Roskilde 2009 sammanfattning

Jag har i vanliga fall oerhört svårt att ’komma ner’ efter en Roskildefestival. I år är det sannerligen svårare än någonsin för det var verkligen helt underbara dagar. Solen sken konstant, badsjön var varmare än någonsin, festerna var perfekta varje dag, campingplatsen utmärkt, vännerna underbara, toasten hos Hjaltes lika god, stämningen som den bara kan vara på denna plats och så förstås all den underbara musiken som strömmade ut från scenerna.

2009 är faktiskt det bästa året någonsin för min del. Det känns nästan töntigt att skriva, men det enda som var fel med den var att den tog slut:)

Nedan följer en liten redovisning av musiken i den turordning den sågs och vad jag tycke om den.

TORSDAG

Social Distortion
Ett bättre öppningsband för min del är svårt. Efter att ha sett dem för en vecka sedan visste jag dock att låtvalet på turnén inte riktigt passar mig. Ändå en kalasbra start och genast kände man att det här kommer bli en stor festival.

Lucinda Williams
Den lilla stund som hanns med var skön. Lucinda har en fantastisk röst och hon verkade skönt salongsberusad. Men jag var tvungen att rusa vidare.

Fucked Up
Det var hit jag rusade från Lucinda. Och det är verkligen inget jag ångrar för det blev i slutändan toppkonserten på hela festivalen. I en timme så var det totalt ös framme vid scenkanten och jag har aldrig varit så här exalterad efter en punkspelning. Jag kan inte i ord beskriva hur jag kände under en timme. Musiken intog i alla fall hela mig och lyfte mig upp till en närmast magisk plats.

The Gaslight Anthem
Det kändes som en närmast omöjlig grej att gå på en konsert direkt efter Fucked Up spelningen men det här såg jag ju också fram emot väldigt mycket. Och New Jersey bandet lyckades faktiskt med bedriften att få mig att glömma Fucked Up för stunden. Gaslight Anthem var heltända och deras rockmusik borde verkligen slå stort.

Trentemoller
Dansk techno avslutade första dagen på stora scenen. Och för stunden var det ganska ok men egentligen lämnar det inte mycket efter sig.

FREDAG

Pablo Moses & U-Roy
Varje år finns det några reggaelegendarer på plats på festivalen. I år var det dessa två. De körde var sitt avsnitt med låtar med samma musiker. U-Roy började och jag tyckte han var bäst, fast att det på skiva är tvärtom. I några låtar så svängde det verkligen men annars kan man mest säga att det var habilt.

Mono
Återigen valdes Fleet Foxes bort på en festival. Jag kände mer för japansk postrock just då. Kanske ångrar jag det lite nu. Monos låtar låter verkligen nästan exakt likadant. Den lååånga första låten var riktigt skön med typiskt lunga och manglande partier om vartannat. Sen var de andra låtarna samma sak fast lite sämre.

Glasvegas
Jag gillar verkligen hittarna med dessa skottar. I övrigt så är det mest halvsåsigt, tycker jag. Ändå hade jag rätt höga förväntningar på spelningen. Och visst, de ser coola ut och inledningen med Geraldine känns verkligen. Men sen blir det oinspirerat och efter 25 minuter är jag ganska less. Jag stod kvar en stund till men kände istället för att ladda inför nästa spelning.

Nick Cave & The Bad Seeds
Åh, vad skönt det var att äntligen få se denne man. Från att ha varit ett relativt stort fan tidigare så blev jag ett massivt fan med senaste skivan Dig Lazarus Dig. Och från scen levererade han förkrossande låtar som The Ship Song, Weeping song, Midnight Man, Stagger Lee och framförallt There she goes my beautiful world. Låtar som nådde mig med kärlek rakt in i bröstet. En alldeles lysande spelning även om han gärna fått köra lite mer nytt.

The Field
Den svenska dansakten The Field är en av ganska få band inom den här genren som jag gillar. Live fungerade det helt okej även om jag just då var för trött för att ta in det mer experimentella. Jag vill ha monoton dansmusik om det ska vara av den här sorten.

2ManyDjs
För stunden hade jag ingen lust med Oasis som gick på scen samtidigt utan hade fått för mig att 2ManyDjs klippande och klistrande skulle vara bättre. Men nä, de var så länge jag såg dem inget vidare kul.

Oasis
Lagom till de sista 35 minuterna sökte jag och Carl upp Andreas flagga vid Orangea scenen och då fick vi verkligen en skön hitkavalkad till buds. Liam sjöng fantastiskt och Noel lät bättre än jag någonsin hört honom. Live Forever var enorm och en av festivalens höjdpunkter.

Grace Jones
Perfekt musik att flamsa till utanför tältet. Inte för att musiken var flamsig, den var ju kalasbra. Men vårt humör var flamsigt och ett par av festivalens bästa timmar flöt förbi i en perfekt symbios med Grace Jones skinkor.

LÖRDAG

Håkan Hellström
Lite lite oroad var jag för Håkan på stora scenen när jag fick reda på spelschemat. Men oron försvann redan vid frukosten denna lördag. Lite vin och sen flöt timmarna på närmast perfekt fram till fyra. Vi höll oss från att gå på andra spelningar innan utan satte all fokus på Håkan. Vi var framme bara någon minut han intog scenen och allt kändes perfekt och det var precis vad det blev. Rösten var fantastisk, bandet kunde fylla ut stora scenen och publiken var klart tillräcklig. Jag var överlycklig under hela spelningen. Så ska livet vara jämt.

Amadou & Mariam
Lördagen fortsatte mycket starkt. Duon från Mali fräste fram ett groove som faktistk lät bättre utanför tältet än inne i det. Ljudet blev perfekt där och där satt vi och njöt av våra mojitos. Eller i alla fall de flesta av oss, för min kom det en tjuv och tog. Men jag såg honom och efter ganska mycket ståhej så fick jag åtminstone pengar tillbaka.

Tony Allen
Mer afrikanskt stod sen på programmet. Allens nya afrobeat skiva är mycket bra så förväntningarna var höga. Jag tror inte de infriades till max men å andra sidan var fokusering något oklar.

LA-33
Timman slog 24 och det var dags för dans, Salsa av alla sorter. Men man ska aldrig bli förvånad för det var en alldeles underbar timme.

Pet Shop Boys
De har sina hits och Always on my mind lät fantastisk i natten.

SÖNDAG

Pete Doherty
Festivalens stora överraskning för min del var det akustiska setet av den här mannen. Helt otroligt bra hela vägen var det. Rösten pendlade mellan punkig och perfekt berättande. Gitarrspelet var fenomenalt och den som bara läser om Pete Dohertys skandaler i tidningarna ska genast lyssna på honom istället. Jag ger honom nästen genistämpel efter den här spelningen.

Ulf Lundell
Äntligen fick man då se honom. Och det var ungefär som jag trodde, kanske lite bättre till och med. Han valde att köra nästan enbart rockigt från den stora scenen vilket nog visserligen var klokt. Men för mig som har lite svårt för hans röst, när han ska vara sådär manligt hes, så blev det lite väl mycket av den biten. Fast bandet han hade med sig pumpade på mycket bra och groovet var ständig där. Och den ganska lilla publiken längst fram var verkligen överlycklig.

Eagles Of Death Metal
På skiva blir detta band alltför plojigt för mig, mer en gimmick än ett riktigt band. Frågan är om jag tycker samma nästa gång jag lyssnar för live var det verkligen något helt annat. Sköna riff strömmade ut mest hela tiden det kändes verkligen mest som ett riktigt bra rockband.

The Bronx
Förväntningarna var stora efter att ha sett bandet några gånger tidigare. Tyvärr så var roskildespelningen den klart mest oengagerade jag sett från bandet. En märkligt liten publik hade samlats så kanske spelade det in. Fast visst hettade det till några gånger och många som inte sett dem innan verkade verkligen nöjda. Jag var det som sagt inte riktigt.

Madness
Endast några få låtar hans att höras på med Madness. Härliga Forever Young från nya albumet var riktigt bra och även några gamla klassiker som fick publiken att gå bananas lät okej.

Yeah Yeah Yeahs
Det är fick bli sista bandet för mig på årets festival. Både den mentala och den fysiska hälsan var på väg att ta slut. Karen O och hennes band lyckades dock få mig att hålla ångan uppe. Bara att köra cover på Human Fly med The Cramps fick mig pigg igen. Slutet av spelningen sågs utanför tältet och det lät bra och jag hade det bra och det var slutet på Roskilde 2009 som, som sagt, känns som den allra bästa festivalen jag varit på någonsin. Tack alla för det.

Roskilde 09

Orkar inte sammanställa något nu. Men jag kan kort säga att det kanske var den bästa av mina 15 år där. Magisk på alla sätt.

Betty Lavette - I Feel So Good

JAG ÖNSKAR ER ALLA EN FANTASTISK SOMMAR

Nu blir det långpaus på denna blogg. Återkommer någon gång i augusti. Kanske kommer det en roskildesammanfattning i juli men annars inget.

Jag hoppas att se er alla som läser det här någon gång i sommar. Ni är ju inte så många och jag vet ungefär vilka ni är så försök inte gömma er. Gbg, Grebbestad, Frankrike, Lidköping, Roskilde är några platser ni hittar mig på de närmaste två månaderna. Vi ses!

Och glöm inte att lyssna på låten. För det är en fantastisk låt och det lär bli dans till den ett stort antal gånger sommaren 09.

Roskilde 2009

Det närmar sig!

Nu är det strax bara två veckor kvar tills det bär av. Känslan av att sätta sig i bilen och dra iväg till denna festival är faktiskt härligare än att fira julafton som 7-åring. Och det bästa av allt är ju att det blir x 5 eftersom det håller på i fem dagar.

När jag sökte efter bilder på nätet från Roskilde så kom den här bilden från det årliga nakenloppet upp. Det allra lustigaste var att den låg på en naturist sida. Så man ska kanske passa sig för att ställa upp där. Men det ser ju rätt så härligt ut.

Musikmässigt kommer det bli kalas i år. Nu har jag plöjt igenom nästan alla 170 band. Upptäckten av nya band har varit god. Ett par i den absoluta toppklassen och en mängd strax därunder. Ni kan se listan en bit ner.

Utöver musiken blir det såklart badsjön, massor av garv, hjaltes, tetravin, och allt annat som jag säkert skrivit om 100 gånger på den här bloggen. Nu är det dags att fixa blandbanden. Det känns som det kommer bli mer rock 'n roll än någonsin på dem.

5 (Måste se)

Rokia Traore
Pablo Moses & U Roy
Mono
Tony Allen
Nick Cave & The Bad Seeds
Amadou & Mariam
Fleet Foxes
Håkan Hellström
Social Distortion
Grace Jones
Lucinda Williams
Yeah Yeah Yeahs
The Bronx
The Gaslight Anthem
Fucked Up
Glasvegas

4 (Vill inte missa)

Ass
Dragontears
Steinski
The Soft Pack
Marissa Nadler
Groundation
Bomba Estereo
M Ward
Oasis
2ManyDJS
Fever Ray
Gang Gang Dance
Issa Bagayogo
Madness
Frightened Rabbit
Hot 8 Brass Band
Wolves In The Black Throne
Isis


3 (Bra men inte livsnödvändigt)

Baddies
Dungen
Pete Doherty
Lil Wayne
Down
And you will know us by the trail of dead
Chris Coco
Jon Hassel & Maarifa Street
Kassav’
Peter Broderick
August
Hauschka
Jenny Wilson
Elbow
Dub Colossus
Röyksopp
LA-33
El Hijo De La Cumbia
White Lies
First Aid Kit
The Dodos
Cola Freaks
Soil & “Pimp” Session
Kasai Allstars
Michael Simpson & Solvstorm
Radioclit presents the Very Best
Pharfar presents Rub a dub night
Pains of Being Pure at Heart
Gangbe Brass Band
Cut Of Your Hands
Novalima
Lily Allen
Neurosis
Negash Ali
Mungolian Jet Set
Ulf Lundell
La Coka Nostra
Coldplay
Faith No More
Deadly Gentlemen
Nine Inch Nails
Trentemoller
Kanye West
Eagles Of Death Metal
Wavves
Lulu Rouge

2 (Om jag blir tvingad)

Mew
Hanggai
Ida Maria
Den Sorte Skole
Tim Christensen
The Whitest Boy Alive
Deerhoof
Cours Lapin
Tom Middleton
Mike Salta
Malk De Koijn
The Mars Volta
Deadmau5
Zizek Club
Asle Björn
Shugo Tokumaru
Peter Sommer
The Chap
2562
Volbeat
Socalled
Friendly Fires
Black Dice
Balstyrko
I’m From Barcelona
Get Well Soon
Skambankt
Mike Sheridan
Gojira
Satyricon
Rumpistol
Paavoharju
St Vincent
Oh No Ono
Pede B
N.A.S.A.
Micachu & The Shapes
Major Lazer
Lucy Love
Amon Amarth
Little Boots
Pet Shop Boys
Darkane
Slipknot
Adam Tensta
Iman Baildi



1 (Inte en chans)

Analogik
Klovner i Kamp
Dawn of Demise
Zu
Escho
Pete Gooding
Krede
Deichkind
Yoga Fire
Alamaaliman Vasarat
Marnie Stern
Katzenjammer
Shastriya Syndicate
Petter
Orka
Magnifico
LaBrassBanda

Buzzcocks - Ever Fallen in Love?

Så ska helgerna vara. En hel dag med kung fotboll, solsken, utgång, sovmorgon, möten med trevliga vänner, musiklyssnande, tennisspelande och god mat.

Att Ella gått och blivit fotbollstok är bland det bästa som hänt. Hon och jag kan tillbringa timmar att bara sitta och kolla in matcher och träningar på planerna runtomkring i Majorna. I lördags var det invigning av Majvallens konstgräs. Jag är egentligen inte något större fan av konstgräs men förstår vinsten med det och Majvallen kommer att mitt och Ellas andra hem. Dels alla våra egna träningar och matcher och sen att kolla in alla sköna gäng som spelar där. Det är bara att hoppas att Ella inte överdoserar med fotboll nu när hennes sommarfotbollskola börjar imorgon och håller på veckan ut.

Låten ovan kommer från den trevliga utekvällen i lördags. På Jazzhuset var det visserligen rätt avslaget men Andra Långgatan är alltid livad. Nåväl på Jazzhuset så överhörde jag en diskussion vid pissoaren. Jazzhuset huserar ju normalt inte lite smalare rockklubbar pä helgerna som var fallet i lördags. Därav var det ju en del besökare som var fundersamma över musiken som spelades, bland annat mannen vid pissoaren. När killen bredvid frågade vad han ville höra så svarade han: "ge mig lite Brian Adams så blir jag nöjd. Det brukar de ju för fan spela här på lördagar". Rätt kul sagt, tycker jag. Och ändå roligare var det att när vi åter kom ut i lokalen så spelades det Buzzcocks. Jag skulle tro att han gick hem.

Lou Barlow - Brand New Love

Det går inte att undvika att börja lyssan på Lou Barlow då Dinosaur Jr spelats. Se videon nedan. Lou Barlow är utan tvekan en av de allra viktigaste artisterna i mitt liv. Eller det är nog snarare mer rätt att säga människan är artisten. För det finns inte många människor som betytt mer heller.

Jag hittade det här relativt nya klippet på Brand new love. Det här är en låt som är så inpräntad i mitt blod att den känns som en kär vän när den kommer på. Det är helt otroligt att det är över 15 år sedan som jag spelade den flera gånger varje dag. Men låten är lika bra och relevant idag.

Dinosaur Jr. - Over It

Ny härligt skön rockig låt, från nya Dinorsaur Jr plattan Farm, som för mig tillbaka till 90-talet. Nuförtiden ser man ju aldrig musikvideor längre men då suktade man efter varje söndag då 120 minutes gick på MTV. Och många av de videos man tittade på såg ut ungefär så här.

Att se Lou Barlow, J Mascis och Murph är alltid kul för den delen. De verkar ha en märklig relation. J Mascis måste vara extremt knepig. Jag glömmer aldrig då Lars Aldman i Bommen skulle försöka intervjua honom. Det kom liksom inga svar.

Betty Everett - Too hot to hold

Uptempolåtar av den här typen har en tendens att låta lite likadant om man lyssnar på hela skivor i sträck. Men låt för låt är de alltid väldigt bra och ibland kan en låt var lika viktig som alla dagens mål mat. Too hot to hold är en av dessa låtar som borde vara viktigare än din musli och din pastasallad imorgon.

"You started a fire that the fireman can't put out". Så startar texten som är av yppersta soulklass. Lyssna på resten och ta reda på hur det slutar.

"It's way down in my soul"

bettye lavette-only your love can save me

Idag måste jag dela med mig av veckans två bästa soullåtar. Jag har varit utan dem under mina 36 år i livet men jag vill inte att ni ska vara det. För det är här essentiell musik.

Först ut är den här lilla smygaren av Betty Lavette. När man hör de inledande tonerna så känns det som en stabil soullåt men inget extra extra, men sen stegrar det hela tiden. Lavettes röst blir mer och mer inlevelsefull för att i slutet skrika ut Only your love can save så det blir distrotion i högtalarna.

Sen finns det ett litet trumpetparti som dyker upp tre gånger i låten som räcker för att få migf frälst. Lyssna extra vid 0,29 min, 0,59 min och 1,59 min. Visst är det bra.

Frankie Lymon - Seabreeze

Det var ju det där med Frankie Lymon. Den här låten är inspelad en månad innan han dog av en överdos 1968. Enligt mig sjunger han hjärtat ur kroppen här. Musik är ödesmättad på precis rätt sätt och Lymon bara förgyller allt med sin röst.

Far och dotter har kul

Missionera

Musik är viktigt. Nästan alla mina tidiga minnen är förknippade med musik. Så om jag ska missionera om något här i livet så är det om musik. De som drabbas är mina kära barn. Ella verkar ha fått upp ångan och förstått att musik är den religion hon ska hålla sig till så jag inte sen att följa upp musiken med en bra berättelse. Det är en fröjd att se när hon ger mig en blick när det är en låt vi pratat om som kommer på stereon. Då känner jag igen mig när jag själv var 7 år. Eller jag känner igen mig själv när jag är 36 år också.

Nu senast har vi spelat låten Why do falls in love med Frankie Lymon & The Teenagers mycket. Konstigt skulle man kunna tycka men historien går tillbaka till jag själv var typ 7. Då köpte jag en samlingsskiva med gammal 50-rock. På framsidan av skivan är det en tecknad bild. Denna bild föreställer en man och en kvinna som fräser iväg i en snygg sportbil. Bredvid bilen står en annan tjej och gråter. (Det är skivan på kortet ovan som ni förstår)

Fösta låten på skivan är just Why do fools fall in love med Frankie Lymon. Jag gillade den väldigt mycket och frågade min bror om han visste något om Frankie Lymon. Det var då han drog historien som jag nu idag reciterar till Ella fast den inte är sann.

Min bror visste antagligen att Frankie Lymon hade dött ganska ung men han visste nog inte hur. Så han förklarade för mig att mannen på bilden på lp-konvolutet föreställde Frankie Lymon och hans tjej. När de åkte iväg i full fart så hade de sedan kört rakt in i ett träd och Frankie hade dött. Tjejen som stod och grät bredvid sörjde förstås att hennes kompisar dött, sa min bror. Jag tyckte det här var så läskigt och spännande på samma gång att jag ville höra det om och om igen. Jag kommer inte ihåg exakt hur min bror förlängde historien men det fanns alltid något nytt att få ur honom.

De mest spännande extramaterialet i historien härstammar från en annan låt med Frankie Lymon. Deras låt I’m not a juvenile delinquent handlar ju om hur de inte är ungdomsbrottslingar. Men min bror var antingen dålig på engelska eller bra på att förvränga. För till mig sa han att bandet var ungdomstjuvar och att det var därför som de hade åkt så fort med bilen. Verkligen exalterande!

När nu Ella fick höra låten så kunde jag förstås inte låta bli att berätta samma historia som min bror berättade för mig. Jag tror inte det är lika kul för en 7-åring att höra sanningen. Frankie Lymon dog visserligen ung men av en heroinöverdos i en sliten lägenhet i Bronx, New York 1968. Detta var nästan tio år efter han och hans tonåringar hade haft hitten Why do fools fall in love. Efter den hade Lymon tappat sin falsettröst och därmed hade bandets popularitet dalat. Hur kul är det att höra det.

Även bilden på lp-konvolutet tror jag är för tidigt för en 7-åring att förstå. I varje fall förstod inte jag det. Men jag gör det nu. Tjejen gråter förstås för att mannen på bilden valt att åka iväg med en annan tjej och hon är så ledsen för det. Jag hade som 7-åring inte stött på olycklig kärlek men idag vet jag vad det innebär. Ella kommer en dag upptäcka att det finns olycklig kärlek så jag håller inne med den informationen.

Hacienda Brothers - Midnight Dream

En av 2000-talets allra bästa låtar. Gjord av Hacienda Brothers som var ett utmärkt countrysoulband som tyvärr fick ett olyckligt slut när sångaren Chris Gaffney dog i cancer förra året.

Midnight dream är en sådan självklar låt att man tror att den gjordes av någon soulstorhet på 60-talet. Och till viss del härstammar den därifrån då en av den tidens största låtskrivare Dan Penn var med och skrev tillsammans med Hacienda Brothers. Perfekt är låten i vilket fall. Faktum är att jag lyssnat på den åtminstone någon morgon i veckan på väg till jobbet i över ett år. Den är liksom ämnad för att komma ur högtalarna i bilen och får mig att känna mig vid gott mod inför ännu en dag. Så skrålar jag ytterligare en gång "In the middle of a midnight dream i get high, thinking about you".

Låten finns också i en utmärkt version av Boz Scaggs på en ny hyllningsplatta för Chris Gaffney. Missa inte.

Sam Cooke - Somebody's Gonna Miss Me

Självklarheter under helgen:

- att man röstade åt vänster idag.
- att Daniel Andersson inte ska spela i svenska landslaget.
- att Hard Rock Café är ett rätt hemskt ställe.
- att Stellan All Stars ska vara stolta över sin helg.
- att Robin Söderling ändå ska ha en applåd.
- att öl är extra gott under sommaren.
- att Mikael Nilsson blivit så feg att han inte är landslagsmässig.
- att det räcker med att lyssna på en artist hela helgen, Sam Cooke.

Sam Cooke - You're Always On My Mind.

Världens bästa röst till en otroligt vacker låt. Jag tycker att alla borde lyssna på den idag. För det blir 2 minuter och 18 sekunder av ditt liv som är bättre än genomsnittet.

Mink DeVille - I call your name

Det verkar bara vara jag som förstår hur genialisk den här mannen är. Det gör mig egentligen inget men jag är oförstående till att andra människor inte verkar ha några känslor.

Cat Power - Dark End Of The Street

Tuesday's gone

Förra veckan skickade Borås stadsbibliotek ut ett mejl där de skrev att de skänkte bort hela sin vinylsamling på 4000 skivor. Jag högg förstås som en kobra och ringde och anmälde mitt intresse. Och först som jag var blev jag lovad skivorna. Glädjen var stor men jag var ändå lite försiktigt för allt kändes lite skumt och för bra.

Och givetvis var det skumt. Efter hemkomsten från Stockholm så fanns det ett par oroväckande telefonmeddelanden och jag förstod utan att lyssna på dem vad det gällde. De musikansvariga på biblioteket i Borås hade inte haft mandat att skänka bort samlingen. Deras chef hade blivit arg. Antagligen hade hon insett att det fanns pengar att göra eller också så ville hennes man ha skivsamlingen. Surt för mig.

Extra jobbigt är det då jag höll inne med vinylköpen i Stockholm. Annars hade jag lätt köpt de skivor jag såg med King Floyd och Lou Johnson. Visserligen borde jag köpt dem ändå men jag tänkte mest på att 4000 skivor skulle fylla min lyssnarkvot ett bra tag.

Men Stockholm var fantastiskt ändå. Väderomslaget kom en dag för tidigt men även i duggregn så fungerar det finfint att flanera omkring på Söder. Det är inte varje tisdag man sitter på ett pyttelitet rockabilly café, möter Ernst Billgren, sångaren i Bo Kaspers (heter han Bo Kasper), Weeping Willows-Magnus på gatan, hänger i sköna skivaffärer, lyssnar på Dark end of the street på ett trevligt uteställe, dricker en rom/cola och allmänt bara njuter av livet. Jag är inte dålig på att njuta av livet men när SJ är så generösa med priset borde man göra så här ändå oftare.

Något jag dock kanske står över nästa gång är att sova i delad 4-bäddshytt på Gustaf Af Klint. Det gamla klassiska vandrarhemmet där många stockholmsnätter spenderats tilldrar sig kanske inte de allra gemytligaste rumskamraterna. Nu överlevde jag visserligen natten med de tre märkliga männen i min 4 kvardratmeter stora hytt. Men någon lugn puls och någon sovro var det inte tal om. När jag kom in på natten så låg en av männen och bara stirrade rakt fram, det var inte tal om att säga hej eller nicka välkomnande. Livsfarlig såg han ut. I en annan säng låg den smalaste man jag sett. Han hade nog inte sett mat på ett tag så jag var orolig att han skulle hugga in på mig. Den tredje mannen kom in någon timme efter mig. Illröd i ansiktet men med ett gott hjärta såg man. Lite som en gammal, lite onykter, sjöbjörn var han. Vi hejade och han var pratglad och vi sa några ord men då morrade han ovanför till att han ville sova. Så var det roliga slut.

Frågan är hur det gick med hans sovning. För sjöbjörnen snarkade snart i ungefär 80 decibel men än värre var festen i grannhytten. Där hade det börjat laddas inför kommande Springsteen spelningar. Några yngre tjejer som också bodde på båten men inte var med i Springsteen gänget bjöds på sprit och alla var glada. Det var bara att gilla läget.

Låten Dark end of the street är en av musikhistoriens bästa. Vare sig det är med Percy Sledge, James Carr, Pat Kelly eller Gram Parsons. Just idag tyckte jag den var extra fin med Cat Power.

Tuesday's gone med Lynyrd Skynyrd är inte dum den heller. För just denna sköna tisdag är ju tyvärr över.

wooden shjips - motorbike

Gårdagens fantomspelning med Wooden Shjips ljuder fortfarande i öronen. Härligt!

Bandet tog sin musik ytterligare ett steg mot nirvana när den framfördes live, precis som jag hoppats. Det var bara underbart att bli överkörd av en ljudmassa som kändes i varenda por i kroppen och som i sin monotoni närmast blev transframkallande. Härligt!

Och Hornstull Strand var verkligen ett schysst ställe. Gå dit om ni är i Stockholm.

Hornstull

Jag har aldrig hört en bättre dj än den som nu spelar på hornstull strand i Stockholm. Helt fantastiska låtar som jag aldrig hört innan. Snart Wooden Shjips på scen. Jag har redan köpt en t-shirt så det är klart att det blir en klassisk tisdagkväll. Sen får vi se om jag överlever att sova med tre okända män i en hytt på 2 kvadratmeter.

Inter - Atalanta 4-3 Zlatan's two goals against Atalanta 31/5-09

Jaaaaaaaaa!

Hur stort som helst att se hur Zlatan blev skyttekung i Italien som förste svensk sedan Gunnar Nordahl 1955.

Hela årsabonemanget på Canal + betalade av sig med en klack.

Och så var det skönt att slippa den där jobbiga solen några timmar:):)

The Hellacopters - The Devil Stole The Beat From The Lord

På väg ut till en klassisk kväll på Henriksberg. Var bara tvungen och mellanlanda hemma och lyssna på den här låten.

Skål på er alla!

Vicky Cristina Barcelona (2008) Movie Trailer

Nu äntligen har jag sett den famösa filmen, som när den recenserades inte bara fick plus,fyrar och getingar utan även mysbångar i betyg. Fyra stycken om jag inte minns fel.

Det höga betyget och att Scarlett Johanson är med gjorde mig förstås förväntasfull. Och jag måsta säga att betyget 4 är klockrent. Jag skulle nog inte sätta några mysbångar utan mer fyra sanningar. Även om ett flertal av personerna ljuger både för sig själva och andra i filmen så belyser filmen en mängd sanningar. Och det är de scenerna som brinner.

Bob Luman "Gettin' Back To Norma"

För er som inte förstod Bob Lumans storhet i klippet nedan kommer här ytterligare en chans.

Det är sådana här låtar som gör att jag inte vill gå och lägga mig fast jag borde. Men samtidigt vet jag ju att den extra tröttheten imorgon snabbt åtgärdas om jag spelar låten igen till frukost, och i bilen till jobbet och så en gång när jag väl är framme också.

I en härlig intervju med Jari Happalainen i DN i veckan utbrast han att "jag är 100 procent musik". Det är bara att inse att det är jag också.

Bob Luman - Everyday I Have To Cry Some

Dagens trip till Dirty records innebar som vanligt en tunnare plånbok men ett rikare liv.

Bland annat blev det två plattor med Bob Luman från hans tid på Epic på tidigt 70-tal. I mina öron skapade han då en perfekt countrymusik som han blandade upp med lite influenser från sin tid som tidig rockare. Vilket den här låten är ett ypperligt bevis på.

Charlie Feathers - That certain girl ( USA, Rockabilly )

Efter ha legat lågt med rockabillyn i sedan i vintras för att samla kraft så är det dags att släppa återhållsamheten. Särskilt som jag har att lyssna på 12 cd-skivor med Lux Interiors och Poison Ivy's favoriter inom bland annat denna genre. Efter att ha lyssnat på volym ett så förstår jag att det kommer bli ännu en rockabillysommar.

Charlie Feathers är då förstås en av grundstenarna. Det räcker bara med att höra inledningen på den här låten. Först de perfekta gitarrerna och sen rösten och sen en klassisk rockabilly text. Mumma.

Wilco - Wilco (The Song)

Tyvärr finns inte låten You and I från nya Wilco skiva uppe på youtube ännu. Det är annars en av årets bästa låtar. Hela skivan är för övrigt grymt bra. Låten ovan är bra men inte bland topp fem på skivan.

För mig känns det som om Jeff Tweedy nu når mig utan skyddsnät. Wilco har alltid varit ett bra band men inte nått mig ända in riktigt. På förra skivan gillade jag flera låtar väldigt mycket och jag älskade What light. På nya skivan är det flera låtar att älska. Helt klart är Tweedy som bäst när han drar ner tempot.

Lite konstigt att just idag när jag hade tänkt att lägga upp en Wilco låt så läser jag att den före detta medlemmen Jay Bennett har dött endast 45 år gammal. Sorgligt men också ännu ett bevis att man ska leva livet så mycket det bara går så länge man lever. Och det är precis så jag tolkar låten You and I.

Tio meningar om helgen som gått

1. Jag tyckte det var kul att dela in 4 mot 4 och spela boll på Karl Johans plan med fyra engelsmän.
2. Jag slår fast att funkmusik på Nef får min kropp att vilja stå stilla.
3. Jag slår fast att soulmusik på Nef får min kropp att vilja ta glädjeskutt.
4. Jag inser att lyssna på Eldkvarn framåt småtimmarna med två härliga vänner är livskvalitet.
5. Jag är otroligt lycklig över att få vara med och träna ett tjejlag men det kan vara frustrerande.
6. Jag är en väldigt stolt Majornabo och dagens megaloppis i hela Majorna gjorde mig bara säkrare.
7. Jag tycker det var en skräll att Flygande Jakob var helgen godaste maträtt.
8. Jag blev väldigt nöjd när jag slog upp ögonen på söndagmorgonen och insåg att det här kändes ju riktigt bra.
9. Jag är djupt imponerad och rörd över Mats Olssons härliga söndagskrönika om hans gode vän, den i veckan avlidne Lennart Persson.
10. Jag tror att jag aldrig upplevt en lika skön, fantastisk och rogivande söndagseftermiddag som den jag och Ella hade i Azaleadalen.
    

Bad Luck - Bruce Springsteen with Mike Ness - Los Angeles

Veckans bästa youtube klipp som får mig att längta än mer efter att se Social Distortion live två gånger inom en vecka i sommar.
En sommar som visserligen har tre färre semesterveckor än förra året men som säkert kommer bli lika fantastisk.

Med start på tåget upp till Stockholm i början av juni tills det sista bandet går av scenen på Way out west i mitten på augusti så ser jag framför mig fantastiska ting.

The Band - Music from the Big Pink

127 av 1001 album

The Band - Musik from the Big Pink (1968)

Åh, det var på tiden att det kom något riktig bra bland de 1001 albumen. Jordigt, är ett ord som ibland används för att beskriva The Bands musik. Och det stämmer verkligen när man jämför med tidigare band på den här listan. För när The Band spelar upp hör man musikrötter långt tillbaks i tiden, det finns ingen ironi eller putslustigheter i texterna och anslaget är hela tiden i takt med hjärtslagen.

Låtar som Tears of rage, I shall be released, The weight och This wheels on fire är ungefär så bra som den här typen av musik kan bli. Eller vilken musik som helst för den delen. Men det är ju elva låtar på skivan och alla håller inte riktigt samma klass. De flesta är bra men några spår går på tomgång så jag kan inte ge skivan högsta betyg. Även om mitt hjärta vill primiera ett av de absolut stilfullaste banden genom tiderna med en femma så vore det att lura sig själv för det händer aldrig att jag lyssnar på låtar som In a station och Chest fever och får rysningar av välbehag. Men Music from the Big Pink är förstås ett måste i varje anständig musiksamling.

Betyg: GGGG

Favorit: The weight

Small Faces - Ogdens' Nut Gone Flake

126 av 1001 album

Small Faces - Ogdens' Nut Gone Flake (1968)

Bara titeln kan ju skräma mig. Vad tusan menar de med den. Och precis som flera andra skivor nyligen på den här listan är detta till större delen ett konceptalbum där jag inte alls går igång på texterna. Men till skillnad från föregående plattor så fräser det stundtals om musiken. Ibland är det ett Stones groove och ibland är det rena Madchester basgångar.

Så det är ett ganska ambivalent album att lyssna på för mig. Dels finns det hemska saker som brittisk music-hall musik och till det knasiga berättelser. Men, som sagt, det finns också ett driv och det finns bra sångröster som gör att man har förbiseende med en hel del av otygen.

Låten Rene symboliserar precis allt jag skrivit ovan. Den börjar lite uselt ompa-ompa brittiskt, sen kommer bra röster in och det hela avslutas med ett hejdlöst sväng i två minuter. Jag blir inte riktigt klok på det.

Betyg: GGG

Favorit: Lazy sunday

Simon & Garfunkel - Bookends

125 av 1001 album

Simon & Garfunkel - Bookends (1968)

Det händer inte särskilt ofta att jag sätter på en platta med Simon & Garfunkel. Men när jag väl gör det blir jag oftast lite besviken. Det finns en del fantastiska låter men det blir ganska snabbt enahanda och jag glömmer att lyssna.

Skivan Bookends har precis samma problem som duon har överlag. Det är lite för långt mellan de riktigt bra låtarna. Är låten inte på topp blir Paul Simons röst så sockersöt att mina öron inte vill lyssna. Hela min kropp skriker efter temperament i musiken och vill man ha det så har man definitivt kommit fel när man lägger på en skiva dessa två herrar.

Sen finns ju tidlösa låtar som man aldrig säger nej till. A hazy shade of winter, Mr Robinson och till viss del America. Låtar som gör att man längtar till att strosa omkring i Central park en vårkväll. För nästan det bästa med Simon & Garfunkel är att man direkt tänker på New York när man hör dem.

Betyg: GGG

Favorit: A hazy shade of winter

The Pretty Things - S.F. Sorrow

124 av 1001 album

The Pretty Things - S.F. Sorrow (1968)

Ett flertal brittiska band snöade totalt in på att göra konceptalbum under slutet av 60-talet. Jag tror inte att jag gillar en enda av dessa album. I varje fall har jag inte hört något ännu. Jag vill förstå låt för låt och inte ha mig en lång berättelse serverad över ett helt album. Särskilt inte om musiken är relativt trist och ibland så svulstig och pompös att det börjar rycka i kräkrefleksen.

The Pretty Things var ju bara något år innan den här skivan ett habilt brittiskt r&b band. Det var synd att de den här dödsvägen skulle vandra. Av de tretton låtarna på albumet finns det dock några som är möjliga att lyssna på. Det är när deras tidiga rockinfluenser eller mer renodlade akustiska nummer träder fram. Men så fort man börjat få upp hoppet lite kommer det ännu något hemskt halvintellektuellt dravel satt i en hemsk musikalisk kostym.

Betyg: GG

Favorit: The journey

Iron Butterfly - In-A-Gadda-Da-Vida

123 av 1001 album

Iron Butterfly - In-A-Gadda-Da-Vida (1968)

Då var det verkligen dags att ta upp jakten på de 1001 albumen igen. Tyvärr börjar det med ett riktigt miserabelt album. San Diego bandet Iron Butterfly har med den här skivan kvalat in som ett av de sämsta albumen på den här listan. Helt ärligt är den genomusel.

In-A-Gadda-Da-Vida är inte på något sätt tidlös, den är inte nyskapande och jag hittar nästan inget alls att gilla. Själva grundingredienserna är inte dåliga. Psykedelisk rock från sent 60-tal brukar i de allra flesta fall i alla fall ha något att komma med. Men här hittar jag bara ett överflöd av orglar, absolut värdelös sång, inga låtar utan bara äckligt flum för gubbar som jobbar i fel sorts skivaffärer.

Betyg: G

Favorit: Most anything you want

Big Sambo and the Housewreckers

Idag kom beskedet att musikjournalisten Lennar Persson har gått bort. Beskedet är fruktansvärt för oss som dyrkar musik och som älskar bra texter om musik. Jag vet inte hur många artister som Lennart Persson tipsat mig om. Det är i alla fall massor och åter massor med timmar av musik som han fått mig att lyssna på. Och grejen med hans tips är att de alltid var bra. Alltid.

För bara något halvår sedan så startade han äntligen en hemsida där han uppdaterade sig nästan dagligen. Hans sida ingick att i min morgonrutin att kolla upp. Och alltid blev man på bra humör när man lyssnade på något av hans ljudexempel.

Hans Bäst just nu tips på Rootsys hemsida var alltid helgjutna och hans recensioner och artiklar i Sonic var de klart mest läsvärda i den tidningen.

Fast det var en sak som jag länge hade tänkt att maila honom att fråga. Det var hur han kunde undgå att välja ut Håkan Hellströms debutskiva bland de 30 svenska skivor som finns i boken 1001 skivor du ska lyssna på innan du dör. Nu han jag aldrig maila honom om detta.

Så sent som i förra veckan läste jag hans spalt i norska tidningen ABC-nyheder och njöt av hans kärlek till musik. Artikeln handlade om låten ovan och finns att läsa här http://www.abcnyheter.no/node/88356. Precis som vanligt lyfter han upp en låt som vid en slentrianlyssning bara kan försvinna men som nu är oumbärlig.

Det är bara att hoppas att det finns musik där du hamnat Lennart. Tack för allt!

William Bell - Happy

Dagens resa till Donsö slutade med en efterlängtad seger. Lite taktiska drag gjorde att vi genomförde en utmärkt match från början till slut och vann med 3-0.

I och med detta trevliga resultat och denna härliga resa känner jag mig lika lycklig som William Bell gör i den här låten. Visserligen är Bell glad för att han träffat rätt kvinna och därav kan han inte sluta smajla. Men jag har nog ett lika brett leende nu när det är dags för sängen. Sköna fotbollsvinster kommer inte långt efter pirret i en förälskelse.

Rokia Traoré - Dounia

Att se alla barn kämpa sig igenom dagens Lilla Göteborgsvarv gjorde mig tårögd. Man ser verkligen hur de tar ut sig samtidigt som de är nervösa och spända med all publik. Härligt!

Annars har det varit skön vila med Rokia Traore på skivtallriken. Och på tal om tårögd så blir jag alltid det när musiken drar igång första dagen på Roskildefestivalen. Det är alltid fullständigt magiskt. Oberoende hur vädret är så är då livet på topp. Alltid.

Jag tror inte Rokia Traore öppnar årets festival men hon är där. Och jag kommer att se henne för hon har ett oerhört fint gitarrspel och en röst och musik som ger mig rysningar. Och säkert kommer jag fälla en tår då också.

Dr Feelgood - She Does It Right

Efter 12 kilometer tog de slut. De bara lade av. Antagligen var det deras protest mot den tveksamma grundträningen. De skrek att jag skulle stanna och ta en taxi hem. Sådant dåligt inflytande hade de inte på resten av kroppen även om de sålde in idén väldigt väl.

Nä, benen skulle allt få lida hela vägen in i mål. Över Göta Älv bron, längs hela Avenyn, Vasagatan, Övre Husargatan, i Slottskogen och på upploppet inne på vallen så var det en maktkamp mellan dem och hjärnan. Kanske kan man säga att hjärnan vann men att benen gjorde så starkt motstånd att hjärnan ändå inte var nöjd. Och benen riktigt njöt av att pina mig i närmare en mil. De ska nog få igen.

1.38.59 var min sämsta tid någonsin. Visserligen visste jag läget men man hoppas ju att man kan leva på gamla meriter ett år till. Men det gick inte.

Benen får sitt straff ikväll. De pockade på uppmärksamhet och ville ge sig ut och dansa till Dr. Feelgood. Men det är klart de inte får om de varit så olydiga tidigare idag.

Troublemakers - Staden Göteborg

Fick en sådan kärlek till staden Göteborg igår. Nu när Slottskogen är som finast går det inte annat än att bli lyrisk. Men största anledningen var låten Jag lämnade mitt hjärta i Göteborg som finns med på Alf Robertsons nya skiva. Där kan man snacka om innerlig kärlek till staden. Tyvärr finns den inte här på youtube. Men kolla upp den alla.

Den här punkrökaren med Troublemakers är ett gott substitut. Jag blir i alla fall glad av den.

På tal om glad så lyckades jag vinna två biljetter till West Coast Riot igår. Hur bra var inte det. De kostar ju 750 spänn styck. Är det någon som är sugen att köpa en så hojta till. Jag säljer den för det fina priset 700 kronor + mitt sällskap.

Lite humor. Som inköpsansvarig av tv-spel på jobbet så kollade jag igår igenom utbudet på Singstar-spel. Då upptäckte jag att det kommit ett nytt sådant med ett det band jag gillar allra minst, Queen. Utan att riktigt förstå det gick jag ändå och nynnade på deras låtar hela eftermiddagen.

Det fick dock ett abrupt slut. Jag kom nämligen på mig själv sjungandes ganska högt stofen Fat bottomed girls just när det gick en fat bottomed girl framför mig. Då bröts den hemska Queen förtrollningen dirket och det var nästan så jag skämdes lite, men jag tror inte hon hörde. Fast det är ganska roligt nu efteråt.

The Band - The Shape I'm In

Nu är det bara några dagar kvar tills jag får lita på dagsformen. Uppladdningen inför årets gbg-varv har varit hyfsad den senaste månaden. Innan dess fanns den inte, uppladdningen alltså.

Löpning kändes fullständigt avlägset i fram till mars. Det var så mycket mysigare att komma in i Friskis varma lokaler och omfamnas av gemenskapen där. När det sen var läge att ge sig ut i spåret igen så hade benen i stort sett glömt hur de skulle göra för att ta ut löpsteget.

Veckan innan varvet är alltid lite pirrig. Man diskuterar loppet med i stort sett alla man kommer i samspråk med. Vare sig den andra personen ska springa eller inte. Gbg-varvet har helt klart blivit väldigt stort och när startskottet går på lördag så är det bara att köra. Det är bara att ställa in sig på att det i mångt och mycket är en pina. Om man startar så finns det inget att spara på. I mål ska man vara helt slut. Annars ser jag inte så stor vits med att springa lopp.

The Bands låt ovan får mig att tänka på dagsform i alla möjliga situationer. Jag trodde att dagens lilla föreläsning om bloggar som jag höll på jobbet skulle gå bra. Dagsformen kändes god men det var tydligen en luring. För det gick inget vidare och något flyt infann sig aldrig. När jag ska hålla i något föredrag så avskyr jag att förbereda mig för väl. Jag tänker istället att jag ska vara en föreläsningens svar på Bob Dylan. Allt kan hända och improvisationen ska hela tiden finnas till hands. Men då kan det också gå som det gjorde för mig idag och som det kan göra för Dylan på scen. Nämligen åt skogen. Visserligen var det rätt kul att jag stod och tänkte på mig själv som Dylan när det inte fungerade. Kanske var det ett visst högmod som drabbade mig.

Högmod är något jag inte borde ha (och nog inte har på riktigt) efter att ha sett bilderna på bibliotekets blogg. Från förra veckans quiz så hade det lagts upp bilder och de var inte alltför fagra. Min kollega gjorde sig excellent menas jag verkar ha passerat zenit för längesedan.

Gaslight Anthem

Då var de klara för Roskilde. Torsdagen där blir tuff. Social Distortion, Fucked Up, Lucinda Williams och Gaslight Anthem på rad. Herregud vad fint det kommer att bli.

Den här låten har jag verkligen fått på hjärnan. En riktig rökare till rocksång från New Jersey.

"Ain't supposed to die on a saturday night"

Ulf Lundell - Ut ikväll

Idag satte jag på Uffe frivilligt på jobbet. Jag undrar om det hänt någon gång innan i mitt liv. Jodå, jag har lyssnat på honom en del innan. Jag har gett honom massor med chanser men då har jag alltid lagt på en skiva för att jag försökt gilla det. Idag fanns inga sådana tankar utan helt plötsligt kände jag för att lyssna på Ulf Lundell. Konstigt.

Hur var det då? Inte så dumt men heller inte någon utomjordisk upplevelse musikmässigt. Textmässigt vet jag vad han kan och där har han alltid sina poänger.

Den här låten konstaterar jag dock villigt att jag kommer spela imorgon igen. Och kanske hela sommaren som kommer också.

Neil Young - Old Man

Vad är ålder? Jag känner mig väldigt olika gammal i olika situationer. Ungefär så här:

Hos tandläkaren 25 år
På spårvagnen 31 år
På dansgolvet nykter 47 år
På dansgolvet glad 22 år
Ofrivilligt lyssnandes på Salem Al Falkir 2 år
I spegeln måndag morgon 41 år
Skällandes på ungdomar i affekt 55 år
Lyssnandes på punk 16 år
Under löprundan 10 år
I verkliga livet 34 år
På jobbet 30 år
På väg upp ur sängen 51 år
I baren 25 år
I tanken 32 år
Under ögonen 38 år
I sängen 29 år
Efter blicken 20 år
Gåendes i trappor 44 år
I folkmassan 27 år
I en dröm 25 år
Som tränare 40 år
Bland sina grannar 18 år
Vid synen av rökande barn 72 år
När en bra låt kommer på 25 år
På Friskis 33 år
När innebörden i en klassisk soullåt faller på plats 35 år
Tanken på Lidköping 14 år
Just nu lyssnandes på 13th Floor Elevators 30 år
Imorgon på fotbollsplanen 41 år
Vid åsynen av jämnåriga 28 år
Som ansvarig 17 år
Som pappa 36 år
Lyssnandes på The 59 sound av Gaslight Anthem 10 år
Vid jämnfotahopp 52 år
Bland idioter 16 år
På Älvsborgsbron 85 år
På julafton 8 år
Tänkandes på min pappa 5 år
Under abstinensen 43 år
Under Kärlek är för dom 36 år

Social Distortion - I was wrong

Dessa frågor besvarade kungälvsborna ikväll. Plus lite bild- och musikfrågor som är svåra att återge här. Men testa gärna era kunskaper nedan.

Sen tycker jag man ska vara lika storsint som Mike Ness och sjunga med i låten I was wrong när man inte kan.

QUIZ 090507

1. Vilka deckarförfattare har skrivit om följande personer? A. Erik Winter B. Anders Knutas C. Van Veeteren D. Malin Fors

2. Vilket år rullade den första serietillverkade bilen ut från Volvofabriken? Året som också är det officiella för Volvos grundande.

3. Nämn fem stycken svenska som har vunnit OS-guld individuellt i längdåkning genom tiderna? Ni får endast skriva ner fem namn.

4. Vad är IKEA förkortning för?

5. Snart är det dags Eurovision Song Contest i Moskva. Vi vill veta vilka de fyra mest segerrika länderna är genom den här tävlingens historia? Endast fyra namn får skrivas ner.

6. Svininfluensan har varit på tapeten de senaste veckorna. Medierna har frossat i artiklar och inslag. Ett ord har cirkulerat mycket och det är det vi söker här. Ordet betyder att en lokal epidemi drabbar och sprider sig runt hela världen. Vilket är ordet?

7. Nu ska vi se om ni har koll på era operor. Vi vill veta kompositörerna till dessa fem klassiska operor? A. Tristan och Isolde B. Trollflöjten C. Tosca D. Carmen E. Rigoletto

8. Vi vill veta hur många danska kronor vi idag får för en svensk hundralapp? Ni får rätt om ni hamnar inom 3 kronors felmarginal. (Källa GP)

9. Då och då kommer de och hindrar solens strålar att nå oss, molnen. Det finns tio huvudmolnslag. Dessa kombineras ihop med hjälp av fem molnsläkten. Vi vill veta namnet på detta fem molnsläkten. De nämns ofta i väderleksrapporterna på tv och de är på latin.

10. Här kommer tre frågor om Kungliga Dramaten. A. Vilken kung grundade teater? B. Vad heter den nuvarande teaterchefen? C. Vilken pjäs var den sista Ingmar Bergman satte upp år 2002?

11. För någon vecka sedan delades priset Årets kungälvsföretagare ut. Priset gick till Ulla Norbäck. Vi vill veta vilken verksamhet hon driver?

12.Det finns fyra länder i Afrika som börjar med bokstaven B. Vilka länder är detta?

13. Nu är allsvenska i fotboll i full gång. Vi vill veta vilka lag som blivit svenska mästare flest gånger på herr- och damsidan?

Grace Jones Demolition Man

Idag har jag insett att se Grace Jones på Roskilde i sommar kommer bli alldeles fantastiskt. Ett kalas utan pardon som jag verkligen ser fram emot.

Det trodde jag inte när jag och min bror såg den här videon under tidigt 80-tal. Då spelade man in allt som sändes i musikväg på tv och såg om det vare sig man gillade det eller inte. Det är tyckte jag var riktigt märkligt kommer jag ihåg.

Kollar man in klippen från Grace senaste turne samt lyssnar på nya skivan så förstår man dock att det här är inget man vill missa. De gamla klassikerna görs med en tyngd som verkar härlig och särskilt Love is the drug är sanslös. Och sen är det klart att det är tufft med en 60-årig kvinna som går ut på scen i någon sorts stringtrosor.

Folk Implosion - Natural One

Det är synd om många barn. Varje dag känns det som om jag ser barn som blir illa behandlade av sina målsmän. Det kan vara på jobbet, på dagis, i skolan eller på gatan. Att en del barn sedan blir som de blir är förstås givet. Hur ska ett barn kunna förstå vad som gäller när föräldern beter sig som ett svin. Jag gråter när jag ser, vad det verkar, helt kärlekslösa vuxna betrakta sina barn som något riktigt ondskefullt. Hur kan man bli sådan?

Bara för att jag idag såg det här ske framför mina ögon så sväljer jag att mitt tandläkarbesök kostade 1100 kronor utan problem. Vad är den summan mot att få uppleva kärlek. Absolut ingenting.

Brian Fallon of Gaslight Anthem performs '59 Sound

Några betraktelser en dag som den här.

Kvällens match slutade med en svidande förlust. 0-8 mot Sävedalen är inget man vill förstå. Men som tränare måste man naturligtvis grundligt gå igenom allt igen. Om man ska något positivt så kan man väl framhäva att tjejerna kämpade på ganska bra. Annars var det en dag där ingenting fungerade. Vi lämnar det så tills vidare. Så brukar ju de stora tränarna säga när de är för uppumpade med adrenalin och inte vill häva ur sig något plumpt. Så jag kör på det också. Det man ändå kan säga är att IFK Göteborgs nystartade flicklag kommer få sota för detta nästa måndag då vi tar emot dem på Plikta.

Imorgon är det tandläkarbesök som gäller. För första gången på några år. Det känns sådär att gå till Folktandvården i Kungälv. Det ger inga goda vibbar på något sätt. Oddsen för att det kommer bli en behaglig upplevlse med en vänlig och tilltalande tandläkare känns skyhöga. Jag ser mer brutalitet framför mig. Och mamma är inte med och tar mig till någon skivaffär efter heller.

Lite positivt är i alla fall att Gaslight Anthem verkar vara på g till Roskilde. När jag läste om dem i vintras så trodde jag att det var ett band jag verkligen kunde gilla. Men efter en lyssning kändes det sådär. Alltför mycket amerikanskt The Killers sound i mina öron. Men samtidigt kände jag att det nog inte var kört. Och nu när jag åter gav dem chansen hörde jag det jag var ute efter från början. Mixen mellan Bruce Springsteen och Against Me fanns där och sångaren verkar genuin. Så kommer de till Roskilde blir det säkert en kalasfest. I och för sig får jag se dem på West coast riot men Roskilde känns mer som deras ställe.

Låten ovan är lika bra akustisk som elektrisk men den lite lågmäldare varianten passade bra en dag som denna.

bob hund : Ett Fall Och En Lösning

Efter en helg hemma hos mor får man alltid en längtan efter den fantastiska hunden Coco. Det är fjorton år sedan hon dog men hon känns väldigt närvarande fortfarande.

Från den första gången jag och mamma såg henne i valpkullen så var vi förälskade. Hon var den slöaste och snällaste valpen sa hundägarinnan och det tyckte vi kändes bra. Henne ska vi ha! Utbrast vi med en gång. Hon var även den finaste.

Vi ångrade oss verkligen aldrig för hon var en oerhört snäll hund. Alla Golden reteriver hundar är ju snälla men Coco var verkligen SNÄLL mot alla.

De sista åren blev hon så stel i lederna att hon hade det tufft. Trots detta såg man i hennes ögon att hon gärna ville hänga i. Till sist gick det dock inte längre. Beskedet att hon inte klarade sig längre fick hon av veterinärerna.

Jag fick beskedet mitt under en fest just på väg till att se Bob Hund spela på Framnäsfestivalen i Lidköping. Efter det var det förstås omöjligt att gå på en spelning. Jag gick rakt ut i lidköpingsskogen och satte mig tills det var kolsvart. På ett träd ristade jag in Cocos namn och ett kors. Hon var fantastisk.

O.V. Wright - I Don't Know Why ( I Love You Like I Do )

Igår stod Eli Paperboy Reed på Storans scen. Enligt mig var det en magnifik spelning. Efter en liten trevande inledning så hade han större delen av publiken sin hand när han blivit uppvärmd. Särskilt kvinnorna kom närmare och närmare scenkanten.

Det är svårt för en vit man att sjunga soulmusik. Det är ändå svårare att göra det på 60-tals vis. Oftast brukar det låta som ett halvtaskigt coverband. Men Paperboy han klarar det, han har rösten, han har låtarna, han har ett bra band i ryggen och han kan bygga upp en spelning.

Hans band The True Loves ska ha en stor eloge. Den smilande trummisen kanske var lite stel men bassisten var så solid att det inte gjorde något. Blåsarna gjorde sitt hantverk perfekt. De visste att när man spelar soul så är det inget överspel som gäller.

Jag hade anat att det skulle lyfta sig rejält från hur det låter på skiva. För där finns det lite Commitments varning. Men att det skulle lyfta så här trodde jag inte. Naturligtvis når han inte till de stora soulmännen men eftersom de inte finns kvar längre så är nog Eli Paperboy Reed det bästa man kan se på en livescen vad det gäller gammaldags soulmusik just nu.

Det spelades några covers under kvällen. Bäst var när Paperboy tolkade O.V. Wright ensam med gitarr. Det var nästan lika bra som orginalet. Att vara lika bra förstår ni är omöjligt om ni lyssnar på låten ovan.

Många videor med samma text

Försökte igår länka in min text med en passande video. Ingen verkade fungera men idag så hade alla kommit upp på bloggen. Lustigt!

Eftersom alla är fantastiskt bra låtar så får de ligga kvar.

Och samtidigt blir det ett ännu hårdare statement mot Drogba och Ballack.

The Four Horsemen - Wanted Man

Dedikerad till två wanted men.

Såg ni hur Didier Drogba la sig i eget straffområde igår för att stoppa spelet. Michael Ballack gjorde någon minut senare samma sak så han kan också få spö av alla fotbollsälskare.

Som tur är så har domarna blivit något bättre på att låta spelet gå när någon lägger sig ner. Hur kommer det sig förresten att spelare som Gerrard, Puyol,Terry, Schwarz aldrig gör eller gjorde så här? De har säkert fullt med tjuvknep för sig men de lägger sig inte ner när motståndarna har bollen.

Åter till hatobjektet Drogba. Jag kommer inte exakt ihåg vilken match det var men det var några veckor sedan. Drogba fick en smäll och hamnade utanför planen. Spelet fortsatte men stackars Drogba tyckte inte han fick någon uppmärksamhet så han rullade in på planen och fick ändå ondare. Pinsamt! Och ni vet att han någon minut senare sprang omkring som ingenting hade hänt.

IGGY AND THE STOOGES - YOUR PRETTY FACE IS GOING TO HELL

Dedikerad till två fuskare.

Såg ni hur Didier Drogba la sig i eget straffområde igår för att stoppa spelet. Michael Ballack gjorde någon minut senare samma sak så han kan också få spö av Iggy Pop.

Som tur är så har domarna blivit något bättre på att låta spelet gå när någon lägger sig ner. Hur kommer det sig förresten att spelare som Gerrard, Puyol,Terry, Schwarz aldrig gör eller gjorde så här? De har säkert fullt med tjuvknep för sig men de lägger sig inte ner när motståndarna har bollen.

Åter till hatobjektet Drogba. Jag kommer inte exakt ihåg vilken match det var men det var några veckor sedan. Drogba fick en smäll och hamnade utanför planen. Spelet fortsatte men stackars Drogba tyckte inte han fick någon uppmärksamhet så han rullade in på planen och fick ändå ondare. Pinsamt! Och ni vet att han någon minut senare sprang omkring som ingenting hade hänt.

Bad Religion-Recipe For Hate-Live

Dedikerad till fuskaren Didier Drogba.

Såg ni hur han la sig i eget straffområde igår för att stoppa spelet. Michael Ballack gjorde någon minut senare samma sak så han kan också få en förbannelse från Greg Graffin.

Som tur är så har domarna blivit något bättre på att låta spelet gå när någon lägger sig ner. Hur kommer det sig förresten att spelare som Gerrard, Puyol,Terry, Schwarz aldrig gör eller gjorde så här? De har säkert fullt med tjuvknep för sig men de lägger sig inte ner när motståndarna har bollen.

Åter till hatobjektet Drogba. Jag kommer inte exakt ihåg vilken match det var men det var några veckor sedan. Drogba fick en smäll och hamnade utanför planen. Spelet fortsatte men stackars Drogba tyckte inte han fick någon uppmärksamhet så han rullade in på planen och fick ändå ondare. Pinsamt! Och ni vet att han någon minut senare sprang omkring som ingenting hade hänt.

Spiritualized - You lie you cheat

Dedikerad till fuskaren Didier Drogba.

Såg ni hur han la sig i eget straffområde igår för att stoppa spelet. Michael Ballack gjorde någon minut senare samma sak så han kan också få en förbannelse från Jason Spaceman.

Som tur är så har domarna blivit något bättre på att låta spelet gå när någon lägger sig ner. Hur kommer det sig förresten att spelare som Gerrard, Puyol,Terry, Schwarz aldrig gör eller gjorde så här? De har säkert fullt med tjuvknep för sig men de lägger sig inte ner när motståndarna har bollen.

Åter till hatobjektet Drogba. Jag kommer inte exakt ihåg vilken match det var men det var några veckor sedan. Drogba fick en smäll och hamnade utanför planen. Spelet fortsatte men stackars Drogba tyckte inte han fick någon uppmärksamhet så han rullade in på planen och fick ändå ondare. Pinsamt! Och ni vet att han någon minut senare sprang omkring som ingenting hade hänt.

Screamin' Jay Hawkins - Little Demon

Dedikerad till fuskaren Didier Drogba.

Såg ni hur han la sig i eget straffområde igår för att stoppa spelet. Michael Ballack gjorde någon minut senare samma sak så han kan också få en förbannelse från Screamin' Jay Hawkins.

Som tur är så har domarna blivit något bättre på att låta spelet gå när någon lägger sig ner. Hur kommer det sig förresten att spelare som Gerrard, Puyol,Terry, Schwarz aldrig gör eller gjorde så här? De har säkert fullt med tjuvknep för sig men de lägger sig inte ner när motståndarna har bollen.

Åter till hatobjektet Drogba. Jag kommer inte exakt ihåg vilken match det var men det var några veckor sedan. Drogba fick en smäll och hamnade utanför planen. Spelet fortsatte men stackars Drogba tyckte inte han fick någon uppmärksamhet så han rullade in på planen och fick ändå ondare. Pinsamt! Och ni vet att han någon minut senare sprang omkring som ingenting hade hänt.

Är inte Screamin' Jay Hawkins lite lik Drogba på bilden förresten?

Eli Paperboy Reed - It's easier

Idag kom den, den första segern i tränarkarriären. På hemmaplan är Azalea starka. I en böljande match stod vi till sist som segrare med 4-2 mot Hjuviks AIK.

Alla 11 Azalea tjejer kämpade något otoligt i 40 minuter. Det är nästan det som är skönast att se, att de har kämpaglöden. Sen förra matchen hade vi också inför lite mer spelsystem. Två backar och två toppar som vi kallade det för föll faktiskt ganska väl ut. Lite mindre klunga vid bollen var det nog.

Till nästa match ska det tränas på att inte åka på kontringar direkt efter vi kastat inkast. Då blir vi nog närmast oslagbara.

Firandet för denna tränare kommer ske på Valborg och Eli Paperboy Reed.

Jive Five - My True Story

Helgens bästa lyssning.
The Jive Five från Brooklyn, New York.

Pablo Moses - Where Am I

Det finns många reggaemän som jag inte kollat upp tillräckligt noga. Eftersom Pablo Moses kommer till Roskilde så fick jag anledning att djupdyka i hans diskografi. Och där har jag hittat många utmärkta låtar och ett par riktigt bra album.

Det kommer bli underbart på Roskilde i sommar. Lite hänger förstås på vilket band han skaffat sig. Moderna reggaeband har en tendens att låta lite stela och osvängiga. Men bara att höra Pablo tillsammans med U-Roy lär bli mycket festligt. Jag tror faktiskt jag ska testa lite rosévin till detta. Den mixen känns i alla fall just nu som en given succe.

The Clash- Know Your Rights

Dagens besök hos frisören lämnade många av mina kollegor mållösa. "Oj, har du klippt dig",sa de. Men sen kom inte det man brukar säga - vad snyggt.

Som vanligt hade jag inga förslag till nymodigheter när jag satt i frisörstolen i förmiddags. Men sen kom det ändå över mina läppar att kanske skulle jag spara lite mer mitt på och trimma sidorna mer än vanligt. Och så blev det.

Resultatet blev ganska roligt som en musiklärare på jobbet uttryckte det. Ser man negativt på frisyren så känns det som om jag kunde vara med i ett tyskt hårdsyntband a la Nitzer Ebb. Ser man det positivt så tar jag åt mig när en kollega utbrast Joe Strummer det första han gjorde när han såg det.

Imorgon får jag den hårdaste domen. Barnen kommer se det. De sov när jag kom hem idag. Fortsättning följer...

Beastie Boys- Sabotage

Det är lät att romantisera biljakter, tjuvar och poliser i filmer och tv-serier. I verkligheten är det inte lika roligt.

När mina trötta ben, efter en alltför lång löprunda, ikväll nådde Djurgårdsplatsen så började en polisjakt precis framför mina ögon. Innan den startade han jag tänka att något var fel. Två män kramade varandra på Sopranos vis och en av dem hoppade in en bil som svängde upp bredvid. Sekunden senare hade de civilpoliser i en Van med blåljus bakom sig. Tror ni de stannade? Så klart inte.

Precis framför mina fötter stampade de gaspedalen i botten och körde ner på Oljekvarnsgatan. Trots att de på bara några korta sekunder var långt borta så hörde jag däcktjut länge. Det är bara att hoppas att poliserna fick fast dem till slut.

De sista hundra metrarna hem mötte jag många närmast chockade majornabor. En bil hade styrt upp på trottaren för att inte bli påkörd bakifrån. Vägen som den jagade bilen tog är smal och hade de fått möte bakom någon krök hade det smällt rejält.

För mig är det fullständigt overkligt att någon kan utsätta andra för en sådan fara. Jag blir förbannad varje dag på bilar som inte klarar av att hålla 30 utanför en skola så ni förstår mina känslor när man ser det här. Det är ju egentligen ren tur om ingen blir påkörd av en sådan här galning. Klockan var halv nio så det var fanns ju fortfarande barn som var ute eller var på väg hem från något kul de varit på. Hade de haft otur kunde de legat överkörda på gatan.

Alla vårdslösa bilförare borde tvångskastreras. För det är nästan undantagslöst män som jag ser bakom ratten i dessa situationer. I alla fall är det män som tycker det är tufft att köra fort. Enligt mitt sätt att se det så finns det inget mesigare.

Paul Revere And The Raiders - Kicks

Visst har han rätt Paul Revere i låten ovan. Det blir allt svårare att hitta kickar nuförtiden. Inga droger eller magiskt flygande mattor hjälper för att hitta paradiset. Och man ska nog tänka sig för en eller två gången om man alltid väljer rätt väg. Men idag hittade jag ett nytt sätt att få kickar på idag, nämligen att vara fotbollstränare i matchsituation.

Våra tjejer gjorde i premiären idag en storartad insats borta mot Jitex på Åbyvallen. Azalea bjöd på ett fint passningsspel, hårda skott, kämpaglöd och en härlig lagmoral. Jitex hade svårt att freda sig men hade en storspelande målvakt.

Helt osannolikt kontrade de in två mål. Men tjejerna repade mod och hämtade upp till 2-2- och pressade på för att göra segermålet. Kanske var det en coachmiss för mitt i pressen åkte vi på ytterligare en kontring som resulterade i baklängesmål och förlust med 3-2.

Efter lite depp, i fem sekunder, efter slutsignalen så var alla glada igen. Och vi tackade Jitex och domaren för en god match med Azalea-ramsan.

Som det kändes dirket efter matchen och även nu lite senare så är jag inne i tränarsvängen för livet. Så makalöst kul var det faktiskt.

Förresten är låten väldigt bra så glöm inte att lyssna på den. Sångarens frisyr kan vara en förebild när jag ska besöka barberaren på onsdag.

ROXY MUSIC - Love Is The Drug (1975)

Idag har det varit Record store day. Tyvärr har jag inte hunnit besöka någon skivaffär. Dagen har istället gott till att finslipa formen hos Azaleatjejerna inför seriepremiären på måndag. Och sen blev det Botaniska i solen istället för skuggiga bakgator och skivaffärer.

Men jag känner lite skuldkänslor. Helt ärligt känner jag nog ganska mycket skuldkänslor. Så mycket som skivaffärer runtom i hela världen givit mig går inte att mäta. Hela mitt liv ligger ju i dessa affärer.

Från det jag var två år har det varit så. På ett kassettband inspelat precis när jag lärt mig att få ihop förståbara ord hör man mig säga "spela la-la, Bajan Fejy". Jag ville så gärna att syrran skulle sätta på sin senaste Bryan Ferry skiva igen.

Sen har det bara fortsatt. Musik-Eylis var den enda musikaffären i Lidköping på 80-talet. Där häckade jag så fort jag var inne i stan. Snabbt letade jag upp facken för Buddy Holly, Eddie Cochran och andra för att ta med till lyssningsbåset. Allt för att veta precis vilken skiva jag skulle få efter det årliga tandläkarbesöket. Kanske var det så att jag borstade dåligt så att jag hade hål så jag fick gå tillbaka. Jag skulle tro det. Folktandvården låg precis bredvid Musik-Eylis. Min mor var alltid less på mig att jag aldrig kunde slita mig. Det var närmast med våld hon fick dra ut mig.

Min bror åkte till Skara och Nordlanders för att handla sina skivor. Han, som hade bra smak på den tiden, hade alltid en stor packe med sig hem, ofta 50- och 60-tals rock men även Ramones och Mink DeVille. Jag kommer ihåg hur jag förgäves vid varje besök letade efter den Elvis Costello platta som innehöll låten Pump it up, som jag sett på tv och verkligen gillade. Istället kom jag en gång hem med en Robert Palmers skiva Clues. Minst sagt ett nerköp om man hör det genom dagens öron. De bästa låtarna min bror köpte spelade vi sedan in på blandband som vi hade i bilen var vi än åkte. Under sommarens, nästan dagliga, fisketurer blev låtar som Sea cruise med Frankie Ford, Rockin Robin med Bobby Day, Glad all over med Dave Clark Five och en massa andra inpräntade i min hjärna.

1983 så kom hårdrocken in i mitt liv ordentligt. Skivaffärerna blev ändå viktigare. Musik-Eylis hade ett fint utbud även här, särskilt som de hade alla Kiss skivor. Allt var otroligt spännande för en 11-åring. Efter köpet av Lick it up skivan fanns det verkligen ingen återvändo. Alla pengar lades på skivinköp. Jag minns mycket väl julen 1983. Jag fick pengar av mor att köpa julklappar för. Julklappar till bror, syster och mor. Men jag kunde inte hålla mig utan gick och köpt Gene Simmons soloplatta som jag själv önskat mig i julklapp. Mor blev inte glad. Fast hon var ändå en förstående mor och lät mig behålla skivan och jag straffades inte utan fick istället en annan skiva i julklapp.

En ny skivaffär i Lidköping startade upp, Skivshopen. Den var genom alla år ganska tråkig. Utbudet på hårdrock var skralt och personalen kunde ingenting om detta musikområde. Musik-Eylis changerade rejält på mitten av 80-talet så man var tvungen att lita på Skivshopen. Det var en affär det sällan gick att lita på tyvärr. Men två saker minns jag att de gjorde bra. Nämligen att få hem Motley Crues Girls girls girls samma dag som den släpptes. Det var så att jag att jag blivit sjuk just denna dag och jag kunde därmed inte själv springa till affären och se om de fått den. Uppdraget gick förstås till min mor. Pulsen när jag fick se hennes bil komma hem på eftermiddagen denna dag var skyhög. Jag längtade så efter skivan. Och när hon kommer så ser jag att hon har lp-påse från Skivshopen. Lyckan är total!

Den andra gången Skivshopen skötte sig exemplariskt var när jag hört Bad Religion första gången på radion. Det var tre år efter Motley Crue historien. Det känns på något sätt konstigt att det inte var längre. Hur som helst så hade Skivshopen osannolikt fått hem Against the grain skivan och ytterligare två äldre Bad Religion skivor. Eftersom jag inte visste så mycket om dem så köpte jag bara Against the grain där låten jag hört på, 21st century digital boy, fanns med. Hela skivan knockade mig direkt och följande dag gick jag in och köpte de andra två också, Suffer och No control. Alla tre är fortfarande oumbärliga i min skivsamling.

Vi backar några år igen. Eftersom utbudet var så skralt i Lidköping blev inköpsresorna till Göteborg årets roligaste dagar. Oftast passade men på när familjen åkte ner men ibland tog man tåget, både på egen hand och med kompisar. Med beslutsamma steg gick man mot Dolores, som då låg vid Heden. Att gå ner i denna källaraffär var kärlek. De två gubbarna, som nog egentligen inte var gubbgamla men som med sitt långa hår och skägg såg helt väsenskilda ut från allt som fanns i Lidköping, var både skräckinjagande och inbjudande. Som en liten parantes kan jag säga att en av dessa ’gubbar’ numera jobbar på City airport som passkontrollant. När jag upptäckte detta inför flygningen till London i höstas så var jag tvungen att tacka honom för den superba skivaffären. Han sken verkligen upp, där han satt i sitt bås, när han fick höra det. Och som ni alla förstår var det inget inställsamt smicker. Jag har snarare aldrig varit mer sann.

Under dessa resor mellan åren 1987-1989 var det sleazerock som gällde för hela slanten. Guns n Roses, L.A. Guns, Seahags, Faster Pussycat, Junkyard, Circus Of Power och en massa andra. Alltid hittade jag det jag sökte på Dolores. Eftersom jag under några år samlade på Guns skivor så brände jag otroligt mycket pengar. Bildskivor, bootlegs, olika pressningar, singlar köptes i massor. Nu står allt på vinden men då var det livets stora glädjeämne. Att bara sitta och titta på alla dessa skivor gav mig en kick.

1992 började en ny era. Jag själv började jobba i en skivaffär. På Ej’s Skivor var jag kvar i närmare åtta år. Förstås var det ett drömjobb. Från att ha varit en lite källaraffär så blev vi störst i stan. Vi knäckte Skivshopen, och allt flöt på fint. Man lärde känna en massa roliga kunder och hade en väldigt massa roligt. Det fanns, som jag ser det, två nackdelar med skivaffärsjobbet. Ett var tiderna. Att inte komma ifrån jobbet förrän efter klockan 18 gjorde att mitt andra stora intresse, fotboll, blev lidande. Det var alltid en jäkla stress att hinna till träningar och matcher. Den andra nackdelen var att det inte var lika roligt att botanisera i andra skivaffärer under denna tiden, i alla fall inte svenska. Jag kunde ju bara beställa hem det jag ville ha.

Istället fick man kickarna av skivaffärer under utlandsresorna. Alla resor till London har förstås innehållit enormt många timmar i skivaffärer. Alla affärer på Berwick St, i Notting Hill, i Camden och runtom i stan var och är underbara. Det finns så många minnen och episoder från alla dessa gånger i London och andra städer i Europa och USA.

Mitt allra främsta minne från skivaffärer i andra länder härrör sig ändå från Holland. 1997 bilade jag och L i detta land. Inför resan sökte jag på Internet, som då var relativt nytt, efter affärer som sålde begagnade vinylskivor. Och jag hittade skatten. Någon snäll själ hade satt samman en lista på alla sådana affärer i varenda holländsk stad. Så jag visste precis vart jag skulle gå vare sig vi kom till Arnhem, Utrecht, Haag eller Amsterdam. Det blev många fina inköp den resan. Särskilt minns jag några finfina George Jones album.

Efter flytten till Gbg för snart tio år sedan så är skivaffärsbesökandet någorlunda konstant. Visserligen köper jag nästan inga nya skivor längre. Nätet och alla inköp till biblioteket fyller det behovet. Vilket egentligen är lite sorgligt men så är det. Men aptiten för att jaga vinylskivor har verkligen inte avtagit. Lite lugnare är den kanske men får jag möjlighet så kan det lätt flyga iväg timmar där jag kan ses huka över gamla backar. Dirty Records är det säkraste stället att verkligen hitta något men det blir nog mest inköp på Mynt och Musik vid Stigbergsliden. Senaste inköpen var samlingen Texas Dancehall Favourites, Butch Hancocks två första klassiska album och Four Tops debutalbum från 1964. Alla innehöll musik av absolut världsklass och gjorde mitt liv lite bättre.

Det är så jag säger det. Jag älskar skivaffärer. Tack för allt!!!

Idag skedde årets stora släpp till festivalernas festival, som Neil Young utnämde den till förra året, ROSKILDE. Och jag är ta mig tusan lika nöjd som en tonåring som sett sitt första kvinnobröst i verkligheten.

Den som följer den här bloggen kommer nog att se många klipp och många utläggningar om alla band som jag vill se framöver. Här är listan som den ser ut idag.

Orangea Scenen:
Här saknar jag faktiskt något. En legendar hade varit på sin plats. Cohen, McCartney eller Petty hade gjort susen. Men jag kommer att satsa allt på Nick Cave & The Bad Seeds i år. Efter förra årets fantastiska platta har Cave seglat upp som en av de allra största för mig. Och nu blir första gången jag ser honom med Bad Seeds sedan jag insett hans absoluta storhet. Det lär bli magiskt. I övrigt kan kanske Oasis piska upp något stort, Coldplay lira skön arenarock och Trentemoller leverera ett jättedansparty.

Hårt och tungt:
Här är det tämligen fullspäckat. Alla banden jag ville ha, förutom Airbourne, i den här kategorin kom. Det bästa hardcore-bandet sedan Poison Idea Fucked up är på plats, The Bronx kommer krossa som vanligt, Down med Phil Anselmo gungar loss oss, Isis kan vara häftigt mitt i natten och så naturligtvis Social Distortion. Ett av mina största favoband någonsin.

Världen:
Här är det precis lika fullspäckat. Se bara: Amadou & Mariam - det groovigaste som finns, Tony Allen - Om nu Allens afrobeat inte är det, Rokia Traore - afrikas bästa röst, Kasai Allstars - manglande trumonani och Pablo Moses with U-Roy - Två reggaelegendare som kan fortfarande. Sen planerar jag också att sitta på första parkett när Kalle förför hela tältet med sin salsadans när LA 33 spelar.

Svenskt:
Dagens stora skräll var ju Ulf Lundell. Han är inte min favorit men det är klart jag kollar in honom om det blir tillfälle. Jag har aldrig sett honom live. Min favorit däremot är Håkan Hellström. Det kommer bli perfekt att se honom igen i sommar. Här gäller det att toppa till hans spelning. Jag ser även mycket fram emot Fever Rays och Dungens spelningar.

Akustiskt:
I loungtältet kan man hänga och slappa. Det brukar vara riktigt skönt. Oftast är det skönt blippande elektroniska artister som uppträder men i år finns det några mer akustiska artister som verkligen är bra. Svenska Ass har ett sådant vackert och stämmningsfullt gitarrspel att det är ett måste att vara i loungetältet då han uppträder. Även Peter Broderick och Nancy Elisabeth låter riktigt bra.

Skäggigt:
Äntligen ska då Fleet Foxes ses live. Skivan har till slut besegrat mig och bara att höra Mykonos kommer ge mig tårar. Lucinda Williams countryrock kommer kännas fin och nyupptäckta Marissa Nadlers mörka folksånger låter ju alldeles fantastiska.

Alternativt:
Det är löjligt vad bra det ser ut. Glasvegas, Yeah Yeah Yeahs, M Ward är säkra kort. Skottarna i Frightened Rabbit har jag lyssnat på i några månader och skottar kan verkligen lira. De låter som irländarna i filmen Once fast mer elektriskt. Dodos och Pains of Being Pure at Heart är två amerikanska band som jag också gärna ser.

Danskt:
Varje år är det något inhemskt band som lockar. I år är det Dragontears. Trots det hiskeliga namnet så är de bra. Väldigt mycket Soundtrack of our lives vibbar får man. Enligt min mening håller de en klart bättre dagsform än sina svenska grannar.

Gamlingar:
Madness kanske kan få till ett klämmigt baktakt sväng för att starta upp festen med någon eftermiddag. Och efter ha läst alla hyllningar om Grace Jones sverigebesök nyligen så verkar det vara ett discokalas man inte ska missa.

Eklektisk mix:
Här finns det som vanligt massor. Mono, vars fantastiska musik kommer bli så vackert så vackert. Norskarna i Huntsville är också kalas och sen är klart att man vill ha lite New Orleans sväng med Hot 8 Brass Band.

Den 1 juli är det avresa. Jag tror att jag kommer tänka på denna dag minst en gång om dagen till dess. Tjohoo!!!!

Dennis Brown- Lips Of Wine

Efter en rekordlång dag på jobbet tog jag med mig en Dennis Brown skiva att sätta i bilstereon. Det var ett lyckokast för hans reggae passade min sinnesstämning fint. Hans lojt svängiga musik fick mig att både leva i nuet och längta till sommaren.

Han fick mig också att tänka på att jag endast varit bakfull en gång under hela 2009. Och den gången var det mycket lindrigt. Det har varit riktigt skönt att det varit lugnt med fester. Fast när hans låt Lips of wine kom på så längtade jag grymt efter ett party där den här låten lätt kunde varit soundtracket till en trevlig efterfest.

Håkan Hellström - 13 (Live Faddergalan 2005)

Eftersom Life is a struggle med Johnny Adams inte verkade finnas på youtube fick det bli lite muntrare toner. Och varför ska jag skriva om tråkiga saker här.

Efter att Ella idag försökt lära sin skolkompis texten till Landsortsgrabb av Eldkvarn så känns det som om man är på rätt väg som förälder. Lyssna här, sa hon "jag sjöng i stans bästa band, jag och min bror, Gunnar och Källa". Att Ella och kompisen tyckte det var roligt att ändra Källa till Ella gick jag inte in och petade i. Jag var bara lycklig över den fantastiska stunden då detta skedde framför mina ögon.

Ellas topp 5 favoriter just nu:

Håkan Hellström - 13 (Vad är en folköl, är det sådana du dricker?)
Eldkvarn - Barn av sommarnatten (snoppsången)
Nirvana - Smells like teen spirit (Kurt sjunger a denial, Ella och Astrid sjunger ådinajo)
Fleet Foxes - Mykonos (fortfarande)
Four Tops - Baby I need your lovin' (Det här var bra pappa!, yes!)

Tim Hardin - Part Of The Wind

En perfekt låt. Texten, melodin, rösten och känslan gör att man kan lyssna på den tio gånger i rad, vilket jag precis gjort.

Det är omöjligt att inte spela den igen efter den perfekta avslutningen där Hardin låter så sann när han sjunger "hoping you'll be part of the wind". Jag vill höra de inledande pianoanslagen igen och så upprepar det sig hela tiden.

Reigning Sound-"Straight Shooter" live

Reigning Sound öser sin musik rakt in i mina öron. Allt för att hålla flåset under kontroll, mina ben spänstiga och allmänt få mig att gilla löprundan. Allt flyter, havet är blått, rådjuren betar och blommorna kämpar sig upp ur jorden. Ett och annat glädjefrustande läte kommer ut min mun då vårsolen slår mot mitt ansikte.

Efter löpningen slappar jag och läser antingen Philip Roth eller Anais Nin. Det beror på humör och trötthet. Antagligen låter jag Sam Cookes röst smeka mina öron samtidigt. Sen blir det en god middag och därefter en liten tur upp till grannstugan för ett par glas whiskey och diskussioner om HV71, motorcyklar och Falköping. Som avslutning på dagen väljer jag att sköljas över av en röst. En röst har en större kraft och talar mer direkt till mig än den påskhelgen egentligen hyllar. Mannen med rösten är Bill Callahan och nya skivan Sometimes I wish we were an eagle är den bästa vännen i nattens mörker.

Ungefär så räknar jag med att de tre nästkommande dagarna blir i Grebbestad.

Hoppas att er påsk blir lika fin.

Yeah Yeah Yeahs - Date With The Night

Äh, vad fasen det här är ju magiskt! Karen O är elektrisk, trummisen sällan skådat cool och gitarristen har hittat riffet med stort R.

Yeah Yeah Yeahs - Zero

Det tog några lyssningar men sen var Yeah Yeah Yeahs nya sound hemma. Det finns låtar som är fruktansvärt bra. Det här är väl den mest direkta, Heads will roll är ändå lite bättre och sen finns det några lugnare mycket fina låtar.

Att bandet kommer till Roskilde är bara perfekt. Att de spelar på söndagen är mindre perfekt men förstås en anledning att inte känna någon trötthet. Man har ju ett helt år att vila upp sig på efter det.

Spela högt och sitt still om du kan.

Wooden Shjips | We Ask You To Ride

Hösten 2007 var det mycket nedbränt Wooden Shjips i datorhögtalarna. Under Glasgow-trippen nyligen så köpte jag äntligen deras båda vinylskivor så nu är ångan uppe igen.

Och till råga på allt så kommer de till Sverige. Den 2 juni spelar de i Stockholm på Fritz Corner. Det borde onekligen vara värt en resa.

Bandet släpper sin nya skiva inom ett par veckor. Håller den bara samma klass som de andra två så är SJ den första sajten jag loggar in på efter lyssningen.

Leonard Cohen - Dance Me To The End Of Love

För snart ett halvår sedan spelad Leonard Cohen i Gbg. Det var så förkrossande bra på alla sätt att man inte glömt någonting. Men om det skulle finnas några luckor så fylls de igen nu när skivan Live in London, som är inspelad på samma turne, släpps.

Här får man de flesta av hans bästa låtar i fantastiska versioner. Ett flertal av hans något taskigt producerade låtar från studioskivorna får här en sådan glöd att varenda känsla i kroppen slår volter. Det som skulle kunna bli så fel att höra från en 74-årig man blir istället helt rätt.

Leonard Cohen är den sanne mästaren på att skriva passionerande kärlekstexter. Bara öppningsstrofferna på inledningslåten räcker för att förstå:

Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic 'til I'm gathered safely in
Lift me like an olive branch and be my homeward dove
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love
Oh let me see your beauty when the witnesses are gone
Let me feel you moving like they do in Babylon
Show me slowly what I only know the limits of
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love

Sam Cooke - Nobody knows the trouble the i've seen

För några år sedan fanns det plötsligt blommor nedanför Angeredsbron. Jag såg dem när jag åkte till och från jobbet varje dag. Att någon hoppat förstod man förstås och sådant sätter djupa spår i mig. Efter ett tag hade någon sprayat R.I.P. Johnny på bropelaren och jag undrade varje dag på varför Johnny hade hoppat.

Idag kom svaret. I SVT-dokumentären Jag vill inte leva detta livet, som handlade om ghb-missbrukande ungdomar fanns Johnny med till en början. Han såg till sist bara självmord som enda utvägen. Fruktansvärt tragiskt.

Man kan tycka att hans kompisar borde kommit på bättre tankar och ryckt upp sig efter men de fortsatte i samma stil. Jag kan störa mig på deras likgiltiga sätt och många säger att de får skylla sig själva om deras liv går åt helvete. Men jag känner stor sympati. Alla har det inte lätt och bara genom att se filmen förstod man hur nattsvart en del har det. Sen finns det förstås ingen sympati med att man begår brott för att ha råd med knark. Men att det finns folk som flyr det verkliga livet och tar till droger det ser jag som mer mänskilgt än att roffa åt sig 770 000 kronor i pensionssparande varje månad som Christer Elmehagen gjorde som vd på AMF. Det är omänskligt. Ja, jag vet att det inte var Elmehagen som satte sin lön men han trixade så oerhört fult med sina pensionsfonder innan de skulle skrivas ner att han borde doppas i tjära och rullas i fjädrar. Sen skulle han få jobba på ett ungdomshem för ghb-missbrukare resten av sitt liv.

Kokolo Afrobeat Orchestra - Donkey

Fredagströttheten försvann, i alla fall lite, när P3 Rytm körde ett gäng afrobeat låtar när köket skulle göras iordning efter tacomiddag.

Kokolo var ett New York-gäng som svängde på så bra att det till och med gick lätt att diska stekpannan för hand. Ett gott betyg!

J Dilla - The Last Donut of the Night

Tänk att 1.40 minut samplad musik kan vara så fantastiskt bra. Låten spelades upp under gårdagens kursdag om ljudkonst i Gbg. Det kändes som om meningen med livet for igenom min kropp med hjälp av J Dillas toner. Runt runt, med hjälp av blodet träffades både hjärna och hjärta av musikens kraft.

Loney Dear - "Everything Turns to You"

Det här var den bästa låten som Loney Dear spelade upp på Pustervik igår kväll. Det svängde bra om hela spelningen men eftersom det var slutsålt var det supertrångt och vi orkade inte knö oss fram till en ordentlig plats. Därav gick man miste om närheten som måste finnas om det ska bli riktigt riktigt bra.