I veckan som gick spelade Sverige en tveksam landskamp mot Irland och en värdelös mot Slovakien. Jag brukar inte ställa mig bakom allt klagande. Det gör jag egentligen inte nu heller men visst kan man ställa sig frågan till vissa grundläggande kvaliteter som lyste med sin fråvnaro.
Veckans bästa landslagsupplevelse blev istället att se en repris av matchen Sverige-England från EM-slutspelet 1992. Särskilt andra halvlek i den matchen är mycket sevärd. Det svenska laget var ju i stort sett detsamma som två år senare vann VM-brons. Visst kommer man ihåg de flesta målen och en del andra situationer från den här tiden. Men jag hade glömt hur grymt fin fotboll laget spelade och vilken stabil elva man hade på planen.
Thern och Schwartz var verkligen grymma på mitten. Så lugna och fina med bollen. Ingesson var så mycket bättre än Wernblom. Att likna dem två är närmast ett hån mot Klabbe. Brolins snabbhet fast han redan då såg rund ut är frapperande. Dahlin var en striker av absoluta toppklass. Faktum är också att Johnny Ekström visar sina hypersnabba löpningar i denna match. Att han sedan tar någon sekund för mycket på sig i avsluten är en annans sak.
Backlinjen med Rolle Nilsson, Janne Eriksson, Joakim Björklund och Patrik Andersson var så mycket stabilare än dagens svenska. Det måste för övrigt finnas bättre mitttbackar än Andreas Granqvist, Mikael Antonsson och även faktiskt Jonas Olsson. Det räckte att se 5 minuter av matchen mot Argentina för att inse att mot bättre motstånd så är de chanslösa.
För övrigt borde hela det svenska landslaget från 1994 vara med i Mästarnas mästare. Eller ännu bättre, göra en egen variant av det. Det vore tv-underhållning det.
1 kommentar:
Så rätt i din tanke ang 94 laget , har ofta tänkt att de skulle hyllas på något sätt!
Vad hade varit bättre än mästarnas mästare extended version, ingen åker ur bara hänga och snacka gamla tider!
Skicka en kommentar