer tveksam och till sist riktigt nervös. Helt plötsligt fanns, en för mig, mytomspunnen spelning från februari 1992  i sin helhet på youtube. Jag har skrivit om den på bloggen tidigare http://gixbit.blogspot.se/2008/08/pearl-jam-stockholm-kool-kat-7-februari.html

Skulle jag verkligen våga se på den. Dels har den betytt så mycket. Jag överdrivet inte när säger att jag blev vuxen där och då. Så var det. Det som dock gjorde mig mest tveksam är att Pearl Jam är ett band som jag inte brytt mig om nämnvärt sedan 1994. De gjorde i mitt tycke några rätt usla uppföljare till debuten och mitt intresse svalnade genast.

Nåväl, självklart kunde jag inte hålla mig från att kolla spelningen i sin helhet. Även om kvaliteten inte är super så måste jag säga att det var fantastiskt. Särskilt inledningen med Wash i mörker som jag minns som så omtumlande. Men det är även kul att se hur unga och hungriga bandet är. Det finns en frenesi och en vilja som verkligen genomsyrar det de gör.

Så ett stort tack till den som filmade och till den som lagt ut spelningen. Jag kommer se den många gånger till. Dels är det bra och dels tror jag inte min nostalgiska ådra blir mindre.

Höstvyer

Inte mycket tid över för tillfället. Kan bara kontatera att dagens begravning förstås var sorglig men framförallt väldigt fin. Peace in the valley med Elvis var helt klockren.

Och att stå på kyrkbacken vid Rackeby kyrka och kolla ut över nejden där man växte upp är mäktigt, nostalgiskt, fint och smått skrämande på samma gång.

Nåd

Lomhörd på ett öra.
Hostattacker från helvetet.
Huvudvärk.
Orkeslös.

Är förbannat trött på detta. Tycker att det stark överreaktion från hen om det är synder som ska förlåtas. Då borde jag lidit klart för längesedan. Men är det nåd hen vill att jag ska söka så gör jag det nu.

Det sa pang!

Det känns som vi spelade in för lite film när barnen var mindre. Det är onekligen kul att ha. Som nedan när Astrid ska förklara vad som hände när åskan slog ner i sommarstugan och det började brinna. Vid första filmförsöket kom Casiraghi och tog uppmärksammhet. Vid andra så lyckas hon bättre. En klassisk filmsnutt i vår familj. Och herregud vad man saknar Casiraghi.

Jobbansökan

Hej alla rollbesättare till sjukhusserier!

Vill ni ha the real deal? Då har ni kommit till rätt ställe. Ni kan som ni ser spara in sminket och lägga pengar på annat. För är har ni en en man som kan passa in olika sjukhus- eller psykiatrimiljöer helt naturligt. De senaste dagarna har mannen lagt ner all kraft på att se trovärdig ut.  Alla erbjudanden kommer beaktas.

Och det finns även möjlighet att anställa mannen till andra roller. Om ni just nu planerar någon science fiction film där människor med grisnäsor attackerar jorden så finns alla möjligheter. Med rätt ljussättning så känner sig mannen lämpad för en sådan roll också.

Tack på förhand!

Odör

Det är inte direkt så att man framstår som en stark pappa som klarar det mesta när man ligger sjuk. Här är det istället barnen som får serva pappan med skalade äpplen och vindruvor. Och berätta lite om vad som händer i den vanliga världen. Astrid såg i varje fall ut att tro mig då jag lovade att hitta krafter om det skulle bli skarpt läge, typ brand. Jag lovade att bära henne med ena armen och Ella med andra. Frågan är dock om de skulle överleva det. Min odör är fasansfull. Att svettas ut värktabletter framkallar en lukt som gör att jag har svårt att vara nära mig själv.

Långa dagar

Det är svårt att värdera vilket som är jobbigast. Att ligga och titta i taket samtidigt som man omvartannat fryser och svettas eller att försöka sova och då drömma helt upp och ner. Det som kan konstateras är att båda alternaiven är vansinnigt tråkiga.

Klassiskt

Influensa är inte kul. Men jag tackar Rasmus Elm att jag för en stund mår toppen.

The Loner

Spiders - Gbg, Truckstop Alaska, 13 oktober 2012

Kl. 01:15
Bussen hade precis lämnat Lindholmens hållplats utan mig, jag såg bakljusen på håll. Så det var bara att börja traska hemåt. Att stå och vänta på nästa buss kändes inte som ett alternativ. Så i med hörlurarna och iväg.

Hisingen är nattetid totalt öde. I alla fall de delar där jag befann mig. Så jag var lämnad till mina egna tankar och Göteborg i nattljus. På andra sidan älven lyste lamporna förföriskt. De såg så nära ut men var ändå långt borta. Vattnet kluckade vid min vänstra sida. Tanken att det skulle komma någon galning och kasta i mig dök upp. Som tur var kände jag mig stark och säker med hjälp av de fantastiska låtarna som nådde mina öron.

Att gå mitt i natten och lyssna på bra musik var just igår en närmast magisk upplevelse. Jag gick och fäktade med mitt paraply i takt till musiken så mycket att de nyinflyttade vid Eriksberg hängde ut i fönstren.  Var det en modern Don Quijote som slogs mot väderkvarnar därute måntro?

Precis vid Eriksbergskranen hade de slängt upp ett staket framför min planerade gångväg. Att välja en annan väg skulle inneburit ett rejäl omväg. Så det var bara att försöka klättra över. Precis som jag befarade fastnade jag på piggarna längst upp på staketet. Där satt jag. Eftersom det var vasst som bara den så var enda alternativet att ta ett rejält krafttag och ändå svinga sig över med förmodat söndriga byxor i grenen. Så blev det och jag sörjde mina favoritbyxor en stund. Men det kom ny musik i lurarna som fick mig att glömma denna lilla incident.

Väl inne byggomårdet var det kolsvart. Kanske låg det några koppartjuvar och tryckte i mörkret. Och kanske blev de lika förblindade som jag då jag passerade en barack där en jättelampa tändes automatiskt. Det bra med lampan var att den lyste upp staketet på väg ut och då såg man att det var omkullvällt lite vid sidan av. Så det var bara att traska ut vid golfbanan.

För några år sedan kunde jag nästan inte springa över Älvsborgsbron. Höjdskräcken men ändå lockelsen med de låga staketen var förfiska och jobbiga samtidigt. Aldrig har jag känt mig så tillfreds som överfarten denna natt. Blåsten tog i rejält mitt på bron men den kändes mer renande än skrämmande. Och lite längre fram lyste Friskis och Svettis skylten vilket betydde Majorna och hemmaplan.

De sista kilometrarna på landsidan innebar några få nattvandrare i rörelse. Alla skötte sitt och var på väg hem eller ifrån sina liv. Det är något visst med natten. Totalt tog gångturen 1 1/2 timme. Faktiskt en av de bästa promenaderna någonsin. Det var grymt att gunga fram till Wiz, gråta till Willy, ha rak rygg till Bobby, dansa med Glora, groova med Earth sjunga med Glen och avsluta med Lee för att bara nämna några exempel.



Just det, det här skulle egentligen varit en konsertrecension. Spiders va helt okej med framförallt en imponerande sångerska. Men de var ändå sekundära den här natten.

The Voice

Det ska bli ett nöje att gå på första Bondfilmen på bio sedan Levande måltavla 1985. Adele må numera spelas på varenda radiokanal och i varannan butik man är inne i. Men det spelar ingen roll, hennes röst är min. Månglarna som vill tjäna pengar på henne göre sig icke besvär.

Låt oss nu hoppas att filmen går upp Biopalatset så man kan slinka in på 7:ans ölhall för en djupanalys efteråt.

It just reflects my mood

Jag tillhör dem som inte tycker Rolling Stones ska sluta bara för att de är åldringar. De var till och med bra på Ullevi 2007 då pressen sablade ner dem. Och de är till och med bra fast de sålt sig till djävulen (Dressman).

Nya låten är liksom mycket på bandets senare skivor bra. Jämför man med storhetsperioden så är klart att det inte kommer i närheten i organiskt sväng. Men jämför man det med det mesta man hör inom den klassiska rocken idag så det i toppskicktet.

Mick Jagger låter möjligtvis lite ansträngt ung. Men vad tusan det är Mick Jagger. Den kanske störste rocksångaren som gått på denna jord. Han om någon får göra precis vad han vill resen av sina dagar. Charlie Watts trummor är som alltid omisskännliga och herrarna Richards och Woods gitarrer är det bett i ännu.

Cool Down

En longweekend tillsammans med King Tubby är allt jag önskar. Om den sker ensam i sovrummet eller på Jamaica spelar ingen roll.

Vad gör han här?

Självklart är det jobbigt att lägga upp en bild på en elfsborgare här. Jag skulle nästan kapa mitt ben för att de inte ska ta hem allsvenskan. Häcken är värdiga vinnare i år så låt oss hoppas att det löser sig de sista 4 matcherna.

Men vad gör då Jon Jönsson här. Jo, han slog den vackraste långboll jag någonsin sett live i söndags. Det måste man ge honom. Från sin mittbacksplats lite till höger så svepte han iväg en stenhård crossboll till sin vänsterytter. Jag kan tänka mig att bollen for ungefär 60 meter i luften. Den var varken för hög eller för låg utan bollen hittade den ultimata banan för att komma fram snabbast till precis den punkt den skulle.

Eftersom vi sitter precis vid planen så hörde vi tillslaget från Jönsson högerfot, vi såg hans blick och vi såg vad han ville. Att han sedan lyckades utföra det perfekt är närmast ett mirakel enligt allsvenkans mått mätt. För det här är något som allsvenska spelare normalt inte klarar av. Det är sådant här man ser Steven Gerrard (och ett fåtal till) göra till fulländning då och då.

Bakom oss på familjeläktaren hade det smygit in några boråsare dagen till ära. "Vilket jävla pass" utbrast en av dem. Och det är precis så jag själv skulle sagt högt om jag inte hållit på GAIS och ogillat Elfsborg. För övrigt fick jag senare dessa fyra herrar att avlägsna sig. De började prata skit om Romario, GAIS bästa spelare i höst, det gör man inte ostraffat på vår läktare.

1001 sånger nummer 37

Cream - Sunshine of your love

Min relation till Cream och de flesta andra bluesbaserade engelska band från sent 60-tal är inte av det kärleksfullare slaget. Men det är svårt att undvika styrkan i riffet, gitarrljudet och även de tribalinfluerade trummorna i den här låten.

Den är så självklart influerad av Jimi Hendrix att han borde få stimpengar. Hur som helst är detta helt klart en av de bästa låtarna från en musikgren där jag annars inte har mycket att hämta.

Betyg: 6

1001 sånger nummer 36

The Fall - Cruiser's Creek

Kanske borde jag ägna en vecka åt att lyssna igenom alla The Fall album som släppts. Antingen blir man väl ett ordenligt fan eller också blir man nog knäpp.

Cruisers creek har ett repetivt riff som jag gillar. Sen blir det som oftast när jag lyssnar på The Fall. Mark E Smiths pratsång tröttar ut mig. Särskilt som jag sällan förstår vad hans låtar handlar om. Antagligen är han bara för smart för mig.

Betyg: 5

1001 sånger nummer 35

Buzzcocks - Orgasm addict

I mångt och mycket är jag helt klart mer förtjust i den amerikanska punken än den engelska. Men det finns förstås massor av bra punklåtar från England också. Det här är definitvit en av dem. Klockren text och ett driv i musiken som måste finnas där.

Buzzcocks har 5-6 låtar som jag verkligen gillar. Sixteen again hade nog fått ytterligare en poäng om det varit den som varit med på listan.

Betyg: 7

Tunga steg

Alla dessa förluster och uselt spel har gjort att man  inte gott hem från Gamla Ullevi speciellt nedstämd under hösten. Man har mest varit förbannad på avsaknaden av vilja Men idag var det riktigt tungt att vandra hemåt efter domaren blåst av matchen. Det hade varit så underbart att spela hem guldet till Häcken.

Och för första gången på väldigt väldigt länge så fanns det 100 procent glöd under större delar av matchen från gubbarna i GAIS. Men eftersom det är en stolpe ut säsong så gör Elfsborgs ett slumpmål när klockan står på 94.03.

Ett litet leende får man nog ändå ta fram en kväll som denna. För det var en sådan befrielse att inte se Jan Mak leda laget. Han är det största skämt till fotbollstränare jag någonsin sett.

Låt oss nu bara hoppas att Erik Johansson blir kvar även nästa år. Då kommer det bli ett fint år i superettan.

Sen måste det klagas på medgångssupportrar som slutat att gå på matcherna.Hur löjligt är inte det.

You Shot Me

s

River City Tanlines - Gbg, Pustervik 20121005

Jag befinner mig mitt i stormens öga. För 60 minuter sedan fick jag en kram av Alicia Trout, sångerskan i River City Tanlines.Precis innan har hon gett mig den mest perfekta punkrock jag hört på många år. Hon och hennes två medmusiker spände sina muskler och det blev som att se den perfekta blandningen mellan Ramones och Runaways.

Det finns inget bättre än att se ett perfekt punkrockband. Det är energi, melodier och texter som passar mig perfekt. Låten nedan gav mig sådan gåshud att jag knappt klarade att stå upp. Jag är helt seriös när jag allvarligt funderar på att åka upp till Stockhom för att se dem imorgon på Strand. I woke up to nothing, bästa inledningsfrasen på en sång ever.

River City Tanlines kommer från Memphis och förvaltar sitt rockarv på allra bästa sätt. Helt givet får kvällens spelning 5 stjärnor av mig. En oförglömlig kväll.

Highed Up

Min favoritrappare fixar förfesten. Finns inget bättre än att bo i Gbg och kunna gå på konsert spontant. Och när ett garagerock från Memphis står på scen så brukar det alltid bli bra. River City Tanlines här kommer jag.

Separationsångest

För några veckor sedan insåg vi fakta. Det går inte att köra 01 och 02 ihop längre. Vi är för många för att få det att fungera. Så idag körde vi en avslutningsfest innan uppdelningen. Föräldrar och syskon mot tjejerna. Efter en jämn match blev det avgörande med hjälp av stafett. Tjejerna var snabbast så klart. Sen var det träff i klubbstugan där 35 pizzor åts upp i ett nafs.

Det känns riktigt tråkigt och lite sorgligt att behöva sluta träna tjejer som man haft i snart fyra år. De kommer vara saknade både som fotbollsspelare och sköna typer. Men det ska också bli kul att kunna fokusera mer på en lite mindre grupp 02:or.  Det ska bli en fröjd att få de redan jätteduktiga tjejerna att förstå hur man ytterligare utvecklar sig som enskild fotbollsspelare och som ett lag.

24 år sedan

Dagens gymledare hade en total fabless för åttiotalet. Men det är klart att Dirty Diana med Michael alltid håller för lyssning samtidigt som man lyfter skivstång. Jag minns väldigt tydligt hur jag som 16-åring såg honom på Eriksberg. Nu ligger man precis på andra sidan älven och ett halvt liv har gått. Vad säger man.

Jämnställdhet och åsiktsfrihet forever

En vit medelålders (icke kränkt) man försöker göra sin röst hörd.

Invalido

Ytterligare en kväll med song pop. Har både tennisarm och musarmbåge men det är det värt. Om några dagar har man säkert tröttnat så det gäller att passa på.

Call me maybe

Efter ha börjat spela songpop och också hör barnen nynna radiohits dagarna i ända så skulle jag kunna ställa mig bakom en skivaffärsdisk igen. Har inte varit så här uppdaterad på topplistan sen tidigt 00-tal.

1001 sånger nummer 34

The Kinks - Sunny afternoon

Det är bra gjort att skapa sommarkänsla genom en låt och dess melodi. Från första ackordet känner man smaken av ett glas blandsaft med ett sugrör i. En glad popbagatell helt enkelt.

Betyg: 7

1001 sånger nummer 33

Sex Pistols - God save the queen

Johnny Rotten har punkrösten med stort P men jag har alltid stört mig på hans sätt. Sen är klart att de gjort några nästan tiostjärniga låtar. Det här är inte en av dem men det förstås en värdig klassiker.

Betyg: 6

1001 sånger nummer 32

Pere Ubu - Non-alignment pact

Låten böjar med samma ljud jag hade när tinnitusen var som värst. Pere Ubu är faktiskt ett band jag inte förstått mig på. För meckigt för mig. Efter de inledande ojudet är väl detta ändå en okej låt.

Betyg: 5

Gang Of Four

Roskilde 2012

Det har gått två månader men när Magnus hade sammanställt sina foton kom en del minnen tillbaka. Det var som vanligt underbara dagar. Vi lyckade återigen få en guldplats på husbilscampingen genom gammal list. Våra grannar blev det stora tyska pink flag gänget, några osociala danskor och på andra sidan ett skönt tyskt äldre par. Vi satte fram stolarna och försökte vara inbjudande för de som passerade. Det lyckades väl ändå hyfsat bra. Även om vi inte hittade på knappen till sollamporna innan första natten var över. Nya kontakter togs, den ena märkligare än den andra. Men det är bra att få lite perspektiv vad det finns för folk därute i världen.Den ensamme finnen, den Jarre t-shirtade stockholmaren, den starkt hippieinfluerade tyskan med flera var våra gäster ackomponjerade till soundtracket av Back in black. Personer man aldrig kommer se igen men som ändå lämnade sina spår.

Vädret var så bra att det blev bad i den härliga sjön för första gången sedan 2009. Det är ju inte medelhavets klara vatten direkt men det är ändå uppfriskande. Efter fösta dagarnas kanonväder så blev det mer växlande med några skurar på nätterna. Dock höll det sig från att bli alltför lerigt. Gympaskor funkade alla dagar.

Musikmässigt så blev det en chockstart med Araabmuzik. I 30-gradig värme byggdes det upp en danstemperatur omöjlig att stå still till. Det var som om det var sista akten i livet men faktum var att det var den första på hela festivalen.

Resten av dagarna blandade både högt och lågt. Bra spelningar med Gossip, Lee Ranaldo, Hank 3, Boubacar Traore, Mikal Cronin, Lee Fields, Mikal Cronin, Amadou & Mariam, Dr John och Machine Head avnjöts mellan de sedvanliga sidoaktiterna vid Hjaltes, Gringo bar och restaurangbesök. Och så alla timmar som sköljs ner med det vita vinet och den danska ölen sittandes någonstans.

Fyra spelningar stack ut extra i år.Araabmuzik är redan nämnd. Bruce Springsteens spelning är också redan omskriven. Det var bara perfekt. Jag har mycket svårt att se hur någon toppar hans orangea spelning vad gäller hits, glädje, pondus och sammankallande länk mellan alla festivalens besökare. Klippet nedan må vara risigt filmat men när Bossen står och vevar med händerna mitt i publiken i slutet är det sommarens kanske vackraste stund.



Den tredje toppenspelningen stod Alison Krauss för. Hon vågade köra ganska många lugna låtar vilket hon gjorde med den största äran. Volymen var låg så jag är glad att vi ställt oss längst fram så vi slapp de värsta idioterna som står och pratar under spelningarna. Och jag måste säga att Alison är bedårande.



Den fjärde spelningen som var extra bra var den sista på Gloria scenen på hela festivalen. Los Angeles killen under namnet Shlohmo kokade upp en fantastisk stämning för oss hundratal som hittat dit sent söndag kväll. Perfekt elektronisk musik som både är dansant och stämningsfylld.

10 månader kvar tills nästa gång. Lite sug börjar allt redan infinna sig. Då får vi förhoppningsvis användning för den rockabillyparlör som uppfanns sista natten. Vi upptäckte att alla sanningar finns där vare sig man är i med eller motgång.

Er förstereporter

I tried so hard not to believe

Kanske var det ett dåligt omen att den första jag såg efter ha låst cykeln utanför bok- och biblioteksmässan var Bosse bildoktorn. Hur som helst var de fyra seminarium jag senare besökte inget som gav några som helst bestående intryck eller nya kunskaper.

Något som däremot lämnat bestånde intryck är låten nedan. Den är perfekt från början till slut. Den finns som öppningsspår på plattan I Believe med Spain från 2001. Nu finns den äntligen på youtube också.



Låt nummer två på skivan är inte dum den heller.



Hela albumet är förresten lysande. 

I'm spent at 40

Klockan slog midnatt. Att sova stod på programmet. Tyvärr dök inte John Blund upp. Jobbtankar började cirkulera. Det kändes inte bra då jag lovat mig själv att inte ta med mig jobbet hem. Vad göra?

Jo, av någon anledning så kom lusten att lyssna på Little Caesar. Efter först lyssnat igenom deras utmärkta platta från i våras American dream så nådde deras självbetitlade klassiker från 1989 mina öron. Det blev verkligen en tripp tillbaka i tiden. En tid då jag åkte blå Saab 900 och var riktigt ung.

Men jag älskar verkligen skivan fortfarande. Little Caesar var och är ett klassiskt rockband som skriver låtar där texterna inte direkt är av litterärt värde men där helheten blåser bort allt krafs som finns därute. Och de blåste framörallt bort alla jobbiga tankar som snurrade. Klocakan 02 somnade jag gott.  

Ge mig pengarna!

13 rätt på stryktipset
7 rätt på lotto
8 rätt på måltipset
7 rätt på V75
3 tvapparater på triss
påringning från postkodslotteriet
aktieutdelning
ett arv ur det blå
sätta en lången med hundratusen i odds
vinna på casinot
bellmanvinst
bankrån
hälleri

Just nu skulle jag vilja vara rik och slippa gå upp på morgonen. Tänk vilken dröm att bara få ligga kvar när klockan ringer, läsa tidningen, sova lite till, gå ut och köpa färskt frukostbröd, lyssna på en skiva medans regnet faller. Spela pingis med barnen när de kommer hem från skolan, springa en eftermiddagsrunda, äta god kvällsmat, softa lite med en fotbollsmatch och sen lägga sig igen. Så skulle livet vara ett tag. Men istället ringer klockan ilsket utan pardon om några timmar igen.

Got to hurry up...

Det har alltid varit en bra låt. Men idag, i samband med skalandet av kvällsmatens potatis, knockade den mig fullständigt. Så från nu ligger den i valvet av klassiker.

Och så går dessa dagar

Världens coolaste fabror har gått bort. Men han har lämnat massor av härliga minnen till oss som fortfarande vandrar gatan fram. Och han är en ständig påminnelse att man ska våga gå sin egna vägar. Det är han alltid förknippad med och det är något som jag verkligen beundrar.

Att han ofta åkte och kollade på mina fotbollsmatcher under alla år är något som verkligen satt djupa spår. Det var alltid lika kul att se hur han fanns på plats när domaren blåste igång matchena. När domaren blåste av matchen så var han dock snabbt iväg. Att vara social var inte alltid hans grej. Det känns som en gen som gått i arv.

För ett par år sedan så stötte jag på honom en väldigt vacker sommarkväll på Rackeby kyrkogård. Han var fortfarande pigg men det syntes också att han levt ett långt liv som jordbrukare. Den stunden vi stod och pratade hade något sorts magiskt skimmer över sig och det är en stund som jag väldigt ofta tänker tillbaka på. Det var som ett sorts avsked.

Vila i frid Gabriel

Gosigt

Det blev bra utdelning vid kvällens Lisebergsbesök. Ett par grisar, en kanin och tre fiskar (fångade samtidigt med en gripklo).

Och så åkte jag äntligen Balder. Där kan man snacka om kittla dödsskönt i kistan.

Hon sitter på ett järnvägsspår

Det är nog första gången jag lägger upp samma låt två gånger. Men vad ska jag göra när det enda jag vill höra på är Allting faller av Toni Holgersson.  Som vanligt gäller att inte analysera något som man blir tårögd av. Det är bara att ta emot, vara tacksam och lyssna igen.

Sadlar upp

Hinner inte blogga då jag läser en viktig bok.

1001 sånger nummer 31

N.E.R.D. - Rock star (2002)

Mixen mellan rap och rock har aldrig tilltalat mig. Och på det en låt som heter Rock star. Nä, det här är skräp och låten devalverar hela idén med att listan ska innehålla låtar som om de inte är bra åtminstone har något värde.

Betyg: 2

En natt att minnas

I år var det svårare än någonsin att börja jobba efter semestern. Det kändes inte som man var färdig med sommaren. Det finns rätt mycket härligt med början av hösten men ändå finns det stunder då jag bara vill tillbaka. Kylan på morgonen är redan av kalibern att det är gränsfall om det funkar med jeansjacka och huvtröja. Och när man promenerar hem från jobbet är stolarna på uteserveringarna tomma.

Det fanns massor av härliga dagar i somras men först i minnet poppar ofta dagarna i Provence upp. Att få bo i ett hus med pool i en liten stad i bergen är något jag inte trodde jag skulle vara med om. Och inget jag egentligen visste att jag skulle gilla så mycket. Det är bara perfekt. I år var tredje besöket i Fayence. Att äta god mat, dricka sköna viner, leka i poolen, läsa böcker, spela kort, ta siesta, åka till havet, kolla in människor, besöka den stora affären och hänga med sina familj är hundra procentig kvalitet.

Fyndet i vinaffären i år var fotbollsflaskan och dess innehåll. Som vanligt stor termometern på 25 grader när klockan var elva på kvällen. Resten av familjen kände sig trött och gick och lade sig. Tanken var att jag skulle göra det också. Men så kom Nick Cave på stereon och snart insåg jag att det skulle bli en lång natt.

Att sitta och titta ut över landskapaet och samtidigt lyssna på No more shall we part med Nick Cave är något jag aldrig kommer att glömma. Allt var helt stilla, någon fladdermus flög förbi i månljuset, klockan närmade sig ett, Warren Ellis violin smeker hjärtat, vinflaskan är på väg och ta slut och låtar som We came along this road och Sweetheart come ekar i den franska natten.

När skivan var slut var jag nästan andfådd av njutning och kände att det skulle bli svårt att hitta någon annan musik som kunde ta natten vidare. Men då poppade Vic Chesnutt upp vilket skulle visa sig vara ett lyckokast. För de två låtarna jag valde att spela, Coward och Marathon, fick mig att känna mig som en varulv i natten. Helt klart blev det ett av de mest minnesvärda musikögonblick jag någonsin haft. Obeskrivligt och ofattbart är ett ord som inte är tillräckliga i det här sammanhanget.

Vart tog helgen vägen?

Typ 19 timmar av helgen spenderades på Qviding cup i Skatås. Vi hade fyra lag i spel. Och självklart kom vi inte tomhänta hem till Majorna. I F11 till stod vi till sist med guldpokalen efter ha spöat IK Zenith i finalen med 1-0.

Svetten lackar

Vinylserien Bison bop finns upp till riktigt höga nummer. Det otroliga är att alla håller en väldigt hög nivå. Lite fredagstrött efter jobbet så åkte volum 4 på. Genast blev jag piggare och insåg att det är bättre att träna lite innan chipspåsen åker fram. Så det är inte bara bra musik, den gör samhällsnytta också.

Nedan är två bra låtar att göra sit-ups till.

It's a nice joint you got here

Malcolm Holcombe - Gbg, Henriksberg 12 september 2012

1999 blev jag tipsad om Malcolm av hans ex-flickvän i Nashville. Det var ett tips som verkligen var bra. Hans album A hundred lies från samma år har snurrat massor av gånger. Sedan dess har Malcolm i omgångar befunnit sig passionerat nära mitt musiklyssnade. Andra stunder har han glömts bort, särskilt i samband med några svagare skivor.

Nya skivan Down the river är riktigt stark så vad passar bättre än att Malcolm för första gången besöker Sverige. Efter ha sett massor av bilder och klipp på honom så trodde jag det var en rätt stor man. Vilket så klart även rösten insinuerar. Men ack så fel man hade. När Malcolm sitter vid bardisken på Henriksbergs takterass är han så liten att man knappt tror det är sant. Och det ser tveksamt ut om rykterna om att numera är nykter stämmer.

Som vanligt vid den här typen av konserter så är det 60 från Gbg, 2 gubbar från Vara och 5 tjejer i publiken. Jag vet egentligen inte vad det säger men det vi som var där kan säga är att det var en väldigt bra spelning. Malcolm är oberäknelig och stundtals förvirrad men han spelar och sjunger för livet däremellan.

I lite dryga 2 timmar, med en 5 minuters paus i mitten, spelar han sånger där man lyssnar på varje ord. Hans nästan komiskt skrovliga röst når helt klart en annan nivå när man hör den live. I hans gitarrspel finns ett driv som gör att man oavsett ballad eller uptemplåt står och stampar takten.

Det är just den är typen av spelningar som gör mig så glad att på i Majorna. Det är verkligen en ynnest att gå 10 minuter hemifrån och sen ha möjlighet att lyssna på Malcolm live före läggningsdags. Och utsikten från Henriksberg i mörker är bara den värd inträdet.

Kanske läge att köpa ny telefon. Men jag gillar oftast att ha något minne från spelningarna även om kvaliteten lämnar mycket i önska.

Turn up the volume

Idag började Ella gå i gitarrkurs. Jag lovar att det inte är jag som försöker leva ut mina egna drömmar genom barnen. Jag har försökt att få dem att bli lajvare och balettdansöser men inte lyckats.

Don't know it's real until it's caused you pain

Reigning Sound - Stockholm, Debaser 8 september 2012

Mitt i allt elände med Casiraghi var det en befrielse att sätta sig på tåget mot Stockholm. Där väntade ju två härliga vänner och ett av mina verkliga favoritband. Vädret som välkomnade mig upp var fantastiskt. Och varje gång inser man hur väldigt vackert stora delar av Stockholm är.

Drottninggatan och Sergels torg är inte platser som drar men Kulturhuset är ändå ett härligt ställe. Bibliotek, flera teaterscener, tiotretton och ett flertal bra matställen gör det till ett ställe att hänga på när man inte är sugen på att shoppa. Och deras luncher var båda dagarna riktigt goda. Jag rekommenderar deras hemlagade köttbullar och deras bouef bourginon. Innan kvällen blev det också häng vid vattnet nedanför slottet. Den här gången kunde man njuta av en öl förra gången så kämpade man förbi i löparskor. Olika sorterts njutning.

Debaser slussen firade 10 år så på programmet hade de festligheter från sen eftermiddag. Först tyckte jag det var en högst jobbigt medveten stockholmsklick som befann sig på uteserveringen. Men snart skiftade stämningen. Bra musik spelades och jag befann mig mitt i ett härligt samtal om ruffiga kvarter, Kapten Röd, katter och hårsalonger. En snabb vändning till det bättre.

Inte blev det sämre när det blev tid för en öl med Greg Cartwright. Sällan har jag stött på en trevligare frontfigur. Det var så trevligt att det efter 5 minuter nästan kändes pinsamt att fråga om det var okej att ta ett kort. Men självklart ska barnbarnen ha ett kort på mig och en av de bästa garagerockarna som funnits. Han skriver inte bara bra melodier han är också en textförfattare precis i min smak.

Tågbiljetterna till Stockholm var svindyra, drinkar och öl under dagen och natten gör att jag fortfarande inte vill kolla mitt saldo. Men desto bättre då att det var gratis inträde innan kl 21. Så det fanns gott om tid att ladda på innan spelningen. En okej dj lyckades skapa lite stämning. Däremot var förbandet Impo & The Tents rätt bedrövliga. Men nu väntade äntligen Reigning Sound. Ett band som för några år sedan verkligen intog en viktig plats i mitt musikhjärta.

Precis innan de började blev jag nervös på riktigt. Tänk om det inte blir så bra. Jag hade inte behövt oroa mig. Publiken var med från första stund och bandet var på tårna. Första halvan av spelningen var magnifik. De radade upp den ena favoritlåten efter den andra. Ljudet var långtifrån perfekt från där jag stod längst fram men energin kändes. Att stå och höra låten Straight shooter från 1 meters håll i 100 decibel rankar jag redan som klassiker. Helt vansinnig bra var det. Även låtar som Reptile style, If you can't give me everything, Funny thing, Drowning, I don't care och We repel eachother krossade allt i sin väg.


Enda klippet på youtube ännu så länge.

Greg Cartwright har också en förmåga att flicka in små korta solon i rätt många av sina låtar. Varje gång gör han det så bra att man vill ha mer. Samtidigt är de ett garagerockband så man får inte mer solon mer än 10 sekunder. Andra halvan av spelningen går ner lite i standard. Det beror nog främst på att jag fick alla mina absoluta favoriter under första delen. Spelningen blev kanske lite lång helt enkelt men eftersom det här var första besöket i Sverige på 10 år så förstår man att de ville dela med sig av alla sina låtar.

Efter konserten var man både trött och uppumpad. Som tur var hittade dj'n ett bra spår så tröttheten försvann. Dans i två timmar i en rökmaskin som stundtals löpte amok (därav mina små ögon). Men kul var det alla glömma bort alla bekymmer och besvär för en stund.

Tusen tack Henning och Kate för sällskapet, dansen, boendet och den lilla nattsittningen. Det gör jag gärna om.

Have you ever been in darkness?

Ett ljus i mörkret. Filmen Searching for the sugar man var ungefär så bra som alla säger. Sixto Rodriguez verkar både då och nu vara en härlig person som spelar musik av rätt anledningar.

Och filmklippen från ett vintrigt Detroit fick mig att längta efter riktigt bistra januaridagar. De har sin charm  de också.

TACK FÖR ALLT

Till Casiraghi!

Du kom hem i en liten låda, köpt för en bingolott. Det är snart 16 år sedan. Idag den 7 september 2012 lämnar du oss i en oerhörd saknad. Den där bingolotten kunde varit miljonvinsten, det hade inte spelat någon roll. För det du har gett oss är oväderligt och kan verkligen inte räknas i pengar.

För 16 år sedan var jag 24 år. Det sätter saker i perspektiv. I nästa hela mitt vuxna liv har du funnits vid min sida. Varje dag har vi haft fantastiska stunder. Helt plötsligt var du bara där i knät utan man märkte att du kommit. Varje kväll stod du på min mage innan det var dags att sova. Just det, varje kväll. Nästan varje morgon var du barnens väckarklocka. Först gick vi till Ella, när hon hade hört ditt spinnande så gick vi till Astrid och körde samma sak där. Ditt spinnande måste vara den ultimata väckerklockan för det funkade ju på Astrid.

Genom åren har du haft massor med spex för dig. Du var Ludmila över häckarna på Furuhällsvägen, du klättrade på taket, du sprang som en kräfta och du rymde ett par gånger. Några mössfångster blev det också i din ungdom. En gång tog du med en levande in. Så svettig som jag var för att få fast den har jag aldrig varit. Och så skräckslagen som jag blev när du lade en av dina troféer vid min huvudkudde mitt i natten har jag faktiskt heller aldrig blivit.

Du älskade att gunga i våra nytvättade lakan. Ända tills nyligen klev du på lakanet så fick vi gunga dig tills du blev yr. Du gillade inte när jag sjöng eller nynnade med i låtar. Under din ungdom var det det värsta du visste. Och du var inte blyg för att visa det. Jag minns en gång när jag kom till en lektion under litteraturvetenskapen. Jag drog upp tröjan och visade hur det såg ut för mina kamrater. De trodde inte det var möjligt att det var en katt som gjort de rivsåren. Det måste varit en kniv. Men de kände inte dig när du var som tuffast (och knäppast).

Två kärlekar har du haft genom åren, Jonas och Ernst. Det är inte dumt att var kär. Det är fortfarande oklart vem det var som gjorde slut i dina relationer. Vi får reda ut det när vi ses igen.

Grebbestad på somrarna har varit underbara. Hur du sprang ut på det gröna gräset när vi anlände kring midsommar. Alla dofter, alla färger och alla ytor passade perfekt för dig. Jag förstår att du inte ville åka hem i slutet av somrarna. Men vem var smartast, jag eller du? Kanske var det jag ändå för jag lyckade alltid fånga dig till sist.

Nu har du fått din gravplats i Grebbestad. Vi kommer att minnas dig var vi än går men det är där vi tycker du hör hemma. Det är så tomt så tomt här utan dig. Vi kommer sakna allt det du var för oss. Din nos mot våra tår och näsor, dina läten när du ville oss något och ditt mottagande när man kom innanför dörren. Den glädje du gav oss varje dag kommer vara mycket svår att leva utan. Du var inte bara ett husdjur du var en del av vår familj och det kommer du alltid att vara.

Vi älskar dig!

Ett sista avsked. Helt ofattbart jobbigt och sorgligt.

One more time tonight!

Duff McKagan - It's So Easy (och andra lögner)

Det här är absolut en av de bättre musikbiografier jag läst. Duff kan skriva och trots att ganska många av historierna i boken är välkända (både Slash och Steven Adler har ju skrivt egna böcker) så blir det mycket underhållande läsning. Ouundvikligen så är det en del frosseri i rock n roll levene men aldrig på det malliga och uppblåsta sättet.

Vissa sidor i boken får jag läsa två gånger. Så mycket intresserar mig ändå historierna om Guns n Roses bildande och första år. Det är så spännande att få hela historien från en som var med. Då satt man satt man och läste små notiser i Kerrang och andra tidningar.Lite sorgligt att läsa är hur kamratskapen bandet hade byggt upp raserades när pengar och berömmelse kom in i bilden.

Duff var på väg att dricka sig själv till döds 1994. Han befann sig på samma flygplan som det Kurt Cobain tog till Seattle innan han sköt sig själv. Duff gick inte så långt men han hamnade strax efter på sjukhus med svåra magproblem. Hans mamma kom på besök och såg honom närmast död. Där och då bestämde han sig för bli ren. Att han klarade det med hjälp av en mountainbike och inte rehab är en fascinerande historia.

Jag passade på att lyssna på båda Use your illusion skivorna i ett sträck för några dagar sedan. Besvikelsen är fortfarande total när jag lyssnar på dem. Visst finns det några okej låtar (och en fantastisk, Civil war) men hur kunde världens farligaste rockband låta så snällt och närmast pompöst bara några år efter Appetite skivan. Det förlåter jag dem aldrig för.

Men Appetite for destruction, herregud den är ju lika bra fortfarande!

Fin debut

Astrid fick hastigt och lustigt göra debut med de stora tjejerna i lördags. Att gå direkt från nybörjarspel på 3-manna plan upp till riktig match på 7-manna plan fixade hon fint.

Lite svårt men positioner hade hon men hon fick till ett par fina assist till mål i storsegern som slutade 13-0. Och ser man till längden så passar hon ju fint in i laget. Det verkar bara vara Ella som inte kollar åt det hållet:)

Good days ahead

Först Reigning Sound i Stockholm på lördag och sen Malcolm Holcombe på Henriksberg nästa onsdag. Vilken formidabel start på konserthösten.

I Finally Got My Orders

Leonard Cohen – Gbg, Gamla Ullevi 31/8 -2012

När jag fixat till mig en strålande sittplats (med vaderad stol) och såg att det bara ett par trappsteg upp fanns möjlighet att köpa vin (inte blaskig mellanöl) infanns sig en närmast magisk känsla. För det som väntade var 3 timmar Leonard Cohen.

Lika ljust såg det inte ut ett tiotal minuter innan. Jag stod utanför Gamla Ullevi och tänkte –hur ska det bli någon stämning i denna betongbunker. Och hur ska jag se något från min vansinnigt dåliga plats och hur hutlöst är det inte med 50 kronor för en äcklig mellanöl.

Men, som nämnt, förutsättningarna förbättrades avsevärt med lite list och lite tur. Efter ett par glas vin så pulserade blodet för Leonard Cohen, hans band och hans körsångerskor för fullt. Fram till 2008 var jag ett måttligt Cohen fan. Jag gillade honom men inte på det mer gripande sättet. Efter att då ha sett honom i Scandinavium insåg jag att det är hans senare produktion som faller mig bäst i smaken. Faktum är att jag älskar de flesta av hans 5 senaste skivor.

En av de största anledningarna är hans samarbetspartner och körsångerska Sharon Robinson. Hon har en röst som får mig att tappa fattningen. Jag vet inte vad det är men något är det. Hon låter så allvarlig och sorgsen att det inte går att låta bli att beröras. Och så har hon skrivit två av mina absoluta favoritlåtar, In my secret life och Boogie street.

Nåväl, konserten var 29 låtar lång. Jag njöt från första till sista stund. Bandet var till stora delar utbytt mot senast men de spelade lika fantastiskt. I stort sett skulle man kunna njutit av de 3 timmarna utan sång. De spelar med en lyhördhet och enkelhet som är slående. Men det är klart att man vill höra Cohens röst. Att vara 78 år och leverera varenda textrad med sådan inlevelse måste var unikt. Det finns inte en gnutta nostalgi eller trötthet. Låtarna är här och nu. Som om de spelades för första gången.

Det finns inte mycket att anmärka på låtvalet förutom att Boogie Street inte spelades. Det visste jag sedan innan så sorgen över det var inte så stor. Sharon fick istället glänsa i låten Alexandra leaving. Det är svårt att peka ut några särskilda favoriter under spelningen. Det var riktigt bra hela tiden. Men Amen, Come healing och Going home från senaste plattan Old ideas var grymma. Sen gillade jag även den lite uppnosiga versionen av First we take Manhattan mycket.

Åter till Sharon. I sista låten fick alla musiker och sångare chans till 30 sekunder ytterligare i rampljuset. När turen kom till Sharon så var det som om allt stannade och hennes röst sög tag i mig på ett handgripligt sätt. Vilken grej!

Eftersom vinet fanns i närheten och två härliga grannar hittades i vimlet i pausen så blev det fart på festen. Sådan fart att mitt förslag till att bege sig till Elite plaza för att stå utanför och stalka bandet blev verklighet. Väl hängades på Bishops arms bredvid Elite plaza så tog det så lång tid att vi nog trodde att de bodde någon annanstans. Men helt plötsligt dök en van upp vid trottoarkanten. Ut hoppar först de skönsjungande Webb Sister (som är kalasbra men som för mig får en biroll) men efter dem skymtar jag Sharon Robinson.

Tunghäfta och svettning är det nästa jag känner. Idén jag haft innan, när jag var som mest uppeldad, var ju att bjuda ut henne på middag. Jag inser ganska direkt att det är inget jag kan göra. Men kanske en gångtur längs hamnen? Nej, det blir inte bra det heller. Så det blir det vanliga efter en bra konsert. Hey Sharon, thanks for a great show. I really love your voice. Your songs has meant a lot to me. Do you have any new material on the way? Okay! Thanks again!

Hon såg dock väldigt nöjd ut over att någon uppmärksammade henne. Hon svarade artigt på mina frågor och jag har inte tvättat av mig vårt handskakande ännu.

Inte en enda överflödig ton

Hang the dj

Förra lördagen hade jag förmånen att vara dj på min egna fest. Tiden gick fasligt snabbt men det blev nog lite över 3 timmars musik. Jag skulle vilja göra om det vilken sekund som helst. Det finns ju tusentals låtar att välja mellan. Nu efteråt finns det massor av låtar som jag tycker borde spelats men samtidigt hade jag inte velat ta bort någon annan.

Det mest spännande var att komma på låtar i stunden. Jag hade inte gjort någon danslåtslista innan då det kändes tråkigt. De mest självklara som missades är nog de nedan. Sen hade jag gärna kört lite stökigare rock men det var inte riktigt passande.

 http://open.spotify.com/track/2X5CcfBDvGpHtYBMracDK3

Ernest Hemmingway - Och solen har sin gång

13 av 1001 böcker

Ernest Hemmingway – Och solen har sin gång (1926)


Första halvan av boken är en dröm för alla Parisromantiker. Första världskriget är slut sedan några år tillbaka och livet börjar så smått bli som vanligt igen. Jake, en amerikan hankar sig fram som journalist i staden. Han och hans lösa gäng av vänner spenderar sin tid med att skriva, sitta på bistros och dricka vin.

Alla män i gänget är kära i Brett. Och det verkar som hon betat av dem alla i olika omgångar. Jake betyder något speciellt för henne men hon binder inte upp sig. Utåt sätt behåller Jake lugnet men egentligen håller han på att utplånas när han ser hur hon tillbringar nätter och resor med flera av hans vänner.

Hela gänget bestämmer sig för att åka Pamplona för att kolla in tjurfäktningarna i slutet av sommaren. Jake har varit där innan och blir ledsagaren. Brett hänger på honom för att lära sig något om tjurfäktning. Ganska snart är dock Brett mer förtjust i matadoren (som hon senare förför och därmed får ur gängorna till den stora showen).

Tyvärr blir andra delen av boken, den som utspelar sig i Spanien lite långrandig. Hemmingways språk brinner nästan alltid men själva berättelsen blir lite trälig. Totalt sett är det ändå det ändå en levnadsglad bok där ett härligt liv beskrivs. Frihet! Det dricks, det njuts, det levs och det finns en kvinna som gör det både härligt och problematiskt.

Betyg: GGGG

Bossen

Bruce Springsteen - Roskildefestivalen 7 juli 2012

Vid ett snabbt överslag så inser jag att Bruce med nöd och näppe kommer in på min topp 25 lista över artister. Han kanske till och med hamnar utanför. Det borde han egentligen inte göra efter sommarens överkörning på Roskilde.

Jag kan se klippet ovan precis hur många gånger som helst. Och då ska man tänka att glädjen som man ser bland musikerna och bland publiken var på topp under 3 timmar. Fast The E Street shuffle var en av höjdpunkterna. Sista halvan av låten var/är ren eurfori.

Förväntningarna var stora inför spelningen men den innehöll precis allt man önskat sig (förutom The Promised Land och Prove It All Night). Vädret var helt strålande och vi fick mer eller mindre turligt fenomenala platser mitt framför scen med möjlighet att köpa öl och kissa.

Jag har inte förmågan att uttrycka exakt hur stor extasen var under vissa delar. Men helt klart var Bruce den optimala artisten för den orangea scenen på Roskilde. Det finns ett gäng andra konserter både på Roskilde och andra ställen som berört mig mer och som sitter djupare i hjärtat men den här kvalar lätt in som en av de gladaste någonsin.

Starka känslor

Siri och Erik Sonstelie - Jag lever, pappa

Det är helt omöjligt att som utomstående exakt förstå hur fruktansvärt det måste varit för dem som befann sig på Utöya 22 juli förra året. Ingen kan tro att något sådant kan hända och vara beredd på det. Det är lika svårt att att förstå hur föräldrarna måste känt när de fick reda på vad som skedde på ön samtidigt som deras barn var där. Vilken fullkomlig fasa det måste ha varit.

Boken Jag lever, pappa är skriven av Siri och Erik Sonstelie. Siri var på ön när skjutningen började. Boken bygger på hennes och hennes pappas upplevelser den 22 juli och framåt. Som ni förstår överlevde Siri. Men gång på gång i boken beskriver hon det som en ren slump. Det handlade egentligen bara om tur och otur vilka som klarade sig och vilka som inte gjorde det. Hade Breivik kollat ner mot vattnet när han passerade på stigen ovanför så hade Siri och de som gömde sig där varit fullt synliga. Och eftersom han sköt på allt så hade de antagligen inte levat idag. Av de dryga 500 som befann sig på ön träffade hans kulor 135 stycken.

Det märks tydligt att Erik Sonstelie är journalist. För detta är en välskriven bok. Det är ingen snyfthistoria men heller inte opersonligt. Jag lever, pappa är en viktig bok. Den kommer för alltid påminna oss om att vi alla ska jobba mot allt vad rasism heter och den påminner oss om att vi ska leva nu.

Herregud vad bra det blev

Det är inte jättekul att bli gammal men att ha 40-års fest visade sig vara fantastiskt. Först 7-kamp på Slottsskogsvallen i perfekt väder. Många var vi som kämpade fram strålande resultat. Som tur var hann inte träningsvärken komma innan festen och dansen på kvällen.

Sällan har dansen varit så livad. Och det var riktigt motigt att inse att det var dags att sänka ljudet kl 02.45 (det satt endast en arg lapp i porten från en granne dagen efter). Men samtidigt var det skönt med en lugn eftersittning fram till 05.

Tack alla härliga vänner! Det var ni som gjorde det!

Anders får Joy Division till slut

Handen upp alla glada!

Refused in da house

Dans ända bort till köket

Panelhönorna ser nöjda ut

90-tals indie gick hem

Vad snackar de egentligen om

Lag förort kämpar med quizet

Endast ett kort från 7-kampen. Men det symboliserar precis allt som var underbart under timmarna på Slottsskogsvallen

Freedom

Jonathan Franzen - Frihet

Vilken underbar läsning det var att riktigt gå in på djupet i familjen Berglunds liv. Franzen är enormt skicklig att måla upp porträtt av familjemedlemmarna och där man både älskar och hatar dem i olika stadier av boken. Det är komplext att få till det i livet och vad är rätt och vad är fel?

Svaret på det har inte Jonathan Franzen och det har definitivt inte familjen Berglund. Det är det som är så skönt. Det finns inga pekpinnar, det finns inga ställningstaganden det finns bara en löpande text om en familjs lyckor och olyckor. Strålande!

Betyg: GGGG1/2

See And Don't See

Som vanligt var Way out West en perfekt avslutning av semestern. I år var utbudet av musik både bra och dåligt. Det var inga av de större banden jag skulle betalat för att se ensamma. Däremot fanns det några personliga favoriter med. Mogwai och Mark Lanegan bjöd på bra men inte översvallande spelningar. Jonathan Richman var mil bättre än senast på Trädgårn. Thurston Moore och The War on Drugs hade sina höjdpunkter. Billy Bragg i solen var trevligt. Laleh fick under 10 minuter känslorna att svämma över. Anna Von Hauswolffs röst var perfekt till eftermiddagsölen.

Men överlägset bäst var Afghan Whigs. Att Greg Dulli är en scenpersonlighet som förhöjer deras låtar live har jag sett och hört innan men den här gången var det magiskt. Det var ingen mellanmjölks festivalspelning där man egentligen längtade till en klubb utan här glömde man tid och rum för en timme. Det var oväntat men det var härligt. Allra bäst var låten See and don't see där Dulli mässade som den bästa soulsångare jag någonsin hört live. Faktiskt en av mina bästa konsertupplevelser någonsin. Studioversionen på låten är också bra men ändå inte i närheten. Även gamla favoriter som I'm her slave, Debonair, Gentleman och Miles iz ded knockade mig. Nu är det bara att hoppas att de kan besöka landet för en klubbspelning också.

Mina topp 10 låtar med enskilda artister:
1. See and don't see - The Afghan Whigs
2. Some die young - Laleh
3. Creeping Coastline of light - Mark Lanegan
4. Auto rock - Mogwai
5. Springtime in New York - Jonathan Richman
6. Burroughs - Thurson Moore
7. You and I - Feist och Jeff Tweedy
8. Mountains crave - Anna Von Hausswolff
9. I was there - The War On Drugs
10. Ingrid Bergman - Billy Bragg

Och som vanligt var det fantastiskt väder och att hänga hela dagar med kompisar, drickandes öl och lyssnandes på musik i gröngräset är något jag aldrig blir för gammal för.

Fantastiska dagar

En av sommarens höjdpunkter var helt klart Eskilscupen i Helsingborg. Att det blev förlust i finalen svider lite fortfarande men ett silver smakar inte dumt det heller. Ella och de andra tjejerna var fantastiska. En motståndarförälder spelade in finalen. Efter ha sett de klippen ett antal gånger så kan man konstatera att med lite tur hade vi vunnit. Man ser också att det hela tiden finns saker att jobba på. Vår inledning av andra halvlek var dock strålande som man kan se nedan.



Allra roligast var nästan att se hur exalterade tjejerna var inför sitt första större disco. Och det var skönt att se hur de inte nämnvärt brydde sig om vad de tog på sig. Kanske ändrar det sig om något år men ännu så länge är det väldigt casual.

Den gamle och havet

Efter en härlig springtur förra veckan nådde jag fram till Fiskebäcksbadet. Där väntade la familia. Efter ett snabbt dopp blev det korvgrillning och tid att blicka ut mot havet. Ella låg bredvid och läste. Astrid och L var snart ute och simmade igen. Jag kände hur korven gjorde sig ovän med magen. Vid hård löpning kan det bli så. Jag satt och funderade på om det fanns någon toa i närheten då jag såg något i ögonvrån.

Snett vid sidan av mig stod en främmande man på knä med en jättekamera. Första tanken var att han tog kort på Ella. Men sen såg jag att objektivet var riktat mot mig. Då säger han "får jag ta några kort på dig"? Lätt chokad säger jag "öh visst". Så jag kollar ut mot havet som jag gjort tidigare. Astrid ser helt frågande ut då hon ser vad som sker. Hon ser väldigt rolig ut. Jag känner mig inte helt bekväm då han knäpper av kameran. Och ändå mindre när han närmast viskar "ditt skägg gör sig så bra mot berget". Jag börjar ana att en galning är lös. Men han ser ändå snäll ut och jag blir lugn då vad som verkar vara hans dotter kommer fram.

Han tackar och jag säger att jag hoppas att bilderna hamnar på stans reklampelare. Han lovar detta samtidigt som han tar min e-post adress. Tyvärr tror jag dock min framtid som model redan är över. Ingen agency har hört av sig men fotografen skickade mig bilderna. Jag griper sista halmstrået att bli upptäckt och lägger ut dem här. Jag är billig!

Wanderson ler igen

Efter ett år där underprestationen varit total så såg vi idag det berömda leendet igen. Efter segern mot Utsikten på Ruddalen så gjorde Wanderson gärna en high five med Ella på väg ut. Kan det vara vändningen?

11 matcher återstår av serien. Ser man till de senaste matcherna så ser det ändå dystert ut. Spelet i våras var ändå rätt okej och ett antal förluster får sättas på oturs kontot. Men nu så har man varit bortspelade av lag som Giffarna och Åtvidaberg. Då är det illa, mycket illa.

Särskilt Wanderson har varit en gåta. Att han var en så beroende av självförtroende trodde man inte. Det har gjort ont att se hur han valt fel i nästan varje situtation. I varje fall i varje avgörande situation. Hans insats idag mot Utsikten kanske inte spelmässigt imponerade men jag hoppas att han kände hur han fick lite Azaleakraft av Ella.

Det finns egentligen bara en spelare som kan kvittera ut godkänt betyg för säsongen så här långt. Det är Erik Johansson. Hans backspel har imponerat även om han också svajat lite på slutet. Han lär i vilket fall vara förlorad om GAIS åker ut. En spelare av hans klass ska inte spela i superettan. Och tyvärr har jag mycket svårt att se hur laget ska klara sig kvar. Men om bollarna studsar rätt och en total viljeansträngning mobilseras så finns det en liten liten chans.

En båtfärd

Den här fantastiska sommarkvällen åkte jag älvsnabben över älven. Det är en favoritsysselsättning jag har. Det finns inget finare än att se Göteborg från vattnet. I normala fall behövs inget soundtrack till upplevelsen. Idag hade jag dock symboliskt Willy DeVille i lurarna. Han och hans musik får hela mig att bli sentimental på ett skönt sätt. Willy är enormt viktig i mitt liv och kommer alltid vara så. Och jag kommer aldrig glömma första gången. 

Sensommarkvällar med Willy är ett beprövat koncept sedan ett antal år tillbaka. Sällan eller aldrig är musik så viktig som när han sjunger you and i at nightfalls. Det må vara banalt i skrift men hör hur han sjunger det. Det är inte mycket som slår när det suger till i magen och man vet inte om känslan är lycka eller bottendjup sorg.