Vid matbordet konstaterades att jag och L var ganska olika i skolan. Som jag minns det räckte jag upp handen 0 gånger i mellanstadiet, 1 gång i högstadiet och 2 gånger i gymnasiet. L räckte upp handen mest hela tiden genom hela skolgången. Låt oss hoppas barnen blir en mix av detta.
Oundvikligen tänker jag på några svartklädda tjejer i Lidköping varje gång jag lyssnar på The Cure. Då på 80-talet var jag långt från deras värld, även om vi nog använde lika mycket hårspray. Men jag skulle tro att vi mentalt är närmare idag. För nu tilltalar de tidiga Robert Smith låtarna mig mer än jag någonsin kunde tro. Mycket märkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar