TACK FÖR ALLT

Till Casiraghi!

Du kom hem i en liten låda, köpt för en bingolott. Det är snart 16 år sedan. Idag den 7 september 2012 lämnar du oss i en oerhörd saknad. Den där bingolotten kunde varit miljonvinsten, det hade inte spelat någon roll. För det du har gett oss är oväderligt och kan verkligen inte räknas i pengar.

För 16 år sedan var jag 24 år. Det sätter saker i perspektiv. I nästa hela mitt vuxna liv har du funnits vid min sida. Varje dag har vi haft fantastiska stunder. Helt plötsligt var du bara där i knät utan man märkte att du kommit. Varje kväll stod du på min mage innan det var dags att sova. Just det, varje kväll. Nästan varje morgon var du barnens väckarklocka. Först gick vi till Ella, när hon hade hört ditt spinnande så gick vi till Astrid och körde samma sak där. Ditt spinnande måste vara den ultimata väckerklockan för det funkade ju på Astrid.

Genom åren har du haft massor med spex för dig. Du var Ludmila över häckarna på Furuhällsvägen, du klättrade på taket, du sprang som en kräfta och du rymde ett par gånger. Några mössfångster blev det också i din ungdom. En gång tog du med en levande in. Så svettig som jag var för att få fast den har jag aldrig varit. Och så skräckslagen som jag blev när du lade en av dina troféer vid min huvudkudde mitt i natten har jag faktiskt heller aldrig blivit.

Du älskade att gunga i våra nytvättade lakan. Ända tills nyligen klev du på lakanet så fick vi gunga dig tills du blev yr. Du gillade inte när jag sjöng eller nynnade med i låtar. Under din ungdom var det det värsta du visste. Och du var inte blyg för att visa det. Jag minns en gång när jag kom till en lektion under litteraturvetenskapen. Jag drog upp tröjan och visade hur det såg ut för mina kamrater. De trodde inte det var möjligt att det var en katt som gjort de rivsåren. Det måste varit en kniv. Men de kände inte dig när du var som tuffast (och knäppast).

Två kärlekar har du haft genom åren, Jonas och Ernst. Det är inte dumt att var kär. Det är fortfarande oklart vem det var som gjorde slut i dina relationer. Vi får reda ut det när vi ses igen.

Grebbestad på somrarna har varit underbara. Hur du sprang ut på det gröna gräset när vi anlände kring midsommar. Alla dofter, alla färger och alla ytor passade perfekt för dig. Jag förstår att du inte ville åka hem i slutet av somrarna. Men vem var smartast, jag eller du? Kanske var det jag ändå för jag lyckade alltid fånga dig till sist.

Nu har du fått din gravplats i Grebbestad. Vi kommer att minnas dig var vi än går men det är där vi tycker du hör hemma. Det är så tomt så tomt här utan dig. Vi kommer sakna allt det du var för oss. Din nos mot våra tår och näsor, dina läten när du ville oss något och ditt mottagande när man kom innanför dörren. Den glädje du gav oss varje dag kommer vara mycket svår att leva utan. Du var inte bara ett husdjur du var en del av vår familj och det kommer du alltid att vara.

Vi älskar dig!

Ett sista avsked. Helt ofattbart jobbigt och sorgligt.