Det var med viss oro som nya Bruce Springsteen skivan avlyssnades för första gången. Tänk om man gjort något tråkigt nu när han äntligen ska stå på den orangea scenen i Roskilde. Första singen We take care of our own har växt vid varje lyssning vilket var lite lugnande. Men ett litet orosmoln fanns ändå där.
Nu, efter tre lyssningar av Wrecking ball känner jag mig helt lugn. Det måste vara det bästa han gjort sedan The Rising(just den skivan kommer jag tydligt ihåg att vi lyssnade på när vi åkte hem från Roskilde 2002). Hans två senaste skivor har jag tyckt varit lite tråkiga. Inte direkt dåliga men de föll snabbt i glömska.
Wrecking ball har ett par tveksamheter men de kan man lätt bortse från då det finns minst en handfull låtar som direkt sätter sig. Titelspåret och Land of hope and dreams har ju spelats live i flera år. Studioversionerna av dessa två är fantastiska. Och att Clarence Clemons som sista insats för E Street Band får briljera så i Land of hope and dreams är magiskt.
I övrigt funkar de irländska inslagen mycket bättre än vad jag trodde. Det blir fotstamparrock som håller sig på rätt sida bredbent. Eller det är bredbent men det är bra bredbent. Faktum är att trummaskiner och Tom Morello också fungerar bättra än väntat. Sen finns det några lugna låtar som brinner av engagemang och iver att få ut ett budskap. Och man hör hur hela tiden hur låtarna kommer öppna upp sig ändå mer i en livesituation.
Lördagen den 7 juli är ett mycket spännande datum. Tänk också om The Roots kan göra The Boss sällskap och avsluta med The E Street Shuffle som de gjorde på amerikansk tv för några dagar sedan. Löjligt svängigt! Vem går och köper fem guld öl, jag betalar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar