Earth, Mount Eerie och O Paon - Gbg, Truckstop Alaska 3 april
Varje gång man tar sig till Truckstop Alaska så tänker jag att hit borde man ta sig oftare. Först båtturen över älven som i skymning gör Gbg-förälskelsen ändå större. Sen är väl själva gångturen från Lindholmspiren inte så upplyftande men väl inne på Truckstop så blir man glad igen. Det är en skön lokal med bra scen, härlig publik och en billig bar. Och så har de band som man oftast inte hittar på några andra scener i stan.
1991 köpte jag Earths första ep. Kanske främst för att den gavs ut på Sub Pop och att Kurt Cobain gästspelade. Att de nu 20 år senare blivit ett favoritband var inte väntat. För under dessa 20 år som gått kan jag inte säga att Earth har spelats ofta. Snarare är det bandets frontfigur Dylan Carlson som person som intresserat mig under årens lopp.
Men så sa det pang för några månader sedan då jag lyssnade på nya skivan Angels of darkness, demons of light II. Herregud vilken stämningfull musik. Bandet har utvecklats enormt sedan starten. Att gnugga sömnen ur ögonen till skivan i Manchester för några veckor sedan är en oförglömligt minne. Det fanns inget som stressade och då passade skivan obeskrivligt perfekt.
Så det var mycket lägligt att bandet passerade förbi Göteborg just nu. Innan Earth gick på scen hade O Paon och Mounte Eerie värmt upp. Båda spelar rätt egensinnig men stämningfull musik. Inget som fick igång mig helt men som fungerade bra som uppvärmning.
Med i Earth är numera Lori Goldston. Det är hon som speler med Nirvana på unplugged skivan och även under deras sista turne. Det är lite stort, tycker jag. I bandet finns också Dylan Carlsons fru Adrienne på trummor. Det hon spelar kanske inte är så svårt men det var svårt att släppa blicken från henne.
Hur var spelningen då? Jo det var precis så bra som jag hoppats. Bandet monotoni, långa låtar och dronepartier upplevdes ännu starkare i liveformat. Det är som att sugas in långsam musiktvättmaskin. Musiken går runt och det finns inget stopp. Att ha med en cellist i bandet är ett lyckokast för att göra ljudbilden mer djup och varierad.
På slutet blev det dock dramatiskt. Ett högt krasch hördes till höger om scenen. En kille springer förbi mig och rakt fram till Dylan som är mitt uppe i en låt. Musiken tystnar och Dylan säger "there's a fire, everyone get out". Ingen panik infinner sig utan folk går lugnt och städat ut. Tydligen brinner det i en lokal bredvid. Som tur var så var bandet inne på sin troligtvis sista låt. Och så hann jag med sista bussen innan nattaxan.
Två av spelningens bästa låtar finns att avnjuta nedan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar