See And Don't See

Som vanligt var Way out West en perfekt avslutning av semestern. I år var utbudet av musik både bra och dåligt. Det var inga av de större banden jag skulle betalat för att se ensamma. Däremot fanns det några personliga favoriter med. Mogwai och Mark Lanegan bjöd på bra men inte översvallande spelningar. Jonathan Richman var mil bättre än senast på Trädgårn. Thurston Moore och The War on Drugs hade sina höjdpunkter. Billy Bragg i solen var trevligt. Laleh fick under 10 minuter känslorna att svämma över. Anna Von Hauswolffs röst var perfekt till eftermiddagsölen.

Men överlägset bäst var Afghan Whigs. Att Greg Dulli är en scenpersonlighet som förhöjer deras låtar live har jag sett och hört innan men den här gången var det magiskt. Det var ingen mellanmjölks festivalspelning där man egentligen längtade till en klubb utan här glömde man tid och rum för en timme. Det var oväntat men det var härligt. Allra bäst var låten See and don't see där Dulli mässade som den bästa soulsångare jag någonsin hört live. Faktiskt en av mina bästa konsertupplevelser någonsin. Studioversionen på låten är också bra men ändå inte i närheten. Även gamla favoriter som I'm her slave, Debonair, Gentleman och Miles iz ded knockade mig. Nu är det bara att hoppas att de kan besöka landet för en klubbspelning också.

Mina topp 10 låtar med enskilda artister:
1. See and don't see - The Afghan Whigs
2. Some die young - Laleh
3. Creeping Coastline of light - Mark Lanegan
4. Auto rock - Mogwai
5. Springtime in New York - Jonathan Richman
6. Burroughs - Thurson Moore
7. You and I - Feist och Jeff Tweedy
8. Mountains crave - Anna Von Hausswolff
9. I was there - The War On Drugs
10. Ingrid Bergman - Billy Bragg

Och som vanligt var det fantastiskt väder och att hänga hela dagar med kompisar, drickandes öl och lyssnandes på musik i gröngräset är något jag aldrig blir för gammal för.