The Beatles Rock and Roll Music (Live) Paris

Jag hade tänkt lägga upp låten Money med Beatles och skriva en text om min löneförhandling idag och den just nu heta debatten om höga bonuslöner.

Men hur tråkigt hade inte det varit. Det är väl bra mycket roligare med lite rockmusik och en historia om en sur unge.

Idag när jag skulle hämta Astrid på dagis fick hon för sig att inte ta på sig jackan när vi skulle gå. Hon sa bara "nä, det gör jag inte". Ute har den lilla vår, som fanns i helgen, verkligen gått och gömt sig så det är klart att hon behövde ta på sig jackan. Jag hade redan innan gett dispens att slippa strumpor i skorna men att gå utan jacka i 0-gradig temperatur var förstås uteslutet.

Efter mycket tjat tog hon till slut på sig jackan lite halvdant. Hon är just nu inne i en period då minsta lilla knöl på strumpor eller kläder är ett störningsmoment större än Anja Pärsons lår. På hemvägen halvgråter hon förnärmat och alla vi möter kollar på mig som om jag borde göra något. De verkar inte fatta att jag omöjligtvis kan ge mig i den här frågan. Här gäller det ju att statuera exempel.

Väl hemma så är vi långt ifrån vänner. Jag säger att idag hjälper jag inte till med att ta av kläderna. Då bryter det stora vrålet ut. Samtidigt som jag direkt ångrar mig lite, jag kunde väl hjälpt henne som jag alltid gör och så hade vi gjort något kul tillsammans eller bara myst i soffan. Men det var liksom redan försent att ge vika.

Sen började den stora kampen som varade mer än en halvtimme. Astrid skrek och sa saker som inte var så snälla. Jag satte mig och kollade på ett musikprogram som min bror spelade in 1980, På med rocken. Visst vill man på ett sätt ge sig och bara låta allt bli bra men samtidigt så är trotsiga 4-åringar livsfarliga om man ger dem rätten att gråta och skrika till sig saker. Och flata föräldrar, som inte säger till sina barn och låter dem styra och ställa, är något av det västa jag vet.

Vem vann då? Jag skulle vilja påstå ingen av oss. Astrid tog visserligen av sig kläderna själv, men vägrade hänga upp dem, så på ett sätt vann ju jag. Fast det är omöjligt att känna glädje efter en sådan här halvtimme. Det är mer utmattning än glädje.

Men sen dröjde det bara någon minut innan vi båda två stod tillsammans och lagade mat i köket. Och hade så fantastisk kul som vi brukar ha.

Ps.
Glöm inte att lyssna på låten. John Lennons röst är så perfekt den kan bli för den här typen av rockmusik. Och svänget är så kraftfullt att jag skulle stått bland tjejerna och skrikigt högt jag också.