God Jul och Gott Nytt År

Jag önskar er alla en härlig jul och ett fint 2011! Vi ses längs scenkanten, i spåret, över borden eller vid informationsdisken.

Årets album 2010 plats 1

Phosphorescent - Here's To Taking It Easy

Topp fem placeringarna på årets lista har varit väldigt svårt att särskilja. Så när ettan skulle tillsättas fick många små detaljer nagelfaras. Fyra av artisterna hade jag sett live i år. Jag frågade mig själv från vilken av konserterna jag gått mest nöjd. Efter lite tankearbete stod det ändå klart att Phosphorescents spelning på Pusterviksbaren i september var något alldeles extra.

Skivan Here's To Taking It Easy fick förstås en enorm skjuts efter spelningen. Det kom in så mycket mer i den och det har inte släppt sedan dess. Phosphorescent (ett dåligt bandnamn) är Matthew Houcks band. På tidigare skivor har han spelat det mesta själv. Jag har inte lyssnat mycket på dem. Hans förra platta var en hyllning till Willie Nelson. Den älskar jag nu men när den kom lyssnade jag bara någon gång.

På årets skiva har han tagit med sig sitt band in i studion. Ut har de kommit med en alldeles strålande rock-country-folk-alternativ-skiva. Från öppningsspåret med extra allt, It's hard to be humble, till den makalösa avslutningen Los Angeles så finns det inga svackor. Låt efter låt så häpnas jag över hur bra det är. Och att jag känner så varje gång jag lyssnar visar att Here's To Taking It Easy är en mycket värdig vinnare.






Inte med på skivan. Bob Dylan cover från den fantastiska spelningen på Pustervik.

Årets album 2010 plats 2

Håkan Hellström - 2 Steg Från Paradise

Att Håkan skulle göra det igen var inte helt givet. Någon gång måste det komma en dipp. Kanske inte för att han gör sämre skivor utan för att man själv inte är i samma fas. Förhandsinformationen om att skivan skulle innehålla förstatagningar och att Madchester-scenen skulle vara en stark influens lät oroväckande och spännande på samma gång.

De tre första låtarna hörde jag lösryckt innan skivan släppts. Först River en vacker dröm på Way Out West, sen singeln Saknade te havs och sist Man måste dö några gånger innan man kan leva på radion. Bra låtar alla tre men inte det lilla extra kändes det som. Men allt blev annorlunda när skivan släpptes.

2 Steg Från Paradise är helgjuten i albumformat. När man hör de tre låtarna som jag nämde ovan så växte de direkt när de kom i sitt sammanhang. Plattan måste vara den jämnaste som Håkan släppt. Sen finns det några toppar med Dom där jag kommer från, Shelley och Du är snart där. Just i avslutningsspåret hör man också att det här inte är slutet på Håkans karriär. Han kommer gå vidare och jag följer efter.

Årets album 2010 plats 3

Sophie Zelmani - I'm The Rain

Efter sin förra skiva The Ocean And Me var det meningen att Sophie Zelmani skulle ta en paus. Men det gick inte då låtarna till I'm The Rain bara dök upp. Det är just det som hörs så tydligt. Det här låtar som Zelmani inte kunde hålla inne med. Hon behövde skriva av sig.

Genom åren har Zelmani inte ändrat sig radikalt i sin musik. Hon har dock förfinat och förädlat uttrycken mycket. Det jag tyckte var okej på hennes tidiga album har nu på hennes två senaste plattor förvandlats till guld. Det fanns tidigare en distans i känslorna nu ligger det intimt nära.

I'm The Rain är oerhört stark rakt igenom. Inte en enda låt går att hoppa över. Det är det som gör att den sannerligen förtjänar sin plats som nummer tre på årets lista.Ska man ändå plocka ut en låt så är Song Of The Night värd att framhållas. Det är en väldigt utlämnande och vacker låt. Se klippet nedan om ni inte tror mig. Det understa klippet är från min suddiga kamera från den superba spelningen på Lorensbergsteatern.

Årets album 2010 plats 4

The Parting Gifts - Strychnine Dandelion

Förra året tog Greg Cartwright två topp fem placeringar på årsbästalistan. Överst då hamnade hans band The Reigning Sound. I år har det bandet inte släppt något nytt men självklart kan Cartwright inte hålla sig från att ge ut skivor. Det som sett ljuset är hans samarbete med Coco Hames från The Ettes som går under namnet The Parting Gifts.

Albumet Strychnine Dandelion är väldigt mycket Greg Cartwright. Det är garagerock med helt fantastiska melodier, texter, sånginsatser och gitarrspel. Kanske ligger lite mer fokus på att få till ett 60-tals liknande sound med The Parting Gifts än med hans andra projekt. Jag vet inte riktigt varför men jag får verkligen härliga rysningar av Cartwrights röst. För mig är han den bästa vita soulsångaren som just nu finns bland oss.

Skivan kanske har något spår för mycket och Coco Hames låtar är inte riktigt i paritet med Cartwrights material. Men hennes låtar och sånginsatser gör verkligen inte bort sig.

Låten Hanna ser jag som något av det bästa Greg Cartwright gjort. En låt som är perfekt i varenda detalj. "Now my ramblin's done, you was the only one, now I'm coming home, coming home to you"

Årets album 2010 plats 5

Toni Holgersson - Ibland Kallar Jag Det Kärlek

Jag blev väldigt förvånad då den här skivan blev grammisnominerad. För den verkar annars vara helt bortglömd. Den finns inte med i några årsbästalistor och när Toni spelade på Musikens Hus i september var vi ett 80-tal personer i publiken. Ibland Kallar Jag Det Kärlek är så bra att den inte bör bli bortglömd. För skulle den här skivan varit gjord på engelska av, säg John Prine, så skulle den hyllats till dödagar.

Tillsammans med fantastiskt lyhörda musiker, Andreas Söderström, Jonas Berthling, Ludwig Dahlberg och Martin Hederos, så har Toni gjort en svensk klassiker. Det som skulle kunna bli lite krystat om Tonis svåra år blir istället till poesi både musik- och textmässigt. Det flimrar förbi spridda bilder och fallande minnen om borttappade vänner, förlorade år, lyckliga stunder, vistelser i parker, känslor om att komma hem, allt hela tiden inom det härliga begreppet kärlek.

Årets album 2010 plats 6

Will Kimbrough - Wings

I februari 2009 såg jag Will Kimbrough öppna för Rodney Crowell på Storan i Gbg. Kimbrough imponerade stort med ett fantastiskt fint gitarrspel, bra texter och en träffande röst. När jag sedan med stor aptit kollade upp hans skivor så var ingen lika bra som det jag hade hört live. Det var okej men inte så mycket mer. I år kom revanschen på skiva. Och där finns även många av låtarna han spelade då.

Wings är ett tidlöst singer-songwriter album. Låtarna står i centrum. Det finns inga attityder, försök till coolhet eller andra ansatser till att vara något det inte är. Wings innehåller bara ren och pur musik som åtminstone får mig att må mycket bra.

Att skriva låtar om sina familjemedlemmar slutar allt som oftast inte så bra. Det finns några undantag som exempelvis en av världens vackraste låtar, Bluebird av Jim White. Nu sällar sig Will Kimbrough till skaran som lyckas. Han lyckas till och med få in hela familjen i låten. Titeln på låten är Three Angels och jag har anammat den som min egen låt till min familj.

Årets album 2010 plats 7

Furious - Wreck The Hoose Juice

Som vanligt så har rockabilly-musik varit en viktig del av livet under året. Och som som vanligt så är det musik gjord mellan 1954-1958, med ytterst få undantag, som gäller. Det var då som rockabillymusikerna spelade för livet.

Inför höstens londonresa så dök en mp3 fil med bandet Furious upp på en klubbs hemsida. Låten var Hang your head och den var makalöst bra. Jag vet att det finns massa obskyr gammal rockabilly jag inte hört så jag blev glad över upptäckten. Tanken att det var ett nutida engelskt band som spelade kändes inte möjlig. Så när det visade sig att så var fallet så var chocken så stor att jag fick sätta mig ner. När jag ytterligare senare fick se att de spelat i London veckan innan vi åkte dit så fick jag bädda ner mig och gråta lite.

Wreck The Hoose Juice visade sig inte bara innehålla en kanonlåt, även om Hang Your Head fortfarande rankas som etta, utan det är ett svängigt album rakt igenom. Något som är väldigt ovanligt inom rockabillyn. Furious låter som om tideräkningen stannade 1955 samtidigt som bandet kuskade runt i sydstaterna tillsammans med Johnny Burnette Trio.

Årets album 2010 plats 8

Four Tet - There Is Love In You

Sommarkvällen var ljummen, grillen tänd, rosévinet i glaset, barnen sprang barfota, L skar sallad och jag dansade till Four Tet. Tänk om livet skulle vara så gynnsamt alltid. Det var bara magi och Four Tet hade så klart en avgörande del i detta, tillsammans med rosévinet, barnen, L och vädret.

There Is Love In You är det mest perfekta electronica album jag har hört. Annars är detta för mig en genre där enskilda låtar kan vara bra. Inledningen på skivan med låtarna Angel Echoes och Love Cry ger mig gåshud varje gång. Jag menar verkligen varje gång. Det skulle vara lätt att bli matt efter den urladdningen men skivan håller hela vägen. Och även långt efter den är slut vilket inledningen på denna text bevisar.

Årets album 2010 plats 9

Joel Alme - Waiting For The Bells

Skivor som släpps i början av året kan ha en nackdel. De antingen glöms bort eller är sönderspelade. Inga av dessa vanliga tendenser har dock bitit på Joel Alme. Han har varit aktuell hela året även om jag särskilt kommer ihåg några nattliga promenader genom vinter Göteborg i februari. Då var det jag, Joels låtar, snön som glittrade och månen som sken som fick till oförglömliga minnen.

Waiting For The Bells är en mycket värdig uppföljare till Almes debut. In har kommit en nyktrare syn på livet. Det är romantiskt och storslaget och väldigt fint. Texterna är direkt på och jag hör att Alme verkligen menar vad han sjunger. Tomma ord får man leta efter någonannastans.

Årets album 2010 plats 10

The National - High Violet

Ibland väljer och prioriterar man fel saker. Som på Way Out West i augusti då istället för att gå på The National det valdes att sitta utanför och festa. Och inte bara det, jag skulle försöka ta mig upp Slottskogsterrängen och smuggla in sprit. Herrejösses vad patetiskt så här i efterhand. Visserligen slutade det med att jag stod i bar överkropp tillsammans med Iggy men ändå. Även på Roskildefestivalen valdes The National delvis bort. Främst på grund av utmattning men man kan ju prioritera.

Nåväl, det kanske fanns en liten anledning att valen gjordes. För det tog tid innan jag riktigt fastnade för High Violet. Alla som lyssnar på musik vet att ibland kan viss musik vara ljummen för att sedan plötsligt växa sig stark. Så var det med denna skiva. Och så hade ju The National det nästan omöjliga att följa upp föregångaren The Boxer.

Under hösten har dock skivan växt och växt. Den har kommit på vid olika tillfällen och det har känns rätt. Att den spelades under den timme som jag gick runt på Rough Trade i London var liksom spiken i kistan. Det är en väldigt bra skiva. Matt Berninger är en av de bästa sångarna och produktionen är stundtals skönt sprucken.

Årets album 2010 plats 11

Kurt Wagner & Cortney Tidwell Presents Kort - Invariable Heartache

Något som jag längtat efter i många år är att Kurt Wagner ska sjunga countrylåtar med sentimentala och tårdrypande texter. I hans, visserligen fantastiska band Lambchop, så är texterna oftast mer kluriga och inte så direkta. Nu har min längtan gått i uppfyllelse.

Tillsammans med Cortney Tidwell har Kurt Wagner gjort en förträffligt fin, lågmäld och traditionell countryskiva. De har tagit låtar, från åren kring 1970, från det lilla skivbolaget Chart och gjort de till sina egna. Deras röster passar verkligen ihop och tillsammans med William Tylers fantastiska gitarrspel så blir det perfekt. Invariable Heartache är nog den skiva som haft mest speltid på min stereo hösten 2010. Den passar liksom för varje tillfälle.

Årets album 2010 plats 12

Sharon Jones & The Dap Kings - I Learned The Hard Way

Det krävs egentligen övernaturliga krafter att spela retrosoul utan att det blir fel och daterat. Vad vet jag, kanske har Sharon Jones och hennes The Dap Kings några hemliga superkrafter. Hoppas bara att ingen kommer och hotar med kryptonit. För jag vill gärna se dem live innan krafterna tar slut.

Tidigare plattor med detta band har i mångt och mycket också varit bra. Då har funkinfluenser varit tydligare. Nu är de tillbakatryckta till förmån för mer traditionell soul. I mina öron var det naturligtvis rätt väg att gå. För så här bra trodde jag knappt att soulmusik kunde låta 2010. "I had a love who played with my soul, and it hurt so bad", så ska en soultext låta.

Årets album 2010 plats 13

Isobel Campbell & Mark Lanegan - Hawk

Det dröjde till tredje skivan innan samarbetet mellan Campbell och Lanegan verkligen tände till. De två föregångarna har haft sina stunder men lidit lite grann av duettraditionen. På Hawk finns också många duetter men här har de verkligen fått det att låta naturligt. Borta är alla Hazelwood och Sinatra vibbar. De står på egna ben nu.

Att Mark Lanegan är en av världens bästa sångare har varit klart sedan länge. Han gör verkligen ingen besviken på Hawk.. Fast det är Campbell som verkligen gått framåt. Hon har fått mer uttryck i rösten trots att hon fortfarande nästan viskar fram sången. En bonus är att skivan innehåller två Townes Van Zandt låtar. Det tyder på synnerligen gått omdöme.

Årets album 2010 plats 14

The Sadies - Darker Circles

Med den här plattan har kanadensarna i The Sadies nått i mål med sitt låtskrivande. I början av deras karriär så var mycket instrumentalt och väldigt surfinspirerat. Visst, det var medryckande men blev också lite enahanda. Darker Circle spinner vidare på föregångaren New Season som satte standarden för låtskrivarna The Sadies.

Bandet har ett alldeles eget sound. Det krävs bara några toner för att höra att det är The Sadies. Strölyssnar man så kan låtarna gå in varandra. Lyssnar man däremot noga så utkristaliserar sig varje låt som sin egna lilla pärla.

Årets album 2010 plats 15

Solomon Burke - Nothing's Impossible

För bara några månader så gick han bort, den store soulsångaren Solomon Burke. Han som med sin röst kan förvandla vilken låt som helst till magi. Det känns skönt att han får lämna jordelivet med en sista väldigt fin skiva.

På Nothing's impossible så sammarbetar han med en annan soullegendar Willie Mitchell. Mitchell avled även han strax efter inspelningarna så detta är verkligen ett testamente. Deras samarbete fungerar allra bäst när Mitchell låter sina Hi-Records-stråkar sväva i bakgrunden, det övriga kompet är lågmält och på det så finns Solomons röst.

Årets album 2010 plats 16

Ass - Salt Marsh

Ass står för Andreas Söderström Solo. Hans gitarrspel finner man på ganska många svenska artisters skivor, bland annat en som finns längre upp denna årsbästa lista. Men det är när han får scenen för sig själv som det verkligen brinner till. Salt Marsh är en väldigt vacker skiva. Tillsammans med delar av den svenska jazzeliten så har Söderlund gjort en skiva som är svår att definera.

Många jämför med gitarristen John Fahey. Säkert finns det likheter men Söderström har byggt ut soundet och mer närmat sig post-rocken. Det finns något som förenar den är skivan med ett flertal post-rock band. Ändå finns det inte tillstymelse till hög volym eller växlande mellan lugna och högljudapartier som är ett av post-rockens kännetecken. Så jag vet inte. Det jag dock vet är att Salt Marsh innehåller fantastisk musik.

Årets album 2010 plats 17

Mark Sultan - $

Garagerockaren Mark Sultan har en röst som en klassisk doo-wop-sångare från 1950-talet. Rösten, det kandensiska medborgarskapet och användandet av turban på scenen är väl det som kännetecknar honom. Sen är han förstås medlem i mästerliga King Khan & The BBQ Show också.

På $ tar Sultan delvis några nya steg. Främst genom att ha med tre låtar som är över fem minuter. Dessa nymodigheter är inget han behöver fortsätta med. Sultan ska göra treminuterslåtar, då är han som bäst. De nio som finns i den formeln på skivan är alla små explosioner av garagerock gjord av en mästare.

Sen kommer jag aldrig komma över att jag inte kom in på hans spelning på Mitt Andra Hem i mars.

Årets album 2010 plats 18

Damien Jurado - Saint Bartlett

Med sin förra skiva Caught In The Trees så nådde Damien Jurado en ny nivå med sina låtar och texter. Uppföljaren lyckas hålla samma höga nivå. Saint Bartlett är möjligtvis lite sparsmakad och inspelningen lite mer lo-fi.

Jurado har aldrig varit någon muntergök. Fast jag tycker att det låter som om han drabbats av något jobbigt under senare år. Något som han måste skriva låtar om. Synd för honom men bra för oss som lysnnar.

Årets album 2010 plats 19

Roky Erickson - True Love Cast Out All Evil

Att en av rockmusikens allra bästa röster skulle släppa ett nytt album 2010 var det väl ingen som trodde. Att han hade rösten kvar bevisade han på comebackturnen 2007. Hans hälsa såg ändå inte så hoppingivande ut för nytt material. Menmed lite gamla hemmainspelningar och nyinspelat tillsammans med Okkervil River så anlände True Love Cast All Evil i våras.

Det var så skönt att höra att fungerade. Det kan bli sorgligt när nya plattor solkar ner tidigare klassiker. Roky gick helt väg och valde många lugna låtar. Låtar som verkligen är fina på alla sätt. Borta är monstren och demonerna och fram kommer känslor om vanliga ting.

Årets album 2010 plats 20

Loscil - Endless Falls

Min passion för ambient och dronemusik fick sig en rejäl törn 1997. Då valde jag att ladda med Labradfords suveräna skiva Mi Media Naraja inför seriepremiären i fotboll. Som favoriter förlorade vi sedan med 0-4 och jag minns det som igår.

Jag vet att det finns fantastisk mycket musik av det här slaget där ute. Med säkerhet skulle jag gilla mycket av det väldigt mycket. Tyvärr så blir just den här musiken lidande då det sällan finns tid att sätta sig ner och verkligen lyssna.

Skivbolaget Kranky är en garant för fantastisk dronemusik. Så när jag snubblade på Loscil så visste jag att det var bra. Att det var så här bra hade jag dock ingen aning om. Endless falls låter mycket Labradford, som är mitt favoritband i genren. Musiken pulserar tyst, några stråkar dyker upp någonstans och mitt i det lugna känns det som om världen hotfullt anfaller.

Årets album 2010 plats 21

Mogwai - Special Moves

Med sin förra skiva The Hawk Is Howling trädde Mogwai in i det lilla rum där de allra heligaste artisterna får plats. Man kan väl säga att det började på Roskildefestivalen 2008 då Mogwai mosade mina känslor totalt. Visst gillade jag skottarna innan också men inte på det exklusiva sättet.

Special Moves är ett livealbum. Ett jättebra sådant. Låtarna får ytterligare tryck men det är klart att det inte riktigt går att få fram hur det är att stå mitt i lokalen. Med skivan följer en dvd som förstärker stämningen i låtarna på ett skönt sätt. Mogwai är ju annars inget band man går och ser för scenshowen. Det behövs inget sådan.

Årets album 2010 plats 22

Dylan Leblanc - Paupers Field

Det är klart man intar en skeptisk misstänksamhet när en 20-åring börjar hyllas som den perfekta blandningen mellan Evan Dando och Townes Van Zandt. Oftast slutar det man har hört det som kommer ur stereon innan och att det mest är en blekare kopia av förebilderna. Men det är klart att hypen i vissa fall kan vara gilitig. Så är fallet med Dylan Leblanc.

Sällan har man hört en så självsäker yngling. Och då menar jag iförstås självsäker i posiviv mening. För hans låtar är verkligen gjorda av någon som har det i blodet. Sen kan det väl brista lite i livserfarenhet ännu. Även om Dylan Leblanc tydligen gått igenom en del så är det väl strax efter 20 som livet börjar.

Årets album 2010 plats 23

The Budos Band - III

Skivbolaget Daptone släpper bara bra skivor. De hittar artister som har soul. Så har de även gjort med The Budos Band. Ingen kan tro att ett kollektiv med vita killar kan få till ett sådant här sväng. Själv blir jag lika förvånad varje gång jag ser något klipp med dem. Man glömmer liksom deras hudfärg för det här låter som svart musik.

The Budos Band har något sorts afrobeatsound i botten som de sedan bygger på med gammal soul, jazz och annan världsmusik. Det som skulle kunna bli ett mischmasch av ljud blir till en rytmisk fest. Variationen är så pass stor att jag aldrig tröttnar. Bandet borde komma till en scen nära mig nästa år.

Årets album 2010 plats 24

Eldkvarn - Kärlekens Väg

För någon vecka sedan började jag handla med konst. Två målningar av Plura inhandlades för 2000 kr/st. Nu ska de få fina ramar för att sedan sättas upp på bästa plats. De som känner mig vet att Eldkvarn har vuxit ut till ett av mina absoluta favoritband någonsin faktiskt.

Kärlekens väg är inspelad på Annedalskyrkan i mars. Jag sitter i publiken. Faktum är att det i kyrkan blev lite mycket eko och att skivan låter bättre. Dagen innan hade Plura åkt fast får kokaininnehav. Något som jag var helt ovetande om när konserten var.

Ser man till låtarna och bandet Eldkvarn så är klart att det här är topp-10 material. Men det finns å andra sidan inga nya låtar på skivan och den är live.

Årets album 2010 plats 25

Peter Wolf - Midnight Souvenirs

För cirka 30 år sedan fulländade Mink DeVille den gatusmarta och romantiska New York-musiken. Det bultande hjärtat smälte samman med storstaden. På Midnight Souvenirs gör Peter Wolf en fin hyllningslåt till den förra året bortgångne Willy DeVille. Wolf rör sig lite i samma sfär som DeVille. Som tidigare sångare i J Geils Band så har han starka rötter i New York. Han sjunger sin rock med passion. Det finns en kärlek i musiken som hörs väldigt tydligt.

Midnight Souvenirs skulle hamnat högre upp på listan om det inte vore för några rätt hiskeliga funknummer. För förutom de snedstegen så är det här tidlös rockmusik som har få utövare i dag. Andra som rör sig här, som Alejandro Escovedo och Chuck Prophet har släppt väldig ojämna skivor, så det är Peter Wolf som håller stilen allra mest.

Årets album 2010 plats 26

Mavis Staples - You Are Not Alone

Mavis Staples är lika gammal som min mamma. Absolut inget ont om min mamma men det sätter ändå saker och ting i proportion. Hur många 72-åringar har en sådan här pondus i rösten? Det måste vara ytterst få. Mavis låter lika viril som på tidiga Staple Singers inspelningar.

Skivan är producerad av Jeff Tweedy och han ska ha en eloge. De tendenser till baktunghet i anslaget är så få att man kan komma över det. Det är nämligen nästen ofelbart så på nutida skivor som bygger på gospel och jesusdyrkan. Tweedy lyckas alltså parera dessa fint. Men hans största stund är självklart som upphovsmakare till titelspåret. Det är en av årets bästa låtar och den kvalar direkt in som en klassiker i soulmusikens historia.

Årets album 2010 plats 27

Bad Religion - The Dissent Of Man

Jag antar att det finns massor av punkband som släppt bra skivor i år. Det är bara det att man inte orkar, hinner och eventuellt inte vill leta upp dem. Därför är det tur att man kan lita på Bad Religion. Live är de möjligtvis lite trötta men på skiva så tröttnar jag verkligen inte på dem.

The Dissent Of Man innehåller alla ingredienser som Bad Religon utvecklat genom åren. Det finns melodier, oozin aahs, Greg Graffins röst och Mr. Brett. Tempot i låtarna har i genomsnitt kanske gått ner lite fast det är fortfarande fasligt medryckande.

Årets album 2010 plats 28

Bonnie Prince Billy & The Cairo Gang - The Wonder Show Of The World

Från det att Will Oldham tagit fotot på Slint-skivan Spiderland, som kom 1991, och fram till 1997 var han en stor idol. Jag tror jag äger allt han gjorde under denna tid, singlar, samlingsalbum, vanliga album och allt däremellan. Sedan slog han igenom med I see a darkness 1999. Lite efter det så tappade jag intresset mer och mer. Kanske mest beroende på Oldhams produktivitet, man orkade inte med allt.

I år har jag åter tagit upp lyssnandet på den här mannen igen. Skivan tillsammans med The Cairo Gang är i mångt och mycket väldigt bra och jag minns skälet varför jag åkte till London och såg honom 1995. Will Oldham låter rösten verkligen ta plats numera. Han skäms inte för att han egentligen har en väldigt bra röst. Tillsammans med de akustiska instrumenten så låter det intimt och texterna är Oldhamskt dråpliga, sorgliga och roliga på en och samma gång.

Årets album 2010 plats 29

The Gaslight Anthem - American Slang

New Jersey bandets förra skiva The 59' Sound var en uppvisning i modern amerikansk rockmusik. Deras Springsteen-rötter tillsammans med lite punkinfluenser förenades mycket fint. De låg ibland farligt nära det strömlinjeformade men de lyckades hela tiden hålla sig på rätt sida sliskigt.

American Slang är inte lika genuint bra. Den svarjar mer och ibland blir det inställsamt och romantiskt i överkant. Det känns som om bandet försökt slå på bred front vilket oftast är förkastligt. Men i slutändan kommer jag på mig själv att gå och nynna på många av dessa låtar nästan dagligen. Vilket förstås är ett gott betyg.

Årets album 2010 plats 30

The Jim Jones Revue - Burning Your House Down

Färskt på nät- och trumhinnor finns spelningen med Jim Jones Revue på Pustervik den 9 december. Redan när man hörde roddaren stämma upp gitarrerna så förstod man åt vart det lutade. Det fanns ett tryck i ljudet och skulle de bara klara av att få ihop låtarna i allt ljud så skulle det bli åka av.

Som vanligt kan band casha in höga betyg då man köper både vinylskivan och en t-shirt efteråt. Och kanske ytterligare då man nöjt får trycka medlemmarnas händer och säga saker "great concert, thanks man". Jag har ännu inte sagt awesome till någon i alla fall.

Det här bandet kan sin rock n' roll. Framförallt kan de förstås spela och framföra den men de kan också visuellt se bra ut. De är coola gubbar helt enkelt vilket är nog så viktigt, särskilt live. På skiva kommer bandet, inga band i den här genren gör det, inte upp i samma intensitet men med Jim Sclavunos, från The Bad Seeds, i produktionsrollen så fungerar det ändå kalas.

Årets album 2010 plats 31

Moon Duo - Escape

När Ripley Johnson får tid över vad gör han då? Jo, han startar ett sidoprojekt. Gör han det för att uforska nya musikstilar? Nä, han startar ett band som låter som ett mer minimalistiskt Wooden Shjips, bandet han alltså leder i vanliga fall.

Escape är underskön monoton rockmusik med klara Suicide och Spacemen 3 influenser. Musik som inte faller i smaken alla stunder men som när den väl gör det är perfekt. Min hjärna börjar tänka på ett annat sätt när jag lyssnar på Moon Duo, nya våglängder nås.

Årets album 2010 plats 32

Masshysteri - Masshysteri

Att få sin åttaåriga dotter att stå på taket på bilen och sjunga textrader som "snuten kan inte höra musiken" för sina kusiner är förstås underbart. Bilar går att laga menas just det ögonblick som musiken berör så där extra extra mycket kommer till en utan förvarning.

Tydligen har Umeåbandet Masshysteri precis splittrats. Det vore väldigt synd för det är ett av Sveriges bästa band. Annars har punkband som sjunger på svenska aldrig riktigt intresserat mig. Jag har varit helt ointresserad faktiskt. Men ett bra band är ett bra band.

Årets album 2010 plats 33

Band Of Horses - Infinite Arms

Efter att ha hört en del nya låtar spelas på Band of Horses spelningar innan skivan släpptes så var förväntningarna höga. Min tro var att deras skägg skulle ta dem mer åt countryhållet. Så tyckte jag också låtarna lät live. Så blev det dock inte. Istället polerades ljudbilden upp och med den försvann lite av det Band Of Horses jag gillar allra bäst.

Som tur är så finns det låtar som klarar den något trista,middle of the road, ljudbilden. Och Ben Bridwells är alltid en hjälte och trots att hans röst störs av för mycket rymd på skivan så är den en stor tillgång. Nästa gång hoppas vi bara att de åker till Nashville och spelar in.

Årets album 2010 plats 34

Harlem - Hippies

Årets trallvänligaste överraskning är nog den här skivan. I stort sett varje låt har fastklistrande refränger som sätter sig direkt. Med enkla medel lyckas Harlem göra 3 minuters garagepoplåtar, låtar som egentligen redan borde var gjorda av någon annan. Men det var Harlem som hittade dem och därmed utökade den amerikanska låtskatten ytterligare.

Austinbandet stod på Sticky Fingers scen i samband med Way Out West. Frågan är hur mycket de bränner ut sig. De verkar leva som det vore sista dagen. Vi får väl se vad som händer. De har i vilket fall lämnat efter sig ett debutalbum det kan vara väldigt stolta över.

Årets album 2010 plats 35

Jonathan Richman - O Moon, Queen Of Night On Earth

Richmans förra skiva, Because her beauty is raw and wild, räknar jag som hans allra bästa. Där slog han in på en ny väg textmässigt. Det var lite mörkare och allvarligare. Även musikmässigt var det en fullpoängare. Det var lite starmare tyglar än vanligt vilket jag tycker passade perfekt.

Nya O Moon, queen of night on earth, är lite en tillbakagång till det mer skissartade. Ungefär som det låter live när Richman och Tommy Larkin spelar. Låtarna verkar tillkomna och inspelade i stunden. Ett grepp som så klart ska applåderas men som till viss del stör. För man vet att de skulle kunna jobbats på lite mer och därmed blivit ändå bättre. Sen finns det ändå många låtar som håller i det sparsmakade formatet. Och Richmans röst är på topp och texterna är sådana som bara han kan få till.

Årets album 2010 plats 36

Justin Townes Earle - Harlem River Blues

Sommaren 1999 var Justin Townes Earle 17 år. Då såg jag honom på en bar i Nashville. Han tolkade Townes Van Zandt låtar för glatta livet. Att han hade musiken i blodet var lät att se och höra. Att han även hade pappa Steve Earles missbruk i blodet gjorde att han själv levde destruktivt i många år. Det är gott att han tog sig ur det för nu släpper han allt starkare album.

Harlem River Blues är mer varierat än tidigare. Hela spektrat av amerikans rootsmusik inryms och Justin gör det hela tiden med övertygelse. Nästan det allra bästa med honom är att man kan vara säker på att han kommer släppa ännu mer helgjunta plattor i framtiden.

Årets album 2010 plats 37

Dean & Britta - 13 Most Beautiful, Songs For Andy Warhol's Screen Tests

En del artister man gillat väldigt mycket faller av längs vägen fast man tror att det är omöjligt. Dean Wareham har varit en sådan. Skivorna Bewitched och Penthouse med Luna från 1994 respektive 1995 spelades extremt mycket på Furuhällsvägen. Sedan så försvann Dean Wareham av någon anledning ut i perferin mer och mer.

Så när jag läste om den här skivan så ryste inte kroppen till av glädje. Särskilt inte som skivan var till en utställning om Andy Warhol och jag därmed antog att den mestadels instrumental . Men tur nog så började jag ändå lyssna och jag har inte slutat sedan dess. Skivan fungerar mycket väl som ett eget verk. Det finns låtar som tillhör det bästa jag hört med Dean Wareham. Jag har saknat hans röst och gitarrspel.

Årets album 2010 plats 38

Strange Boys - Be Brave

En kväll i slutet av juni så stod Strange Boys på Pusterviksbarens scen. De hade öppet mål rakt in i mitt hjärta. För spontanfesten som uppkommit var på topp, det var semester, det var sommarkväll och det skulle bli dans efteråt.

Det visade sig att det inte hade behövt vara öppet mål. För förstärkta med en tjej på saxofon så kändes det som om Strange Boys kunde skruvat en hörna direkt i mål. Det kan ta lite tid att vänja sig vid Ryan Sambols speciella röst. Men när man väl gjort det så är Be Brave till stora delar ett mycket starkt album från ett egnesinnigt band.

Årets album 2010 plats 39

Marty Stuart - Ghost Train, The Studio B Sessions

Country som gjordes på tidigt 70-tal har en ljudbild som gör jag att jag närmast älskar allt som gavs ut. Ghost Train med Marty Stuart har också en sådan ljudbild. Det är det inte mycket country som har 2010. Här får vi fina stråkar, smekande steelguitar, innehållsrika texter och gästsång från hans fru Connie Smith.

Det som möjligtvis kan diskuteras är Marty Stuarts frisyr.

Årets album 2010 plats 40

Bruce Springsteen - The Promise

Den sista vecka på semestern i somras så lyssnade jag på Bruce Springsteens diskografi från första skivan och framåt. Jag han så klart inte färdigt. Jag har ett liv utanför musiken men det är också ett bevis på hur mycket The Boss givit ut. Jag har för mig att jag nådde fram till Tunnel of love som släppte 1987.

Springsteen har aldrig riktigt krypit innanför huden på mig. Ser man till enskilda låtar så handlar det om en handfull som framkallar gåshud. Lyssnar man däremot på hela album, som i somras, så fascineras man över berättelserna, ordflödet och det bultande hjärtat.

The Promise är ett fint resesällskap på långturen med bilen, vinterskrud som midsommarnatt. Det är musik som skapar och behöver vyer. Jag föreställer mig Nordre älv som Hudson River och Götatunneln som Lincoln Tunnel. Kungälv förvandlas till New Jersey tillsammans med Springsteen.

Årets album 2010 plats 41

Miley Cyrus - Can't be tamed

Det yttersta beviset på att det här var bra på riktigt (eller att jag blivit hjärntvättad) var när jag under en av mina spotify och youtube-nätter satte på Miley Cyrus. Låtar som Can't be tamed och Robot passade perfekt mellan hits av Fucked Up och Bill Callahan.


Ett av årets bästa minnen är också sammankopplade med den här skivan. Att åka runt i Skåne i "bussen", ha rutorna nervevade och tillsammans med familjen sjunga allsång till Miley var verkligen livet.


Mileys bakgrund som Hannah Montana försöker hon ta död på snabbt. Sällan har man sett en så lättklädd 18-åring på scen. Det är inget jag och Ella applåderar. Men samtidigt förstår man frihetskänslan. Alla har vi varit 18 år. Men få av oss har varit barnstjärna på Disney.

Nedan en påklädd Miley som 2.47 in i låten får feeling och en kraft i rösten som jag ständigt återkommer till.

Årets album 2010 plats 42

Neil Young - Le Noise

Det är synd om Neil Young. Även om han släpper intressanta och bra skivor så återkommer man alltid till Zuma, Harvest, Tonight's the night och de andra klassiska skivorna från tidigigt i hans karriär. Personligen tyckte jag rätt mycket om skivan Chrome Dreams II som kom för några år sedan. Så man kan absolut inte säga att Neil Young gör överflödiga skivor. Många är bra men inte lika bra som förr.

Le Noise, producerad av Daniel Lanois, kändes väldigt spännande vid de första lyssningarna. Nu så har intresset svalnat lite. Ljudbilden blir lite enahanda. Men skivan har en handfull låtar som gör att den självklart har sin plats på årsbästalistan.

Årets album 2010 plats 43

Johnny Cash - American VI: Ain't No Grave

Nästan lite bortglömt så släpptes i år sista delen i Johnny Cashs American serie. Sångerna på den här sjätte delen spelades i mångt och mycket in samtidigt som till skivan innan. Alltså endast några månader innan Cash dog.

Man skulle kunna tro att detta "överblivna" material skulle vara svagare än föregångarna. Svaret är att det inte är det. Visst, den når inte upp till de starkaste American-albumen men det finns inget som låter överblivet här.

Inledningen med titelspåret och sen Redemption day är urstark. Två låtar som visar att Johnny Cash från debuten med Hey Porter, inspelad 1955, till slutet hösten 2003 var en av de bästa sångarna (och personligheterna) som gått på denna jord.

Årets album 2010 plats 44

Health - Disco2

Innan Roskildefestivalen i somras så hade jag inte riktigt fattat bandets storhet. Ibland krävs det att se en spelning för att förstå. Uppenbarelsen var solskensklar när de fyra Los Angeles killarna gick av scenen. Det var det bland det bästa jag sett på länge. En av lärdomarna var att Healths musik ska spelas väldigt högt.

Disco2 är en remixskiva där bara en låt är ny. USA boys, den nya låten, har jag nästan, men bara nästan, spelat sönder. Jag var helt tokig i den efter Roskilde och ett antal månader framåt.

I övrigt är många av remixarna på skivan riktigt bra. Låtarna kommer ursprungligen från Healths skiva Get Color, som släpptes 2009. Faktum är att jag i många fall gillar remixarna mer än orginalen. Att många låtar finns med i flera mixar stör mindre än vad man tror.

Årets album 2010 plats 45

Blaze Foley - The Dawg Years (1975-1978)

Tydligen var Blaze FoleyAustins största rumlare. Han var portad från de flesta barer. Att han ibland var berusad kan ses i denna video, där han gästar Townes Van Zandt. Sången är det absolut inget fel på men det är något med ögonen.

När Foley dog, han blev skjuten 1989, så fanns inga av hans låtar utgivna. Det var inget skivbolag som litade på honom. I efterhand har det kommit en handfull skivor. Jag fick tipset när vi var i Nashville 1999 och har sedan tagit del av den, i kvalitet, något ojämna utgivningen.

The Dawg Years är det bästa jag hört med Blaze. Flera av låtarna på skivan finns med i andra versioner på andra skivor men här presenteras de allra bäst. Inspelat i någons vardagsrum, där bland annat barn låter i bakgrunden, så låter det alldeles fantastiskt. Jag lyssnar på varje ord.

Årets album 2010 plats 46

Fatboy - Overdrive

Att skriva intressanta skivrecensioner är en svår konst. Pierre Hellqvist på tidningen Sonic är min favorit bland musikjournalisterna. Direkt när jag läste hans recension av Fatboys nya skiva Overdrive så insåg jag att bättre än så går inte att beskriva bandet och skivan. Läs här.

Årets album 2010 plats 47

Woods - At Echo Lake

Håkan Hellström säger alltid att det han går igång på är melodier. Han har kanske rätt att det är så det är. För när jag tänker efter så har jag aldrig egentligen lyssnat på annat än melodierna på den här skivan. Vad sjunger de om egentligen? Det är sekundärt i det här fallet känns det som.

Det som gör att det här blir en så bra skivan är att det stoppas in grus i melodierna också. Eller kanske mest i framförandet. Jag behöver alltid lite motstånd om jag ska gilla popmusik. Det får jag gått om här.

Årets album 2010 plats 48

Merle Haggard - I am what I am

Countrymusik är perfekt i albumformat. Det och soulmusik är det som spelas klart mest i mitt hus. Musiken funkar att ha på när man går omkring och grejar, den är inte så störande om resten av familjen är hemma och den svänger.

Allra bäst är dock att slå sig ner i den sköna fåtöljen. Och därifrån ta del av texter fulla med livsvisdomar. Nu är det ju inte så att all country är bra, långtifrån. Men när en gubbe som Merle Haggard sjunger då lyssnar man. Och faktum är att Haggards röst är i praktform här.

Haggard har släppt otroligt många album genom åren. I stor sett är allt bra. Det är produktionen som spökar på ett gäng 80-tals skivor. I am what I am innehåller ingen ny Silver wings, Branded man eller Sing me back home men är en mer än stabil Haggard skiva.

Haggard

Årets album 2010 plats 49

Carlton Melton - S/t

När ett band jämförs med Wooden Shjips så spetsar jag så klart öronen. Nu visade sig jämförelsen inte riktigt hålla. Båda banden är från San Francisco och spelar någon sorts spacerock. Men Carlton Melton går åt ett mer proggigt (gud förbjude mig) håll. Ibland går det överstyr men det finns ändå en kraft i det som jag uppskattar.

Spelar man skivan högt känner man faktiskt skägget växa på hakan samtidigt som man får en inträdelsebiljett att prata inristade vinylnummer, på gamla Hawkwind plattor, med gubbarna på skivaffären Armadillo på Stigbergsliden. Jag skulle ochså tippa att det skulle bli gratis droger på Roskilde om man vevade det här en natt. Musik att skaffa vänner till alltså.