För oss som verkligen älskar musik kan den typen av låtar och den atmosfär som Molina skapar få en närmast skönt förlamande verkan. I alla fall får den det hos mig. Jag kan sitta och titta in i en vägg och lyssna på hela Molinas diskografi och trivas och vara tårögd samtidigt.
1996 var första gången jag fick nöjet att höra honom. Det var också då alla andra fick möjlighet för det var nämligen året han debuterade. För oss som var stora Will Oldham fans seglade Jason Molina snabbt upp som en andra hjälte. Singlar och album släpptes sedan på små bolag i rask följd. Jag älskade det mesta. För er som inte vet gav han ut musik under namnet Songs Ohia.
Jag minns att vi var på semester i Holland när Songs Ohias andra fullängdsskiva Impala kom ut 1998. Självklart fanns den på vinyl i en välsorterad skivaffär i Amsterdam. Jag minns hur jag bara ville hem och lyssna på den och de George Jones skivor jag köpte samtidigt.
Under det sista året i Lidköping minns jag hur skivan The Lioness höll mig sällskap i köket under många sena kvällar. Jag var riktigt trött på stället vi bodde på och en massa andra saker. Fanns det något bättre sällskap än Jason röst? Nä, det gjorde det inte. Jag hade skivan på kasett och jag minns tydligt hur min gamla bandspelare behövde ha en gaffel instucken under playknappen för att den skulle fungera. Det viktiga var att för höra Jasons röst i natten.
2003 kom sista skivan under namnet Songs Ohia. Det var Magnolia Electric Co., som också blev namnet på Molinas nya bandet. På den plattan hittade han ett nytt sound. Ett sound som blev min följeslagare hela den sommaren. Musik lämnar alltid de tydligaste minnena hos mig och jag kommer aldrig glömma hur jag åkte bil i Grebbestad och spelade den skivan på repeat. Farewell transmission, Riding with the ghost, Almost was good enough och Hold on Magnolia spelades allra mest.
Ett par år senrare, 2005, var det äntligen dags att se honom live. Då spelade Magnolia Electric Co på Acceleratorfestivalen på Trädgårn. Jag har för mig att bandet var först ut på utomhusscenen. Jag minns också hur Jason Molina såg lite malplacerad ut med sitt rätt glada band och framförallt med en festivalpublik. Fast det var ändå en okej spelning.
Efteråt träffade jag honom vid tröjförsäljningen. Vi var några få som begett oss dit för att köpa en t-shirt. En t-shirt som jag ännu idag ofta har på mig. Som vanligt när jag möter musikhjältar så hävde jag ur mig några floskler om hur mycket deras musik betytt för mig. Jason tog min hand och verkade ändå nöjd med mina komplimanger.
Sen blev det faktiskt några år då jag inte lyssnade så mycket. Det var först några år efter utgivningen av skivan Trial and Errors som jag insåg vilka fantastiska låtar som fanns där. Men 2009 års skiva Josephine missade jag inte. Den hamnade som nummer fyra på min årsbästalista det året. Så här skrev jag då:
Tydligen har hjärnan och låtskrivaren i Magnolia Electric Co, Jason Molina, legat dödssjuk den senaste månaden. Turnéer har ställts in och det har spekulerats på musikforum på nätet vad han egentligen råkat ut för. Senast jag läste så var faran för livet avblåst men det verkade riktigt allvarligt. Tur för oss som verkligen älskar den här mannens röst. Och nu när han åter fått i ordning på låtmaterialet fullt ut igen, efter några slentrianskivor, så behöver vi honom här på jorden.
Songs Ohia, Molinas alter-ego, gillade jag mycket på 90-talet. Inte riktigt lika mycket som hans like Will Oldham men ändå mycket. Idag tycker jag att Molina gått om Will Oldham med råge. Det är inget större fel på Oldham, han släpper okej skivor, men för mig tänder det inte till som det borde. Det gjorde det däremot när jag hörde den här skivan för första gången i somras. Och den har faktiskt gjort det sedan dess.
Josephine är en otroligt fin samling sånger. Steve Albinis produktion är perfekt för bandet. Han har låtit bandet spela på känsla och det låter väldigt levande. Det känns som om bandet också vidgat vyyerna över det traditionellt lågmälda. Plötsligt kommer det in ett underbart trumpetsolo eller en kör som förgyller. Det är nödvändigt för den här typen av musik kan annars bli alltför förutsägbar.
Grunden till allt det bra är ändå Jason Molinas röst. Den blir ändå bättre med den lite mer varierade musikaliska inramningen. Den tvingar Molina att tänja lite på gränserna och inte spela säkert. Men det ska inte förnekas att mycket känns igen i Molinas röst också. Det är nedtonat och röstens inbyggda sorgsenhet finns kvar, vilket är tur för den behövs.
Nu finns inte rösten mer. Inga nya låtar kommer den framföra. Det är makalöst tråkigt för den och Molinas låtar hade många många år framför sig. Men redan 2009 blev Molina dålig. Snart förstod man att det var alkoholen som var boven. Han har kämpat de senaste tre åren. Varit inne på behandlingshem, vädjat efter pengar då han inte haft någon försäkring och skrivit något enstaka inlägg på sin hemsida. Förra året kom en EP med låtar, riktigt bra, inspelad innan han blev sjuk. Då hoppades man ändå att han snart skulle komma med beskedet att han besegrat alkoholen. Men det blev alltså alkoholen som vann. Han dog i lördags av akut alkoholförgiftning.
Nu är ju en musiker inte bara rösten. För att rösten ska få skina så behövs texter och melodier. Det har självklart Jason Molina. Han är alldeles egen. Hans texter är inte alltid de lättaste. Jag kan ibland ha svårt att förstå sambandet, det är en del metaforer, särskilt på de tidiga skivorna. Men det Molina är lysande på är att skapa stämningar genom enkla textrader. Faktiskt litegrann som Nick Cave gör på nya skivan.
Om jag vore Lennart Perssons helige ande så skulle jag enkelt gå in på djupet på minst 50 av Jason Molinas låtar. Nu har jag inte den skrivartalangen. Men jag kan rekommendera att lyssna på min spotifylista med Molinas låtar som kommer upp på bloggen imorgon. För faktum är att inte ens Lennart Persson behöver upphöja dem. De brinner i skyn ändå.
I grunden till Molinas texter finns förstås oftast kärleken. Där skiljer sig inte Molina från andra men han skildrar den så mycket bättre än 99,5 % av alla andra musiker. "Here’s the state that love left me in", må vara en klyschig textrad men när textraden kommer ur Molinas mun så blir jag varse att mitt liv ligger i de orden.
Tack för allt Jason Molina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar