Joan Didions två senaste böcker är inget att läsa om man har ålderskris. För det verkar inte direkt bli bättre ju äldre man blir. Visserligen drabbas ju inte alla av samma olyckor som Didion gjort. I alla fall inte så tätt. I sin förra bok, Ett år av magiskt tänkande, skildrade hon förlusten av sin make sedan mycket lång tid. Han föll plötsligt ihop och dog hemma i vardagsrummet. Det är en mycket stark berättelse. Bara något år efter denna förlust så dör hennes enda dotter Quintana. Om det och hennes egna åldande handlar Blå skymning.
Som ni förstår är detta ingen direkt feel-good litteratur. Men det är inte heller riktig så avgrundsdjupt som ämnena inbjuder till. Didion är skicklig på att inte vara allför sentimental och gråtmild. Även om hon inte står rak inför det förskräckliga så står hon väldigt rak i sitt beskrivande av vad som händer när döden slår till.
Jag som har en lite 40-års kris blir ju inte direkt upplyft av boken. Didion beskriver bland annat hur hon har svårt att resa sig ur en regissörstol. Hur hennes ålder, hon är 75, gjort henne skör. Hon skäms inför de som ser henne. Tyvärr kan jag känna igen mig i detta i flera hänseenden redan nu. Inte bra. Nåväl, jag gillar böckerna rätt mycket. Död och åldrande är något som inte går att undkomma vare sig vi vill eller inte. Och jag tror inte på att sopa det under mattan utan istället läsa skickliga skildringar om det.
Betyg: 3,5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar