Det finns fortfarande något att förlora

Joan Didion - Blå skymning

Joan Didions två senaste böcker är inget att läsa om man har ålderskris. För det verkar inte direkt bli bättre ju äldre man blir. Visserligen drabbas ju inte alla av samma olyckor som Didion gjort. I alla fall inte så tätt. I sin förra bok, Ett år av magiskt tänkande, skildrade hon förlusten av sin make sedan mycket lång tid. Han föll plötsligt ihop och dog hemma i vardagsrummet. Det är en mycket stark berättelse. Bara något år efter denna förlust så dör hennes enda dotter Quintana. Om det och hennes egna åldande handlar Blå skymning.

Som ni förstår är detta ingen direkt feel-good litteratur. Men det är inte heller riktig så avgrundsdjupt som ämnena inbjuder till. Didion är skicklig på att inte vara allför sentimental och gråtmild. Även om hon inte står rak inför det förskräckliga så står hon väldigt rak i sitt beskrivande av vad som händer när döden slår till.

Jag som har en lite 40-års kris blir ju inte direkt upplyft av boken. Didion beskriver bland annat hur hon har svårt att resa sig ur en regissörstol. Hur hennes ålder, hon är 75, gjort henne skör. Hon skäms inför de som ser henne. Tyvärr kan jag känna igen mig i detta i flera hänseenden redan nu. Inte bra. Nåväl, jag gillar böckerna rätt mycket. Död och åldrande är något som inte går att undkomma vare sig vi vill eller inte. Och jag tror inte på att sopa det under mattan utan istället läsa skickliga skildringar om det.

Betyg: 3,5

Pustervik öppet igen

The Soundtrack Of Our Lives - Gbg, Pusterviksbaren 27/4-2012

Äntligen öppnar då Pustervik igen. Det var grymt spännande att stiga in efter ombyggnaden. I foajen var det mesta sig ganska likt. Baren på samma ställe men lite flyttade garderober och toaletter. Det blir nog bra även om det inte kändes helt färdigt och färgerna var lite sterila. Den nya konsertlokalen var däremot klockren. I alla fall när det är mycket folk. Frågan är hur det blir när lite mindre band kommer och spelar.

Samtidigt finns ett uns av vemod att se hur den gamla scenen på övervåningen förvandlats till restaurang. Där har man upplevt nästan precis allt. Livsavgörande händelser och så mycket fantatisk musik att det omöjligt att sortera vad som egentligen var det bästa man såg. Trots att det ofta var trångt så är frågan om den nya scenen kan återskapa något liknande.

Först ut på nya Pustervik var alltså Ebbot och hans gäng. Ett band som jag ibland kan gilla mycket och som jag ibland kan reta mig på. Det finns något distanserande hos dem allihop i bandet. Jag har svårt att känna kärleken och kan istället se poser utan innehåll. Men så finns det ett gäng stunder då de får ihop det. Då brinner de som ett riktigt rockband.

Under denna turnépremiär så brinner de mer än vad de poserar. Med stadig hand tvingar Kalle Gustavsson Jernemalm bandet framåt med sitt basspel. Faktum är att jag sällan hört en basist dominera så. Jag som annars går igång på gitarrer stod mestadels och gungade till groovet från basen.

Annars innehöll den närmare två timmar långa spelningen några toppar och några dalar. Toppen var helt klart när Ebbot bad publiken sätta sig (det gjorde grymt ont i knäna) och traskade ut mitt i och mässade. När han mässat färdigt och bandet eldade på från scenen samtidigt som publiken reste blev till en raketstart in i rockmusikens inre. Dalarna i spelningen är inte så mycket låtarna utan mer en liten tröttsam lunktendens under vissa moment.

Bandet ska tydligen läggas ner efter den här skivan och turnén. Nya skivan och denna spelning är ett bra och värdigt avslut för ett av sveriges bättre rockband. Nu hoppas jag att Ebbot kan böjra skriva låtar som vågar vare mer öppet personliga. Det skulle vara spännande höra.

1001 sånger nummer 30

Justice - D.A.N.C.E. (2007)
Betyg. 4

Det är mycket sällan jag går igång fullt ut på den här typen av halvkommersiell dansmusik. Dance är en rätt trallvänlig låt med en skön video. Men jag har aldrig någonsin satt på låten av egen vilja (förrän nu då).

1001 sånger nummer 29

Crazy Horse - I don't wanna talk about it (1971)
Betyg: 7

Helt klart en bortglömd pärla. Det som skulle kunna bli banalt blir istället hjärtskärande vackert. Danny Whitten dog alldeles för tidigt. Hans röst skulle alla behövt höra mer av.

1001 sånger nummer 28

Saint Etienne - Only love can break your heart (1991)
Betyg: 6

Saint Etienne har alltid varit lite för sval pop för min smak. Men det finns såklart en del bra låtar. Och faktum är att deras debutsingel tillhör det bästa de gjort. De gör Neil Young-klassikern helt till sin egen. Och jag tycker att det finns lite mer vemod i Moira Lamberts röst än Sarah Cracknells.

Novel set in Manchester

Jeff Noon - Rytmen i blodet Inför resan till Manchester för någon månad sedan så försökte jag hitta böcker som utspelade sig där. Det visade sig finnas väldigt få. I alla fall om man vill hålla sig i nutid. Boken jag till slut fick med mig var Rytmen i blodet av Jeff Noon. En rätt enerverande bok när jag läste den men som inte riktigt vill släppa taget långt efter den varit färdigläst. Elliott vill vara med i ett band som inte bara spelar covers. Han hittar bandet med stort B i en skum lokal. Hans basgångar passar perfekt in i musiken. Ungefär så enkel är grundhandlingen. Sen bygger Noon upp någon sorts science fiction historia kring grundhistorien. Låtar mixas i en kub av flytande vätska. En vätska som de sedan dricker och får ett gigantiskt av. Det är när författaren går in och närmast är i musiken han beskriver bokens stora behållning finns. Då framkallar han en stark känsla. Annars spretar historien betänkligt och de övernaturliga avsnitten, som kan tas för drogrus, är inte i närheten av exempelvis William Burroughs. Betyg: GGG

Fever

Att ha febriga och hostiga barn är är såklart jättetråkigt. Men det är också tillfälle att verkligen känna kärleken till dem. Det gör man förstås alltid men det är något extra när de ligger ynkliga i soffan med en våt handduk på huvudet. Febervärmen Astrid spred omkring sig idag var inte kokhet men ändå tillräcklig för att jag skulle känna att den intog även mig. Något som inte alls är lägligt inför kommande veckor. Förhoppningsvis så rensades sjukluften ur min kropp när havets salta aromer nådde mina luftrör vid Röda sten.

Hela tiden ny bra musik

Cold Specks försmak till debutplattan låter precis lika lovande som jag hoppats. Det ska bli ett nöje att se henne i sommar. Oneohtrix Point Never gör kanske inte musik som ska upplevas på festival. Men som hemmamusik är det ljuvligt. Ambient och drones ekar nästan alla sena kvällar nuförtiden.

JAAAAAAA!!!!!!!!

Att bryta hemmanollan med ett sådant här mål var en upplevelse utöver det vanliga. Herregud vilka känslor som släpptes lös på Gamla Ullevi. Wanderson som spelat utan starkt självförtroende sedan premiären satte den i kryset. Och efter det blev han lika överlägsen som man är van att se honom. Nu kör vi!

Ut i det okända

Så bra och skönt att komma utanför komfortzonen och upptäcka nytt. Blondes är perfekt natt electronica.Jag gillar't.

Levon Helm

Det finns miljoner låtar jag gillar och det finns tusentals jag älskar. Men ska man riktigt gå till grunden med vilka som egentligen är de allra allra bästa låtarna så blir det lurigt. En sak är dock säker. Låten ovan finns med på topp 10 alla kategorier. Nu har mannen med den fantastiska rösten och det härliga svänget lämnat jorden. Levon Helm, jag tackar och bugar för all fantastisk musik du skapat. Din röst är oförglömlig.

The end of the day

Dagens stora släpp av band till Roskildefestivalen saknade de riktigt stora personliga favoriterna. Förhoppningsvis finns några sådana med av de 15-20 som återstår att presentera. Men jag är helnöjd ändå. Vid en snabb räkning blir det ca 15 måste se band och ett 30-tal vill se band.

Som alltid är Roskilde bokare mycket modiga. De vet att de mest högljuda vill ha bred rockmusik. Sällan får de det de vill ha. Kaxigt och helt rätt gjort, tycker jag.
Och jag är så glad att de inte bokar avdankade artister eller sådana som spelar överallt hela tiden. Det är en befriande känsla att kunna se en massa nytt uppblandat med lite gammla godingar.

Exempevis har jag njutit av Blitz The Ambassador den senaste timmen. En artist jag aldrig hört innan idag men vars skiva Native sun från ifjol fått mig att vara uppe alldeles för länge ytterligare en kväll.

Upp till kamp

Bild oct text från dagens Göteborgs Posten.

I förra veckan informerades medarbetarna i Majorna-Linné om den ekonomiska krisen.
– Det kommer som en chock att ekonomin är så dålig, säger Mattias Larsson, barn- och ungdomsbibliotekarie på Majornas bibliotek.

Ett brev skickades ut till medarbetarna där det står att ”i stort sett hela vår sektor läggs ner”.
– Det enda som i så fall blir kvar är kulturskolan och ett av biblioteken, säger Lena Axelsson, bibliotekarie i Majorna.

Att antingen Majornas eller Linnéstadens bibliotek försvinner ser bibliotekarierna som orimligt, särskilt med tanke på att antalet besökare har ökat sedan Stadsbiblioteket stängdes för renovering.
– Det här kommer att slå hårt mot invånarna. Vi har omkring 1 000 besökare per dag, allt från den lille bebisen till hundraåringen. Att bara ha ett bibliotek för 70 000 personer, det går inte, säger Mattias Larsson.

Vi fortsätter kampen!

Vad säger skelettet till sin tjej?
Snygga ben du har.

Så nära

Oftast hamnar jag och mina lag på den övre halvan när vi quizar. Men det är alltid lika svårt att slå sig in på prispallen. Ikväll på Dubliners var vi 1 ynka poäng ifrån en andra plats och en värdecheck i baren.

Ett par störiga missar gjorde att vi är ute efter snar revansch. Allra mest jobbigt var det att missa ett årtal där vi fick några ledtrådar. Bland annat kom låten nedan ut det året.

Come on lets go

En av mina första favoritlåtar spelades plötsligt i helgen. Det var rätt längesedan jag hörde den senast. Men det var ändå chockerande med vilken kraft den tog mig tillbaka till mitt 8-åriga jag. Låten kan mycket väl bli min madeleinekaka. Kanske läge att börja knacka ner memoarerna redan nu. Det vore rätt kul att släppa fram allt a la Knausgård och inte blaja massa rappakalja som här på bloggen.

Skulle jag orkat skrivit något allvarligt idag så hade det handlat om Majorna-Linnés stadsdelsdirektör. Men det lär nog bli anledning att återkomma till henne.

Klädkod svart-orange

Kläderna som används under helgerna tas numera nästan uteslutande ur Azaleagarderoben eller från löparlådan. Om ni ser något i svart och oranget så är det antagligen jag eller mina härliga tränarkompisar. Tre träningsmatcher i helgen. En seger, en oavgjord och en förlust. Det ser bra ut inför seriepremiären nästa helg.

Helgens musik har definitivt Paul Kalkbrenner stått för. Hans skiva Berlin calling är repetetiv techno av det skönare slaget som fungerar fint för hemmalyssning. Men jag förväntar mig att alla intryck minst dubbleras en ljum sommarnatt på Roskildefestivalen. Där kan jag lätt se mig själv med 10000 glada vänner under månens sken gunga till detta med det exklusiva vita tetravinet i ena handen.

Shaun the man

Shaun Ryder - Twisting my melon

När det begav sig var jag aldrig såld på vare sig Happy Mondays eller Black Grape. Det var först när Mondays spelade på Roskilde 2006 som jag fullt ut fick feeling för rytmerna Shaun Ryder och hans mannar skapade. Så kan det vara.


Enda klippet på youtube från roskildespelningen. Faktiskt lite magiskt och det fångar känslan fint.

Nåväl, i höstas kom Shaun Ryders självbiografi. Alla som följer musikvärlden vet att han levt lite över sitt eget bästa. När jag såg honom dj'a i Glasgow för 3 år sedan hade han nog kommit upp från det värsta träsket men han såg inte fräsch ut. Det finns riktigt sorgliga klipp på honom från början av 00-talet där han är patetisk.

Men han har repat sig betänkligt sista tiden. Det är faktiskt fascinerande att se honom idag. Det var nog väldigt många som trodde att de aldrig skulle se en sådan viril Shaun Ryder 2012.


I början. Intervju med en ung och hög Shaun tillsammans med Bez.


I mitten. En dokumentär från 2004 visar en man som har det motigt.


Nu. Skönt klipp från 2011 när Shaun blir biten av en orm i en engelsk reality serie. Tuff kille.

Boken Twisting my melon är som de flesta musikbiografier. Alltså beskriver den det vilda levendet utan ånger men också de djupa svackor som kommer efter. Jag faller alltid för dessa öppenhjärtiga men kanske inte alltid sanna historier. För mig så är det varje gång lika spännande att följa en persons arbetarklassbakgrund till stor rockstjärna.

Extra kul är förstås alla referenser till Manchester. En stad jag gärna återvänder till. Och då gärna till en dansfest tillsammans med Happy Mondays.

Det som började så illa

Kl 08.30 - Får reda på att stadsdelens ekonomi är i botten. Äldreomsorgen har gått minus hur många miljoner som helst. Vilka drabbar det enligt framtaget sparförslag? Jo, naturligtvis kulturen och då särskilt biblioteket.

Men jag kan lova att vi tillsammans med folket kommer sälja oss dyrt, mycket dyrt. Skulle det sluta som stadsdelens förvaltningsledning vill kan jag lova att de ska få smaka. Jag skulle inte ha några problem att ta en prick i belastningsregistret för sakens skull. Bara att läsa förslaget har tagit mig halvvägs dit.

Kl 17.00 - Träning med för dagen 22 fantastiska tjejer. Det finns inget annat som lika bra tar bort livets sorger och besvär.

Det som började så bra

Kl 09.30 - Lee Ranaldo klar för Roskildefestivalen. Vilken toppennyhet.



Kl 13.00 - Upplyftande möte om att strukturera upp samarbetet med skolan inför hösten.

Kl 15.20 - Hittar lp-skivan Distemper med The New Christs på Dirty records. En enastånde rockskiva som jag letat efter länge.



Kl 17.00 - Målgång efter en milrunda. Riktigt tunga ben men ändå 44.12 min vilket man får se som positivt.

Kl 20.40 - Djurgårdens målvakt gör sitt livs räddning på Erik Johansson skott. Jag och Ella flyger ur Gamla Ullevis stolar i besvikelse. Problemet är att jag har en öppnad apelsin mer i handen. Allt flyger ut och det mesta landar på något konstigt sätt rakt ner i min t-shirt öppning. Bättre det än att det kom på bänkgrannen men att åka hem klibbig efter ännu en 0-0 match var inte så man tänkt avsluta dagen.

Valkar och grånande

Dagens besöksiffra på biblioteket låg på över 1300 människor. Antagligen Majornas populäraste ställe förutom Hemköp. Ibland får jag frågan "hur kan du vara trött som jobbar som bibliotekarie?".

Jo, det ska jag säga er. Att möta så många människor varje dag är inte något som görs i en handvändning. Särskilt inte som alla också vill ha svar på sina frågor, hitta sina böcker, filmer, skivor, ljudböcker, språkkurser, reservationer, ha tillgång till fungerande datorer med databaser, få ut sina kopior, få tips, bli överraskade av utbudet, ha möjlighet att prata av sig och det viktigaste av allt, få ett gott bemötande.

Allt ovanstånde ger jag besökarna varje dag. Det är det roligaste jag vet. Särskilt som invånarana i denna stadsdel är precis i min smak. Kanske ger jobbet inte valkar i händerna men jag arbetar lika hårt som en timmerman. Och då har jag ändå inte räknat med arbetet att ta emot skolklasser. Möjligen ger inte det heller valkar utan snarare grånande skäggväxt.

Listen to my story

Har lyssnat på massor av fantastisk musik de senaste dagarna. Allra bäst var nog Lee Fields nya skiva under påskaftonsnatten.

Glad påsk!

Ska ligga och titta i taket så mycket det bara går under de närmaste dagarna. Gärna med Four Tet som soundtrack.

Tisdagarna på Truckstop

Earth, Mount Eerie och O Paon - Gbg, Truckstop Alaska 3 april

Varje gång man tar sig till Truckstop Alaska så tänker jag att hit borde man ta sig oftare. Först båtturen över älven som i skymning gör Gbg-förälskelsen ändå större. Sen är väl själva gångturen från Lindholmspiren inte så upplyftande men väl inne på Truckstop så blir man glad igen. Det är en skön lokal med bra scen, härlig publik och en billig bar. Och så har de band som man oftast inte hittar på några andra scener i stan.

1991 köpte jag Earths första ep. Kanske främst för att den gavs ut på Sub Pop och att Kurt Cobain gästspelade. Att de nu 20 år senare blivit ett favoritband var inte väntat. För under dessa 20 år som gått kan jag inte säga att Earth har spelats ofta. Snarare är det bandets frontfigur Dylan Carlson som person som intresserat mig under årens lopp.

Men så sa det pang för några månader sedan då jag lyssnade på nya skivan Angels of darkness, demons of light II. Herregud vilken stämningfull musik. Bandet har utvecklats enormt sedan starten. Att gnugga sömnen ur ögonen till skivan i Manchester för några veckor sedan är en oförglömligt minne. Det fanns inget som stressade och då passade skivan obeskrivligt perfekt.

Så det var mycket lägligt att bandet passerade förbi Göteborg just nu. Innan Earth gick på scen hade O Paon och Mounte Eerie värmt upp. Båda spelar rätt egensinnig men stämningfull musik. Inget som fick igång mig helt men som fungerade bra som uppvärmning.



Med i Earth är numera Lori Goldston. Det är hon som speler med Nirvana på unplugged skivan och även under deras sista turne. Det är lite stort, tycker jag. I bandet finns också Dylan Carlsons fru Adrienne på trummor. Det hon spelar kanske inte är så svårt men det var svårt att släppa blicken från henne.

Hur var spelningen då? Jo det var precis så bra som jag hoppats. Bandet monotoni, långa låtar och dronepartier upplevdes ännu starkare i liveformat. Det är som att sugas in långsam musiktvättmaskin. Musiken går runt och det finns inget stopp. Att ha med en cellist i bandet är ett lyckokast för att göra ljudbilden mer djup och varierad.

På slutet blev det dock dramatiskt. Ett högt krasch hördes till höger om scenen. En kille springer förbi mig och rakt fram till Dylan som är mitt uppe i en låt. Musiken tystnar och Dylan säger "there's a fire, everyone get out". Ingen panik infinner sig utan folk går lugnt och städat ut. Tydligen brinner det i en lokal bredvid. Som tur var så var bandet inne på sin troligtvis sista låt. Och så hann jag med sista bussen innan nattaxan.

Två av spelningens bästa låtar finns att avnjuta nedan:

Upphöjt tandkött

Min tandläkare ser inte alls ut som han på bilden ovan. Men kanske är det så hon egentligen ser ut. För visst finns det något dolt sadistiskt drag över yrket. Eller kanske inte över yrket som sådant utan mer deras ockerpriser. Tandläkarkårens personalfester måste vara hur lyxiösa som helst.

Jag har under någon månad haft ilningar i ett par tänder. Eftersom jag inte haft hål sedan 1987 så har jag nästan glömt hur det kännts. Trots att det inte kändes som hål nu så bestämde jag mig för att åka och kolla. Man har ju hört skräckhistorier om hur illa det kan bli om man går för länge med tandproblem (antagaligen är det mest skräckpropaganda från tandläkarkåren, men ändå)

Så där satt jag i tandläkarstolen. Undersökningen tog ca 4 minuter. Beskedet var att några hål hade jag inte. Antagligen berodde ilningarna på något som kallades typ upphöjt tandkött. De lade på lite plast som eventuellt kunde hjälpa mot obehaget. I alla fall ett litet tag. Annars var det något man fick leva med.

Allt som allt tog besöket högst 10 minuter. Jag vet ju att det är dyrt att gå till tandläkaren men när hon sade "det blir 750 kronor" så blev det ändå en chock. Det enda goda med det är att jag nu inte behöver bekymra mig över bibliotekets förseningsavgifter. Vår avgift på 3 kr/dag är ju ingenting i jämförelse. Och även vi bibliotekarier har ju faktiskt sadistiska drag.

Helgen

Det fanns bara ett litet fel denna helg. Självklart var det Alexander Axéns miss att inte spela Markus Gustafsson från start. Det hade givit de grönsvarta 3 poäng.

Jag och Ella har fått fantastiska platser att sitta på under året. Och vi har fina grannar några bänkrader bort.

I'm not certain, but I think I can

Mars 2012

De låtar som satt djupast avtryck den senaste månaden.

Äntligen är det dags

Aldrig har en allsvensk säsong lockat så mycket som årets. Och inte blev det sämre när Supermervan blev klar i sista minuten. Ser man till truppen som nu finns så ser det mycket bra ut. Det skulle väl kunna bli lite problem om ytterligare någon försvarare blir skadad. Men vi går för guld! Bäst i stan räcker inte längre.

Imorgon intar jag och Ella våra årskortsplatser och ser fram emot massor av minuter av ren njutning (och nervositet). Det spelar ingen roll att Häckens tränare Peter Gerhardsson syns på nästan varje konsert man är på. Hans musiksmak är toppen men i morgon ska han och hans bonka-lag från Hisingen få pisk.

That's right son Jesus walked everywhere

Årets hittills stressigaste dag börjar lida mot sitt slut. Särskilt kvällens aktiviteter med bokslukarklubb, fotbollsträning och biblioteksfest på Stadsbiblioteket var svårt att få ihop. Men det gick.

Det är fascinerande att se 150 bibliotekarier samlas för utflyttningsfest på bibblan vid Göta platsen. En del är gladare i flaskan än andra och vissa måste nödvändigtvis hem till sängen före klockan 22. Vi från Majorna-Linné var så klart coolast. Vi hoppade över den taffliga världsmusiken och pratade Silver Jews istället.

Ambrosini

Det är inte mycket som slår Champions league fotboll. Och det finns inget som slår Massimo Ambrosinis kämpatakter. I stort sett varenda människa på jorden skulle givit upp att jaga Messi efter den tionde finten. Ambrosini gjorde inte det och räddade hem en poäng till Milan.

Money to burn

Eftersom det blev en sådan där härlig tisdagskväll på SS Marieholm tillsammans med Will Kimbrough, och därmed lite dyrt i baren, så var det extra spännande att se brevet från skatteverket ligga och vänta när man kom hem.

Det skulle kunna stå precis vad som helst i detta kuvert. Allt mellan att betala 5000 till att få 5000 kronor skulle vara möjligt. I år var glädjebeskedet 3158 kronor tillbaka på skatten. Jag drog helt klart vinstlotten denna tisdag.

Det blir bättre och bättre...

Under många år följde jag CMA (country music awards) när det gick i tv. Därifrån finns det ett musikinslag som helt klart sticker ut. Det var när Alison Krauss framförde My poor old heart 2005. Det är en fantastisk låt och hennes sätt att se ut när hon sjunger den ger rysningar. Blicken och hela hennes minspel visar att hon vet vad hon sjunger om.

Förra året kommer skivan Paper Airplane. I flödet av alla skivor missade jag den när den kom och han inte lyssna in mig tillräckligt innan årsbästalistan skulle ner på pränt. Det man kan säga i efterhand är att den givet ska in på topp 30. My love follows you where you go är en av 2011 års låtar.

Nu är Alison Krauss klar för Roskilde i sommar. Tänk att den festivalen alltid levererar sköna överraskningar.

Vår i Göteborg

Jag har varit lite skeptisk till de som tidigare hävdat att våren är här. Den har nästan varit det men vindarna har ändå haft kvar kylan. Idag så var det dock ingen tvekan. Shortsen åkte på till löprundan och mat ute i Söderlingska parken är tydliga bevis på våren.

Kanske blev det lite värmeslag under löpturen för låten Wild one med Flo Rida lät plötsligt som en fantastisk låt. Den hade en perfekt rytm för trötta ben i vilket fall.

Manchester 2012

Utsikten från hotellet Roomzzz på Princess street. Tvärs över gatan låg puben The Old Monkey som vi (jag) suktade efter.

L glad över shoppingen. Hon kom ständigt med nya påsar menas jag oftast kom ut tomhänt. Vi kanske hade lite olika fokus.

Själv gillar jag brittiska pubar mer än shopping. Favoriten vi hamnade på några gånger var Odd bar. Bra musik, skön stämning, god pubmat och allmänt livsnjutnings läge.

En smoothie med namnet Iggy Pop gick inte att motstå på det trendiga stället Teacup and Cakes på Thomas street.

Hem och vila mitt på dan. What goes on behind closed hotel doors?

Jo, där finns någon som väntar.

Två av tre kvällar valde vi rätt restaurang. Här på Rio Ferdinands italienska restaurang Rosso. Utmärkt mat till hyfade priser i lyxig miljö.


Kanske den godaste mat vi någonsin ätit fick hos den indiska restaurangen Wouk. Varje tugga var himmelsk.



Musikunderhållningen stod John Head för. Det tyckte jag han gjorde med den äran. Han välte inte Ruby Lounge på något sätt men glimtvis så fanns det en nakenhet som fick mig att tänka på Tim Hardin.

Så här nöjda och storögda var vi i stort sett resan igenom.

Söndagen tillbringades i Heaton Park. Vårvärme, grönska och brittiskt gemyt var inte dumt alls. Totalt sett var det verkligen en superweekend.

Take a tip from one who's tried

Lambchop - Göteborg, Nefertiti 21/3-2012

Det är oerhört ädelt av Nef att ha gratis garderob under sina evenemang. Deras goodwill inom detta område borde spridas. Just denna kväll blev det så bra att just när jag fått min jacka och var på väg hem så stötte jag på Kurt Wagner. Det kändes helt naturligt att sträcka fram handen och tacka för en bra spelning. "Thanks for coming, man", blev hans svar.

Egentligen är det kanske inte just denna spelning som Kurt Wagner ska ha mest tackande för. Utan det är mer hela hans katalog av fantastiska skivor. För jag har sett dem bättre än på Nef. Jag gillar senaste skivan väldigt mycket men jag tycker att lite går förlorat när stråkar och andra instrument saknas. Det lyhörda bandet gör fint ifrån sig men anslaget blir så stillsamt att man hoppas och väntar på att något ska braka lös. Det är nästan så jag önskar att servetrisen ska ramla med alla ölglas så det blir en reaktion. Nu blir det som hetast, eller snarare blötast, när Kurt Wagner kastar vatten på en ihärdig fotograf.

Men faktum är att man till sist kommer in i lugnet. Låtarna är rätt liknande varandra och man finner sin plats i musiken. Det stillsamma är inte längre påfrestande utan inbjudande. Särskilt under sista tredjedelen av spelningen blir man omfamnad av låtarna. Det är då bandet spelar upp några av sina bästa låtar och avslutar med en fin Bob Dylan cover, I threw it all away.

Moster Märta

När jag var liten så fick ibland besök av Moster Märta. En snäll tant som oftast ville gulla med mig. Detta tyckte jag var lite otäckt. För Moster Märta hade alltid iskalla händer. Även hennes röst var lite kusligt pipig. Men det var hennes händer som skrämde mig mest. De var inte bara kalla utan även ordentligt skrynkliga.

Alla människor över 50 är ju jättegammla när man är liten. Jag vet faktiskt inte hur gammal Moster Märta var när jag var liten. Men hennes kalla och knotiga händer kom nog mest från hennes bacillskräck. Före hon gosade med mig så tvättade hon nämligen händerna i all oändlighet. Allt smuts och alla baciller skulle krossas. Det gällde att ha mycket tvål hemma när hon kom. Detta tyckte jag var otäckt också. Jag kommer ihåg att jag gömde mig och spanade på henne samtidigt som hon var på toaletten. Alltid slutade det med att hon ropade efter mig när hon var färdig. Och väluppfostrad som jag är kom jag fram från min gömma.

Varför kom jag då att tänka på Moster Märta? Jo, jag har insett att jag också börjat gå och tvätta händerna ofta. Inte hemma men på jobbet. Att göra det när man kommit i kontakt med någon störtförkyld eller otvättad människa tycker jag är okej. Men min tröskel för att besöka handfatet efter kontakt med låntagarna har blivit lägre. Ibland så låg att jag tycker mig kunna ana Moster Märtas plirande ögon i spegeln samtidigt som jag tar ytterligare lite tvål.

Personalen tipsar

Det är alltid kul när någon lånar den bok man tipsat om på vårt personalen tipsar bord. Idag tog det ungefär 5 minuter från det jag lade fram Anders Paulruds fina bok Kärleken till Sofia Karlsson innan den var lånad. Det skulle var spännande att höra vad låntagaren tyckte om den.

Ett tips som är svår att lägga på vårt bord eftesom den oftast är utlånad är Min vän Boris av Mats Wänblad och Peter Forshed. Eftersom jag tröskar barn- och ungdomsböcker i jobbets tjänst så är det kul att också kunna konstatera att standarden är riktigt hög. Min favorit bland förra årets lära-sig-läsa böcker är just Min vän Boris.

Det är en konst att med endast ett par meningar på varje sida skapa spänning, humor och faktiskt en läsupplevelse. Boken handlar om Ebba som får en ny vän, vilken förstås är Boris. Men Boris, hans hus och familj är speciella.

Tonight is the peak of my life

Ibland kan man få den där fantastiska känslan att stunden är perfekt. Då tankarna varken virvlar bakåt eller framåt. Nu är jag inte så duktig med orden att jag kan beskriva känslan på ett bra sätt. Och jag kan absolut inte sjunga fram den. Men jag kan göra det viktigaste, nämligen känna den och det gjorde jag flera gånger under vistelsen i Manchester. När vi bara satt, låg, åt, läste, lyssnade, solade och gick tillsammans. Jag låter Johnny Adams föra min talan.

Soul revue

Det är ju inte direkt så att man längtar mindre när man hör hur Springsteen låter under turnéstarten. Jag kan ibland ta till överord om saker och ting men magiskt är verkligen ingen överdrift i det här sammanhanget. Det blev så där souligt som man hade hoppats med kören och blåssektionen som extra krydda till E Street Band. Och Bruce själv tuggar lika mycket fradga som Glenn Strömberg gör i Fotbollskväll. Och det är en stor komplimang.

Why don't you do it to me

Soundtracket för de kommande dagarna.

Två steg från Wanderson

Jag tror man kan säga att jag haft fel. Kanske inte på fullt allvar, men nästan, har jag tänkt att man nog inte helt hade gjort bort sig helt om man fått spela en allsvensk fotbollsmatch. Då menar jag så klart inte nu utan för typ tio år sedan när man hade lårmuskler.

Efter att idag stått i den härliga vårsolen på GAIS-gården så reviderar jag mina tidigare tankar. För att stå ett par meter från Wanderson, SuperMervan, Calum Angus, Bassombeng, Ayarna, Ijeh och de andra så ser man hur oerhört skickliga de är. Det går fort som tusan och de är vältränade in i minsta muskel.

Faktum är att se Wanderson konster på så nära håll är något av det bästa jag sett i fotbollsväg. Han har helt magisk bollkontroll och ett flyt i steget som är så vackert. Det är egentligen ett under att han fortfarande spelar i GAIS.

19 dagar kvar till premiären mot Häcken. Spelar de med samma intensistet som idag ser det mycket lovande ut. I alla fall framåt finns det inga oroligheter från min sida. Det lilla orosmoln som finns är backlinjen. Även om de fyra bästa spelar så är den inte riktigt klockren. Och skulle det bli någon skada blir det riktigt jobbigt.

Äntligen

Efter en oerhört rafflande final stod vi slutligen som segrare i Minilirarcupen. Under ordinarie tid så var det en jämn match där vi hade flera vassa chanser. Men 0-0 stod sig tiden ut. Därefter var det förlängning i 5 minuter. Då möts man tre mot tre utan målvakt. Osannolikt nog slutade även detta 0-0. Vi skapade klart mest chanser men kunde lätt kunnat åkt dit på en kontring också.

Så det blev alltså straffar. Fem tjejer i varje lag. När båda lagen lagt fyra straffar var stod det 2-1 till Kållered. Deras tjej har chansen att avgöra matchen genom att sätta sin straff. Spänningen är hemsk. Hon tar sats, bollen får bra fart men vår målvakt får upp händerna och räddar. Nu måste änså Ella, som är vår sista straffläggare, göra mål för att vi inte ska förlora. Det är nästan så man inte vågar titta. Och visst är det alltid lite extra pirrigt när det är ens egna dotter. Hon tar sats, får en riktigt bra träff på bollen som susar in över Kållereds målvakt och in i mål. Matchen lever.

Nu vidtar utslagsstraffar. Alltså en och en i taget. I första rundan missar båda lagen. I omgång nummer sju faller dock avgörandet. Först gör vår målvakt Nathalie en bra räddning sen är det också hennes tur att lägga en straff. Som alla förstår går det i mål. Den är hårt slagen i målvaktens högra hörne. Jublet som fyller hallen är helt underbart!

Euphoria

Första matchen kl. 07.44 på morgonen. Sista matchen kl 20.58. Förutom en liten paus mitt på dagen blev det en heldag i Steteredsskolan. Facit efter sju matcther var 5 segrar och 2 oavgjorda.

Imorgon är de slutspel. Först semifinal för 02-tjejerna och sen semifinal för 01-tjejerna. Antagligen kommer man drömma om studsande fotbollar i natt. Men sämre kan man ha det.

You know I feel ya!

Varit ute och druckit drinkar hela kvällen med kungälvsgänget. Mycket trevligt men inget slår att lyssna på St Louis Blues Elegy med Mark Lanengan smått dragen. Upplevelsen blir så stark att den inte kan uttryckas med ord.

Cherokee dance

Jodå, Hasse Klippare kunde sin sak. Han var en riktigt skön snubbe som brann för musik och fotboll. Aldrig har ett samtal gått så lätt. Faktum var att han pratade så mycket att han nästan glömde bort vad han gjorde. Redan under schamponeringen snacka han så mycket att vattnet rann över hela ansiktet. Och när han började sjunga I got loaded on a bottle of gin svepte saxen förbi öronen i oroväckande fart. Men allt slutade som sagt lyckligt och jag längtar redan till nästa tillfälle.

Hasse Klippare

Min frisör sedan 5 år tillbaka verkar ha gott ide. Det är i vilket fall omöjligt att få tag i henne. Och eftersom en klippning är akut nödvändig så får jag se sig om efter nytt. Det var då jag stötte på Hasse Klippare. Imorgon bär det av ut till Hisningen och hans ställe. Jag är nervös. Det är jag alltid inför en ny frisör men särkilt inför Hasse när jag sett videon nedan och pratat med honom i telefon idag.

Då jag försynt frågade om han var lite specialiserad på rockabillyfrisyer så började han sjunga i luren - Yeah baby, I'm a rockabilly boy, yeah. Du ska veta en sak, sa han efter sånginsatsen, jag gör alltid mitt bästa... (här tar han en långkonstpaus)...och lite till.

Göra om göra rätt

Ungefär 500 meter hemifrån spelade Grouper ikväll. På Sjömanskyrkan av alla ställen. Och löjligt nog gick jag inte dit. Det var säkert hur bra som helst.

Istället fick man sitta hemma med svettningar när Milan var nära att tappa 4-0 försprånget mot Arsenal. Möjligen behöver Milan spelarna ladda med lite ambient musik från Grouper nästa gång.

Blåst på konfekten

En allmän varning går härmed ut. Köp aldrig Hemköps apelsinjuice. Helt smaklös med visst inslag av kattpiss.

This round is on me

Det var med viss oro som nya Bruce Springsteen skivan avlyssnades för första gången. Tänk om man gjort något tråkigt nu när han äntligen ska stå på den orangea scenen i Roskilde. Första singen We take care of our own har växt vid varje lyssning vilket var lite lugnande. Men ett litet orosmoln fanns ändå där.

Nu, efter tre lyssningar av Wrecking ball känner jag mig helt lugn. Det måste vara det bästa han gjort sedan The Rising(just den skivan kommer jag tydligt ihåg att vi lyssnade på när vi åkte hem från Roskilde 2002). Hans två senaste skivor har jag tyckt varit lite tråkiga. Inte direkt dåliga men de föll snabbt i glömska.

Wrecking ball har ett par tveksamheter men de kan man lätt bortse från då det finns minst en handfull låtar som direkt sätter sig. Titelspåret och Land of hope and dreams har ju spelats live i flera år. Studioversionerna av dessa två är fantastiska. Och att Clarence Clemons som sista insats för E Street Band får briljera så i Land of hope and dreams är magiskt.



I övrigt funkar de irländska inslagen mycket bättre än vad jag trodde. Det blir fotstamparrock som håller sig på rätt sida bredbent. Eller det är bredbent men det är bra bredbent. Faktum är att trummaskiner och Tom Morello också fungerar bättra än väntat. Sen finns det några lugna låtar som brinner av engagemang och iver att få ut ett budskap. Och man hör hur hela tiden hur låtarna kommer öppna upp sig ändå mer i en livesituation.

Lördagen den 7 juli är ett mycket spännande datum. Tänk också om The Roots kan göra The Boss sällskap och avsluta med The E Street Shuffle som de gjorde på amerikansk tv för några dagar sedan. Löjligt svängigt! Vem går och köper fem guld öl, jag betalar!

The real deal

Aldrig har det varit så viktigt att sprida rockabilly och den fantastisk muisk som gavs ut under 50-talets mitt. För tydligen har Bert Karlsson sett dollartecken i skyn och hostar nu upp rockabillyband som i mina ögon är helt bedrövliga. Att musiken i grunden är folklig är ett faktum men att låta massan se den urvattnade och gimmickaktigta varianten är tragiskt.

The daily grind

Att folk orkar. Samma dag efter dag. In med disk i diskmaskinen. Ut med disk ur diskmaskinen. Dammsuga. Efter några dagar dammsuga igen. Handla. Vad ska man äta? Borsta tänderna. Gå till jobbet. Le. Tugga i sig ännu en macka. Betala räkningar. Tanka bilen. Möta människor man inte vill möta. Kasta soporna. Torka bord. Spela vanlig. Se kvällstidningarnas löpsedlar. Höra skitsnacket.

Tyvärr har inte alla möjlighet att göra som John Lennon. Han tog en, vad han kallade i efterhand, long weekend. Den varade i 18 månader och då bara struntade han i alla måsten. Det måste varit fantastiskt.

Lennon hängde med Harry Nilsson under sin långhelg. Jag hade gärna hängt med Jason Pierce och Madonna.

Sleepless in Majorna

Det har slagit mig att ungefär samma känsla infinner sig efter man antingen sprungit 1 mil eller om man druckit 3 snabba rom/cola. Först blir man dåsig, sen blir knäna lealösa när man reser sig, sen blir man sugen på chips och efter ett tag ökar pulsen. Till sist så blir man sittande och lyssnar på musik för man vill inte gå och lägga sig.

Egentligen har jag lovat mig själv att lägga mig tidigare. Men samtidigt sitter djävulen på axeln och säger att du kan väl inte sova bort möjligheterna att lyssna på 20 bra låtar till. Och självklart vinner djävulen den kampen. Och han har det lättare när man sprungit 1 mil och endorfinerna fortfarande pumpar.

Så här är några bra låtar:


Faktum är att jag glömde tvätta håret när jag duschade ikävll. Jag stod och tänkte på resan till Manchester om två veckor. Och då att få se John Head framföra den här fantastiska låten.


Ända sedan spelningen i höstas så spelar jag M.O.T.O. nästan dagligen.


En uppsjö bra konserter väntar den kommande månaden. Exempelvis ser jag verkligen fram emot att se Will Kimbrough igen.


En av mina favoritröster alla kategorier.

Ljuvligt

Att ta en lunchpromenad ner till Röda sten är en möjlighet jag är mycket tacksam för. Problemet kan vara att ta sig tillbaka till jobbet. För det är grymt svårt att slita sig från utsikten sittandes vid solväggen.

Bäst just nu

25 bra låtar finns här

Härlig formtopp

Han har all anledning att vara glad Glenn. Och faktum är att vi fotbollsälskare har det också. För just nu är Glenn Strömberg i sitt esse. Han är på sin absoluta topp. Det spelar ingen roll om det är champions league, premier league eller fotbollskväll i SVT. Just nu är engagemanget, kunskapen och tajmingen perfekt.

Han snittar nu på 3-4 matcher i veckan och då förstås en del resor däremellan. Låt oss hoppas att han inte går in i väggen. Det vore hemskt för jag antar att SVT kör honom som expert under EM i sommar. Och jag antar att tv4 kör Jens Fjällström som också är ett mycket starkt kort. Då har vi mer än bara bilderna att se fram emot.

Fem stjärnor

Sonic Youth

Den 16 november 1992 köpte jag mig en grön Sonic Youth t-shirt på Kåren i Göteborg. Bandet hade just gått av scenen. När vi kom utanför dörrarna stod medlemmarna i förbandet Pavement och kastade snöbollar på de som kom ut. Snart blev det ett ett oväntat snöbollskrig. Det är helt klart ett minne för livet.


Sugar Kane, deras kanske allra bästa låt, från november 1992

Sonic Youth är så klart också ett band som kommer hänga med livet ut. Gillar man gitarrmusik så är det omöjligt att förbise dem. Redan när jag började gilla dem kändes de som ett rutinerat band. De hade givit ut flera skivor och jag minns att jag tyckte de var skumma. Men precis som för många andra tog det fart med skivan Goo. Sedan dess finns de liksom alltid närvarande.


Hoarfroast är poetisk och musikalisk perfektion a la Lee Ranaldo

Det är inte många band som kom fram under mitten av 80-talet som finns kvar idag. Vad är det egentligen som gör Sonic Youth så unika? Musikmässigt tror jag det gör mycket att de delar på sången. De tre karakteristiska rösterna gör att det aldrig blir stereotypt. Och när man lyssnar på alla skivor i ett stärck som jag gjort den senaste veckan inser man att bandet har gjort enormt mycket bra låtar. Andra band i samma genre ligger mil efter med att hitta de hookar den egensinnighet som Sonic Youth har. Att göra en lyckad cover på en Sonic Youth låt ser jag som närmast omöjligt.

Sonic Youths låtar passar sällan in på blandband. De är gjorda för att lyssnas på utan avbrott. Det är först då man verkligen kommer innaför den lite svårflörtade ytan. För egentligen finns det mer melodier hos Sonic Youth än vad många inser. Fast det är klart att man måste gilla oljud också.


Theresa's sound world, perfekt exempel på melodier och oljud i symbios.

Att se bandet live är alltid lite ambivalent. Det är inget direkt publikfrieri från bandet sida. Alltid är det mest låtar från den senaste skivan med enbart några få undantag. Och det är klart att det är svårt att köra en greatest hits turne då de egentligen aldrig haft några hits. Men jag skulle gärna se en spelning med de 53 låtar jag har på min Sonic Youth spotifylista. Tänk vilka magiska fyra timmar det skulle bli.


Brother James helt galet ösigt 1985

En väldigt viktig del i bandet är förstås medlemmarna. Det är inte för inte som de är topp 5 av de coolaste banden som funnits. Lee Ranaldo. Steve Shelley, Kim Gordon och Thurston Moore har precis allt ett rockband från New York ska ha. Att samma band har fyra medlemmar där allt faller sig naturligt är extremt ovanligt. De har var för sig en dragningskraft som är omöjlig att värja sig emot.

Shelley ser ut som en skolpojke men trummar som en jätte, Ranaldo har en sångröst och utseende som är New York, Gordon är den ultimata baskvinnan och Moore är den amerikanske slackerkillen som skulle kunnat bli så fel men istället blir helt rätt.


What we know visar ett moget band som låter mer traditionellt

Vad det gäller deras musik så finns det höjdpunkter genom hela deras karriär. Deras senare skivor har visserligen inte orsakat samma extaser som förr men de är bättre än stabila. Personligen har jag svårt att välja ut en favoritskiva. Sister, Goo, Dirty och A thousand leaves delar på första platsen med Daydream nation och EVOL på delad andraplats.

Lyssna på de 53 bästa Sonic Youth låtarna här


Tuck n dar från soundtrack albumet Made in America är en glömd pärla

A night like this

Vid matbordet konstaterades att jag och L var ganska olika i skolan. Som jag minns det räckte jag upp handen 0 gånger i mellanstadiet, 1 gång i högstadiet och 2 gånger i gymnasiet. L räckte upp handen mest hela tiden genom hela skolgången. Låt oss hoppas barnen blir en mix av detta.

Oundvikligen tänker jag på några svartklädda tjejer i Lidköping varje gång jag lyssnar på The Cure. Då på 80-talet var jag långt från deras värld, även om vi nog använde lika mycket hårspray. Men jag skulle tro att vi mentalt är närmare idag. För nu tilltalar de tidiga Robert Smith låtarna mig mer än jag någonsin kunde tro. Mycket märkligt.

Hoping you would come my way

Det känns så fint att Tindersticks är tillbaka. Då menar jag tillbaka med den där riktiga glöden. Det var ett tag sedan sist. Nu biter det tag direkt. Ungefär som det inte gått en vecka sedan 1996.

Trots musikens mestadels stillsamma karaktär får den mig att vilja något annat. Det är alltid det Tindersticks fått mig att drömma om. Att bara ge sig iväg från allt och ge sig in i dekadensen. Om det sker så kan jag avslöja att ni kan börja leta på Bradleys spanish bar i London.

Hot vs cold

Om jag inte har barnbarn när jag blir pensionär så blir det solkusten för mig. Jag kan bo i ett tält om det skulle vara så. Bara det finns värme i luften så blir det utmärkt. Visserligen är varje års första varma solstrålar magiska. Igår fanns det tendenser i Gbg. Idag var dock allt som vanligt igen. Tänk vad grymt det varit och kört runt i en golfbil i solen istället. Äntligen finns det ett syfte att tänka på olika sätt att placera sin lön.

Allt är relativt

Idag hamnade jag på en lunchrestaurang i Billdal av alla ställen. Snacka om att få sina fördomar besannande. Det var så att jag under min långlunch lyckade överhöra fyra andra bords samtal.

Bord 1. Här diskuterades det båtplatser. Och då inte billiga sådana. Men pengar var inget problem.

Bord 2. Här diskuterades kommande affärsresor till Sri Lanka. Lönsamheten kommer vara mycket god slogs det fast. Pengarna kommer rinna in uttryckets det.

Bord 3. Här diskuterades resan till Åre under sportlovet. Har du ont om deg nu då, frågade den ene. Allt är relativt, svarade den andre och flinade.

Jag menar inte att det var något fel på dessa människor. Det vara bara sån skillnad mot det jag brukar höra under luncherna i Majorna.

Jag fick också många blickar. De undrande nog vem jag var som satt ensam i min Eldkvarn (alla andra hade skjorta) tröja läsandes en Kalle Skavank deckare inför bokslukarklubben på torsdag samtidigt som jag åt det vegetariska alternativet (alla andra åt snitsel). Jag stack liksom ut.

Trippin' to Earth

Precis nu läste jag att Kurt Cobain skulle fyllt 45 år idag. Det känns nästan lite olustigt att jag, ovetande om Kurts födelsdag, lyssnat på Earth hela kvällen. Earth är Dylan Carlsons band. Dylan var han som köpte hagelgeväret som Kurt Cobain sköt sig med.

I vilket fall som helst så är Earths nya album Angels of darkness, demons of light II en mästerlig skiva. Jag har aldrig lagt in nytvättade kläder på ett sådant bra och skönt sätt innan. Det var en besvikelse att det inte var så många olika par strumpor i tvätthögen idag. För jag hade lätt kunnat gå på djupet i strumpmönster ett tag till.

En tipptopp helg på alla sätt.

If tears were liqour I'd drunk myself sick

Jag är glad att youtube inte fanns innan jag var färdigutbildad. Det hade aldrig fungerat. Visserligen är det inte hälsosamt nu heller men jag sköter alltid mitt jobb och mina åtaganden, bara lite rödögd.

Som ikväll. Det går väl inte att att lägga sig när någon lagt ut en hel Mark Lanegan spelning med kanonljud.

Psychotic reaction

Så här på sportlovet är det mycket programverksamhet på jobbet. En ganska stor del av mitt jobb är att ordna ett attraktivt program till barn och ungdomar. Det är ett kul men också krävande jobb. Först ska man göra en djupdykning ner i alla de program som finns att välja bland. Sen ska det bokas, diskuteras priser, skickas avtal. Sen ska det marknadsföras på alla tänkbara sätt. Och till sist så ska allt fungera på speldagen. Möbler ska flyttas, biljetter rivas och de man bokat vill ha kaffe.

Nästan alltid blir det lyckat. Som idag då ett 50-tal barn kom på vår Trollershow. Den bokade trollkarlen var skönt avslappnad, barnen först förväntanfulla och sedan väldigt nöjda. Alla föräldrar utom en tackade också för ett bra program. Mamman som inte riktigt var nöjd tyckte att det tog för lång tid att få en ballong till barnet efter showen var slut. Jodå, det finns en plats i helvetet för henne.

För hur man kan med och klaga när trollkarlen efter showen erbjuder sig att göra gratis figurballonger till alla barnen är skrämmande. Alla förstår att det tar lite tid att göra i ordning detta för 40 barn. Särskilt som barnen vill ha en massa olika varianter av ballonger som bläckfiskar, Hello Kitty, giraffer, spöken me mera.

När barnen fått sin ballong såg man total glädje i deras ögon. Det var då mamman säger till trollkarlen att snabba sig lite. Det här tar ju jättelång tid och det är många barn kvar, säger hon. Den snälle trollkarlen gör då det suveräna och säger med en plötsligt bitsk och ond ton, samtidigt som han ger henne ballongpumpen, varsågod och gör det snabbare själv. Mamman snörper lite med munnen och tar med sitt barn därifrån.

Det är förstås synd om barnet och man skulle önska att trollkarlen har krafter att trolla bort det onda i denna mamma. För en del barn har det ta mig tusan inte lätt.

When will these feelings leave me?

Det finns faktiskt inte mycket som slår att springa ner mot Röda sten, vända upp mot Älvsborgsbron, kolla ut över staden, inta det öde landet Hisingen, passera tv-huset, öka uppför Göta Älv bron och sen bita ihop de sista 3,5 kilometrarna hem.

I flera år har haft Mink och Willy Deville i mp3 spelaren. Det är svårt att ändra på det då det är opitmal löparmusik. Tillsammans med löpningen blir DeVille en katharsis för både kropp och själ varje gång.

40-års tecken del 4

ÅÅÅÅhhhhhh vad skönt att få sex. När man blir äldre behöver man helt klart mer. Man är bättre på det, ser nya möjligheter, blir inte lika rastlös och kan hålla på längre. Förr var man kanske lite ivrig och skulle göra allt på en gång. Nu när man får mer tid kan man göra det avslappnat och mer utdraget. Kanske blir det läge att göra det utomlands. Det är alltid spännande. Men det går bra att ligga på en kobbe i skärgården också.

Man får ju nya intressen och hittar nya infallsvinklar. Så länge man har fysiken så måste man våga och tänja gränser. Vi får väl se vad detta innebär men kanske ger det helt nya upplevelser. Det jag i alla fall hoppas är att testa nya ställen, positioner och där hitta känslan av att bli ett.

Jag har ju också turen att kära L som vill minst lika mycket som jag. Vi måste våga. Kanske blir det inte alltid som man tänkt sig men när det väl blir det så är det himmelsriket. Spänningsmomentet måste alltid finnas där. Det är inte går inte att sitta på ålderomshemmet och inte upplevt ett och annat.

Ja, ni förstod självklart att det är den sjätte semesterveckan som menas. Göteborgs stad är snälla och ger alla utarbetade 40-plusare en extra semestervecka. Undra vad man ska fylla den med...

The voice

Allt oftare kommer jag på mig själv att lyssna på webradiostationer som spelar 80-tals hits. Det har antagligen med min ålderskris att göra. I vilket fall gillar jag att lyssna på det jag då tyckte var skvalmusik och rätt dåligt. Nu hör jag med andra öron och framförallt blir musiken en sorts resa genom livet.

Sjävklart spelas Whitney Houston på dessa radiokanaler. Hon var ju en av de största då. På MTV spelades hon till förbannelse och jag störde mig på att de inte kunde spela Guns N Roses istället. Men nuförtiden stör det verkligen inte när Whitney spelas.

Och faktum är att när jag idag tog mig tid och lyssnade på skivan I look to you, som kom 2009, upptäckte jag en massa bra musik. Exempelvis är låten Call you tonight helt magisk. Vilken text, vilken melodi och framförallt vilken sånginsats. Så dagens dödsbesked är väldigt sorgligt.

All by myself

Då har årets gräsänklingsvecka börjat. Första kvällen blev ungefär som väntat. Ett vinglas för mycket och Geraint Watkins i högtalarna. Alltså en alldeles utmärkt kväll. Det undre videoklippet är från min oldschool mobilkamera. Inspelningen är någon vecka gammal. Låten är härlig och ny och antagligen med på Geraints nya platta som kommer under året.

Mentalt steriliserad

Det är sedan länge bestämt att två barn är alldeles lagom. Det gäller fortfarande. Men tänk att man redan nu kan bli nostalgisk av att se fem år gamla bilder. Det händer så mycket så snabbt. Nu ska Ella gå på riktiga discon och Astrid formulerar sig som en nobelpristagare i litteratur.

Jag kommer inte göra en Tommy Körberg och bli pappa vid 60-års ålder men det vore ju kul att få barnbarn innan man är för gammal. Det är nästan, men bara nästan, jag längtar efter att putta på en gunga i snålblåst.

Stone me into the groove

Jag vet att Roskilde är pålitliga vad gäller världsmusik och då särskilt afrikansk musik. Ändå är jag varje år lite nervös att de inte ska hålla uppe standarden. Nu när de första afrikanska bokningarna för i år är i hamn kan jag andas ut. Boubacar Traore och Terakaft är ju alldeles fantastiska.

Working class hero

Så Reinfeldt vill att vi ska jobba tills vi är 75 år gamla. Jag är ledsen att säga till honom att det kommer jag inte göra. Jag kommer inte jobba en dag längre än vad som krävs för att få en pension som ger mat för dagen och två semesterresor per år. Dessvärre blir väl det inte innan 65.

Möjligtvis kan jag efter pensionsavgång ta konsultuppdrag som utfrågare på olika biblioteks hårdrockskvällar. Det skulle vara ett roligt extraknäck.

All american boy

Sammy Hagar - Red : mitt ocensuerade liv

Av någon anledning lockade den här boken. Trots att den enda låten jag hört från Sammy Hagars soloskivor är pastichen I can't drive 55. Lite mer har jag förstås hört från hans Van Halen år. Hans inledning i hiten Why can't this be love har jag alltid gillat skarpt. Det är en bra låt rakt igenom.

Nåväl, boken lockade av någon anledning. Och det visar sig att det en klart läsvärd rockbiografi. Sammy är en riktigt glad kille som ser positivt på livet. Han kommer från en riktigt fattig bakgrund men en brutalt alkoliserad pappa. I ungdomsåren börjar Sammy få ett jätteintresse av musik. Snart har han långt hår, en gitarr och spelar i lokal band.

Trettio år senare är han stormrik och äger en massa hus, restauranger, mountainbike affärer och en uppsjö bilar. Det har gott bra för honom i livet. Först som frontman i Montrose under mitten av 70-talet. De han bli rätt stora innan Sammy fick sparken och istället blev stor som soloartist. Och sen kom då Van Halen och frågade om han ville sjunga med dem.

Boken innehåller även de vanliga rockhistorierna med droger, kvinnor och ett vilt levene. Sammy är mest glad men skildringarna om bröderna Van Halen innehåller mer misär. Ser man på klipp på Eddie Van Halen förstår man också att Sammy inte ljuger i sin bok. Eddie Van Halen var på botten under flera år.

Nu när jag lyssnat på Montrose och Sammys sologrejor så inser jag att det i små doser är skön superamerikansk bilåkarmusik. Synd bara att jag nästan aldrig kör bil numera. Men jag ska göra en bland-cd till sommaren med Sammys bästa, veva ner rutorna och glida genom Grebbestad.

Snickarcupen

Efter 5 raka segrar och 13-0 i målskillnad så var det dags för final. Där tog segerraden tyvärr slut. Förlust 0-1 mot Mölnlycke. Inte helt rättvist men sån är fotbollen. Tjejerna var glada över andra platsen. Det är nog jag imorgon också.

Året kommer gå i grönsvarta färger

Trots iskyla så var det en fröjd att se när årets säsong drog igång igår. Wanderson var alert och såg het ut. Ayarna och Gustavsson på mitten kommer bli ändå bättre i år och Bassombeng är minst lika snabb. Blommar sen Erik Johansson, Jakob Olsson och Linus Tornblad ut kan de bli bra ersättare för SuperMervan.

ÖIS är bara början på hur det kommer gå för de andra gbg-lagen när de möter grönsvart. GAIS är i år inte nöjda med att bara vara stans bästa lag utan ska upp ytterligare i tabellen. En ny storhetstid är inom räckhåll.

Rubrik överflödig

I bibliotekariekretsar är omslaget inte uppseendeväckande alls. Men för er som inte har gått Bibliotekshögskolan i Borås kanske bilden är något förvånande.

Visserligen levde vårt afterwork i onsdags inte riktigt upp till bilden. Vi var för upptagna att diskutera att vi inom kort är tvunga att ta ut en avgift på 10 kronor för låntagare som glömt lånekortet hemma. Men nästa aw hoppas jag att allt blir som vanligt igen:)

Kids, come out and play

Område: Bokade tältplatser, bokade tält, motorcykelplats och husvagnscamping.
Beläget: Åt helvete
Nära festivalområdet: Nej.
Festratio: Jag vet inte, jag har aldrig varit där.
Består mest av: Småbarnsföräldrar gissar jag.
Musik: Gubbrock tror jag.
Kötid: Man betalar sin plats i förväg.
Här finns också: En stor jävla parkering man måste gå igenom för att ta sig till festivalen.

På Roskildefestivalsens facebooksida hade någon länkat till någon som gjort en genomgång om var man ska bo under festivalen. Ovan är texten om husbilscampingen. Märker man inte en lite åldersdiskriminering och syrligheter i texten.

Jag ska ta med mig trumsetet, rigga upp det framför hans tält och spela som Dave Lombardo, förresten född 1965, trummis i Slayer till sommaren. Då ska ynglingen få smaka på råstyrkan som finns på husbilscampingen.

Californication

Jag och Ella åkte bil i Lidköping under julen. Låten Californication med Red Hot Chili Pepper kom plötsligt ur högtalarna. Ella blev snart tyst, vilket är ovanligt, och bara lysnade. Först när låten var slut sa hon att det var en bra låt.

Av någon anledning glömde jag följa upp det mer. Men idag kom jag att tänka på händelsen och satte på låten lite i smyg. Jag ställde mig lite vid sidan och tjuvkikade efter någon reaktion. Jodå, den kom direkt. Ella började sjunga med och man såg att hon verkligen gillade låten. Som musikälskare och pappa blir man förstås tårögd när sådant här händer.

Vi spelade Californication fyra gånger i rad. Faktum är att jag gillar den låten väldigt mycket också. Den tillsammans med låtarna Scar tissue, The otherside och stora delar av plattan Blood sugar sex and magic är prima MTV-rock.



För mig är John Frusciante den stora stjärnan i bandet. Hans gitarrspel är något extra. Hoppas han kommer med en soloskiva snart. Hans tidigare är rejält ojämna men har sina höjdpunkter.



Nu när alla andra har lagt sig är det bara Windy & Carls nya album We will always be som gäller. Helt fantastisk underbar musik att lyssna på när allt är stilla.

Ge dem sparken!

Varför finns inga duktiga journalister som kan skriva bra texter på GP. Jag ströläser DN och SVD på jobbet får goda läsupplevelser där mer eller mindre varje dag. Det är artiklar, intervjuer och krönikor som vill något. I GP händer det nästan aldrig att man får den typen av läsupplevelse.

På nöjessidan är det katastrof. Laguppställningen Daniel Claesson, Jan Andersson och Johan Lindqvist (han har ändå höjt sig från den totala bottenivån) är ett skämt. Jag säger verkligen inte att jag skulle kunna göra det mycket bättre men det måste väl finnas utbildade journalister som kan skriva intressanta texter. Texter som ger något varje sig man är intresserad av ämnet eller inte. Och där det som läsare inte alls är viktigt att hålla med i sakfrågan.

Och vem har bestämt att Daniel Claesson (bilden ovan) ska recensera en Nick Lowe konsert? Även om han skulle gett konserten en femma i betyg så hade den varit meningslös. Hans åsiker är bara totalt ointressanta.

Och ska man dra fram det riktigt tunga släggan så kan man jämför de olika tidningarnas helgbilagor. Två dagar i GP är ju rena skämet i jämförelse med de övriga tvås bilagor. I Stockholmstidningarna finns texter som räcker hela helgen. Två dagar har Henrik Wallgrens krönikor var tredje vecka i övrigt kan den användas som dasspapper.