Inget nytt under solen

Det är väldigt vad lite tid det finns att skriva här. Men samtidigt är det kanske inte mycket spännande at skriva om. Nick Cave skivan är fortfarande årets bästa, löppasset på tisdagar är fasansfullt jobbigt men kul och GAIS tar 3 poäng. Så är livet och inget mer med det.

Knäckande bra

Finns det något bättre än när musik berör ända in det innersta. Nä, jag tror inte det. Musik kan avnjutas i en massa olika former. Jag har inga problem att dansa med i barnens schlagermusik eller uppskatta en listetta. Men oftast lyssnar jag på musik på annat sätt. Musik som ger mig något mer, som ger tillvaron mening.

Ibland stöter man på låtar som ger ändå mer än bara en mening för stunden. Låtar som gör att man verkligen känner något på djupet. Det är omöjligt att inte gripas av Cat Powers framförande av låten Bully. Hennes blick och hennes framförande säger allt. Det här är på allvar. Det här på riktigt.

Tänk att hon spelar fem minuter hemifrån om några månader. Spelar hon den här låten, i en så sparsmakad version, lär jag ligga som en våt fläck på Slottsskogens gräsmatta.

Endless Boogie (igen)

Förra veckans konsert med Endless Boogie på Truckstop Alaska har inte lämnat mig och kommer aldrig att göra det. Man ska inte använda överord i onödan men faktum är att man kan ödsla alla överord som finns på den spelningen. Det är väldigt svårt att gradera alla konserter man sett man skulle en maskin känna av känslorna i min kropp så skulle den definitivt hamna väldigt högt upp på en all time best lista.

Väldigt ofta ska man inte försöka förklara bra skivor eller spelningar i ord. Det är bara de allra bästa (vilka är ytterst få) journalisterna som klarar det. Jag kan bara förklara det genom klippet nedan. Det är inte från Truckstop utan från Antwerpen några dagar innan. Men känslan när jag höjer volymen är densamma.

Skönsång

Astrid med klasskamrater sjunger in våren i Söderlingska.

Baksidan

Löpning hem från Astrids fotbollsmatch i Öjersjö ikväll. Det gick fint och utan problem. Det var inte så långt som jag trodde och regnskuren som kom var bra för frisyren.

Men problemet kom efter någon timme efter hemkomst. Jag tappade en penna som hamnade på golvet. Instinktiv vill jag ta upp den. Men det tog stop efter en mikrorörelse. Knäna är så stela och utslitna att de inte går att böja. För något år sedan var det visserligen lindrigare men jag kunde skratta åt det.

Nu är det långt ifrån kul. Det är ett av de ålderstecken som är absolut jobbigast. Att inte kunna böja sig eller gå upp och ner i trappor efter 1 1/2 timmes motion är fasansfullt på riktigt.

Tre amigos

Livat på Eldkvarn i Grebbestad. Mycket trevligt sällskap och ett band som spelade lite oväntade låtar. Bara en sådan sak som att de inledde med Nånting måste gå sönder var värt biljettpriset.

Pluras mage är ohälsosamt stor men faktum är att hans röst är i allra bästa form. Hoppas han lägger ner matprogrammet, som egentligen bara var kul säsong 1, och skriver låtar för en mer lågmäld soloskiva. Det skulle bli grymt.

Gör om gör rätt

Att George Jones var sjuk och låg för döden var känt. Det som inte var lika
väntat var GAIS tillbakablick ner i dödsriket ikväll på Gamla Ullevi.

För det första har jag aldrig sett ett så stort taktiskt misstag som tränarna lagt upp. Att backa hem med hela laget till mittlinjen, som man gjorde i första halvlek, var en skymf mot allt som heter sunt förnuft . På bara några minuter såg man hur självförtroendet på spelarna från Östersund växte från 0 till 100. Det är väl ingen konst att lira mot GAIS, de är ju rädda för oss, kände de. Riktigt beklagligt var det att se. Thomas Askebrand, gör aldrig om det.

För det andra är det helt otroligt hur man kan ta ut Jeffrey Aubynn i en startelva. Han presterade ingenting ifjol och de inhopp han gjort i år har inte visat någonting. För tusan, han brinner inte för det. Han är passé och förbrukat. Att inte Thomas Askebrand har sett det är makabert. Men nu räknar jag med att han aldrig mer startar en match i GAIS a-lag.

För det tredje finns det en del ljuspunkter. Andra halvlek är okej och det är faktiskt väldigt mycket otur att bollen inte går in i vissa lägen. Och det finns en del bra spelare  laget. Adam Eriksson var bäst igen. Drugge har kvaliteterna. Jesper Floren ska inte underskattas. Tommy Wahio kan inte lastas för målen och Hampus Andersson ska vara med från start.

Nu krossar vi Öis nästa omgång istället.

George Jones

Det är 16 år sedan George Jones kom in i mitt liv. Jag minns tydligt hur lp-skivorna stod där i backen i Utrecht i Holland. Det var dags. Just 25-års åldern är nog en bra tid att börja lyssna på honom. Innan fattar man inte mycket. För trots att det George Jones sjunger om är saker man upplevt sedan man var knatte (förutom kanske spriten) så krävs det ett visst mått av erfarenheter för att verkligen förstå.

Nu har George Jones lämnas oss 81-år gammal. Och han gör det med en låtkatalog som är en av de allra starkaste i hela musikhistorien. Det finns väl ett och annat med lite tveksam produktion och ett gäng väl smetiga låtar men sånginsatsen är alltid hundraprocentig.

Endless Boogie

Det är verkligen inga överord att säga att magi skapades på Truckstop Alaska ikväll.

En rosa mugg

Jag är vansinnigt less på att alla ska en åsikt om precis allting hela tiden. Och hur de njuter när de finkammat nätet och hittat något att förargas över och på det få fyra facebookslikes. Det ger inte mycket till eftervärlden. Nä, släpp datorn och ge er ut på fältet om det ska ge något.

Jag avskyr att slå mig själv för bröstet men jag tror att 10 minuter, av de 5 timmar i veckan jag möter mina fotbollstjejer, ger mer än 10000 facebooklikes och mer än hundra ensidiga krönikor angånde att få tjejer/kvinnor att känna sig starka, självständiga och jämnställda i samhället.

Sen finns det naturligtvis mycket kvar att jobba på. Jag är inte dum. Men sättet många gör det på nu tror jag inte ett dugg på.

Ett sätt att få inspiration är att lyssna på nya Rokia Traore skivan Beautiful Africa och framförallt se hennes framträdande hos Jools Holland. En av de absolut coolaste artisterna just nu.

Top models

Live it up

Det är klart att man blir uppåt av det här. Det finns bara ett AC/DC. Miljoner band har försökt efterlikna dem. Inget band har kommmit i närheten av att var lyckas lika bra som Airbourne. Det är musik som behövs för vissa tillfällen i mitt liv. Precis som Leonard Cohen eller något annat. Att Airbourne spelar på Roskilde i sommar gör Gert Fylkings bevingade ord mycket passande. Äntligen!

Home is where the heart is

Igår släppte Roskilde större delen av sitt program idag släpptes den här fantastiska låten. Det här är precis det jag gillar med dansmusik. En grym kvinnoröst, bra text och så pumpande beats som är omöjliga att stå still till. Och som vanligt vill jag ut och åka dubbeldäckare.

Tack Roskilde för årets första upptäckt, Disclosure.

Framtiden

En jagad man i vit tröja och svarta shorts på väg uppför backarna i Slottsskogen. Kanske ligger framtiden där uppe på krönet. Då gäller det att vara först dit.

Lång dags färd mot natt

Det är däckbyten. Det är jobb. Det är löprundor. Det är fotboll av olika slag. Det är tveksamheter. Det är glada barn. Det är arga barn. Det är susande öron. Det är ljuspunkter. Det är Tullen. Det är behov av två nya jeans. Det är ostadigt. Det är dags för stängning. Det är längesedan. Det är otäckt. Det är medvind och motvind. Det är festivalplanering. Det är alltså ungefär som vanligt. Livet går sin gilla gång.

Och så är det så klart musik. Mycket bra når mina öron hela tiden. Allra trivsammast blir det när Kurt Vile hittar helt rätt på några spår från senaste skivan.

Segerns sötma

En innehållsrik helg som nog ändå kommer bli ihågkommen för tre poäng. Eller snarare sex poäng då vi i GFF oldboys klippte till Zenit med 3-0 också.

Så ska en 40-års present se ut

En liten sammfattning av en fantastisk Londonresa.

Two girls

Som vanligt tar det några dagar att återhämta sig från en Londonresa. Denna resas absolut bästa grej var att se barnens glädje över en massa saker som staden erbjuder. Obetalbart!

Keep on running

Ännu ett underbart men svinjobbigt löparpass med Göteborg Running Club avklarat. Backarna i Slottsskogen är grymma för låren och lungorna. Grodhoppen och utfallsstegen är inte mycket lugnare. Men efteråt är det skönt.

Ett problem är bara att jag missar typ varannan vecka så efter varje gång är träningsvärken inte nådig. Att plocka upp något från golvet är svårt på riktigt och att öka takten på stegen stört omöjligt dagen efter.

Daddy cool

Väggen hos Hasse Klippare är full med coola bilder. Coolast av dem alla är förstås Johnny Cash. Perioden då han såg som tuffast ut är omöjlig att överträffa.

Så det är nästan med mindervärdeskomplex man sätter sig tillrätta i frisörstolen. Men man kan vara lugn. För alltid går man nöjd ut från Hasse.

Sen tyckte visserligen Ella att jag såg ut som en strippare när hon besökte bibblan ikväll. Det berodde tydligen mest på min nya tajta Bad Seed hoodie. Men det var ju inte direkt någon komplimang som fick mig att räta på ryggen. Och turligt nog fick den mig inte heller att traska in i relativt nyöppnade pole dance finess lokalen på Karl Johansgatan på väg hem.

På håret

Måste säga att jag blev rätt nöjd över dagens franska fickparkering.

At the end of the day

-Pappa du är lik Beckham, säger Ella
-Yesss, jublar jag
-Men han är snyggare nertill, säger Ella
-Vadå, benen eller? undrar jag
-Nä från ögonen och nedåt menar jag, säger Ella.

Jaja, man får vara nöjd med det lilla ändå, tänker jag. Att ha samma pannrynkor och en frisör som gått i samma skola som Beckham är inte så illa. Och hade Ella sett min frispark mot Kvänum för sådär 15 år sedan så hon även märkt att vi har liknande högerfötter.

Påskekrim

Efter ha studerat en helt grym stjärnhimmel så är det dags att avsluta helgens deckare.

Det är bara att hoppas att man inte blir kissnödig i natt och tvingas ut i mörkret. Jag är inte direkt någon Spero Lucas som inte räds några faror.

Högt över havet

En förkylning gjorde att dagens löpning fick ställas in. Riktigt surt då påskrundorna i Grebbestad är årets härligaste.

Men en promenad blev det. Det är inte mycket som slår klippor och ett blått hav.

Vilket gäng

I veckan som gick spelade Sverige en tveksam landskamp mot Irland och en värdelös mot Slovakien. Jag brukar inte ställa mig bakom allt klagande. Det gör jag egentligen inte nu heller men visst kan man ställa sig frågan till vissa grundläggande kvaliteter som lyste med sin fråvnaro.

Veckans bästa landslagsupplevelse blev istället att se en repris av matchen Sverige-England från EM-slutspelet 1992. Särskilt andra halvlek i den matchen är mycket sevärd. Det svenska laget var ju i stort sett detsamma som två år senare vann VM-brons. Visst kommer man ihåg de flesta målen och en del andra situationer från den här tiden. Men jag hade glömt hur grymt fin fotboll laget spelade och vilken stabil elva man hade på planen.

Thern och Schwartz var verkligen grymma på mitten. Så lugna och fina med bollen. Ingesson var så mycket bättre än Wernblom. Att likna dem två är närmast ett hån mot Klabbe. Brolins snabbhet fast han redan då såg rund ut är frapperande. Dahlin var en striker av absoluta toppklass. Faktum är också att Johnny Ekström visar sina hypersnabba löpningar i denna match. Att han sedan tar någon sekund för mycket på sig i avsluten är en annans sak.

Backlinjen med Rolle Nilsson, Janne Eriksson, Joakim Björklund och Patrik Andersson var så mycket stabilare än dagens svenska. Det måste för övrigt finnas bättre mitttbackar än Andreas Granqvist, Mikael Antonsson och även faktiskt Jonas Olsson. Det räckte att se 5 minuter av matchen mot Argentina för att inse att mot bättre motstånd så är de chanslösa.

För övrigt borde hela det svenska landslaget från 1994 vara med i Mästarnas mästare. Eller ännu bättre, göra en egen variant av det. Det vore tv-underhållning det.

Nattmusik

Förra årets stora upptäckt på Roskilde var Shlohmo. Sedan dess har jag inte släppt honom ur sikte. Det är svårt när han öser ut bra låtar och fina remixer av andras låtar. Låter så klart bäst på natten.

See the big city moon

Fullmåne och en blues sammanfattar kvällen fint. Jag kan fortfarande inte förstå att Jaon Molina är död. I en veckas tid är hans musik nästan det enda jag lyssnat på. Herregud vad mycket mästerlig musik han gjort. Lyssnar man på natten är det detsamma som att komma närmare något större.

18 and life

Det var en råkall februaridag i London. I den härliga skivaffäeren On The Beat på Hanway street spelades det bra musik ur högtarlarsystemet. Så bra att jag stannade kvar fast jag egentligen var färdig. Jag var rätt säker på vem det var som spelades. Men varje låt var lite bättre än den förra vilket fick mig osäker. För när jag i höstas lyssnade någon gång, på den jag trodde det var, förstod jag inte rikigt hajpen.

Så det enda var att fråga mannen bakom disken.
- Excuse me, who is it you're playing"?
- It's Jake Bugg sir!
- Thanks, i would have guessed so but he sounds better than i remember.
- Yeah he's great and he's only 18 and from Nottingham.

När jag kom hem från London lyssnade jag igenom Jake Bugg skivan någon gång. Känslan blev tyvärr inte densamma som i affären på Hanway street när jag satt i skivfåtöljen så Bugg lades åt sidan igen. Sen blev han klar för Roskilde och jag lyssnade igen och då återkom helt plötsligt den där speciellla känslan att det här är bra, riktigt bra. Och sedan dess har skivan spelats massor av gånger. Melodierna är beroendeframkallande.

Det finns tusen och åter tusen män med gitarr som hämtar inspiration från gamla hjältar. Extremt få kan mäta sig med orginalen. Faktum är att Jake Bugg vissa stunder faktiskt kan det. Han har hittat melodierna som de stora inte använt. Bugg är helt klart en talang utöver det vanliga. Och textarna funkar trots att man är dubbelt så gammal. Antingen för att de inte är åldersanpassade eller att de som verkligen handlar om ungdom får mig att tänka tillbaka.

Sen är klart att det finns inslag av britpopen hos honom. En genre (som inte är en genre) som aldrig gick hem hos mig. Men var det ett band (och en skiva) som gjorde det så var det The Verve. Deras platta Urban hymns är också den jag ibland tänker på när jag hör Jake Buggs debut.

Jag skulle inte tro att jag är yngst i publiken när Jake Bugg ställer sig på Roskildes scen i juli. Men jag förstår verkligen varför 20-åringarna jublar åt honom. Han är nästan som en uppenbarelse i dagens musikklimat. I alla fall om man ser till hitlistorna. I England toppade han albumlistan med skivan. Det finns hopp. Och att han anger Hank Williams och Johnny Cash som två av sina hjältar ger ändå mer hopp.

Veckans låntagare

Det är något som är fel här.
Du är kille.
Du är hjälpsam.
Du är ung.
Du är inte grinig.
Är du verkligen bibliotekarie.

Exakt så sa en låntagare till mig i veckan. Rätt kul, tyckte jag.

Have myself a ball

Äntligen har jag fått tag på en duglig bärbar vinylspelare. Den gamla gick sönder för mer än 1 år sedan. De fyra skivorna på bilden fick äran att inleda denna nya era. Nu blir köket en ännu bättre plats att vara i. Och vilken sensation det blev att höra From a Buick 6 för första gången på ett tag. Glas, tallrikar, kryddburkar och jag kom i självsvängning.

Shore to Shore

Faktum är att varenda låt jag hört med Jason Molina är värd att höras på igen. Men här är ett gäng av mina favoriter.

Jason Molina

En av de allra största har gått ur tiden endast 39 år gammal. Det finns ytterst få röster som kommer i närheten av Jason Molinas. Livet är inte alltid lätt och det räcker med att höra en enda ton från Molina för att förstå det. Det suger till i min mage så fort jag hör den. Faktiskt på ett sätt som är närmast fysiskt.

För oss som verkligen älskar musik kan den typen av låtar och den atmosfär som Molina skapar få en närmast skönt förlamande verkan. I alla fall får den det hos mig. Jag kan sitta och titta in i en vägg och lyssna på hela Molinas diskografi och trivas och vara tårögd samtidigt.

1996 var första gången jag fick nöjet att höra honom. Det var också då alla andra fick möjlighet för det var nämligen året han debuterade. För oss som var stora Will Oldham fans seglade Jason Molina snabbt upp som en andra hjälte. Singlar och album släpptes sedan på små bolag i rask följd. Jag älskade det mesta. För er som inte vet gav han ut musik under namnet Songs Ohia.

Jag minns att vi var på semester i Holland när Songs Ohias andra fullängdsskiva Impala kom ut 1998. Självklart fanns den på vinyl i en välsorterad skivaffär i Amsterdam. Jag minns hur jag bara ville hem och lyssna på den och de George Jones skivor jag köpte samtidigt.

Under det sista året i Lidköping minns jag hur skivan The Lioness höll mig sällskap i köket under många sena kvällar. Jag var riktigt trött på stället vi bodde på och en massa andra saker. Fanns det något bättre sällskap än Jason röst? Nä, det gjorde det inte. Jag hade skivan på kasett och jag minns tydligt hur min gamla bandspelare behövde ha en gaffel instucken under playknappen för att den skulle fungera. Det viktiga var att för höra Jasons röst i natten.

2003 kom sista skivan under namnet Songs Ohia. Det var Magnolia Electric Co., som också blev namnet på Molinas nya bandet. På den plattan hittade han ett nytt sound. Ett sound som blev min följeslagare hela den sommaren. Musik lämnar alltid de tydligaste minnena hos mig och jag kommer aldrig glömma hur jag åkte bil i Grebbestad och spelade den skivan på repeat. Farewell transmission, Riding with the ghost, Almost was good enough och Hold on Magnolia spelades allra mest.

Ett par år senrare, 2005, var det äntligen dags att se honom live. Då spelade Magnolia Electric Co på Acceleratorfestivalen på Trädgårn. Jag har för mig att bandet var först ut på utomhusscenen. Jag minns också hur Jason Molina såg lite malplacerad ut med sitt rätt glada band och framförallt med en festivalpublik. Fast det var ändå en okej spelning.

Efteråt träffade jag honom vid tröjförsäljningen. Vi var några få som begett oss dit för att köpa en t-shirt. En t-shirt som jag ännu idag ofta har på mig. Som vanligt när jag möter musikhjältar så hävde jag ur mig några floskler om hur mycket deras musik betytt för mig. Jason tog min hand och verkade ändå nöjd med mina komplimanger.

Sen blev det faktiskt några år då jag inte lyssnade så mycket. Det var först några år efter utgivningen av skivan Trial and Errors som jag insåg vilka fantastiska låtar som fanns där. Men 2009 års skiva Josephine missade jag inte. Den hamnade som nummer fyra på min årsbästalista det året. Så här skrev jag då:

Tydligen har hjärnan och låtskrivaren i Magnolia Electric Co, Jason Molina, legat dödssjuk den senaste månaden. Turnéer har ställts in och det har spekulerats på musikforum på nätet vad han egentligen råkat ut för. Senast jag läste så var faran för livet avblåst men det verkade riktigt allvarligt. Tur för oss som verkligen älskar den här mannens röst. Och nu när han åter fått i ordning på låtmaterialet fullt ut igen, efter några slentrianskivor, så behöver vi honom här på jorden.

Songs Ohia, Molinas alter-ego, gillade jag mycket på 90-talet. Inte riktigt lika mycket som hans like Will Oldham men ändå mycket. Idag tycker jag att Molina gått om Will Oldham med råge. Det är inget större fel på Oldham, han släpper okej skivor, men för mig tänder det inte till som det borde. Det gjorde det däremot när jag hörde den här skivan för första gången i somras. Och den har faktiskt gjort det sedan dess.

Josephine är en otroligt fin samling sånger. Steve Albinis produktion är perfekt för bandet. Han har låtit bandet spela på känsla och det låter väldigt levande. Det känns som om bandet också vidgat vyyerna över det traditionellt lågmälda. Plötsligt kommer det in ett underbart trumpetsolo eller en kör som förgyller. Det är nödvändigt för den här typen av musik kan annars bli alltför förutsägbar.

Grunden till allt det bra är ändå Jason Molinas röst. Den blir ändå bättre med den lite mer varierade musikaliska inramningen. Den tvingar Molina att tänja lite på gränserna och inte spela säkert. Men det ska inte förnekas att mycket känns igen i Molinas röst också. Det är nedtonat och röstens inbyggda sorgsenhet finns kvar, vilket är tur för den behövs.

Nu finns inte rösten mer. Inga nya låtar kommer den framföra. Det är makalöst tråkigt för den och Molinas låtar hade många många år framför sig. Men redan 2009 blev Molina dålig. Snart förstod man att det var alkoholen som var boven. Han har kämpat de senaste tre åren. Varit inne på behandlingshem, vädjat efter pengar då han inte haft någon försäkring och skrivit något enstaka inlägg på sin hemsida. Förra året kom en EP med låtar, riktigt bra, inspelad innan han blev sjuk. Då hoppades man ändå att han snart skulle komma med beskedet att han besegrat alkoholen. Men det blev alltså alkoholen som vann. Han dog i lördags av akut alkoholförgiftning.

Nu är ju en musiker inte bara rösten. För att rösten ska få skina så behövs texter och melodier. Det har självklart Jason Molina. Han är alldeles egen. Hans texter är inte alltid de lättaste. Jag kan ibland ha svårt att förstå sambandet, det är en del metaforer, särskilt på de tidiga skivorna. Men det Molina är lysande på är att skapa stämningar genom enkla textrader. Faktiskt litegrann som Nick Cave gör på nya skivan.

Om jag vore Lennart Perssons helige ande så skulle jag enkelt gå in på djupet på minst 50 av Jason Molinas låtar. Nu har jag inte den skrivartalangen. Men jag kan rekommendera att lyssna på min spotifylista med Molinas låtar som kommer upp på bloggen imorgon. För faktum är att inte ens Lennart Persson behöver upphöja dem. De brinner i skyn ändå.

I grunden till Molinas texter finns förstås oftast kärleken. Där skiljer sig inte Molina från andra men han skildrar den så mycket bättre än 99,5 % av alla andra musiker. "Here’s the state that love left me in", må vara en klyschig textrad men när textraden kommer ur Molinas mun så blir jag varse att mitt liv ligger i de orden.

Tack för allt Jason Molina

I ett annat liv

Det är den tiden på året då det är dags att börja lyssna in sig på sommarens roskildeartister. Som vanligt spretar åsikterna när 1/4 av programmet är släppt. De senaste åren har jag varit riktigt nöjd tidigt på säsongen. I år är det inte så. Jag saknar en hel del namn som borde finnas där. Men med 130 band kvar att annonsera så räknar jag med att det löser sig.

Det är alltid lika kul att lyssna in sig på banden som kommer till Roskilde (faktiskt även de man i slutändan inte tycker är något vidare). Alla tänkbara musikstilar finns representerade och som musikälskare så får man tillfälle att lyssna på sådant man inte gjort annars.

Som exempelvis Bombino från Niger. Jag gillar verkligen mycket av den västafrikanska musiken. Tyvärr finns inte tiden att leta fram, läsa om och lyssna på musiken särskilt ofta. Roskilde fyller en stor funktion på detta område. De bokar alltid ett par artister i ökenbluesgenren. I år är det Bombino. Hans gitarrspel och repetetiva slingor kommer säkert förgylla någon timme på årets festival. De har i vilket fall värmt upp ett antal timmar denna råkalla marsmånad.

Jag tänker aldrig dö nöjd

Håkans nya låt är kanon. Så här direkt kvalar den inte in bland det allra bästa han gjort men den är helt klart riktigt bra. Det som jag dock har svårt att släppa är när den premiärspelades i P3.

Jag slog på kanalen sådär 10 minuter innan låten skulle spelas. Under dessa 10 minuter höll jag på att kräckas minst sju gånger. Sex gånger på de ytterst jobbiga och störiga programledarna och en gång på min höga ålder.

 Det är säkert tio år sedan jag lyssnade på P3 under frukosten. Jag minns det inte som ett kanalbyte med någon större dramatik. Men nu när jag hör hur tre flabbande programledere sitter och snackar en massa skit blir jag nedstämd. Om jag skulle bli tillfångatagen och tvingad att lämna ut hemliga fakta så är det enkelt att få orden att rinna ur mig. Hota med att sätta på morgonprogrammet på P3 och jag talar.

Tyvärr alltid akutell

Att unga människor inte ser någon annan utväg än självmord är bland det absolut värsta man kan tänka sig. Det är väl det ultimata misslyckandet för vårt samhälle. I dagarna har en 13-årig tjej kastat sig framför tåget efter ha varit utsatt för hemska saker på nätet. Det är hemskt, eländigt och djupt tragiskt på alla sätt.

 Det är något Toni Holgersson förstår. Därför kan jag lyssna på förra årets bästa låt Allting faller hur många gånger som helst. Och då särskilt klippet från TV4. Det är närmast en omöjlig uppgift att skriva och framföra en låt med det temat och lyckas fånga precis allt. Men det tycker jag Charlie Engstrand och Toni Holgersson lyckats med här.

Historiens vingslag

-Är det inte dags att du köper din första egna vinylskiva, sa jag till Ella när vi passerade Mynt och Musik.
-Pappa det finns ju bara sån där gammal musik som Robbie Williams på vinyl, svarade Ella.
Jag har lite att jobba på, tänkte jag.

Minilirarcupen

Tillbringade 10,5 timmar i Streteredsskolans idrottshall idag. Först Astrids första 5-manna matcher sen slutspel för Ella.

Allt var toppen förutom slutet. Det blev nämligen förlust i finalen med 1-0. Turneringens första insläppta mål dessutom. Men man får acceptera att ibland vill det sig inte. Det som i semifinalvinsten såg helt klockrent ut fanns någon timme senare inte där.

Mina placeringar

1. Louise Hoffsten
2. Yohio
3. Ralf
4. Anton
5. Ulrik
6. Robin
7. Sean Banan
8. Ravaillacz
9. David Lindgren
10. State of Drama

1001 sånger nummer 42

Ali Farka Touré - Amandrai

Jodå, jag kan känna stämningen bara genom musiken. Men när det gäller blues så vill jag så gärna höra vad den som sjunger har att säga. Inte för att bluestexter har alltför många teman och variationer men ändå. Den här låten sjungs på tamascheq vilket är ett språk jag inte behärskar.  Ali Farka spelar och sjunger som en gud så det är förstås bra i alla fall.

Afrikansk musik får mig nästan alltid lugn. Det finns något tryggt och värmande i musiken. Man liksom hör hur den kommer från jordens ursprung. Amandrai faller väl in i denna känsla.

Betyg: 6

1001 sånger nummer 41

Sonic Youth - Kool thing

Det finns inget band som låter som Sonic Youth. Särskilt inte när de skriver sina bästa låtar. Skräna med gitarrer är det många som gör men inga får ihop det med låtarna som Sonic Youth.

Koot thing är förstås en klassiker. En låt där Lee Ranaldo och Thurston Moore regerar. En låt där Steve Shelley regerar. Och förstås en låt där Kim Gordon regerar allra mest. Kanske blir Kool thing extra bra eftersom Kim Gordon så sällan sjunger bandets mer raka rocklåtar. Nåväl, jag ska inte veckla in mig i några teorier om detta utan kan bara konstatera att Kool thing är så nära man kan komma en fullpoängare.

Betyg: 9

1001 sånger nummer 40

The Go-Betweens - Cattle and cane

Jag beskriver aldrig mig själv som en person som gillar pop. Men jag gillar verkligen The Go-Betweens och de spelar väl någon sort urpop. I alla fall inom gitarrpopgenren. Cattle and cane kom tidigt i deras karriär. Den är möjligtvis stillbildande och stor för de som var med tåget redan då. Men enligt mig finns det massor av låtar i bandets katalog som slår den här låten med hästlängder.

I denna låt är det Grant McLennan som sjunger och som även skrivit låten. Om jag tvingas välja någon av de två så måste jag nog ändå säga att Robert Forster är snäppet vassare. Vilket också den här låten visar. För ibland kan McLennans röst bli lite intetsägande. Den räddar inte upp melodin som Forster röst alltid gör.

The Go-Betweens är helt klart väl värda en låt på listan men valet är lite tveksamt.

Betyg: 6

This day will never die

Det är rätt otroligt att Peter Wolf fyller 66 år idag. Skivan Midnight souvenirs som kom för två år sedan sprakar nämligen av ungdomlighet. Den hamnade då på 25e plats på min årsbästalista. Ser man tillbaka sedan den listan gjordes så seglar plattan upp massor av placeringar. Den är i vilket fall en av de skivor jag lyssnat mest på sedan dess. Den återkommer ständigt.

Jag skulle vilja sätta mig i bilen, stoppa i skivan och bara åka. Första stoppet skulle vara vägkrogen i Brålanda. Där är det alltid fint att smörja kråset ordentligt. Sen skulle nog resan gå vidare upp mot Dalsland. Kanske kunde man stanna någonstans längs Vänerns strandkant och kasta lite macka innan man vänder hemåt igen.

Väl hemma igen så skulle turen gå till Landvetter och flyget till New York. Där skulle jag snabbt hitta en bar med skivan i sin jukebox. Och sedan ta det därifrån. För det är i dessa motpoler, Dalsland och New York, som jag tror Peter Wolf kommer till sin fulla rätt.

Outstanding

Det kommer rätt mycket bra musik just nu. Ändå väljer jag varje kväll att enbart lyssna på Nick Caves nya. Hur ska man kunna sluta när den är så suverän.

Ljuva 80-tal

Anders Tengner - Access all areas, mitt liv med hårdrockens giganter

Närmare 500 sidor nostalgi. Ungefär så får man se läsningen av Anders Tegnners bok Access all areas. Det är mycket man känner igen om man läste Okej på 80-talet. Där var Tengners reportage outstanding, som jag minns det.

Det som slår mig mest med boken är vilken tillgång han hade till artisterna. Det skriver han också om på några ställen. Fotografen Micke Johannsson var också med på de mesta av intervjuerna och tog foton. Något som knappt sker länge. Just fotografierna i tidningen var ju lika kul som intervjuerna. När Angus Young grillar i hans trädgård och en massa andra sköna bilder är fastetsade på näthinnan.

En annan sak som slår mig är hur mycket Tenger verkligen reste runt i världen under ett gäng år. Det mesta betalades av skivbolagen verkar det som. Det är klart att det kan vara svårt att vara kritisk mot det som han intervjuade då. Vilket jag faktiskt har överinseende med. Tengner skrev inte på det sättet.

Om man hårddrar saker och ting så skulle mitt liv kunnat se annorlunda ut utan Anders Tengner. Så är det nog faktiskt. Vem skulle annars ha gjort alla dessa hårdrocksreportage under den här perioden. Reportage som verkligen var extremt viktiga i mitt liv. Hårdrock var ju något man närmast pissade på i annan media. Jag är säker på att jag inte är ensam om att ha växt upp med Tengners texter. Han ska ha stort beröm för allt jobb.

Boken är inte så pjåkig den heller. Han går i 17 kapitel igenom de band som han anser vara av mest värde. Det är intressant läsning mest hela tiden men det blir kanske lite väl många upprepningar och ett gäng skrönor som kanske inte riktigt känns sanna.

Fast det som ändå genomsyrar allt han gjorde på den här tiden var kärleken till musiken. Hans bana tog fart som ansvarig för The Runaways svenska fanclub under mitten av 70-talet. Sen blev han självlärd journalist och åkte litegrann på ett räkskal jorden runt några år senare.

Jag valde ut mina favoritlåtar (just idag) med de artister han fokuserar på.

Det är aldrig försent

Ett meddelande dök upp på spotify. Min mammma lyssnar på Slayer och låten Behind the crooked cross. Visserligen är det en av bandets lugnare låtar men ändå. Det är ett band hon smygigt med. Men nu i det nya tidevarvet så kan man inte hålla något hemligt. Det är klart Slayer blåst bort Leonard Cohen, Eros Ramazotti och Björn Afzelius ur huset. Synd att hon kom ut tidigare. Då hade en biljett till The Big Four på Ullevi för något år sedan varit given.

Mjölksyra

Första löprundan i kortbyxor idag. Ljuvligt. Lika ljuvligt var det inte att springa uppför pliktabacken tre gånger under milrundan. Som tur var så myllrade det med folk i Slottsskogen idag så man var tvungen att ta ut de sista krafterna för att inte se helt mesig ut.

En som tog ut sig max idag var Johan Olsson. Det var längesedan jag njöt så framför ett skidlopp på tvn. Att han klarade det är otroligt. Han verkar vara en riktigt skön typ vilket gör att man unnar honom guldet ännu mer.

Fredagsmys

Finns inte mycket som slår att hänga i en gympahall en fredagskväll och spela cup. Att det gick väldigt bra gjorde ju inte saken sämre. Vi är vidare till slutspel nästa helg som gruppsegrare. Som regerande mästare i Minilirarcupen laddar vi nu en vecka framåt.

Boiled, fried or scrambled?

Inte för att frukosten på Morgan hotel är världens smaksensation men var eller varannan dag saknar jag den. Den lite gruffige hotellägaren John Ward går omkring bland borden och ser till att allt flyter.

Saknaden handlar som sagt inte så mycket om själva frukosten. Det är mer semesterkänslan att kliva ut på Bloomsbury st och bara insupa friheten som är det jag längtar efter.

Eller det jag mest längtar efter är att inte behöva ställa väckarklockan. Det är veckodagarnas absolut minst lustfyllda syssla.

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ

Vilken tur att man inte studerar längre. Det räcker med en föreläsning på en timme för att jag ska hinna somna tre gånger. Det spelar ingen roll om den är intressant eller inte, trött blir jag ändå. Och innan jag somnat så har jag mestadels tänkt på annat än det som föreläsaren pratar om.

Och tänk vilken mardröm att bli indelad i fokusgrupper med ett gäng andra studenter. Hellre skulle jag stå och rensa fisk i hamnen.

1001 sånger nummer 39

? and The Mysterians - 96 tears

Den amerikanska garagerockvågen från mitten av 60-talet och framåt fick fram tonvis av bra låtar. 96 tears är möjligen stilbildande men inte alls någon av de allra bästa. För den skulle är låten inte alls dålig. Den känns bara lite allmänt barnslig och med lite för mycket betoning på orgeln.

Men det är klart man blir glad när man hör den. Det är en låt som får mig att vilja befinna mig på en rockklubb alternativt i någon av Londons små skivaffärer där den här typen av musik spelas. Så det är inga dåliga assosciationer den ger.

Betyg: 6

1001 sånger nummer 38

The Stooges - Search and destroy Att musik kunde låta så här 1973 är chokerande. Att musik kan låta så här 2013 är minst lika chokerande. För Search and destroy är oantastbar låt när den än spelas. Det finns kanske en handfull rocklåtar i världshistorien som har samma karisma och samma totala fulländning vad det gäller punkrock, rock, rock n roll eller vad man nu vill kalla det.

Det är omöjligt att värja sig mot låten. Man kan vara trött eller till och med sova då låten kommer på. Det spelar ingen roll för i nästa stund står man upp och sjunger I'm a street walkin' cheetah with a heart full of napalm. Alltid är det samma visa. Search and destroy är en av Iggys och James Williamsons allra största stunder.

Betyg: 10

Café Zenit

Astrid ligger ungefär 50 fikastunder efter Ella. Så ikväll när vi var ensamma passade vi på att besöka Zenit.

Nu har ju Astrid inte riktigt Ellas aptit men lite fick hon i sig mellan hon svängde huvudet fram och tillbaka. För om aptiten var sådär så var nyfikenheten desto större.

Miss Sunshine

Det är lite andra parametrar när man bedömer låtar man hör under ett Friskis och Svettis pass. Särskilt som låten kommer rätt långt i i passet och man är dödligt trött. Då är gäller det att ledaren gör rätt låtval så att man orkar ta i det sista.

Låten ovan har spelats på mitt favoritpass under flera månader. Jag har inte vetat artisten. Nu googlade jag fram R.I.O. som den skyldige till denna fenomenala Friskisdänga. Synd att låten fått en så kass video. Men den förstör ändå inte alla gemensamma handklapp med mina medmotionärer säsongen 2012/2013.

Last call for running

I lördags blev det last call for alcohol. Allt ballongviftande i melodifestivalen gjorde mig deprimerad. En whisky ledde till en annan och så blev det helt plötsligt Soulastic på Pustervik. (Tusan vad man saknar gamla lokalen). Det blev party som avslutades med ett kebabköp på Järntorget.

Handlaren bakom disken fick ihop kebaben, som förresten fortfarande ligger oäten i kylen, och varnade mig för poliser.
- Vadå, sa jag
- Jo de är ute och tar folk som cyklar berusade och jag såg att du hade cykel utanför, var det inte så? sa han
- Visst det är min cykel, sa jag
- Jag tror nämligen du ligger i farozonen för rattfylla, skrattade han.

Kul för han att skämta på min bekostnad. Nu var vi ensamma i hans lilla gatukök så det var inga problem. Hur som helst har jag verkligen inte festat mycket 2013 (förutom i London). Men jag har heller inte löptränat vilket det här inlägget skulle handla om. För nu är det bara knappa 3 månader till Gbg-varvet. Så det är hög dags att dra igång.

Så idag fick det bli ett långpass för att känna på det. Runt broarna och ca 15 kilometer i fantastiskt väder var som en uppenbarelse. Just det, det kan vara så härligt att springa. Och efter tips från Markus Torgeby förra veckan så behöver man inte ta ut sig max varje gång man är ute. Något jag egentligen har svår för att inte göra men som samtidig gjort att jag dragit mig för att snöra på mig skorna.

2-3 pass i veckan fram till mitten av maj borde man väl kunna få till. Då ska det nog gå att komma under 1.40 i år också. Men man ska inte förringa att åldern börja spela in. Det märks i allafall när det gäller stelheten efter passen. Det är ta mig tusan svårt att ta sig upp ur fåtöljen kvällen efter ett pass. När detta började för några år sedan kunde man skämta om det nu är det mest sorgligt.

Nashville (igen)

Nashville seglar upp som en av de bättre tv-serier jag sett. Samtidigt är jag lite orolig hur den ska hålla i 22 avsnitt. Det kan gå överstyr. Men just nu är måndagkvällarna heliga mellan kl 20-21.

Erkänner mig besegrad

Jag sålde min biljett till morgondagens Dinosaur Jr spelning på Pustervik. Det är liksom inte läge att lyssna på ett av världens mest högljudda band just nu, insåg jag. Något som gör mig rätt ledsen. Egentligen inte så mycket för att jag missar Dinosaur Jr utan för att det mer är ett konstaterande att det inte står rätt till med mina öron. Något jag helst inte vill tänka på och som jag verkligen inte vill ska få sådana här brutala konsekvenser. Att gå på spelningar är ju typ topp 3 av det jag gillar allra mest att göra.

Det känns också som ett svek mot Lou Barlow att inte se honom när han är i stan. Visserligen spelar han bara bas här men ändå. Han är ju en av de allra allra viktigaste musikerna i mitt liv. Men han har nog
förståelse.

.

Löparen

Det ska rätt mycket till för att jag ska gilla och få ut något av föreläsningar. Ikväll hade vi Markus Torgeby på bibblan. Han lyckades faktiskt fånga mig. Mer för hur han var som person än vad han egentligen sade. Men det han sa var inte så tokigt det heller.

Han var helt klart den föreläsare det varit roligast att räcka över en blomsterkvast till efteråt. Han förtjänade den. Publiken kom i drivor så de kunde också fått en blomma. Och så ger jag en till mig själv som fick tekniken att fungera.

Woke up this morning

Till bokuppsättningen i morse körde vi Stax-dvdn Respect yourself på storbild. Snacka om fenomenal konsert och perfekt musik att börja arbetsdagen med. Det gick på ett ut att man dansade upp böckern i hyllorna ena stunden för att nästa hänförd stå och titta på skärmen.

Booker T & The MGs anno 1967 måste vara det svängiaste bandet världen skådat. Donald Duck Dunne är helt klart min favoritbasist alla kategorier. Sen har ju bandet förmånen att på denna spelning, från Oslo av alla ställen, backa upp sångare som Arthur Conley, Edwin Starr, Sam & Dave och Otis Redding. Egentligen skulle ju jag och ett gäng nybörjare klara av att spela bakom dessa röster. Men det är klart att kombinationen Booker T & The MGs och dessa röster är svåröverträffad.

En dagens tack!

Att sitta på Majornas krog är som att befinna sig mitt i en film av Roy Andersson. Och eftersom jag älskar hans filmer så mår jag mycket bra när min lunch intas på detta ställe. Och maten är inte dum den heller. Rejäl husmanskost ligger alltid på tallriken. Jag har dock inte provat att ta en lunchwhisky ännu. Det är rätt populärt bland övriga klientelet.

Gengångare

Den lilla besvikelsen, som infann sig efter det något överberarbetate sista avsnittet, har lagt sig. Totalt sett var serien Les Revenants (Gengångare) fantastisk. Jag som inte annars är speciellt mycket för onaturliga filmer eller tv-serier blev totalt indragen i denna historia där de döda kommer tillbaks till den lilla staden i Frankrike.

Genomgånde var det det riktigt bra skådespelarprestationer. Allra bästa var nog systrarna på bilden. Kanske var 8 avsnitt något för långt då det blev lite upprepningar i de två sista avsnitten. Och som sagt slutet fick man inte till på ett riktigt bra sätt.

Faktum är att serien satte sina spår. Efter det bästa avsnitten ville jag inte gärna gå upp mitt i natten och gå på toaletten i mörkret. Jag fick ta riktigt snabba steg och ibland till och med tända lampan. Ja, lite lättskärmd kan jag vara men mest är det ett bevis på att serien kröp under huden.

Det kanske allra bästa med serien var kanske ändå Mogwais musik. Snacka om att förhöja stämningen. Skivan släpps nästa vecka. Ett givet köp naturligtvis.

Jag lyste upp som en julgran

John Green - Förr eller senare exploderar jag

Crossover, böcker som passar både ungdomar och vuxna har blivit en egen genre. Eftersom jag numera nästa bara hinner läsa barnböcker så är det kul att ibland åtminstone komma i kontakt med en nästan vuxenvärld i litterturen.

Förr eller senare exploderar jag är en hyllad bok som har lästs av många bokslukande ungdomar på engelska. Nu har den kommit på svenska och snart ska en film spelas in efter boken så den kommer att höras talas om ett bra tag.

Är den då värd att höra talas om? Jo det får man nog säga även om jag inte ger den högsta betyg. Boken handlar om cancersjuka Hazel som är 16 år. Hennes sjukdom är obotlig men hålls för tillfället i hyfsat schack. Hennes vardag är ändå inte som en vanlig 16-årings. Hon orkar inte mycket och hon umgås mindre och mindre med sina gamla vänner. Hennes mamma tvingar varje vecka iväg henne till ett möte med andra cancersjuka. Där träffar hon en dag Augustus. Det är deras öde man sedan får följa.

Författaren John Green beskriver skickligt hur sjukdom kan drabba unga och hur hemskt det är. Historien håller från början till slut. Men problemet är att inga tårar infinner sig i mina ögon genom hela boken. Det borde det gjort då jag vanligtvis är väldigt blödig inför sådana här historier. Så där har han inte lyckats riktigt.

Betyg: GGGG

Get Up With It

Att inte se familjen på en dryg vecka är alldeles för långt. Men det finns en fördel. Att kunna spela hela Get up with it med Miles Davis till lördagsfrukosten hade inte varit möjligt med dem hemma. Viss jazzmusik fungerar för dem men Davis tidiga 70-tals utgivning är inte alltid så familjevänlig.

Det var säkert fem år sedan jag lyssnade på Get up with it i sin helhet senast. Jag hade glömt vilken fanatastisk skiva det är. Hela sida A upptas av He loved him madly som är mästerverk och  som klockar in på över 30 minuter. Totalt är skivan över 2 timmar så den passar alltså perfekt till en långfrukost. Jag fick tugga på mina skogaholmslimpor ett bra tag.

Sorgearbete

Det var någon som frågade lite lustigt om hon skulle beklaga sorgen när Casiraghi dog. Herregud, den personen vet inte hur mycket man kan älska ett djur. Det har gått lite över 5 månader sedan Cassi lämnade oss och jag mår fortfarande dåligt av det. Jag saknar henne varje dag och särskilt då jag kommer hem från jobbet. Den här veckan när övriga familjen är i fjällen har det varit hemskt.

Att djur dör vet man när man skaffar dem men det lindrar inget när det väl händer. Och jag känner mig som en sådan stor svikare när jag åkte med henne till veterinären sista gången. Jag fick gå in i någon sorts autopilot roll för att kunna utföra det men tankemässigt var jag ju förstörd. Att åka med någon man älskar så mycket för avlivning kommer garanterat vara  bland det värsta jag någonsin kommer att göra. Och även om hon var obotligt sjuk så hade hon nog inte speciellt ont just då. Hon blödde från ett sår på magen men hon var pigg.

Och det stora sveket var naturligtvis att jag inte klarade av att vara kvar i rummet när hon fick sprutan. Det gick bara inte. Jag kunde inte se henne i ögonen samtidigt som hon dog. Kanske hade det varit bättre för mitt efterarbetet och framförallt hade det självklart varit lugnare för henne. Men jag klarade det inte. Istället åkte jag till Röda sten och tittade ut över havet vilket mitt i eländet var vackert.

Att sen hämta henne och se henne inlindad i en handduk i sin korg var fruktansvärt. Att bära denna korg med henne i, fortfarande vägandes lika mycket, men livlös och död var nog det värsta. Jag känner fortfarande olust kring detta väldigt ofta. Att gräva en grav i Grebbestad gick ändå rätt så bra. Det var dock mycket otäckt att hon redan blivit stel och att handduken kring henne lossnade så jag såg hennes döda ögon. Något jag verkligen hade velat slippa men det var nog mitt straff för jag inte var med i dödsögonblicket.

Fast det fortfarande är jobbigt tänker man så klart ofta på all den glädje hon gav oss. Hon må ha varit skygg för alla andra men i stort sett varje kväll i nästan 16 år låg vi som på kortet ovan. Det är klart att saknaden är enorm och att den aldrig helt kommer att gå över när man hade det så.

8 låtar som var bra ikväll

Take me home rockabilly road

Jack Rabbit Slim - London, Blues Kitchen 9 feb 2013

Om förväntningarna var höga på Nick Cave spelningen under Londonresan så var de faktiskt det på lördagen också. På skiva är Jack Rabbit Slim nämligen ett av de bästa nutida rockabillybanden och att de stod på scenen när jag var där fick mig att känna mig som Alexander Lukas.

Några rockabillypuritaner, sådana finns många, menade att bandet var dicks av någon anledning. Jag vet inte var det kommer ifrån eller varför. Det enda jag vet är att bandet var svinbra live och det jag också vet är att puritaner i alla former nästan alltid tycker motsats mot mig.

Blues Kitchen är ett grymt ställe. Lång bar med många glada människor som är ute för att en rolig lördagkväll. Scenen ligger trångt längst in i lokalen vilket gör att de som verkligen vill se på uppträdandet har en möjlighet att göra det och de som vill hänga i baren eller sitta och snacka kan göra det på annan plats. Utmärkt.

Nåväl, bandet gör i mitt tycke en fantastisk spelning. De har låtarna, de har svänget, de har kärleken till musiken, de har sångaren med rösen, de har öset, de har låtarna (allra bäst under kvällen var Speed of love, Kitten with a whip, Long time dead, Relentless heart, Justine, The man who counts och A devil's heart) och de har framförallt förmågan att låta bra live. Från låt ett så var de hemma för mig.

Faktum är jag älskade varje stund. Det var så skönt avslappnat. Baren låg nära när romcolan var slut och det gick att kryssa sig fram till en lagom plats igen. Folket runtom var i form. Jag var i form. Allt var ta mig fan toppen. Vilket också kan ses på bilderna nedan hittade på klubbens fb-sida.

 

Jag spelade in någon minut. Men jag lyckades hålla telefonen åt alla möjliga håll. Men som alla förstår när man hör låten så gick de inte att hålla reda på upp och ner eller höger och vänster när sådan rock n roll spelas live från en scen.



Och det måste återigen påpekas att det är en skam att det inte finns en rockabillyklubb eller rock n roll klubb värd namnet i Göteborg. Pustervik har blivit alldeles för stort för små intima svettiga spelningar och klubbar vilket jag bör skriva om i ett annat inlägg.

Pushing My Wheel Of Love

Nick Cave and The Bad Seeds – London, Her Majesty’s Theatre 10/2-2013

Det är ändå rätt mycket som står på spel när man köpt en biljett för 500 kr, en flygresa för 1600 och hotell för 3000 kronor. Man vill gärna att huvudanledningen för resan ska bli bra. Nu hade jag haft en suverän utekväll dagen innan och ett par härliga dagar på London gator men jag kände faktiskt att förväntningarna var jobbigt höga.

Jag kände mig som Oliver Twist när jag slog mig fram i det snöblandade regnet mot teatern. Folk hukade och skyndade sig för skydd. Väl inne på teatern så var tidsandan ungefär densamma. De röda draperierna och dekoren andades gammalt. Inte lika gammalt men ändå några år på nacken har John Lee Hooker. Det var musiken som bandet valt att ha innan det började. Den fick mig helt klart att vilja plocka fram mina bluesskivor igen. Ett glas vin kostade 8 pund. De tänkte inte på att vi Nick Cave fantaster kanske inte har lika mycket pengar som de som går på The Phantom Of The Opera som spelas på denna teater övriga dagar i veckan.

Läget var ju lite annorlunda när bandet kom in på scen. Push away the sky, nya skivan, släpps först om en vecka. Ett par låtar har släppts och precis dagarna innan fanns albumet för streaming på Guardians hemsida. Jag vågade inte att lyssna på det mer än några korta små snuttar. Tänk om det inte låtit så bra. Det lilla jag hörde gjorde mig ändå lugn.

Nåväl, bandet räknar in och We No Who U R startar. Publiken sitter helt tyst, vi är 1200 i lokalen. Nick kliver fram till mikrofonen och tar ton och man förstår direkt att det här kommer bli bra. Dock är ljudet lite lågt. Det kommer att ändras senare. Wide lovely eyes och Water’s edge följer. Bra låtar där det framförallt är Caves sång som imponerar. Melodierna är inte de allra starkaste utan det är rösten och stämningen som imponerar till en början.

Om det var bra till en början så är det i Jubilee street det händer. Som jag skrev var volymen lite låg i början men man hade bara väntat på att sätta in stöten. Redan från starten av Jubilee street är det högre,  Jim Sclavunos trummor smattrar mer, Martyn P Caseys bas mullrar mer och Warren Ellis gitarr gnisslar mer. Ni som hört låten vet att den stegras efter ett tag. Och det är precis vad som händer inne på Her Majesty’s Theatre. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det liksom exploderar. Volymen höjs  tio snäpp, bandet, kören och ståkarna blir till något utöver musik.  Jag erkänner, jag bölade som ett barn. De sista fyra minuterna av låten är bland det bästa jag kommer få uppleva i hela mitt liv. Helt säkert.

Någon i publiken filmade. Bra bildkvalitet. Men ljudet saknar den rätta basen. Ändå ett grymt minne att någon spelade in.


 

I någon sekund tänkte man hur ska man gå vidare från detta. Men låten Mermaids tog mig snabbt vidare. Den innehåller skivan vackraste melodi som med hjälp av stråkarna och kören blev så vacker så vacker.  Även nästföljande låt We real cool är en väldigt fin låt. Sen kom mellanspelet Finishing Jubilee street.

De två avslutande låtarna på skivan är helt olika varandra men båda underbara. Higgs Boson Blues är ”en störande lång sång” som Nick själv sa. Det kan den nog bli på skiva efter ett tag men att höra den första gången live var en upplevelse. Det var ungefär som förmusiken med John Lee Hoooker nu togs ett steg vidare. In i 2010-talet. I låten nämns både Hannah Montana och Robert Johnson på ett svavelosande sätt. Så ska en blueslåt låta 2013. Titelspåret avslutar första delen av spelningen. En så fin och sorglig låt som stämmer så bra på det mesta här i livet.

Med Push The Sky Away har Nick gjort en skiva som helt klart är något extra. Textmässigt är den egentligen inte så direkt som jag brukar vilja ha honom. Här finns ingen Into your arms eller Lie down here and be my girl. Här är Nick åter mer iakttagande och lös i konturerna. Men med hjälp av Warren Ellis så har han skapat en så stämningsfylld musik att man mer än gärna själv fyller i med alla känslor på en och samma gång.

Konserten var inte slut med detta. Utan nu fick vi en 10-låtars kavalkad från tidigare skivor. Helt underbart att sitta och bara ta emot detta även om jag väldigt gärna bytt ut ett gäng av de brötiga låtarna mot lite mer lugnt. I nio fall av tio är Nick så mycket bättre när han håller musiken lugn.

Det tio låtarna och deras betyg:

From her to eternity 4 (ett extra plus för Warren Ellis galna dirigerande av stråkarna)
Red right hand  3
O Children 5 (Kören, som mest bestod av barn, kom till sin maximala rätt här)
The ship song 5 (En av hans bästa låtar så klart.. Jag smygfilmade lite med telefonen i knät. Absolut förbjudet att filma så jag vågade inte hålla upp den. Dumt och bli utkastad)



Your funeral my trial 4
Jack the ripper 2
Deanna 2
Love letter 5 (Efter två låtar jag inte gillar något vidare så sänkte han mig med denna)
The mercy seat 3
Stagger Lee 4 (Tur att barnen i kören lämnat scenen när texten lades ut här)

Jag läste tre engelska tidningar där konserten var recenserad dagen efter (fotot på Nick är från Evening Standard). Den fick högsta betyg i alla tre. Av mig får först delen också full pott. Sen får andra delen 4 av 5 då jag så gärna skulle bytt ut en handfull låtar. All in all var det förstås en fantastisk kväll. Pengarna som räknades upp i början av denna text kunde inte ha använts på ett bättre sätt.

London calling

Hoppas lite på den här som extranummer på söndag. Då går jag ut i Londonnatten och sätter mig på närmaste bar, vilket jag antagligen gör ändå.

Europe

Mattias Kling – Only young twice, historien om Europe

Ibland gör man oväntade val. Som att helt plötsligt läsa en bok på 400 sidor om Europe. När Europe släppte The Final Countdown 1986 så var jag 14 år. Då var jag hårdrockare. Det var det som gällde. När jag ser vilka album som släpptes det år kan jag konstatera att de jag diggade mest var Master Of Puppets med Metallica, The Ultimate Sin med Ozzy och Mechanical Resonance med Tesla. Sen var naturligtvis band som Motley Crue, Kiss, AC/DC och ett gäng till ständigt aktuella.

Jag köpte eller möjligtvis fick också The Final Countdown. Det känns inte som exemplaret är jättetummat när jag plockar fram det idag. Men självklart lyssnade jag på plattan en del. På den tiden hade man ju inte så många plattor att växla mellan heller. Faktum är att jag mest lyssnade på Europe på video. En konsert från deras turné 1986 filmades och sändes på Svt nästan direkt. Jag minna att jag gillade den rätt mycket.

 Många av de gamla hårdrocksskivorna spelar jag fortfarande då och då. Men jag tror faktiskt inte jag spelat The Final Countdown skivan i ett svep sedan 1987. Men självklart var det dags igen nu när jag läste boken. Även efterföljaren Out Of This World, som jag också äger, spelades i sin helhet.

Hur låter det då idag 27 år senare? Jo, det är ganska lätt att förstå hur The Final Countdown plattan blev en sådan succé. Det är oerhört fastklistrande låtar. Och det var nog ett vinnande koncept att vräka ut alla starka låtar först. Titellåten öppnar, sen kommer Rock The Night, sen superballaden Carrie. Självklart är det mumma för den komersiella och tillrättalagda hårdrocken. Även övriga låtar på a-sidan är starka. Rockarna Danger On The Track och Ninja är bra. Öppningslåten på b-sidan är Cherokee vilken förstås också är som klister. Sen undrar man vad som händer. De övriga fyra spåren på b-sidan känner jag inte igen. Det är inte så konstigt för de är rätt dåliga. Time Has Come är verkligen ett pekoral och de övriga inte mycket bättre. Hade man klämt in ett par av dessa låtar på a-sidan hade nog en del tröttnat.

Jag hade för mig att plattan Out Of This World hade något som var rätt bra och lite svängigt. Men oj så fel jag hade. Förutom Superstitious så hade jag stora besvär att orka mig igenom låtarna. Det är helt klart föståligt att den inte blev den succé som skivbolaget ville. Trötta ballader och försök till lite funkigare rock fungerar inte alls. En skiva som jag helt säkert aldrig kommer att lyssna på mer.

Varför läste jag då boken. Jo, kanske mest för att försöka ta mig tillbaka till mitt 14-åriga jag och minnas tiden så som den var under mitten av 80-talet. Och även för att Europe har min fulla respekt. Joey Tempest verkar vara en person med integritet och framförallt så har han alldeles säkert en stor kärlek till musiken. Av det jag hört från deras comebackplattor på senare år så är det inte så pjåkigt men inte så jättekul heller. Det låter väl ändå lite mer tidlöst och moget. När låten New Love In Town kommer på radion höjer jag volymen.

Vad ska man då säga om sjävla boken. Sådär, han gör ett okej jobb Mattias Kling men eftersom inga av medlemmarna i bandet ställt upp på nya intervjuer så blir det lite rumphugget. De gamla journalisterna från Okej, Anders Tegner och Jörgen Holmstedt, har en del roliga historier att delge dock. Och själva historien om hur ett gäng kids från Upplands Väsby kan toppa listorna världen över är faktiskt rätt häftig.

Kan vi verkligen lita på han?

Ajajaj, GAIS nya tränare Thomas Askebrand får frågan om vilken musik han gillar. Spänningen är total. Och så kommer då svaret. Jo, jag är allätare men Tomas Ledin går alltid hem på sommaren. Nä, det duger inte käre Askebrand. Nu har du dubbelt upp att bevisa.

För övrigt var jag och Ella på Valhalla och såg matchen mot Åtvidaberg i lördags. Underbart att det är igång igen. I år ställer vi nästan ett helt nytt lag på benen. Det kan nog bli bra och första halvlek såg lovande ut. En handfull spelare saknades vilket också tog ut sin rätt i andra halvlek. Förlust till slut med 0-3 vilket inte helt speglade matchen men det finns att jobba på.

Och vem ska göra målen? Joel Johannson, tveksamt, Momo, kanske, Linus Tornblad, knappast. Nä en powerforward likt den tyske legendare Horst Hrubesch som pekar med hela handen skulle behövas.

Look at me now, i'm flying

Nu finns också video till Jubilee street. Synd bara att de inte låter de två sista minuterna vara med. Det är ju då man verkligen får gåshudutslag stora som pingisbollar under huden. Men jag gillar låten vansinnigt mycket från sekund ett.

Dancing on a saturday night

När man bokar en helg i London så är det alltid väldigt spännande att sen kolla in de olika sidorna som listar spelningar. Denna gången är jag ju redan hemma i och med att jag redan har en Nick Cave biljett i handen till söndag. Men något kul ska man väl se på fredag och lördag också.

Och efter lite forskande så är lördagen nu säkrad också. Jack Rabbit Slim ett av extremt få nu spelande rockabillyband som kan mäta sig med det som gavs ut för lite drygt 50 år sedan. Det tog faktiskt lång tid innan jag fattade att de var ett band som finns nu. Låten Long Time Dead fanns med på en samling med gammal rockabilly sammanställd av Keb Darge. Den flöt perfekt in mellan de andra låtarna så jag tänkte inte alls att låten var inspelad på 2000-talet.

Ändå har jag inte lyssnat på bandet sådär jättemycket efter upptäckten att de håller på. Deras skivor har inte funnits på Spotify och jag har inte beställt dem från England. Och så finns ju all den fanastiska rockabillyn från 50-talet som fyller behovet. Men nu när deras plattor finns att lyssna på så inser jag verkligen att det här är bra. De har variationen, de har svänget och de har låtarna. Så det ska bli grymt att hänga i Camden och stället Blues Kitchen på lördag.

Hur låter tystnaden?

Precis lika mycket som jag älskar hög musik älskar jag tystnaden. Tyvärr befinner jag mig i ett totalt vilset mellanmjölkstillstånd där inget av det fungerar. Saknaden efter att kunna stå på en rockkonsert, eller kunna spela hög elektronisk musik i lurar, så det känns genom hela kroppen är enorm. Men jag måste säga att saknaden efter tystnaden är ändå större, den är monumental.

Dessvärre ser jag chansen att sitta på en stubbe i skogen, eller stå vid en stilla sjö, eller att ligga i sängen efter en skön stund, eller att stanna i längdspåret och kolla på rimfrosten, och endast ackompanjeras av mitt egna hjärtslag förbi.

Visserligen blev det avsevärt bättre efter att vaxproppen togs ut i början av månaden och jag kan faktiskt oftast somna utan att ha på bakgrundsmusik. Men ändå, det är en grym åkomma att ha tinnitus. Den gamla klyschan att det inte ens är något man önskar sin värsta fiende stämmer bra här.

Jag önskar jag kunde skylla på någon annan men så är nog inte fallet. Allt mitt slarv med hörselproppar har nog tagit ut sin rätt. Symptomen har funnits i många många år men hållit sig relativt lugn sedan den vedervärdiga sommaren 2001. I höst kom det krypande igen och jag kände det. Nya öronproppar inhandlades. Problemet var bara att de försvann all världens väg under ett stagedive(där jag kunde brutit nacken så varför egentligen klaga) till The Bronx. Det var den 12 december. Antagligen sista dagen jag kunde njuta av tystnaden. Men det var en grym spelning vilket man kan se nedan.

Punk

En inte helt klockren moderatorinsats vägdes upp av mycket folk och ett laddat band. Så punkkvällen på bibblan blev helt klart lyckad.

Nu blir det spännande att se om det kommer någon bra musikbok i år vars författare vi kan bjuda in till nästa musikgrej.