Veckan som gått

Astrid 4 år. Som tur var hade båda barnen tillfrisknat hyfsat till den stora dagen. Vi firade med gourmetmåltiden makaroner och köttbullar. Maträtten som Astrid förstås valde.


Såg jag P3 guld galan i efterhand. Det var en del bra uppträdanden och det var väldigt kul att se Soundtrack of our lives sparka lite liv i sig själva igen. De har sett väldigt slöa ut under några andra framträdanden jag sett det senaste. Men nu var det nästan som i fornstora dagar. Ebbot lufsade inte bara omkring utan det brann i ögonen på honom.


Sålde jag vinylskivor för 1000 kronor som jag köpt för runt 500. Det kändes bra. Men det roligaste med besöket på Dirty Records var konversationen mellan ägaren och hans polare som hälsade på. Vet man det inte så kan jag säga att de två ägarna till Dirty Records är två män i ålder runt 50 som gör saker i slowmotion och har gjort så under de 20 år jag besökt affären. Sköna typer är de. Nåväl, grejen var den att de diskuterade sin krämpor. Polaren som kom in hade ramlat och brutit handen, antagligen på fyllan. Men då kontrade ägaren med att oja sig väldigt över ryggen. ”Oj då, vad har du gjort?” frågade polaren. Svaret var ”Äh, fan jag skulle sätta ut ett par skivor i affären och det bara sträckte till i ryggen”. Det är stor humor och också ett statement över den fysiska statusen på dessa skivhandlarmän. Att han sen behövde ta paus, här han gick igenom mina 25 skivor, och äta en banan så att han skulle orka med var ytterligare bevis.


Ibland, under olika sammanhang, kan det dyka upp frågor typ, vilken kändis tycker du är snygg? Frågan kan vara ställd mer explicit också och vara mer rakt på sak, alltså, vem skulle du vilja spendera en natt med? När jag då någon gång svarat Carolina Klyft har folk hånskrattat åt mig. Men efter idrottsgalan borde väl de flesta ha ändrat sig. Hon lyfte ju den galan till skyarna. Kallurs och alla andra kan gå och gömma sig. För övrigt var Robert Gustavsson väldigt rolig som Per Gessle. När han hånade Klyft, vilket inte verkade roa henne, gjorde det henne bara ännu mer tilldragande.


Äntligen är det ett riktigt svenskt musikprogram på gång. Popcirkus med tre liveartister varje vecka lett av Kristian Luuk och Per Sinding Larsen. Förväntningarna är höga. Som tur är så verkar det bara vara svenska artister för när Sinding Larsen ska intervjua på engelska gäller det att hålla för öronen.


Hände det återigen att jag inte kunde hålla mig från att höra lite livemusik och sitta i en bar i någon timma mitt i veckan. Jazzkvällarna uppe på St George Pub i Masthugget varannan torsdag är extremt mysiga.


Under en promenad, jag springer inte längre jag går, så såg jag redan på 100 meters avstånd att mannen jag skulle möta var en lurig typ. Med all säkerhet skulle han säga eller göra något. Han såg inte direkt farlig ut men att det skulle blir något kändes. Och visst blev det så men det han fick ur sig var en skön strof. Han sa ” You’ll never walk alone” på bredaste göteborgska och gick vidare. Ett leende spred sig på mina läppar.

Intogs en enastående ryggbiff på ett trevligt 25-års kalas i Öxabäck, dansbandsmusiken till trots… Tack Helena!

Eldkvarn – Gbg, Lorensbergsteatern 23/1- 08

Det har hela tiden känts att det här skulle bli en bra kväll. Och visst blev det så. Det finns inget att klaga på. Från uppladdningen på Jamesons Pub, ska man fått ut allra mest av Eldkvarn ska man festa till bristningsgränsen samtidigt, till eftersnacket på Henriksberg så var det mesta på topp.

Eldkvarn spelade nog den mest ösiga spelning jag sett med bandet. Och inte mig emot då det låter så bra. Trots att det var sittande publik så var stämningen precis så uppsluppen som den ska vara en fredagskväll när Eldkvarn står på scen. Många låtar från nya skivan spelades förstås. Men även några mer udda låtar hade repats in vilket var kul. Personligen kanske jag skulle vilja ha ändå mer omkastning av låtlistan och Carla skulle gärna få sjunga lite mer. Men det är en petitess eftersom jag i stort sätt är nöjd med allt de spelar. En mycket hög standard sattes på konsertåret 2009.

Nya skivor denna vecka

Morrissey – Years of refusal

Han fortsätter att leverera skivor av högsta kvalitet. Years of refusal skiljer sig inte så mycket från det spåret han följt med sina senaste skivsläpp. Ganska rockiga gitarrer och trummor som till en början kan låta lite för hårda men så fort man lyssnar på texterna så blir faller man snart in en speciell Morrissey-värld.

Betyg: 8

Bruce Springsteen – Working on a dream

Usch vilket tråkigt sound producenten Brendan O’Brien rattar fram. Det låter så mycket studioprodukt att man undrar om det verkligen är The E Street Band som spelar. Strömlinjeformat är ordet. Det finns några bra låter på skivan men det är ändå en besvikelse. Framförallt skulle man bytt ut de sliskiga stråkarna mot Clarence Clemons saxofon. Så allt hade fått mer liv.

Betyg: 5

Fever Ray – S/t

Karin Dreijer ger ut en en soloskiva. Jag är ingen större fan av The Knife men vid rätt tillfällen är det bra. Fever Ray låter bättre i mina öron. Mörkt malande electronica som får mig att känna något. Det är ledsamt och pulserande i skön blandning. Som gjort för att se på Roskilde i sommar hoppas vi på.

Betyg: 7

Loney Dear – Dear John

Öppningen på den här skivan är magnifik. De första sex spåren är stor popmusik från Emil Svanängen. Det svänger och som textskrivare har han gjort stora framsteg. Hans sätt att bygga musik lager på lager skulle kunna haverera i ett sammelsurium av ljud men istället blir det något egensinnigt som fungerar. Resten av skivan kanske behöver några mer lyssningar men den känns så här till en början som en lite sämre upprepning. Men Loney Dear är helt klart ett av Sveriges absolut bästa band.

Betyg: 8

Laleh – Me and Simon

Nä, Lalehs musik ger mig i stort sett ingenting. Hon och jag klickar helt enkelt inte.

Betyg: 2