Ernest Hemmingway – Och solen har sin gång (1926)
Första halvan av boken är en dröm för alla Parisromantiker. Första världskriget är slut sedan några år tillbaka och livet börjar så smått bli som vanligt igen. Jake, en amerikan hankar sig fram som journalist i staden. Han och hans lösa gäng av vänner spenderar sin tid med att skriva, sitta på bistros och dricka vin.
Alla män i gänget är kära i Brett. Och det verkar som hon betat av dem alla i olika omgångar. Jake betyder något speciellt för henne men hon binder inte upp sig. Utåt sätt behåller Jake lugnet men egentligen håller han på att utplånas när han ser hur hon tillbringar nätter och resor med flera av hans vänner.
Hela gänget bestämmer sig för att åka Pamplona för att kolla in tjurfäktningarna i slutet av sommaren. Jake har varit där innan och blir ledsagaren. Brett hänger på honom för att lära sig något om tjurfäktning. Ganska snart är dock Brett mer förtjust i matadoren (som hon senare förför och därmed får ur gängorna till den stora showen).
Tyvärr blir andra delen av boken, den som utspelar sig i Spanien lite långrandig. Hemmingways språk brinner nästan alltid men själva berättelsen blir lite trälig. Totalt sett är det ändå det ändå en levnadsglad bok där ett härligt liv beskrivs. Frihet! Det dricks, det njuts, det levs och det finns en kvinna som gör det både härligt och problematiskt.
Betyg: GGGG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar