gixbit: 2007

söndag, december 30, 2007

6 av 1001 böcker

John Banville - The book of evidence (1989)

John Banville är en irländsk författare som inte är översatt till svenska. Han har med ett flertal böcker i sammanställningen av 1001 böcker. The book of evidence är den första jag läst av honom men det ger mersmak för han är en mycket god berättare.

Berättaren i boken är Freddie Montgomrey. Han sitter i fängelse och väntar på sin rättegång. Montgomrey går igenom händelserna som fått honom att hamna bakom galler. Hans återblickar och hans tankar då och hans tankar nu blir till en intressant historia. Brottet han begått är mord på en tjänsteflicka hos en bekant. Hon kommer på honom att stjäla en tavla, som han av oförklarlig anledning bara måste ha. Grunden i det hela är att han ligger i skuld till några skumma typer och behöver pengar. Tavlan är dock i sig inte värd så mycket pengar utan han blir bara begeistrad i den.

Genomgående för alla händelser är att de inte är bestämda i förväg utan det är slumpen som spelar in. Montgomrey erkänner sina synder men han har egentligen ingen aning om varför han utförde dem. Som läsare känner man varken sympati eller direkt ilska mot Montgomrey. Banville lyckas skapa en stämning där jag som läsare både förstår och inte förstår Montgomreys handlingar. Han mördade för han kunde, som han själv uttrycker det.

Banville arbetar i en berättartradition där svaren är få och där alla människor framstår som potentiella mördare. Kanske har han rätt.

Betyg: GGG

lördag, december 22, 2007

65 av 1001 album

The Mamas and the Papas - If you can believe your eyes and ears (1966)

Att spela den här skivan två dagar före julafton är lite malplacerat. Visserligen borde man drömma sig bort till Kalifornien när man befinner sig i ett grått Göteborg men musiken tar mig tyvärr inte hela vägen över Atlanten. Låten California dreaming för mig en ganska lång bit men resten av skivan förflyttar mig inte mycket längre.

John Philips, den huvdsaklige låtskrivaren i bandet, är en begåvning vilket han också visade senare. Men bandets folk-pop med mycket harmonier är lite för tidstypisk för att må bra 2007. Utöver de stora hittarna Californa dreaming och Monday monday finns det inte så mycket att hämta. Det är inte så att resten låter illa men det blir lite för mycket sockersöta harmonipartier som inte mynnar ut i några starka låtar.

Betyg: GGG

Favorit: California dreaming

James Joyce - Dublinbor (1914)

Trots att de femton novellerna som finns med i Dublinbor skrevs för närmare 100 år sedan så känns de inte gamla och mossiga. Det beror i mångt och mycket på att Jocye inte beskriver så mycket yttre ting utan mer hur vi funkar i vårt inre. För den skull är han inte speciellt svår i denna bok utan snarare är berättelserna ganska vardagliga.

Novellerna, som förvisso har relativt ingående miljöbeskrivningar, är små betraktelser av saker och ting som händer i livet. Det kan vara nervositet, missbruk, döden, religiösitet, jobb, status, kärlek, nationalism och politik. Joyces mål med novellerna verkar inte vara att komma till någon slutsats eller lägga fram någon tydlig sensmoral utan det känns mer som han vill skildra Dublin så som han upplever det.

Dublinbor är inte klass med de bästa novellförfattarna. Det saknas någon extra knorr för det. Men det är bra läsning och har man varit eller ska till Dublin så är den verkligt roande.

Roky Erickson - Göteborg, Trägårn, 071221

Året började med en kanonspelning av herrarna Hellström och Taube och avslutas med ännu en kanonspelningn av Roky Erickson. Däremellan har det också varit en uppsjö höjdarkonserter. Ett kul år alltså.

Roky Erickson får verkligen ett fullsatt Trägårn att gå igång. Inte konstigt då låtarna lockar till dans, knutna nävar i luften och eufori. Bandet, The Explosives, har tagit sig en hel del sedan Roskilde i sommras. Cam Kings gitarrspel har höjt sig till den yttersta nivån och smälter perfekt in i låtarna. Även trummisen får till ett bättre sväng.

Mr Ericksons röst håller förvånansvärt bra genom hela konserten. Han verkar väldigt spelsugen och vill inte gå av scenen på slutet. Det hade säkert blivit någon mer låt om inte Trägårns idiotiska koncept med att öppna nattklubb klockan 23. Jag vet inte hur många spelningarn jag sett på Trägårn där banden får kolla på klockan i slutet. Sånt ska man bara behöva se på festivaler.

Det fanns inga egentliga svackor under spelningen. Däremot en massa höjdpunkter med Bermuda, Two headed dog, Starry eyes, Night of the vampire, You're gonna miss me och Splash 1 som absoluta toppar. Efter sista extranummret I walked with a zombie hade man en sådan lycka i kroppen som nästan bara uppenbarar sig efter bra spelningar. Cykelturen hem genom ett juligt Göteborg genomfördes i ett klart exalterat tillstånd.

Fotnot: Jag bröt mitt löfte om att inte dricka något starkt före mars månad. Det var det värt.

torsdag, december 20, 2007

Stjärnan är äntligen på plats. Granprydningen är fullbordad. Det blev så lyckat att det var nära att jag bröt mitt löfte om nykterhet till mars. Som det känns nu kommer nog detta löfte brytas imorgon på Roky Erickson istället. Jag har dålig karaktär, jag vet.

God Jul till alla därute!

64 av 1001 skivor

Kinks - Face to face (1966)

Kinks är så urtypiskt brittiska att jag nästan alltid tänker på Monty Python, leriga fotbollsplaner och gamla fotbollspelare som Sammy Lee, Liam Brady och Phil Neil när jag hör dem. Ibland är det till deras fördel ibland är det till deras nackdel.

Som singelsband är Kinks ett av de bästa från 60-talet men när det gäller hela album så får de det svårt mot de bästa. Face to face innehåller inte några av deras stösta hits förutom Sunny afternoon. Låtvariationen är ganska stor men hela tiden finns det något sammnhållande. Väldigt likt det Blur skulle göra nästan 30 år senare. Någon sorts brittisk vardagsrealism.

Trots att det sägs att Kinks var en av förgrundarna till den hårdare rocken med riffet till You really got me så är de på Face to face ett renodlat popband. Visserligen med en mängd influenser men hela tiden är det popmusik som störmmar ur högtalarna. Lite småtrist i längden faktiskt.

Betyg: GGG

Favorit: Rosie won't you please come home

Mauro Scocco verkar vara en skön typ. Hans blogg är en av de mest
underhållande. Små korta inlägg att läsa. Perfekt tidsfördriv om man
har några minuter över vid datorn. Finns här: http://mauroscocco.blogspot.com/

Ett inlägg om programmet Idol är extra fint. Ett utdrag lyder så här:

"Vad hade sångpedagogen med pricken sagt omPlura....Lundell....Jocke Berg...Evert Taube...Hellström....Dahlgren...Uggla..Dom hade väl kommit sist hela högen."

onsdag, december 19, 2007

Lawrence Wright - Al-Qaida och vägen till 11 september

Efter att ha läst Lawrence Wrights prisbelönta bok så inser man att ett fåtal männiksor kan orsaka väldigt mycket skada. Här behandlas besatta islamister men ser man tillbaka genom historien så kan det hända var som helst och inom vilka religioner som helst.

Wrights bok går mycket grundligt igenom hur terrororganisationen Al-Qaida byggts upp och vilka personer som är inblandade. Viktiga historiska händelser som hänt inom andra islamistiska grupper som Al-Jihad och Muslimska Brödraskapet skildras och hela tiden är det några fåtal kariskmatiska personer som allt hänger på.

Al-Qaida förknippas med Usama Bin-Ladin. När man läst boken så förstår man också att han är den klart viktigaste personen inom organisationen. Han är inte den mest begåvade eller den som har de klokaste idéerna men han är den mest hängivna och framförallt är han personen som ofta har obegränsat med pengar. Han kommer nämligen från en familj som lyckats bygga upp en rejäl förmögenhet och som också har en nära relationen till kungastyret i Saudiarabien.

Bin-Ladin lever långt ifrån så flott som han skulle kunna. Istället lever han som profeten Mohammed säger att en sann musilm ska leva. I alla fall så som Bin-Ladin tolkar Koranen. Tillsammans med sina fyra fruar och många barn flyttar Bin-Ladin runt många gånger från slutet av 80-talet. Den mesta tiden tillbringas i Afghanistan där han bygger upp sin organisation. Under flera år bor han också i Sudan där han även håller träningsläger för blivande Al-Qaida män.

USAs underättelsetjänst kommer i kontakt med Bin-Ladins namn någon gång på 90-talet. Man förstår att han är en del i olika terrorhandlingar men det finns inga konkreta bevis mot honom. Hans uttalande om fatwor mot främst USA men egentligen mot alla icke-muslimer ses alvarligt men inte tillräckligt allvarligt visar det sig. I boken redovisas för hur CIA och FBI misslyckas att lämna ut uppgifter till varandra som skulle kunna hindrat den 11 september. Några av flygplanskaparna fanns i USA redan ett år innan och de var redan då namngivna som "farliga" personer. Men på grund av täta skott mellan de två organisationerna så kom det aldrig fram. Enligt författaren och många intervjuade i boken så skulle den 11 september aldrig behövt ske.

Boken har verkligen lärt mig mycket som jag inte visste innan inom området. Platser som Tora Bora grottorna, namn som Al-Zawahiri, Mulla Omar och terrorismens historia i Egypten, Algeriet är sådant man hört talas och förstås läst lite om men inte så ingående som nu. Om det finns något negativt med boken så är det att den rusar på lite för mycket på slutet. Jag vet att boken heter vägen till 11 september men jag skulle vilja veta mer om just den dagen och vad som hände därefter. En lite djupare analys om de sista veckorna före attacken mot USA hade dock inte varit malplacerad. Det blir ut till att leta efter andra böcker om det.

måndag, december 17, 2007

Debatten om sjukvården

I Göteborgsposten har det varit debatt om den kommunala och privata sjukvården några dagar. Det är sorgligt att höra när kommunala politker säger att de givit upp den kommunala sjukvården som i Uddevalla. Det är ju de som bestämmer och som kan ställa saker och ting till rätta. Istället tror man alternativet är den privata vården.

Jag vet för lite för att helt dissa det privata alternativet men skräcken är förstås att det blir som i USA. Att de som har pengar även får den ultimata fördelen att de får bättre vård. Borde inte ojämlikhetena åtminstonne ta slut innan man dör.

Detta är inget brandtal mot de som har pengar utan mer hur det kunnat bli såhär. Någon som startat en privat cancerklinik menade att man gör alla en tjänst. Man kortar vårdköerna, personerna som söker privatvård betalar fortfarande skatt som alla andra och man skaffar jobbtillfällen för läkare och sköterskor. Allt låter så bra när man hör det men det grundläggande är ju faran i att man får bättre vård om man lägger upp 150.000 kr.

Upp till kamp!

fredag, december 14, 2007

63 av 1001 album

The Monks - Black monk time (1966)

Bandets bildades på en armebas i Tyskland på mitten av 60-talet. Detta är deras enda skiva och den var långtifrån någon succe när den kom men har i efterhand blivit hyllad som föregångare till punken eller åtminstonne en garagerock klassiker.

Själv hör jag mest hur några amerikaner tramsar när de har tid över. Det är naivt utan att vara charmigt. Visst finns det lite skränig sång, tutande orglar, smattrande trummor och skrikande gitarrer men det finns inga låtar att tala om. Det går bra att lyssna någon låt men som album håller Black monk time låg klass. Detta trots att jag egentligen är svag för den här typen av musik.

Lyssnar man noga så hör man ändå att The Monks nog är stillbildare. Rytmen i många av låtarna är verkligen post-punk som Devo och The Fall och ser man vidare så kan man också höra att The Hives faktiskt låter lite som The Monks. Skillnaden är dock kvaliteten på låtarna.

Betyg: GG

Favorit: Complication

torsdag, december 13, 2007

Hellacopters - The same lame story

http://www.youtube.com/watch?v=WrLC-zLzftU

The Hives - Tick tick boom

http://www.youtube.com/watch?v=C0mG-sabfmY

Arctic Monkeys - Do me a favour

http://www.youtube.com/watch?v=IYxGgXRBo5g

Bill Callahan - Diamond dancer
http://www.youtube.com/watch?v=787EQd138So

Spiritualized - Death take your fiddle
http://www.youtube.com/watch?v=m1d0WnOsTsA

onsdag, december 12, 2007

Minnen

Allt oftare dyker saker jag gjort tidigare i livet upp i hjärnan. Minnen från förr helt enkelt. Som tur är så är det oftast lyckliga återblickar så kanske är det så att man levt ett ganska bra liv. Det behöver i och för sig inte vara särskilt gamla minnen som jag kommer att tänka på utan saker som hände för bara något år sedan.

Exempel på sådant som kommer upp extra ofta är resor man gjort. Under helgen i Stockholm för några veckor sedan tänkte jag mer på alla resor dit genom åren än på nutiden. Annars kan det vara precis vad som helst som påminner om förr i tiden. Fotbollsmatch i Jung, Hultsfred 92, Roskilde 07 och när jag var stjärngosse i årskurs 3 har varit dagens mest framträdande återblickar.

Kanske är det så att man är så uppe i livet under barnens vakna timmar att resten av tiden tycker hjärnan det är skönt att dra sig tillbaka till det som redan finns där. En viss del är nog också ålderssyndrom och insikter om att livet inte alltid är självklart.

söndag, december 09, 2007

62 av 1001 album

Bob Dylan - Blonde on blonde (1966)

Med den här skivan blir det en paus i mitt hyllande till Dylan. Blonde on blonde brukar annars beskrivas som ett av hans mästerverk. Jag har lite svårt att förstå det då jag på flera låtar hör lite trött blues och på andra saknar riktigt glöd. Det som främst skiljer sig från föregående album tycker jag är bettet i Dylans röst. Var är det där knivskarpa som brukar finnas där? Istället kommer jag hela tiden att tänka på Ulf Lundell som verkar ha byggt en stor del av sin karriär på den här skivan. Dessa båda herrars röster och frasering låter nämligen väldigt lika på den här skivan. Det är ju inte Dylans fel men eftersom jag aldrig orkat med Lundells sångröst så förstör det för mig.

Sen finns det naturligtvis flera låtar på skivan där det låter precis så bra som det oftast gör. I want you, Stuck inside Mobile with the Memphis blues again och Sad-eyed lady of the lowlands är alla låtar som ingen annan än Dylan kan skriva. De två sistnämda för sin lyriska storslagenhet och I want you för den lyriska enkelheten men med finess.

Betyg: GGG

Favorit: I want you

fredag, december 07, 2007

61 av 1001 album

The Byrds - Fifth dimension (1966)

Trots att deras huvudsångare och låtskrivare Gene Clark lämnat bandet inför Fifth dimension fortsätter The Byrds med att vara ett av 60-talets absolut bästa band. Det talas mycket om hur de var föregångare till en mängd inriktningar inom rockmusiken. På den här skivan föregår man hela den psykedeliska vågen med ett år. Fast egentligen är det ju musiken och inte stilbildandet som är viktigt och musiken är som vanligt förstklassig.

Fifth dimension är väldigt tidstypisk i soundet. Den tar fram bilder på californiska solnedgångar, ponchos och regnbågsfärger. Det känns ganska töntigt att skriva så men så är det och då ska man stå för att man är romantiskt lagd när det gäller musik.

Betyg: GGGG

Favorit: I see you

torsdag, december 06, 2007

Rob Sheffield - Kärlek är ett blandband

En sak har vi gemensamt Rob Sheffield och jag. Vi kan båda leva på kärlek och musik. Skillanden är att Sheffields livs kärlek Renée plötsligt dog när hon bara var 31 år gammal av en lungsjukdom. Om detta handlar boken Kärlek är ett blandband.

Varje kapitel startar med låtlistan från ett blandband. På detta sättet kommer författaren ihåg vad som hände vid tidpunkten det spelades in. Allt handlar om att bearbeta och komma ihåg sin avlidna fru. Det är en utmärkt idé att göra på detta sättet. Jag förstår precis hur han kommer ihåg saker med hjälp av musiken.

Sheffield har inte riktigt den litterära kvaliteten att nå ända fram i en hel bok. Trots att han skriver i erkända tidningar som Rolling Stone och Spin i vanliga fall så vinglar texten betänkligt på sina ställen. Jag har i och för sig en liten misstanke att det är översättaren som inte gjort ett fullgott jobb.

Ändå är det förstås en bok att sträckläsa. Framförallt för att förstå musikens kraft såväl i dystra som i glada stunder.

Betyg: GGGG

tisdag, december 04, 2007

I samband med att den här bilden togs bestämde jag att det inte kommer rinna ner några starka drycker i min hals förrän mars. (Med undantag för nyår)

måndag, december 03, 2007

The National - Stockholm, Berns, 1/12-07

På bilden ovan syns The Nationals sångare Matt Berninger. Fotot är taget på Berns i lördags. Berninger tillhör toppskaran av textförfattare som lever idag. På scen är han också en skön personlighet utan att behöva anstränga sig. Med små gester lyckas han förmedla vad han känner. Övriga medlemmar av bandet är också lagom chosefria.

Berns salonger är förtjusande vacket. Helt klart en av de snyggaste konsertlokaler jag befunnit mig i. Lokalen är mycket välfylld när The National går på scenen. Öppningen med Start a war, Mistaken for stranger och Secret meeting bemöts med ett oerhört välbehag från min sida. Särskilt Secret meeting som är kvällens höjdpunkt.

Spelningen flyter sedan på precis så bra som man hoppats. Men för att få högsta betyg så saknas det något nytt sedan spelningen i sommras på Roskilde. Låtarna är i stort demsamma och även i samma ordning. Det är också alltid lite negativt när första halvan är lite bättre än andra. Detta trots att en makalös version av Racing like a pro kom mot slutet.

Förband för kvällen var Hayden. Han var tippad att bli stor när han släppte sin debut i mitten av 90-talet. Jag tycker inte han är dålig men han en lite för mummlande röst. Särskilt ensam med gitarr på ett stimmigt Berns.

Okerville River - Stockholm, Deabaser 30/11-07

Lite av en slump så hamnade vi på Debaser i fredags. Pet Sounds bar som var det egentliga målet låg inte där vi trodde. Nu visade sig Debaser vara ett trevligt ställe och spelningen med Austin bandet Okkervil River var gott och väl värt 100 kronor.

De låtar jag hört med bandet innan hade inte fått mig att gå i taket. Jag förstod inte riktigt alla hyllningar i musikmedia. Spelningen fick mig att ovärdera hyllningarna, om inte helt, så i alla fall litegrann. Okkervil River verkar i en tradition av amerikanska band som blandar amerikansk musikhistoria med en aning goth svärta. Så låter det åtminstonne i mina öron. Största ledsagarna av de här banden är Bright Eyes. Will Robinson Sheff, sångaren och låtskrivaren i Okerville River låter också väldigt snarlik Conner Oberst i Bright Eyes. Lite synd eftersom jag har svårt för röster som liknar Robert Smith från The Cure.

Live så kämpar sig Okkervil River till en seger. Den ganska stora publiken blir mer och mer involverad och de bästa låtarna kommer i slutet. Tyvärr kan jag inte titlarna på de flesta av låtarna men bäst var nog John Allyn Smith Sails där man bakade in Beach Boys låtern Sloop John B på ett skönt sätt. Ett extra plus ska bassisten ha för ett svängigt spel och en bra röst.

torsdag, november 29, 2007

60 av 1001 album

Fred Neil - S/t

Neil var en av de mer udda figurerna som dök upp på folk-rock scenen i Greenwich village på mitten av 60-talet. Han är mycket respekterad och skrev också ett antal odödliga låtar. De kändaste är nog Everybody's talking och Sweet cocaine. Neil gjorde någon skiva till efter denna innan han hoppade av musikvärlden och flyttade till Florida och tog hand om delfiner.

Personligen finner jag inte Fred Neils mörka röst alls tilltagande. Om man jämför med samtida Tim Hardin så finner jag Neils röst uttryckslös och fattig. Själva låtarna är ok men Niels mummlande skymmer det mesta.

Litegrann känns det som hans kultstatus uppnåtts genom hans skygghet och fientlighet mot skivbranschen. Samtidigt är jag väldigt känslig för röster som inte når mig. Då blir allting dåligt. Musiken och texterna får inget värde. Kanske är det delvis så att felet ligger hos mig.

Betyg: GG

Favorit: That's the bag I'm in

tisdag, november 27, 2007

59 av 1001 album

Beach Boys - Pet sounds (1966)

Här börjar Brian Wilsons resa för att skapa det perfekta popalbumet. Hans strävan var att göra något bättre än Beatles platta Rubber soul. Det lyckas han med även om han fick betala ett högt pris. Wilson gick nämligen in i dimmorna åren efter han färdigställt Pet sounds.

Tidigare har jag aldrig riktigt förstått det massiva hyllande som finns till Pet sounds. Men nu när jag umgåts mer intensivt än någonsin med innehållet förstår jag och framförallt hör jag skönheten i Wilsons kompositioner. Man kan nämligen kalla dem kompositioner istället för låtar för det finns så många lager i varje låt.

Även om jag tidigare skrivit att jag är svagare för tidiga Beach Boys så får jag omvärdera det. Pet sounds har ett djup som nu når mig. Även senare skivor som Sunflower och Surf's up, då man åter byter stil, är riktigt starka.

Låtmässigt finns det ändå ett par utfyllnadsspår. Särskilt de där det mesta handlar om skickligheten att sjunga i harmonier verkar vara huvudsyftet. Därför blir det inte högsta betyg.

Betyg: GGGG

Favorit: God only knows

måndag, november 26, 2007

Det finns ingen anledning att gnälla på iskyla, galna barn, personer som kallar andra svenninga, tidsbrist, pengabrist, mindre god mat, kollektivtrafiken eller andra egentligen oviktiga saker.

Ovanstående belyses så tydligt när någon nära drabbas av en allvarlig sjukdom. Nu lägger vi all energi och alla tankar på att få dig frisk.

fredag, november 23, 2007

58 av 1001 album

Beatles - Revolver (1966)

Beatles har många album med på listan. Det är lätt att förstå då man hör hur de utvecklats från skiva till skiva och framförallt hur man hör hur andra grupper följer varje litet musikalistk steg The Fab Four från Liverpool tagit.

Revolver har samma innehåll som de flesta Beatles plattor. Skulle man bara ta låtarna med John Lennon och Gerorge Harrison på sång så skulle betyget vara det högsta. Om man däremot bara tar Paul McCartney låtarna så skulle betyget bli en svag trea. På Revolver skiljer sig medlemmarnas låtar varandra mer än någonsin. McCartneys låtar är alltför sockersöta och tralliga för att matcha det steg som Harrison och Lennon gjort med sina låtar. Nu ska jag inte bara klanka på McCartney. Några av hans låtar är riktigt bra också som exempelvis den stompiga Got to get you into my life och den fina For no one.

Tar man lite hänsyn till hur mycket musik Beatles spottade ut sig på kort tid så är det slående hur mycket bra de gjorde. Men det ska också sägas att det finns en del utfyllnadsspår på de flesta albumen från mitten av 60-talet.

Betyg: GGGG

Favorit: She said she said

Svennigt

Något av det mest störiga jag vet är när man använder ordet svennigt i nedvärderande syfte. "Åh, vad det stället blivit svennigt" eller "vad gör de svennarna här". Den sortens överlägsenhet borde vara utrotad år 2007.

Sen är klart att man ska kunna snacka skit om folk ibland men man får passa sig för att sätta sig själv på pedistal.

torsdag, november 22, 2007

5 av 1001 böcker

Paul Auster - New York triologin

"Auster är framförallt mums för folk som älskar att tala om intertextualitet, metafiktion och narrativa grepp," så beskriver Andreas Brunner på Sydsvenskan författaren. Det är också därför jag har problem med New York-triologin. De böcker som jag tycker allra bäst om är oftast som texten till en countrylåt. Mångbottnad men ändå direkt. Det finns förstås undantag men New York triologin är inget undantag.

Boken, som egentligen är tre böcker som blivit en, har ändå sina ljusa stunder. Särskilt sista delen Det låsta rummet är riktigt bra. Här bygger Auster upp en spänning och närvaro som jag saknar i de första två delarna, Stad av ljus och Vålnader.

I Det låsta rummet får man följa hur en namnlös författare kämpar med sitt skrivande som plötsligt dras han in i en karusell där hans barndomsvän, Fanshawe, spårlöst försvinner. Fanshawe har efterlämnat sig en mängd färdiga manuskript som författaren får ta ansvar över. Författaren blir även tillsammans med Fanshawes fru. Det är ett pussel som närmast liknar deckargenren. Författaren blir sedan kontaktad av Fanshawe som gått under jorden och sedan börjar jakten på att hitta barndomskompisen. Det låsta rummet är den berättelse som är klart mänskligast och den som inte skenar iväg i omöjligheter och drömmerier.

Jag har läst ett par av Austers andra böcker och jag har för mig att jag tyckte bättre om dem. New York triologin är som ett mentalt pussel jag inte kan lösa.

Betyg: GG

onsdag, november 21, 2007

Tre musikdokumentärer

Joe Strummer - The future is unwritten
Sångaren i The Clash visade sig ha haft en annan skepnad innan han blev frontfigur för ett av historiens mest inflytelserika punkband. Hans band innan 101'ers spelade mer bluesbaserad musik. Men när sedan Sex Pistols delade scen med 101'ers så blev han så imponerad att han la om hela sin stil. Man kan säga att han blev punkare över en natt. I alla fall utseendemässigt. Han hade väl redan det lite rebelliska över sig.

Under The Clash åren är sedan Strummer kung. Vid bandets förfall så inleder han många år av sökande. Ett sökande som just börjar hitta sin form när han tragiskt dör 2002 endast 50 år gammal.

Filmen om Strummers liv är bra men inget mästerverk. Dokumentärer som försöker bygga upp miljöer och stämningar i efterhand lyckas sällan. Här är det lite för mycket av den varan.

Bob Dylan - Don't look back
Konsertfilmen från Dylans turne i England 1965 är underbar. Framförallt musikpartierna är musikhistoria. Ingen har låtit så bra med bara en akustiskt gitarr och munspel som Dylan gjorde vid den här tiden.

Det är också kul att se hur han möter sina fans, pressen och sina kollegor. Han är på gränsen till överlägsen men kommer undan med för han har ju rätt. Han är bara en sångare varför ska jag ha åsikter om allting.

Gram Parsons - Fallen angel
Jag kommer ihåg när jag började lyssna på countrymusik någon gång i början på 90-talet. Då var Gram Parsons viktig. Låtarna Sing me back home och Tonight the bottle let me down (han har inte skrivit någon av dem men han sjunger dem bäst) blev mina följeslagare.

Då visste jag inte så mycket om honom men genom åren så har man fått mer och mer information om honom. Filmen Fallen angel är en riktigt bra musikfilm där man för historien framåt med hjälv av de som stått honom nära. Trots att det inte finns så många klipp från hans karriär så lyckas man under hela filmen hålla intresset uppe.

Det makabra sätt på hur hans kropp brändes ute i öknen av två av hans fulla kompisar efter han dött behandlas rakt på sak. Familjen är vansinniga på att det blev så. Kompisen som var med står fortfarande för vad han gjorde. Det var Parsons vilja att bli ett med öknen, menar han.

Fallen angel är också en film som visar hur droger verkligen förstört många. Parsons var verkligen inget undantag. De sista åren av hans liv verkar vara i enda lång dimma. Folk omkring honom orkade inte med hans liv och levene. Trots detta spottade han ut sig bra musik ända fram till slutet.

tisdag, november 20, 2007

The National START A WAR Bristol 09/11/07

Skönt att se att The National verkar vara i finfin form inför Stockholm.

måndag, november 19, 2007

57 av 1001 album

The Who - My generation

Av någon anledning så har aldrig The Who riktigt berört mig. Jag tror att det är sångaren Roger Daltrey som är problemet. Hans sång biter inte som den borde även om det inte är dåligt. Men jämför man med andra stora sångare som John Lennon och Mick Jagger så är det verkligen klasskillnad.

Visst finns det några närmast klassiska 60-talslåtar här men det finns också några riktigt hemska försök till att spela blues. The Who låter då så kritvita som de är. Något som däremot imponerar är Keith Moons oefterhärmliga trumspel. Hans sväng lyfter flera av låtarna till en nivå som de egentligen inte har.

Betyg: GG

Favorit: The good's gone

Veckans 3 bästa låtar

Curtis Mayfield - Move on up
Den blötaste kvällen i Dublin hamnade vi på en underbar musikbar. Den heter Pravda och ligger längs norrsidan av River Liffey. Utformningen av baren som ett gammalt sovjetiskt lite mystiskt hak tillsammans med besökarna gjorde stämningen på topp. Men mest kredit ska discjockeyn ha. Han pumpade upp en extatisk stämning med både kända och okända låtar. Mest gick jag igång på de här tre brakhitsen som kom i en följd.

The Stone Roses - I am resurrection
Åtta minuter lång Madchester orgie. Volymen var öronbedövande.

Velvet Underground - I'm waiting for my man
Vem skulle då matcha John Squires gitarr? Jo, självklart var det Lou Reed. Hans tripp längs gatorna i New York passade perfekt in på en pub i Dublin med sovjetiskt tema.

söndag, november 18, 2007

5 bilder från 4 underbara dagar i Dublin

tisdag, november 13, 2007

Eldkvarn - Göteborg, Storan 13/11-07

Sveriges bästa band efter Håkan gjorde ikväll en magnifik spelning på Storan. Det är underbart att se ett band som har en sådan låtskatt att ösa ur. Man vet inte vilka låtar som kommer att spelas vilket höjer spänningen. Tyngdpunkten ligger förstås på senaste skivan vilket inte gör något då den är ett av årets bästa album. Det är väl bara titelspåret Svart blogg som inte är så bra som den borde. Den låten öppnar de faktiskt spelningen med. Just öppningen och avslutningen med en sönderspelad Pojkar pojkar pojkar är väl den enda lilla negativa invändning jag har.

Jag hade lite tveksamheter till att sitta och kolla på Eldkvarn. Men det visade sig att jag inte hade behövt vara tveksam. Storan var perfekt för bandet. Carla Jonsson imponerade stort med sitt sparsmakade gitarrspel hela kvällen. Även de andra i bandet spelade med känsla när det behövdes och med en fraperande intensitet och ett skönt driv när det behövdes.

Höjdpunkter låtmässigt var Full för kärlekens skull (osannolikt bra version), Mörkret knackar på min dörr, Jag är bättre än dig, Man överbord, Ta min hand, Stockholm 05, Huvudet högt, Nådens hand och Alice.

Min förhoppning att Håkan skulle komma in och gästspela blev tyvärr inte sann. Det hade varit något det.

I övrigt har det närmast kommit att bli tradition att gå på konsert kvällen före en utlandsresa. Imorgon lyfter planet mot Dublin.

måndag, november 12, 2007

Kvällens klart mest lysande stjärna i fotbollsgalan, Hanna Marklund. Den nya frisyren gjorde mig inte besviken.

söndag, november 11, 2007

Det är över nu, som Gessle sjunger. Min facebook tid är slut. Till en början förstod jag inte alls syftet, sen förstod jag att det finns vissa kul saker men sen dog min lilla entusiasm igen. När jag tryckte på radera kontot knappen så kändes det som om jag dragit mitt strå till stacken för en bättre värld.

fredag, november 09, 2007

Veckans 3 bästa låtar

Band of Horses - Is there a ghost
I år har jag fått en nytändning att hitta nya bra band. Senast i raden är Band of Horses. Deras senaste platta Cease to begin är något ojämn men de två öppninglåtarna är magnifika. Gitarrmattorna i Is there a ghost fick mig i morse att vilja köra förbi infarten till Kungälv så att jag skulle kunna lyssna på den en gång till.

Hacienda Brothers - Leaving on my mind
Idag ska jag gå till frisören. Tanken är att försöka hitta på något nytt. Skulle det spelas Hacienda Brothers i lokalen när jag kommer in så blir nog klippningen bra. Musiken skulle nog få mig att se ut som en blandning av raggarna i Kungälv, kompbandet till Morrissey och en amerikansk hillbilly.

My Autumn Sons - Again
Facebook har jag i stort tröttnat på. Men hade jag inte haft ett konto hade jag heller inte hört det här. Det är nämligen lidköpingssonen Anders Sundberg som går under alter egot My Autumn Sons. Again är en 80-talsmättad poplåt som har en stark dragningskraft. Finns här: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=127597405

tisdag, november 06, 2007

Alliansens lakej

Idag gick jag fiendens ärenden. Nä, riktigt så illa var det inte men politiken (alliansen) i Kungälv hade idag bestämt att några av kommunens tjänstemän skulle ut och möta näringslivet. Jag och ett par till representerade kultur- och fritidsförvaltningen.

Mitt första företagsbesök blev närmast som en chock. De tre männen som mötte upp mig från detta företag var nämligen urtypen på män som är i karriären. Män som har vita skjortor och spetsiga skor. Män som har fasta handslag. Män som inte flackar med blicken. Män som tycker att det mesta ska privatiseras. Män som har segelbåt. Män som inte bryr sig ett skit om vad ett bibliotek sysslar med. Män som vill bygga lyxfastigheter i Kungälv för att få ett bättre företagarklimat. Män som jag aldrig träffar i vanliga fall. De tre männen var inte på något vis taskiga mot mig och jag stod upp ganska bra. Men det krävdes en rejäl utandning när jag kom utanför dörrarna. Det var ingen naturlig timme om man säger så.

Det andra företagsbesöket gjorde jag hos en väldigt trevlig fotograf. Det samtalet som vi förde den timmen hade det mesta som ovanstående inte hade.

måndag, november 05, 2007

Ella i fotbollskola

Yeees!

Vår lycka är gjord. Ella har gjort en fotbollsträning och hon tyckte det var roligt. Även om hon slutar nästa vecka så kan vi leva på detta tills vi dör.

56 av 1001 album

Bob Dylan - Highway 61 revisited (1965)

På tre år gjorde Dylan smått otroliga förändringar i sin musik. Den surrealistiska lyriken och elektriska rocken som finns här är fjärran plockande med den akustiska gitarren. Nu spelar det ingen roll hur han framförde sina sånger från den här tiden för det var alltid lika bra. Det finns ett sådant naturligt flyt i allting som ingen annan artist kan matcha.

Highway 61 revisited är en fulländad rockskiva. Det finns inte ett svagt spår i sikte. Jag som vanligen vill har mina sångtexter direkta (som i country och soulmusik) får här något annat. Dylan skapar mer bilder med sin lyrik. Men han gör det så otroligt bra att i stort sett varje rad ger en ny vy framför ögonen samtidigt som öronen häpnas över intensiteten i musiken.

Lyssna och se på den klassiska spelningen där någon i publiken ropar Judas åt Dylan då han tycker han övergett sina folkmusikrötter. Dylans svar blir "Play it fucking loud", och sedan följer en Like a rolling stone öppnar Highway 61 revisited. Hur mycket älskar man inte det. http://www.youtube.com/watch?v=bqUFHEyu5hM

Betyg: GGGGG

Favorit: From a Buick 6

lördag, november 03, 2007

55 av 1001 album

The Byrds - Mr. Tambourine man (1965)

Debutskivan av The Byrds är ett mästerverk. Inspirationen från Beatles och Bob Dylan (som skrivit tre av låtarn på skivan) har bandet sedan gjort till något eget. Man kan säga att bandet startade folk-rock vågen även om den här skivan är väldigt poppig. Senare blev det mer tydligt med folk- och countryinfluenser.

Hela skivan håller en jämn hög nivå. Låtarna är av sorten att man aldrig tröttnar på dem. Det finns något odödligt i allting. Skivan kunde lika gärna vara inspelad idag. Eller kanske inte för det görs ingen popmusik av den här kalibern idag.

Chris Hillman, Roger McGuinn, David Crosby, Gene Clark och Michael Clarke var orginalmedlemmarna i The Byrds. Det är bara att bocka och buga för det de gjorde för oss musikälskare.

Betyg: GGGGG

Favorit: I feel a whole lot better

Everett True - Nirvana - The true story

Det är ganska lätt att färdas bakåt i livet och komma ihåg olika händelser men det kan ibland vara svårt att nå fram till hur man tänkte och vad man levde för. Den här boken fick mig verkligen att uppleva det tidiga nittiotalet igen.

True var musikjournalist på tidningen Melody Maker som jag premunuerade på och läste noga varje vecka. True var den som skrev om de artister jag gillade bäst så som Nirvana och senare även alla lo-fi artister. Jag höll inte med honom alla gånger, han avskydde t.ex. Pearl Jam och allt som hade med hårdrock att göra, vilket inte jag gjorde eller gör för den delen.

I boken, som är på närmare 600 sidor, får man verkligen hela historien om hur Nirvana på bara något år blev gigantiskt stora. Det som är bra är hur True verkligen får med alla band som var inblandade i musikscenen runt Seattle. Att det blev just Nirvana som sedan blev förgrundsfigurerna har naturligtvis att göra med Cobains utstrålning och förmåga att skriva de avgörande hitlåtarna.

Lyssnar man på Nirvana idag så inser man att första skivan Bleach från 1989 verkligen inte är något mästerverk. Endast några låtar är bra. Men på två år så utvecklas man så mycket att det är något alldeles otroligt. Singlen Sliver från 1990 visar att något är på gång men att det skulle bli som på Nevermind kunde nog ingen tro. Det är kul att se klipp på Youtube när bandet spelar låtar från Nevermind innan den släppts. Bandets energi är fantastisk och publikens reaktion är direkt. In Utero, den sista skivan bandet gav ut 1993, är också bra. Men det känns ändå som om Nirvana upprepade sig.

Själv såg jag bandet på Roskilde 1992. Det var bra men jag har för mig att jag tyckte att något saknades. Jag tror det var energin. Det kändes som om de redan gick lite på rutin och de var väldigt obekväma på en så stor scen. Nu när man läst boken så förstår man att de verkligen, främst Kurt, var väldigt sliten.

De sista året i Kurts liv gick det mesta i moll. Hans drogintag var stort. Han tog flera överdoser av heroin. Glädjen hade försvunnit och bråken med Courtney Love var många. Han kände sig fast i alla kontrakt med skivbolag, konserter och media. Inte ens hans lilla dotter Frances Bean kunde få honom på rätt köl igen. Everett True som blev mer som en vän till bandet beskriver detta väldigt intressant. Vissa delar av boken läser jag flera gånger. Så bra och spännande är det.

Nirvana - The true story är nog den bästa musikbok jag läst. En anledning är nog att man själv var med när det hände. Även om jag sällan lyssnar på Nevermind idag så ska man nog inte underskatta skivans värde över hela mitt liv. Jag tror faktiskt inte att jag överdriver.

Betyg: GGGGG

onsdag, oktober 31, 2007

54 av 1001 bilder

Bert Jansch - S/T

Av någon anledning har jag aldrig riktigt lyssnat på Bert Jansch. Det är lite konstigt då jag verkligen gick igenom de tidiga folk-rock artisterna för ett antal år sedan. Jag tror att Jansch hamnade vid sidan då han han ständigt nämdes som en fenomenal gitarrist och inte sångare. Att han också senare var inblandad i mer proggresiva band gjorde i saken bättre.

Nu när jag verkligen lyssnat på honom så låter det mycket bättre än vad jag trodde. Det är akustisk folkmusik med en klar förankring i rockmusiken. Gitarrspelet tar inte överhanden utan det är bra låtar. Ett par av låtarna är av absoluta toppklass i genren. I några fall så når inte musiken ända fram. Då känns det som om det finns någon sorts distans i Jansch röst. Han blir inte personlig nog för min smak.

Betyg: GGG

Favorit: I have no time

tisdag, oktober 30, 2007

Veckans 3 bästa låtar

Roisin Murphy - Overpowered
Ibland dyker de där perfekta danslåtarna upp som får en att vilja åka till London. Förhoppningsvis spelas den även på Dublins klubbar om några veckor.

Sambassadeur - That town
Låten som flyter på extra fint från nya skivan Migration.

Pan American - Remapping
Efter att, för jobbets skull, gått igenom låtar från året 1997 så återfann jag den här. När man hör den här tänker man att man alltid borde lyssna på intstrumentala låtar.

måndag, oktober 29, 2007

Ryszard Kapucinski - Ebenholts

En lärare på Mimers Hus berättade att han hade fått en stor läsupplevelse när han läste den här boken. Han såg på Afrika på helt nytt sätt nu, sa han. Självklart blev jag så nyfiken att jag måste läsa den.

Ebenholts är en reportagebok där Kapucinski delar med sig av sina många år som korrespondent i Afrika. Han har samlat på sig en mängd historier. Allt är skrivet med kärlek till världsdelen men mycket av det som beskrivs är verkligen inte vackert.

Den ständigt närvarande värmen finns hela tiden med i texterna. Trots att Kapucinski skriver att det är omöjligt att förstå hur varmt det är under vissa tider och på vissa platser i Afrika så får man en känsla för det. Det är nästan så att man blir torr i halsen av att läsa.

Annars är det mycket korruption, maktmissbruk, klanfejder, fruktansvärda våldsdåd och annat elände som beskrivs. Kapucinski menar att hela kontinentens historia ligger bakom det nuvarande läget. Slavhandeln och kolonalismen har satt sådana spår att de aldrig går att komma ifrån. Detta tillsammans med den ofta svåra miljön (vädret, öknar mm) och en stark tro gör Afrika väldigt komplext.

För mig var Ebenholts ingen läsupplevelse i aha-klassen. Jag känner mig inte uppvaknad. Det var lite för mycket upprepningar för det. Men den var ändå väldigt intressant och den var ytterst lärorik på många sätt.Och det är nog faktiskt så att jag ser på Afrika lite på ett annat sätt efter att ha läst den.

Betyg: GGG

söndag, oktober 28, 2007

Vilken sprätt

Mannen, pojken, ovan är kultur-och fritidsnämdens ordförande i Täby. En av Sveriges rikaste kommuner. Han är 25 år gammal och heter Fredrik Schulte. Han verkar vara totalt okunning om bibliotek men han har ändå makten att bestämma över dem. Behöver jag tillägga att han är moderat.

Bakgrunden till mitt förakt inför den här killen är hans syn och åsikter om bibliotek. De är så dumma att man inte tror det är sant. Hans främsta tes är att biblioteken enbart ska syssla med böcker och deras enda syfte ska vara till att främja läsning. Visst, det är ett av bibliotekens viktigaste områden men vi kan och vill göra så mycket mer. Det finns fler medier än böcker som är relevanta för bildning Schulte. Det kanske är svårt för dig att förstå men så är det.

Schute har förbjudit Täbys bibliotek att låna ut filmer. Det strider mot konkurrenslagen, menar han. Bibliotekarierna ljuger om de säger att de inte erbjuder populära filmer, säger han vidare. Vad är problemet, säger jag. Vi erbjuder låntagarna både det de vill och ha och det de inte visste att de ville ha.

Schute vill helst inte att det ska finnas musik på biblioteken. Men han går med på det om man tar ut en avgift för varje lån. Nu kostar det därför 5 kronor för varje skiva man lånar på Täby bibliotek. Schulte har nog inte koll på att en av bibliotekens grundläggande funktioner är det demokratiska att alla ska ha chansen att få ta del av information. Vare sig det är via böcker, Internet, filmer, tv-spel, tidningar eller blindskrift.

Andra tokigheter som införs i är Täby under Schutes ordförandeskap är att skyhöga förseningsavgifter, ta betalt för toalett besök, totalt inköpsstopp från oktober.

Allt ovan går totalt emot dagens biblioteksidé. Det går emot Unesco folkbiblioteksmanifest och det går framförallt emot allt sunt förnuft. Schulte kan du förstå att biblioteken står utanför den kapitalistiska världen. Vi tävlar inte med marknaden. Vi är till för folket.

Egentligen borde alla som röstade på moderaterna i senaste valet stå till svars för detta. Träd fram om ni vågar.

fredag, oktober 26, 2007

53 av 1001 album

Beatles - Rubber soul

Det kanske snyggaste skivomslaget i musikhistorien har ett något blandat musikaliskt innehåll. Här börjar det verkligen märkas att gruppen är på väg mot ett annat sound. Det märks att bandet tagit influenser från andra samtida artister som Dylan och The Byrds. Vilket man också kan se på bilderna.

På plattan finns två av mina absoluta Beatleslåtar Norwegian wood och In my life. Men det finns också ganska många låtar, särskilt McCartneys, som jag inte är speciellt förtjust i. Det blir någon sorts psykedelica light där stämmorna är alldeles för mesiga.

Betyg: GGG

Favorit: Norwegian wood

52 av 1001 album

B.B. King - Live at the Regal

B.B King är ett av de största namnen inom bluesen om inte det största. Jag har svårt att förstå det. Enligt mig finn det nämligen så mycket bättre blues än den B.B (står för Blues Boy) framför. Kings gitarrljud är för rent och sången har inte den känsla jag söker när jag lyssnar på blues. Det är en jäkla skilland och lyssna på John Lee Hooker eller Lightnin' Hopkins till exempel.

Live at the Regal är inspelad i Chicago. Den är inte dålig och hade man varit i publiken hade man nog haft en trevlig kväll med en dubbel whiskey i handen. Hemma vid stereon blir det lite annorlunda. Kings mässande når inte riktigt fram och hans gitarrspel är mer tekniskt än berörande.

Betyg: GG

Favorit: Help the poor

torsdag, oktober 25, 2007

jim white - bluebird (live)

Här är låten som större delen av texten nedan handlar om.

"I can see the heaven in your eyes"

Jim White - Göteborg, Pustervik, 24/10-07

Som sista låt spelar han Bluebird. Låten som förde mig in White värld och som ger mig tårar varje gång jag hör den. Bluebird är skriven som en kärleksförklaring till Whites dotter och har för mig blivit min låt till Ella. (Astrid fanns inte när jag hörde den första gången). White som tidigare varit heroinberonde, vilket låten också handlar om, mässar på hur han "finally found someone to love more than the rain". Jag har inte varit heroinberoende men jag har också hittat någon att älska mer än regnet.

Efter konserten igår var jag bara tvungen att gå fram till Jim och säga hur mycket jag älskar Bluebird. Han blev verkligen glad och exalterad. Han tog fram sin plånbok och fick fram kort på dottern som var föremålet för sången och idag var nio år. Han skakade min hand ytterligare en gång och lovade att säga till henne att det fanns en pappa och dotter i Sverige som hade Bluebird som sin låt.

I övrigt var det en lysande konsert. White hade med sig två musiker som förgyllde låtarna ytterligare. Det spelades låtar från alla hans fyra skivor. Höjdpunkter förutom Bluebird var Jailbird, Still waters, The girl from Brownsville Texas och Firework factory. White är också en historieberättare och underhållare av rang. Hans mellansnack är nästan lika bra som sångerna.

Det känns skönt att ha ett sådant här konsertflytt. Nästan allt jag sett på senare tid har verkligen varit bra.

onsdag, oktober 24, 2007

Kobra

Jag har inte fått in rutinen att kolla på Kobra i höst. Men jag har lyckasts se två av de bästa tv-inslag jag sett på många år. Nämligen förra veckans inslag om Morrissey fans i East L.A. och den här veckan när man besökte Robert Wyatt. Båda visar en passion för musik som jag så väl känner igen mig i.

Den största elogen ska de som gjort inslagen förstås ha. I båda fallen har man fått de som varit intervjuade att öppna sig (kanske inte så svårt för Morrisseyfantaster men ändå). Vid besöket hos Wyatt så var det underbart att se hur man var ute och gick och morsade på de man mötte på stan. När man stannade till vid puben med Wyatt som lyckats vara nykter en månad riktigt såg man hans längtan efter en pint. Att sedan höra honom säga att han aldrig komponerat sånger utan att ta några glas samtidigt så förstår man hur svårt han måste ha det nu.

tisdag, oktober 23, 2007

Veckans 3 bästa låtar

The Hives - Tick tick boom
Livet är som roligast när jag och barnen gillar samma låtar. Den här dängan kan få oss att skjuta på nattningen ytterligare några minuter. http://www.youtube.com/watch?v=rzuhrsLs3s4

Hästpojken - Shane MacGowan
Martin Elissons röst har aldrig tillhört några av mina favoriter men här passar den perfekt. "Du var full på Liseberg, du hade knarkat i Flemmingsberg", den textraden har jag nu gått runt och sjungit i någon vecka. http://www.youtube.com/watch?v=ZnDEHq_HWmI

Van Morrison - Wild night
Tanken var att vi skulle gått hem från Pustevik efter The Corals låt Dreaming of you i lördags men då kom den här. Ni förstår att det var omöjligt att bege sig därifrån då. http://www.youtube.com/watch?v=k2HBw9K2kZI

Sambassadeur - Göteborg, Pustervik 20/10-07

Lördagkvällens äventyr forsatte på Pustervik. Två konserter på samma kväll gjorde att det blev känslan av en minifestival. Stämningen blev också därefter.

Sambassadeur har något på gång. Nya skivan Migration är kanon och bandet har tagit ett rejält kliv framåt. Tyvärr blir konserten något rumphuggen då ljudkillen verkligen inte fick till det. Sången hördes nästan inte alls. Bandet spelar på för fullt men publiken hör inte den viktigaste ingrediensen, Annas sång. Det ser också lite nervöst ut på scen. Kanske är det nerver i och med hyllningarna för ny skivan. Det är läge att se bandet igen när de fått ihop ljudet och de nya låtarna spelats live några gånger till.

Kvällen var dock inte över med konserten utan discjokeyn visade fin form. Detta ledde till dans i några timmar. Dansgolvet på Pustervik var verkligen fullsmockat. Jag förstår det när man spelar Van Morrison, Elvis, Sahara Hotnights och en massa andra hits. Musiken plus trevligt sällskap gjorde att det blev en riktigt lyckad utekväll.

måndag, oktober 22, 2007

The Bronx - Göteborg, Sticky Fingers 20/10-07

Det skulle varit underbart att ha ett bra foto eller ett youtube klipp från den här konserten. Publiken och stämningen var nämligen helt vild. Under de allra hetaste stunderna var alla händer uppe i luften, sångaren ute i publiken och de som stod på balkongen var så exalterade att jag trodde att jag skulle få någon i huvudet.

The Bronx lyckas på 50 minuter på påminna mig om hur underbart det är med rockkonserter ibland. The Bronx inser att en punkrockspelning sak vara kort och koncis. Man ska inte orka mer än en timme på en sådan konsert. Energin, kickarna och orken ska då vara slut. Så är det också på Sticky den här kvällen. The Bronx går av scenen precis i rätt tid när alla har nått sin topp och svetten dryper.

Stagediving brukar jag oftast tycka är ganska töntigt och onödigt. Men det var faktiskt så att det kändes helt rätt här. Som tur var insåg jag hur stor risk det var för en 35-åring att bryta något vid en eventuell stagedive att jag avstod. Jag nöjde mig med att mosha lite med sångare Matt när han var i närheten. Jag var så där barnslig att jag tyckte det var kul att ha tagit på honom. Det om inte annat är bevis på att jag verkligen gillade spelningen.

Förbandet The Change var pinsamma. Posörer som försöker spela punkrock blir inte bra. Då spelar det ingen roll om det finns en och annan ok låt.

fredag, oktober 19, 2007

Roddy Doyle - Kvinnan som gick in i dörrar

Titeln anspelar på hur huvudpersonen, Paula Spencer, skyller ifrån sig angående hennes många blåmärken på kroppen. Hon vill inte erkänna för någon att det är hennes man som slår henne utan skyller på att hon dricker för mycket och ramlar i trappor eller går in i dörrar.

Hela tiden när jag läser boken så tänker jag på en kvinna som jag mötte nästan varje dag en sommar då jag var brevbärare. Kvinnan, som bodde i ett höghus, passade varje dag på när jag kom att ta hissen ner och "råka" möta mig. Nästan varje dag hade hon något nytt blåmärke. Av min kollega hade jag fått reda på hur det stod till. Hon hade en man som misshandlade henne. Det var väldigt sorgligt att se hur hon försökte spela glad men hur allt var dött hos henne. Paret hade små barn som måste sett allting. En tragedi.

Precis detta handlar boken om. Hur Paula blir slagen men ändå inte lämnar mannen. Hon lägger ibland skulden på sig själv, ibland förnekar hon allt men innerst inne vet hon förstås vad som pågår och vems fel det är. Till slut, när mannen är på väg att ge sig på även dottern, får Paula nog och slår tillbaka. Mannen kastas ut och livet blir lite lättare att leva även om det aldrig går att komma ifrån de obotliga ärr han åsankat Paula.

Det är bara att hoppas att kvinnan som jag delade ut post till har gjort detsamma. Jag ser henne faktiskt ibland och jag inbillar mig att hon ser ut att må bättre.

Betyg: GGG

torsdag, oktober 18, 2007

52 av 1001 album

John Coltrane - A love supreme

Alla som känner sig i behov av rening ska genast lyssna på låten Psalm från den är skivan. Den försätter åtminstonne mig i hypnos. Under sju minuter gråter Coltranes saxofon fram det vackraste jazzstycke som finns. Som bäst blir det faktiskt om man har låten i lurarna och är ute och går i natten i staden. Man ser en annan mening i människornas ansikten och lampornas sken. Ungefär samma upplevelse man får när man läser de bästa Baudelaire novellerna eller när man ser de bästa scenerna ur Sånger från andra våningen.

A love supreme är Coltranes försök att genom musikalisk frihet hitta en stämning. Att söka efter något okänt. Okänt är kanske fel ord för det han söker är nog den innersta kärleken. Vare sig det är andligt eller till någon spelar ingen roll. Känslan bara strömmar ur honom.

Coltrane är uppbackad av Elvin Jones på trummor, McCoy Tuner på piano och Jimmy Garrison på bas. Alla imponerar men allra mest förtjust är jag i Elvin Jones trumspel. Han slår inte ett slag extra utan allt är perfekt.

Betyg: GGGGG

Favorit: Psalm

onsdag, oktober 17, 2007

Sorglig värld

I dagens GP säger en äldre man att köper aktier istället för leksaker till sina barnbarn. Han säger verkligen aktier istället för leksaker.

För mig som tycker hela spelet med aktier är hemskt och orättvist så är den här kommentaren ett bevis för hur folk tänker. Pengar pengar pengar. Inte ens barnen lämnas utanför. Det är klart att det inte är fel av far eller morföräldrar att spara pengar åt sina barnbarn men det känns som om pengar ofta tar överhanden över människan. Varför kan inte folk vara nöjda med det normala. Hetsen om att ha det senaste av allting får mig att må illa. Vare sig det är bilar, kök eller telefoner. Visst man kan ha dyra hobbies. Helt ok, tycker jag. Men när det handlar om status, som det ofta gör, så vill jag flytta ut i skogen tillsammans med min farbror Gabriel.

Varför kan det inte vara så enkelt att man jobbar, får en ok lön och sen har det hyfsat gott som pensionär. Dagens pensionsystem är ju ett skämt och ett lotteri. Jag får väl stå mitt kast att jag struntar i hur jag pensionsparar. Antagligen kommer jag inte råd att laga mina tänder och jag bor väl i en etta utan el och vatten. Men det skiter jag i.

tisdag, oktober 16, 2007

51 av 1001 album

Beach Boys - Today (1965)

För många är Beach Boys ett band som gjort sommarhits. Lite som ett amerikanskt Gyllene Tider. När jag förstod att bandet även var högt ansett av popkritiker så blev jag förvånad. Nu, många år senare, förstår jag att Brian Wilson inte är någon simpel låtskrivare utan verkligen en kompisitör av sällsynt slag.

Något motsägelsefullt är det sommarvarianten av Beach Boys som jag gillar. Jag har svårt för de mer orkestrala inslagen och den lite pompösa produktionen. Wilsons falsettröst blir också jobbig i längden. Det är bättre när någon av de övriga medlemmarna sjunger. Tydligen var det på den här skivan som Wilson på allvar antog utmaningen från Beatles att utveckla popmusiken. För mig fungerar det i enskilda låtar men det blir segt över ett helt album.

Jag som gillar de enkla poplåtarna av Beach Boys hittar några sådana här också. Good to my baby, Dance dance dance, Help me Rhonda och Do you wanna dance är alla klassisk Beach Boys så som jag vill ha det.

Betyg: GGG

Favorit: Help me Rhonda

måndag, oktober 15, 2007

Dagens aha-upplevelse

Att springa över Älvsborgsbron med John Coltranes platta A love supreme i öronen och se ut över ett upplyst Göteborg gav mig rysningar. Coltranes saxofon har en ton som är så fantastiskt vacker i balladerna och så stenhård i boplåtarna att inga andra jazzartister kommer nära. Tillsammans med vyerna över kyrkor, fartyg, kranar, Röda sten, vattnet och lampor blev det storartat.

När jag kom över på Hisingsidan och de stora byggena vid Eriksberg så fick gårdagens Sopranos avsnitt mig att kolla över axeln en extra gång. Jag såg framför mig hur jag antingen skulle kastas i en av alla de fallgropar som finns där nu och få ett betongrör över mig eller hur jag skulle skickas upp i Eriksbergskranen av några av Phil Leotardos underhuggare.

När jag nådde det nya tv-huset och visste att Pelle Westman från Västnytt fanns i närheten kände jag mig lugnare. Sedan över Göta älvs bron och spurta lite extra när man möter fullsatta spårvagnar. Den sista biten från Operan och hem är dryg men idag hade jag sparat lite krafter så att jag bara kunde njuta. Helt klart en av mina topp tre löprundor någonsin.

Tänk om alla löprundor vore så här. Bra fart i benen, rätt musikval, hjärnan orkar fantisera och perfekt höstväder.

fredag, oktober 12, 2007

50 av 1001 album

Otis Redding - Otis blue (1965)

Soulmusik handlar mycket om singlar. Det är klart att det finns massor med bra soulalbum men det är få som är alltigenom fantastiska. Otis blue kommer nära. Redding, här uppbackad av det själfullaste bandet som fanns under 60-talet Booker T & The Mg's, sjunger hjärtat ur kroppen på de flesta av låtarna.

Redding gör tre Sam Cooke låtar på skivan. De görs suvuränt men de kommer inte upp i orginalens klass. Det är så det blir när man gör Sam Cookes låtar. Däremot gör han William Bells You don't miss the water så bra att huden knottrar sig. Även Satisfaction av Rolling Stoens får sig en behandling i soulens namn som gör den gott. Spelar man den högt så är det bara att följa med ditt kroppen tar en. Det finns en låt på skivan som jag inte alls gillar. Det är B.B Kings Rock me baby. Det blir för mycket slö blues över den.

Det är ändå mycket nära den tredje raka femman på den här listan. Men ska en skiva ha högsta betyget ska den vara oumbärlig. Jag ska rädda den näst efter barn, sambo och katt om det skulle brinna. Jag vet inte riktigt vad jag skulle ta med ut ur lägenheten före Otis blue men det känns som om det finns något.

Betyg: GGGG

Favorit: Respect

torsdag, oktober 11, 2007

The Bronx - They Will Kill Us All (live)

Ibland behöver jag sådant här. Det gör mig lugn efteråt.

Veckans 3 bästa låtar

Linda Thompson - Versatile heart
Jag har aldrig riktigt gillat den brittiska folkrock scenen från tidigt 70-tal. Linda Thompson var en av förgrundsfiguerna där. Hennes nya album är dock utmärkt. Allra bästa är titellåten.

Florence Valentin - Upp på sociala, ner på systemet
En klockren pophit. Sångaren och låtskrivaren Love Antell förgyllde listprogrammet Grand Prix i förra veckan. Det var både jag och Ella överens om. Det är så kul nu när hon börjar gilla "riktig" musik även om man då får stå ut med att hon tyckte Nightwish var allra bäst. Kolla videon här: http://www.youtube.com/watch?v=B5SISDB2yO4&mode=related&search=

The Bronx - Heart attack american
Videon säger allt: http://www.youtube.com/watch?v=h2iwlYYyLwE
Nästa lördag spelar dom på Sticky. Jag är där.

50 av 1001 album

Bob Dylan - Bringing it all back home

För första gången spelar Dylan in elektriskt. Vi de första tonerna av Subterranean homesick blues blåser man nästan iväg. Man förstår vilken chock det måste varit på den tiden. Från att ha varit en akustisk artist till att plötsligt bli en vass och kantig rocksångare. Lyssna bara på Outlaw blues, Maggies farm och On the road again.

Har man skivan i Lp-format så är a-sidan den elektriska och b-sidan är akustiskt. Den akustiska är precis lika bra. Här finns kanske hans allra bästa akustiska låtar som Garden of Eden och It's alright ma (I'm only bleeding). A-sidan rymmer också två ytterst fina kärlekssånger, Love minus zero/No limit och She belongs to me.

Allt låter bara så självklart. Det finns inga fel. En av de mest givna skivorna att ge högsta betyg på den här listan.

Betyg: GGGGG

Favorit: Outlaw blues (för uppkäftigheten)

onsdag, oktober 10, 2007

48 av 1001 album

The Sonics - Here are The Sonics

Det här är plattan som alla band som spelar garagerock har att mäta sig med. Vad jag vet så har ingen lyckats nå hela vägen fram till Sonics pardonlöshet. Seattlebandet spelade tydligen in skivan på en väldigt primitiv inspelningsutrustning. Det var var nog tur det för annars kanske vi hade gått miste om det sound som blev. Gitarrer, trummor, sång, piano och saxofon slås alla om rampljuset. Men det blir inget slagsmål med en vinnare utan alla står som segrare i slutändan. Lyssna bara på Have love, will travel, Psycho eller Keep a knockin'.

Någon skrev att så här lät bra rockmusik innan hippies tog över musiken. Det håller jag med om även om jag förstås gillar massor av musik som tillkom i drogdimmorna några år senare. Det här är väldigt långt från flum och halluciena droger. Istället är det raka rör och stryknin som gäller.

Betyg: GGGGG

Favorit: Boss hoss

Ålder

Jag har ingen ålderskris men jag känner mig inte speciellt ung längre. Detta har jag kommit fram till efter följande konstateranden:

På klubbar höjer jag medelåldern rejält.

Jag spanar på kvinnor över 40.

Kroppen behöver träning för att inte falla ihop.

När jag visar elever vårt fina bibliotek känns det som de tycker jag är gammal.

Även om jag fortfarande hänger med musikmässigt så återkommer jag mer och mer till gamla favoriter.

Jag funderar på att börja spela fotboll igen. Tecken på desperation.

Jag tycker att P3 spelar värdelös musik.

Jag stör mig när någon säger lille pojken, den unge killen eller liknande till mig.

Jag letar efter nya sporter, som inte är så fysiskt krävande, att utöva.

Mitt ansikte ser på morgonen slappt och hängigt ut.

Ulf Lundell sa att det jeansen inte satt bra när han fyllde 50. Så börjar jag känna redan nu.

Dagens bakfyllor gör det knappt värt att festa.

Jag börjar inse att tiden nog är ute för vissa saker.

Jag känner mig otäck när jag spanar på yngre tjejer.

tisdag, oktober 09, 2007

47 av 1001 album

Jerry Lee Lewis - Live at the Star club, Hamburg (1964)

Inspelad 1964 då den första rock n roll boomen var död. Nya artister hade tagit över men det skiter Jerry Lee Lewis fullständigt i. Tillsammans med ett gäng inhyrda musiker från England så gör han verkligen skäl för smeknamnet The Killer.

Det är låtar som man borde vara trött på men som här levereras ursinnigt och utan pardon. Lewis som är berömd för sitt stora ego låter självförtroendet prata genom sitt pumpande piano. Spelar man detta högt så svänger det något alldeles hejdlöst. Inspelningen är raka motsatsen till det som Robert Wells tror är rockmusik med piano i förgrunden. Här finns den naturliga attityd som rockmusik behöver. Finns den inte där är rockgrupper något av det mest patetiska som finns.

Betyg: GGGG

Favorit: High school confidental

måndag, oktober 08, 2007

Damfotboll

Jag måste säga att jag är positivt överaskad efter att ha sett min första allsvenska damfotbollsmatch. Matchen mellan Göteborg och Umeå var säkert ingen av årets bästa från lagen men den var ganska intensiv och man märkte hur bollskickliga spelararna är.

Det som saknas är ett riktigt målvaktsspel och kraften i att slå långa svepande bollar. Men detta uppvägs lätt av ett fint kortpassningsspel. Frågan är i och för sig ganska ointressant men ändå vore det kul om exempelvis Umeå skulle möta ett herrlag ur de lägre serierna. Hur skulle det sluta egentligen.

På bilden ovan syns matchens lirare Karolina Westberg. Inte ett misstag från hennes sida.

söndag, oktober 07, 2007

46 av 1001 skivor

Buck Owens - I've got at tiger by his tail

På mitten av 60-talet började den massproducerande countryn från Nashville bli alltmer utslätad och kommersiell. Jag tycker inte alltid det blev dåligt men det låter ganska långt ifrån den traditionella countrymusiken.

Buck Owens var en av få traditionalister som slog stort. Att kalla hans version av country traditionell är egentligen lite fel då han är en av de första som för in elgitarren som det mest framträdande instrumentet. Owens sätt att använda sin Fender blev till ett eget nytt sound som kom att kallas Bakersfield country. Bakersfield var det ställe i Californien där Owens kom från.

Jag är inte stormförtjust i den här typen av country. Dagens dansbandscountry har tydliga släktdrag från Bakersfield. Det blir för mycket tjo och tjim över alltihop. Owens röst har inget större djup och kompet är stompigt på fel sätt. Sen är klart att jag som alltid gillar countrylyriken. Den tilltalar mig nästa hur illa än musiken låter.

Betyg: GG

Favorit: We're gonna let the good times roll