Det känns så fint att Tindersticks är tillbaka. Då menar jag tillbaka med den där riktiga glöden. Det var ett tag sedan sist. Nu biter det tag direkt. Ungefär som det inte gått en vecka sedan 1996.
Trots musikens mestadels stillsamma karaktär får den mig att vilja något annat. Det är alltid det Tindersticks fått mig att drömma om. Att bara ge sig iväg från allt och ge sig in i dekadensen. Om det sker så kan jag avslöja att ni kan börja leta på Bradleys spanish bar i London.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar