18 and life

Det var en råkall februaridag i London. I den härliga skivaffäeren On The Beat på Hanway street spelades det bra musik ur högtarlarsystemet. Så bra att jag stannade kvar fast jag egentligen var färdig. Jag var rätt säker på vem det var som spelades. Men varje låt var lite bättre än den förra vilket fick mig osäker. För när jag i höstas lyssnade någon gång, på den jag trodde det var, förstod jag inte rikigt hajpen.

Så det enda var att fråga mannen bakom disken.
- Excuse me, who is it you're playing"?
- It's Jake Bugg sir!
- Thanks, i would have guessed so but he sounds better than i remember.
- Yeah he's great and he's only 18 and from Nottingham.

När jag kom hem från London lyssnade jag igenom Jake Bugg skivan någon gång. Känslan blev tyvärr inte densamma som i affären på Hanway street när jag satt i skivfåtöljen så Bugg lades åt sidan igen. Sen blev han klar för Roskilde och jag lyssnade igen och då återkom helt plötsligt den där speciellla känslan att det här är bra, riktigt bra. Och sedan dess har skivan spelats massor av gånger. Melodierna är beroendeframkallande.

Det finns tusen och åter tusen män med gitarr som hämtar inspiration från gamla hjältar. Extremt få kan mäta sig med orginalen. Faktum är att Jake Bugg vissa stunder faktiskt kan det. Han har hittat melodierna som de stora inte använt. Bugg är helt klart en talang utöver det vanliga. Och textarna funkar trots att man är dubbelt så gammal. Antingen för att de inte är åldersanpassade eller att de som verkligen handlar om ungdom får mig att tänka tillbaka.

Sen är klart att det finns inslag av britpopen hos honom. En genre (som inte är en genre) som aldrig gick hem hos mig. Men var det ett band (och en skiva) som gjorde det så var det The Verve. Deras platta Urban hymns är också den jag ibland tänker på när jag hör Jake Buggs debut.

Jag skulle inte tro att jag är yngst i publiken när Jake Bugg ställer sig på Roskildes scen i juli. Men jag förstår verkligen varför 20-åringarna jublar åt honom. Han är nästan som en uppenbarelse i dagens musikklimat. I alla fall om man ser till hitlistorna. I England toppade han albumlistan med skivan. Det finns hopp. Och att han anger Hank Williams och Johnny Cash som två av sina hjältar ger ändå mer hopp.