Leonard Cohen – Gbg, Gamla Ullevi 31/8 -2012
När jag fixat till mig en strålande sittplats (med vaderad stol) och såg att det bara ett par trappsteg upp fanns möjlighet att köpa vin (inte blaskig mellanöl) infanns sig en närmast magisk känsla. För det som väntade var 3 timmar Leonard Cohen.
Lika ljust såg det inte ut ett tiotal minuter innan. Jag stod utanför Gamla Ullevi och tänkte –hur ska det bli någon stämning i denna betongbunker. Och hur ska jag se något från min vansinnigt dåliga plats och hur hutlöst är det inte med 50 kronor för en äcklig mellanöl.
Men, som nämnt, förutsättningarna förbättrades avsevärt med lite list och lite tur. Efter ett par glas vin så pulserade blodet för Leonard Cohen, hans band och hans körsångerskor för fullt. Fram till 2008 var jag ett måttligt Cohen fan. Jag gillade honom men inte på det mer gripande sättet. Efter att då ha sett honom i Scandinavium insåg jag att det är hans senare produktion som faller mig bäst i smaken. Faktum är att jag älskar de flesta av hans 5 senaste skivor.
En av de största anledningarna är hans samarbetspartner och körsångerska Sharon Robinson. Hon har en röst som får mig att tappa fattningen. Jag vet inte vad det är men något är det. Hon låter så allvarlig och sorgsen att det inte går att låta bli att beröras. Och så har hon skrivit två av mina absoluta favoritlåtar, In my secret life och Boogie street.
Nåväl, konserten var 29 låtar lång. Jag njöt från första till sista stund. Bandet var till stora delar utbytt mot senast men de spelade lika fantastiskt. I stort sett skulle man kunna njutit av de 3 timmarna utan sång. De spelar med en lyhördhet och enkelhet som är slående. Men det är klart att man vill höra Cohens röst. Att vara 78 år och leverera varenda textrad med sådan inlevelse måste var unikt. Det finns inte en gnutta nostalgi eller trötthet. Låtarna är här och nu. Som om de spelades för första gången.
Det finns inte mycket att anmärka på låtvalet förutom att Boogie Street inte spelades. Det visste jag sedan innan så sorgen över det var inte så stor. Sharon fick istället glänsa i låten Alexandra leaving. Det är svårt att peka ut några särskilda favoriter under spelningen. Det var riktigt bra hela tiden. Men Amen, Come healing och Going home från senaste plattan Old ideas var grymma. Sen gillade jag även den lite uppnosiga versionen av First we take Manhattan mycket.
Åter till Sharon. I sista låten fick alla musiker och sångare chans till 30 sekunder ytterligare i rampljuset. När turen kom till Sharon så var det som om allt stannade och hennes röst sög tag i mig på ett handgripligt sätt. Vilken grej!
Eftersom vinet fanns i närheten och två härliga grannar hittades i vimlet i pausen så blev det fart på festen. Sådan fart att mitt förslag till att bege sig till Elite plaza för att stå utanför och stalka bandet blev verklighet. Väl hängades på Bishops arms bredvid Elite plaza så tog det så lång tid att vi nog trodde att de bodde någon annanstans. Men helt plötsligt dök en van upp vid trottoarkanten. Ut hoppar först de skönsjungande Webb Sister (som är kalasbra men som för mig får en biroll) men efter dem skymtar jag Sharon Robinson.
Tunghäfta och svettning är det nästa jag känner. Idén jag haft innan, när jag var som mest uppeldad, var ju att bjuda ut henne på middag. Jag inser ganska direkt att det är inget jag kan göra. Men kanske en gångtur längs hamnen? Nej, det blir inte bra det heller. Så det blir det vanliga efter en bra konsert. Hey Sharon, thanks for a great show. I really love your voice. Your songs has meant a lot to me. Do you have any new material on the way? Okay! Thanks again!
Hon såg dock väldigt nöjd ut over att någon uppmärksammade henne. Hon svarade artigt på mina frågor och jag har inte tvättat av mig vårt handskakande ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar