Årets album 2012 plats 22

Jessie Ware - Devotion

En mycket imponerande debut av Jessie Ware. Hennes röst har förmågan att uttrycka känslor. Det som skulle kunna gått förlorat i en något maskinell musikalisk inramning löser sig på bästa sätt. Jämförelserna med Sade är inte ogrundade men Ware har mer variation i både låtar och röstläge. Ett antal andra brittiska sångerskor och band dyker också upp i tankarna när man hör Ware men hon har något eget och i många fall bättre. Det är väl bara Adele hon inte slår.

Hon är ung och står hon bara på sig så kommer hon garanterat ha en lång karriär framför sig. En karriär som jag mer än gärna följer. Hon bör också vara en given bokning för sommarens festivaler. Skulle vara perfekt på Roskildefestivalen en sen eftermiddag.

Årets album 2012 plats 23

Gretchen Peters - Hello Cruel World

"Jag känner ofta att medelålders kvinnor gör den mest tilltalande och älskvärda musiken; eftertänksam, känslomässig och långt ifrån sina manliga kollegers mytologiserande av ensamhet och drickande." Så skriver Po Tidholm, en av mycket få recenscenter jag litar på, om denna skiva. Han är helt rätt ute.

När Gretchen Peters sjunger så lyssnar man. Hon har gjort en del bra skivor tidigare men för mig är Hello Cruel World det klart bästa hon gjort. Kanske för att jag också numera verkligen kan klassas som medelålders och förstår precis vad hon sjunger om.

God jul

Förutom ett elakt skov av tinnitus så råder julefrid. Jag önskar alla en härlig jul.

Årets albumlista har dragit ut på tiden. Fortsättning i mellandagarna.

Årets album 2012 plats 24

Vatican Shadow - Ghost Of Chechnya

Tydligen skulle jorden gå under idag. Och det finns sannerligen inget bättre soundtrack än Vatican Shadow. Hans mörka electronica ger mig på ett sätt skrämmande rysningar. Världen precis utanför dörren kan vara farlig för att inte tala om hur den ser ut i stort. Det är det som Dominick Fernow lyckas fånga som ingen annan.

 Ser man på titlar och den lilla information som finns om Vatican Shadow så hämtas inspiration från den amerikanska moderna krigsföringen. Och som alla förstår är musiken då inte särksilt vacker eller inställsam men den säger mycket om mänskligheten.

Vatican Shadow har gett ut ytterligare två album i år, Atta's Apartment Slated For Demolition och Ornamented Walls. De låtar jag hunnit höra därifrån är lika bra. Tydligen använder han bland annat flera kassettdäck för att få fram sin musik. Hur han än gör så blir resultatet inte likt något annat jag hört i år.

Årets album 2012 plats 25

Bill Fay - Life Is People

Ett album med den här ljudbilden trodde jag dog ut någon gång i början av 70-talet. Men med Life Is People har den återuppstått vilket förstås är suveränt. Det låter varmt och nära. Pianot, stårkarna och rösten låter som om de spelas i vardagsrummet.

Jag har inte lyssnat något på Bill Fays plattor som gavs ut för 40-år sedan. De sägs vara bra. Men jag har haft fullt upp att lyssna på den här när jag känt för Bill Fay. Det finns ett gäng verkliga album på listan, där det närmast krävs att man lyssnar på hela i ett svep. Life Is People är verkligen ett av dessa album.

Att Bill Fay vid 70 års ålder har den röst han har måste närmast kallas ett mirakel. Om man ska jämnföra med andra åldersmän så känns Fays röst klart mer bevarad. Den är belevad men ändå klar och det känns som han sjunger helt naturligt utan minsta ansträngning.

Årets album 2012 plats 26

Godspeed You! Black Emperor - Allelujah Don't Bend Ascend!

För några år sedan kompade några medlemmar från GYBE Vic Chesnutt. Då fick man åter upp ögonen för det här bandet som släppte ett par milstolpar inom post-rock genren för sisådär 10-12 år sedan. Delar av deras sound passade perfekt ihop med Vics texter.

Nya skivan är den första på över 10 år. De tog upp turnerandet för ett par år sedan och har spelat många av låtarna som finns på skivan live. Av de fyra låtarna så är det två som mer är fotnoter. Långa partier av drone som mest fungerar som länkar mellan de 20-minuters huvudspår Mladic och We Drift Like Worried Fire.

Det är inledningsspåret Mladic som helt klart är det bästa. I 20 minuter bygger bandet upp en vägg av ljud där inget kommer emellan lyssnaren och musiken. Det är vackert, hårt och ibland nästan för mycket men man vill eller kan inte sluta lyssna.

Årets album 2012 plats 27

Justin Townes Earle - Nothing's Gonna Change The Way You Feel About Me Now

Han är stabilt bra nu den gode Justin. Det finns ingen tvekan om att jag kommer lyssna på hans skivor under många år framåt. Årets skiva kan mycket väl vara hans allra starkaste. Jag gillar den musikaliska inramningen. Den passar honom perfekt. Lite soulblås ibland, lite rock n roll och en massa sköna countryinfluenser. Det är mer varierat än tidigare.

Det som han utvecklat mest är nog ändå texterna. Där han förut var lite valpigt ung och smått ironisk är han nu gammal och universal. Det är helt klart lättare att känna sympati med hans känslor. Skivan är ett bra album som verkligen ska lyssnas från början till slut. Kanske saknas den riktiga pricken över i:et men det finns heller inga låtar att hoppa över.

Årets album 2012 plats 28

Goat - World Music

Det blir alltid lite konstigt att lyssna på en skiva, och ett band, för första gången när man bara läst en översvallande recension. Ofta har man ju hört band nämnas eller åtminstone lyssnat lite när något börjar hajpas. Goat hade jag faktiskt inte hört talas om före PM Jönssons recension i GP.

Vid en första lyssning så blev jag inte helt frälst. Från början var det egentligen bara den psykedliska covern på  Diarabi som jag gick igång på. Nu är det betydligt fler låtar men frälst är jag fortfarande inte. Men jag tycker det är riktigt bra.

När de blev klara för Roskildefestivalen nästa år så började jag lyssna mer och även kolla in klipp. Då märker man ganska snart att det här är ett band som inte är någon fluga för en höst. Det är musik som i flera fall är retro men mixen av stilar och framförallt skickligheten att skriva starka låtar höjer Goat.

Efter nästa fredags spelning på Storan får jag se om plats 28 är rätt för bandet.

Årets album 2012 plats 29

Carlton Melton - Photos Of Photos

Det finns stunder då det inte finns något bättre än att skruva upp volymen rejält och dras in i Carlton Meltons ljudlandskap. På Photos of Photos har de ytterligare förfinat sina långa låtar. De har även putsad upp ljudbilden så att den inte blir lika burkig vilket är ett jättelyft.

Instrumentalmusik intresserar mig mer och mer. Och ett gäng andra artister inom olika sorters instrumentalmusik borde kanske kommit med på listan. När det görs bra så behövs inga texter. Det blir överflödigt på ett fullkomligt naturligt sätt. Att fylla i med sina ord och framförallt bilder är enkelt till Carlton Melton.

Något oväntat passade musiken utmärkt att spela corona till. Till och med Astrid var med på det. Annars är det så klart musik som ska spelas i ensamhet. Det är då det gäller att flytta in i spacerock land.

Årets album 2012 plats 30

Dan Vapid and The Cheats - S/t

Aldrig har jag mött någon som haft en sådan spritandedräkt som Dan Schafer. Det var när hans förra band The Methadones spelade på Henriksberg 2008. Ljudvolymen var hög när djn spelade punk innan spelningen så för att höra vad han sade i baren så var man tvungen att luta sig riktigt nära. Ett oförglömligt minne faktiskt.

Gör man ett blandband av de bästa låtarna med Methadones så får man lätt ett par timmar riktigt bra punkrock. När Dan lade ner bandet och istället bildade Dan Vapid and The Cheats så tänkte man kanske att han gör något annorlunda. Men det här låter det ungefär likadant. Och det är inte konstigt då det är fjärdedelar samma band.

Som vanligt är det lite ojämt över en hel skiva när Dan Schafer är i farten. Ibland blir det lite för snällt och melodiöst. Men helt klart finns de två punklåtar jag lyssnat mest på i år med på denna skiva. Det är också de låtar som mest låter som Methadones. Låtarna det handlar om är What do you wanna do tonight och Die trying. Perfekta låtar som jag vet att jag aldrig kommer att tröttna på.

Årets album 2012 plats 31

Gossip - A Joyful Noise

De körde verkligen inte över oss i publiken på Roskilde i somras, de var snarare lite trötta. Men vad spelade det för roll då vi stod där med en flaska ren vodka. Så det blev en väldigt trevlig stund ändå.

Däremot så gillar jag den väg de tog med sin senaste skiva. Jag hör en massa hitlåtar som ingen annan hör tydligen. För inte spelas de på radion, inte hamnade de på några listor och inte var kritikerna nöjda. Men det spelar mig egentligen ingen roll. Det är bara lite märkligt.

Nåväl, allra bäst var skivan i somras. Under några soldagar kunde man ligga på altanen och bara ta in de fina refrängerna och framförallt Beth Dittos röst. En röst som alla vet är något extra. Och som enligt mig hittade alldeles rätt i det här lite mer polerade soundet.

Årets album 2012 plats 32

Swans - The Seer

Antagligen det album jag lyssnat minst på av alla på hela topp 50-listan. The Seer innehåller verkligen inte musik som man bara sätter på sätter på sådär på en höft. Här gäller det istället att vara hundra procent taggad för att ta emot en rejäl musikalisk rensning och överkörning. I slutet av den två timmar långa skivan så tror jag mig känna någon sorts mindfullness. Inga faror hotar och hela kroppen är lugn.

Michael Gira har jag inte haft någon egentligen relation till genom åren. Hans musik har varit udda på ett sätt som inte riktigt tilltalat mig. Men med förra albumet My Father Will Guide Me Up A Rope To The Sky så ändrades bandets sound något och jag blev intresserad.

Jag tror inte jag lyssnat på The Seer i sin helhet mer än 5 gånger innan jag ligger i graven. Men de timmarna jag gjorde det kommer inte vara förgäves under jordelivet.

Årets album 2012 plats 33

M.O.T.O. - No Sleep 'Til Turku

Varje år gör man nya upptäckter som man missat tidigar. Förra året var det M.O.T.O. Paul Caporino som är mannen bakom namnet är som tur är produktiv så även i år har han givit ut ett album. Som synes på titeln så är det inspelat i Finland.

No Sleep 'Til Turku når inte upp till förra årets skiva eller några av hans tidigare klassiker. Men jämför man med nästan allt annat som kommit ut i punkgenren under året så är det här bland det bästa. Och det är egentligen fel att kalla skivan punk. Det är enkel lo-fi rock n roll med massor av melodier. Sen hörs det att det är inspelat snabbt utan att medmusikanterna riktigt är med i matchen. Inte för att det spelas falskt utan för att det spelas lite väl säkert och återhållsamt sina stunder.

Även om ingen låt från den här skivan spelades under årets Roskildefestival så måste M.O.T.O. det ändå nämnas. För det går inte att slå bort att efter lyssnandet av den bland-cdn och spelningen på Henriksberg förra året så ser jag med väldigt snälla ögon och varmt hjärta på bandet.

Årets album 2012 plats 34

Cat Power - Sun

Det är klart att Chan Marshall tillhör de absolut tuffaste inom musikbranschen. Hennes röst och utstråling är one of a kind och oefterhärmelig. Jag tillhör dem som gillar hennes senare skivor, The Greatest och Jukebox mer än hennes tidiga lo-fi alster. De är perfekta för en jukeboxbar och också i min stereo.

Årets skiva Sun är varken eller i ljudbilden. Den mer elektroniska ljudbilden passar Marshall röst utmärkt och första delen av Sun är lysande. De tre inledande låtarna, Cherokee, Sun och Ruin tillhör det bästa hon gjort och skivan skulle lätt kommit så högt som topp tio om nivån hade fortsatt på samma nivå. Som ni förstår gör den inte det.

Rösten, det är ändå rösten som gör Cat Power så unik. Det finns ytterst få röster där man verkligen hör hur orden kommer från hjärtat och där de verkligen behöver ut. Det är omöjligt att imitera Cat Power. Det är ytterst få som kan få min hud att knottra sig så snabbt som Marshall när hon hittar rätt. Som i öppningen av Cherokee när hon sjunger I never knew love like this...

Årets album 2012 plats 35

Baby Woodrose - Third Eye Surgery

Det bästa med utekvällar är att komma hem i natten och vara uppumpad över öronen med sug att lyssna på musik. Allra oftast blir det att jag sappar mellan låtar i timtals. Väldigt sällan finns tålamodet i det tillståndet att lyssna på en hel skiva i ett enda sträck. Det hände dock oväntat i höstas då hela denna Baby Woodrose skiva lyssnades igenom till stor njutning.

Det danska rockbandet har funnits i många år. För rätt så många år sedan agerade de öppningsband på Roskilde med den äran. Ändå började jag inte lyssna när jag kom hem. Det är något med danska band som satt stopp. I år har det äntligen blivit ändring på det.

På Third Eye Surgery går bandet in i en klart mer psykedelisk bana än tidigare. Garagerocken kan bara skymtas där bakom istället är det samtliga San Francisco band som spelade 1967, Brian Jonestown Massacre och faktiskt Monster Magnet jag kommer att tänka på när jag lyssnar. Med den skillnaden att Baby Woodrose når samma höjder som de två sistnämnda banden gjorde för många år sedan.

Årets album 2012 plats 36

Tim Hecker and Daniel Lopatin - Instrumental Tourist

Förväntningarna var både höga och lite tveksamma inför detta projket. Två av de största och bästa namnen inom den elektroniska musiken sammanstrålar för ett album. Självklart hoppas att man att det ska bli lika bra som Hecker senaste skiva Ravedeath 1972 och Lopatins bästa stunder under namnet Oneohtrix Point Never. Det som gjorde mig tveksam var att skivan skulle vara inspelad under en session, nästa som ett elektroniskt jam. Kan det verkligen fungera?

Resultatet blir efter förutsättningarna ungefär som väntat i slutändan. Det finns mycket bra och det finns en del missar. Hela idén med den här typen av närmast meditativ elektronisk musik är att den ska tränga in på djupet. Den ska lyssna på i hörlurar och världen utanför ska glömmas. Så sker på den handfull låtar som är bäst på skivan. Så tack Spotify att det är lätt att göra en spellista med dem.

Och ja, de fem låtarna är såpass bra att hela skivan kan få en plats på listan. Det är Tim Hecker som är världsbäst på att hitta toner och ljud som hittar vrår i min kropp som inte vokalister klarar av att göra. Heckers bästa prestation från 2012 hittar man faktiskt inte på denna skiva. Det är hans remix på Rano Pano av Mogwai som knäcker det mesta. Missa inte den.

Årets album 2012 plats 37

Shurman - Inspiration

Efter två oförglömliga kvällar på Lokal i höstas där Shurman agerade förband och kompband till Bob Woodruff kommer de alltid ha plats i mitt hjärta. Om jag inte råkat se dem live så hade de antagligen inte hamnat här. Shurman är traditionellt countryrockband som verkligen ska ses live. Men efter ha sett dem i sitt rätt element så gillar jag även Inspiration mycket. 

Allra bäst är Shurman när de släpper fram basisten Mike Theireau till micken. Sällan har jag hört en sådan kloning av alla hesa pubrockröster. De låtar han sjunger lyfter sig till bra mycket högre nivåer än bandet övriga låtar och framförallt jämfört med andra band i genren.

Att gubbarna i bandet verkade vara riktigt trevliga killar och genuint älskar att spela musik gör så klart att man inte kan ogilla dem. Vad det gäller texterna så sticker de inte ut i genren men de lyckas också i flera låtar bra med de traditionella ämnet kärlek.

Årets album 2012 plats 38

Lynyrd Skynyrd - Last of A Dyin' Breed

Angels sing and buzzards fly
Kingdoms fall and rivers rise
It's all the same since a sin is a lie
Some are free but we're all doin' time

[Chorus:]
One day at a time smell the roses taste the wine
One day at a time no stop signs or red lights
That wheel keeps turning on and on, day and night
No one survives ain't no use in crying
What ain't dead is surely dying one day at a time

Money burns and good gold shines
Dreamers dream and find us fine
World keeps spinning round and round
Save our souls before it all comes down

Min blandkassett med Lynyrd Skynyrd var en av de mest spelade kassetterna under flera år. De hade framförallt en fantastisk sångare i Ronnie Van Zandt. Alla som är intresserade av musik vet att han och flera andra i bandet dog i en flygolycka 1977. Återföreningen tio år senare med brorsan Ronnie Van Zandt på sång har haft sina höjdpunkter och spelningen på Lisebergshallen 1997 var inte dum alls.

Det jag dock inte trodde var möjligt var att en låt gjord efter 1987 skulle hamna på en best-of C90 kassett med bandet. Men det har i år skett. Låten One day at the time skulle givet hamna på en sådan kassett. Det är en fenomenal sydstatsrocklåt. Det finns ett gungande riff, det finns en smittsam melodislinga, det finns riktigt bra sång, det finns en perfekt text för stilen, det finns kvinnlig körsång, det finns ett litet gitarrsolo och det tillsammans gör det till en av årets bästa låtar.

Övriga skivan är okej men det är den här låten som är hela grejen.

Årets album 2012 plats 39

Four Tet - Pink

Pink är något sorts uppsamling för låtar utgivna under det senaste året. Att det den typen av sorts skiva märks delvis. Det finns inte alls samma enhetskänsla som det gör på fenomenala albumet There Is Love In You som kom för ett par år sedan.

Fast det går inte att komma undan Kieran Hebdens känsla för melodier. För mig som inte lyssnar på elektronisk dansmusik varje dag är det svårt att sätta fingret på vad som gör Four Tet så mycket bättre än nästan alla andra. Men det jag gillar värmen, gunget  och avsaknaden av "svåra" partier.

Som sagt, hela skivan är inte perfekt. Det är ett par tre av låtarna som kan fungera lika bra om på föregångare. Den fungerade allra bäst som musik till att stå i sommarnatten  och dansa på altanen i sommarstugen. Låten nedan skulle fungera utmärkt för det också. En av årets bästa i rätt lägen.

Årets album 2012 plats 40

Alejandro Escovedo - Big Station

Den här mannen har en katalog av skivor och låtar som bara växer och växer hos mig. Det är amerikansk vardagsrealism och bultande hjärtan omvartannat. Som allra bäst är Escovedo när tempot drar ner något och han hamnar någnonstans mellan Willy DeVille och Bruce Springsteen.

Det som varit ett problem med Escovedo och på ett sätt är det nu är att han sällan lyckas fylla ett helt album med rakt igenom bra låtar. Det är säkert därför han fått leva vid sidan av större uppmärksamhet. Lite så är det med Big Station också. Plattan börjar faktiskt rätt svagt med ett par tre mindre lyckade låtar. Men sen tar det fart och hela mittenpartiet är kalasbra.

Chuck Prophet har agerat producent. Ett val som jag faktiskt trodde kunde göra underverk. Så blev det inte riktigt men han har ändå varit med och skapat ett album som bitvis glimrar.

Årets album 2012 plats 41

Bobby Womack - The Bravest Man In The Universe

Vågat och till stora delar lyckat blir resultatet när Bobby Womack låter sig produceras bort från sitt vanliga sound. Även om jag undrar om det inte varit ändå bättre i en mer klassisk soulkostym. Nåväl nu får Damon Albarn istället sätta in Womacks röst i det moderna London. Och just längtan till den staden infinner sig under hela lyssningen av skivan.

Skulle tro att det är optimalt att sitta längst fram i en dubbeldäckare och åka genom Londons gator under sen kväll och tidig natt och lyssna på The Bravest Man In The Universe. Ett par bra hörlurar där varenda liten del i musiken når, in samtidigt som ljusen, människorna, husen, Themsen, uteställena och taxibilarna flimrar förbi utanför rutan. Det skulle vara grymt att prova. Det kanske blir samma känsla och åka 9:ans spårvagn fram och tillbaka till Hjällbo. Jag borde nog prova det först.

Det minimalistiska soundet är varmare än det borde vara. Till stor del beror det på Womacks röst. Den är tärd och rentav sliten men den har förmågan att utrycka känslor. Och det är klart att den snart 70-årige Womack besitter något som många andra inte har. Från det att Sam Cooke tog honom under sina vingar på tidigt 60-tal så har han, visserligen något oregelbundet, givit ut massor av bra musik. Kanske blir den här skivan den sista han gör. I så fall ett mycket modernt och storstilat avslut.

Årets album 2012 plats 42

Little Caesar - American Dream

Den bästa rösten på hela den här listan tillhör Ron Young. Ända sedan 1989 då jag hörde EPn Name Your Poison har jag älskat den. Under några år i början av 90-talet var Little Caesar ett min absoluta favoritband. Helt oväntat så spelade de på Hultsfredsfestivalen 1993. Jag minns inte mycket mer än att jag köpte en megastor t-shirt efteråt.

2009 släppte bande det utmärkta comebackalbumet Redemption. I år kom comebackplatta nummer två. Och det finns absolut ingenting att skämmas för. Jo förresten kanske kan ett par låttitlar med texter diskuteras. Men i övrigt är det högexplosiv hård rock som erbjuds och Ron Young har rösten i behåll.

Hade jag jobbat i en skivaffär så hade mitt mål varit att sälja åtminstone tio American Dream skivor i julruschen. För skivan borde passa många fler än vad som någonsin kommer höra den. Jag kan väl inte vara den enda som gillar bra riffande med suverän sång fast årtalet är 2012. American dream getting fat on your happy meals.

Årets album 2012 plats 43

Redd Kross - Researching The Blues

Det jag fram till i år förknippade Redd Kross var färgglada kläder och ett band som flimrade förbi min radar under mitten av 90-talet. De hade några låtar med tydliga Beatles influenser som jag minns det. Det var okej låtar men inte så intressanta att jag lyssnade mer. Senaste skivan kom 1997.

Hela tiden har jag vetat att de är ett aktat band i powerpopkretsar. En genre som grundar sig i just Beatles melodier men som uppkom på 70-talet med Big Star, Cheap Trick och ett gäng band till. Det enda bandet som jag egentligen omfamnat i genren är några av The Posies plattor från början av 90-talet.

Nåväl, jag läste en recension om Researchin The Blues och lyssnade. Vid en första lyssning slogs jag av hur ösigt rockiga de första låtarna var. Inte så mycket pop där inte. Intrycket totalt blev att det var bättre än jag trodde men ändå lite enformigt.

Fast så kom jag på mig själv att nynna på låtar som jag hade hört någonstans. Vad var det för låtar egentligen? Jo, det var Redd Kross låtar. Det finns alltså riktigt bra melodier och refränger att hämta här. Den senaste tiden har skivan gått varm och frågan är om den inte hade hamnat längre upp på listan om det varit sommar och bilåkarväder.

Årets album 2012 plats 44

Cloud Nothings - Attack On Memory

Det ska väldigt mycket till för att nya band inom den amerikanska och brittiska indiescenen ska tilltala mig. Ålder och att man hört det innan gör att tröskeln in i till mitt musikhjärta är väldigt för de stackars banden inom den här genren. Det finns dock några få som lyckas kravla sig över varje år.

Steve Albini verkar vara en härlig person men jag kan inte säga att han är någon favoritproducent. Fast faktum är att det är just han som producerat och gjort Cloud Nothing till det bra band de är. Här passar hans stil att producera perfekt. I sina bästa stunder blir soundet som en mix mellan Slint och Nirvana.

Frontfiguren och låtskrivaren Dylan Baldi har helt klart en talang som måste framhållas. Dels finns melodierna i larmet, dels finns olika sorters låtar och så finns desperationen i rösten. Något som är en gåva att födas med och som inte kan tränas upp. Att han bara är 20 år är närmast chokerande. En man för framtiden som redan är bra.

Årets album 2012 plats 45

Tindersticks - The Something Rain

Det finns ett problem med Tindersticks. De gjorde precis allt rätt på sina första fem album och kan omöjligt toppa det. Det är svårt att se hur de ska kunna utvecklas åt något håll som exempelvis Nick Cave gjort. Men efter några sådär album efter de återförenades så är ändå The Something Rain en skiva man kan nämna i samma andetag som storverken från mitten av 90-talet.

Inledande Chocolate är en 9 minuter lång pratlåt som möjligen är kul en gång. Helt klart en av de märkligaste och mest felplacerade öppningslåtar någonsin. Eller är det något jag inte förstår? Hur som helst så kommer sedan ett gäng riktigt starka låtar. Ett par av dem skulle möjligtvis plats på en best of med bandet. Och det betyder att det riktigt och drabbande låtar.

Det finns ett bett och en intensitet som verkligen påminner om vad man gick igång på förr. Funderingar om hur ung man var när det begav sig poppar också upp. Vad visste man om livet då egentligen? Mer än vad man minns antagligen. Om minns tillbaka riktigt noga så finns det i alla fall några oförglömliga ögonblick knutna till det här bandet.

Riktigt sådana minnen tror jag inte låtarna The Something Rain, This Fire Of Autumn och A Night So Still kommer att ge. Men de har ändå givit ett antal sköna musiklyssnarstunder under året.

Årets album 2012 plats 46

Bruce Springsteen - Wrecking Ball

Kvällen den 7 juli i år är oförglömlig. Bruce spelade i Roskilde i tre timmar och gav oss i publiken ett perfekt urval av låtar från sin katalog. Lika oförglömlig är inte skivan Wrecking Ball. Live funkade det bra men frågan är hur ofta jag kommer lyssan på skivan egentligen. Mest blir det nog för att påminna mig om den magiska kvällen framför orangea scenen.

Nu finns det ändå en handfull låtar på skivan som ska hyllas, annars hade inte skivan varit med på listan. Man hamnar inte här bara på grund av minnen. Titellåten Wrecking Ball och första singeln We Take Care Of Our Own håller mycket god klass. Båda är typiska The Boss låtar, så där ambivalenta att de både är arenavänliga och intima.

Men den stora låten på skivan är förstås Land of Hope And Dreams. En låt som han spelat live i många år. Nu blir den extra känslosam då det är Clarence Clemons sista insats med The E-Street Band. Riktigt bra låtar är närmast omöjliga att analysera (endast de skickligaste musikjournalisterna klarar det). Så jag ska inte försöka mig på att analysera Land of Hope And Dreams mer än att jag menar att det är en av Bruce Springsteens allra bästa låtar.

Årets album 2012 plats 47

Spain - The Soul of Spain

För 17 år sedan släppte Spain sin debutskiva Blue Moods of Spain. En skiva jag gillade mycket. Även uppföljaren var okej. Sen såg jag dem på Jazzhuset och tappade intresset. Det var helt klart en av de sömnigaste konserterna jag varit på .Egentligen ska kanske inte ordet sömnig vara något skällsord när det nämns ihop med Spain. För musiken är lite åt det hållet. Man kan säga att konserten var trött och tråkig.

Nåväl, bandet släppte en tredje skiva 2001 som jag inte var intresserad av då. Av någon anledning lyssnade jag på den för första gången för ett par år sedan och upptäckte då att den var riktigt bra. I år släppte bandet sin fjärde skivan efter ett 11 års långt uppehåll.

Musiken är sig lik. Det är långsamma låtar med texter besatta av alla typer av kärlek. Vissa gånger när jag lyssnar så är det väldigt väldigt bra. Josh Hadens röst är precis det man behöver. Sen kan det finnas stunder då jag lyssnar då musiken inte ger så mycket utan låter just lite trött. En skiva för rätt sinnesstämning alltså.

Årets album 2012 plats 48

Bob Dylan - Tempest

I videon till låten Dunquesne Whistle ser Bob Dylan verkligen tuff ut. Han går på gatorna med studs i stegen och med framåtanda i blicken. Problemet är att jag inte gillar låten jättemycket. Så är det faktiskt med de flesta uptemponumren på Tempest. De svänger inte på det sättet jag vill och som de gjort på hans senare plattor.

Det är lätt att bunta ihop med Tempest med allt som Dylan släppt sen Time Out Of Mind. Rösten är härjad och musiken spinner från hela den amerikanska musikhistorien. Tyvärr är Tempest dock den klart svagaste om man jämför med föregångarna som alla varit väldigt bra.

Skippar man ett par tre av låtarna så har man dock ett bra kvällsalbum. Det går inte att slölyssna utan man ska sitta och stirra framförsig, möjligtvis med ett glas whiskey, och verkligen lyssna på vad han sjunger. För när det gäller texter så har han inte tappat stinget. Som vanligt kan det vara svårt att förstå hela berättelsen i vissa låtar. Men men behöver inte alltid förstå allt ordagrant för att det ska bli bra. Stämningen duger gott för att känna något.

Årets album 2012 plats 49

Nick Waterhouse - Time's All Gone

Han ser ut som en liten skolpojke. När han satt och kollade ut över hamnen i Gbg på Henriksberg såg han inte mycket ut för världen. Lågskor och en brun kofta gjorde att det såg ut som han skulle gå och jobba på biblioteket mer än att gå upp på scen och leverera en finfin soulshow.

Den bästa soulen ska innehålla passion, ett öppet hjärta och ett sväng. Det märks tydligt att Nick Waterhouse har detta. Sen är det en konst att få ner drivet på skiva. Det har man inte riktigt lyckats med på den här debuten. Så mycket bättre live men med de fina minnena så är skivan helt klart värd sin plats på listan.

Årets album 2012 plats 50



Spiritualized - Sweet Heart Sweet Light

Jason Pierce är en hjälte som med sitt senaste album gjorde mig lite besviken. Det är gediget men allt har gjorts bättre innan. Fast bandet hittade sitt sound för många år sedan så har de med varje platta hittat något litet nytt som förändrar. Och framförallt så har låtarna alltid hållit toppklass. Här svarjar det på båda dessa områden.

Nu gillar jag ju Spiritualized så mycket att ovanstående kritik inte är tillräcklig för att skivan ska åka ut från den här listan. Det är bara det att de faller under den hårdare granskningen då man vet vad de kan. Sweet Heart Sweet Light innehåller dock några smäktande kosmiska ballader som endast Jason Pierce kan skriva. Och sådana vill man verkligen inte var utan.