Tre musikdokumentärer

Joe Strummer - The future is unwritten
Sångaren i The Clash visade sig ha haft en annan skepnad innan han blev frontfigur för ett av historiens mest inflytelserika punkband. Hans band innan 101'ers spelade mer bluesbaserad musik. Men när sedan Sex Pistols delade scen med 101'ers så blev han så imponerad att han la om hela sin stil. Man kan säga att han blev punkare över en natt. I alla fall utseendemässigt. Han hade väl redan det lite rebelliska över sig.

Under The Clash åren är sedan Strummer kung. Vid bandets förfall så inleder han många år av sökande. Ett sökande som just börjar hitta sin form när han tragiskt dör 2002 endast 50 år gammal.

Filmen om Strummers liv är bra men inget mästerverk. Dokumentärer som försöker bygga upp miljöer och stämningar i efterhand lyckas sällan. Här är det lite för mycket av den varan.

Bob Dylan - Don't look back
Konsertfilmen från Dylans turne i England 1965 är underbar. Framförallt musikpartierna är musikhistoria. Ingen har låtit så bra med bara en akustiskt gitarr och munspel som Dylan gjorde vid den här tiden.

Det är också kul att se hur han möter sina fans, pressen och sina kollegor. Han är på gränsen till överlägsen men kommer undan med för han har ju rätt. Han är bara en sångare varför ska jag ha åsikter om allting.

Gram Parsons - Fallen angel
Jag kommer ihåg när jag började lyssna på countrymusik någon gång i början på 90-talet. Då var Gram Parsons viktig. Låtarna Sing me back home och Tonight the bottle let me down (han har inte skrivit någon av dem men han sjunger dem bäst) blev mina följeslagare.

Då visste jag inte så mycket om honom men genom åren så har man fått mer och mer information om honom. Filmen Fallen angel är en riktigt bra musikfilm där man för historien framåt med hjälv av de som stått honom nära. Trots att det inte finns så många klipp från hans karriär så lyckas man under hela filmen hålla intresset uppe.

Det makabra sätt på hur hans kropp brändes ute i öknen av två av hans fulla kompisar efter han dött behandlas rakt på sak. Familjen är vansinniga på att det blev så. Kompisen som var med står fortfarande för vad han gjorde. Det var Parsons vilja att bli ett med öknen, menar han.

Fallen angel är också en film som visar hur droger verkligen förstört många. Parsons var verkligen inget undantag. De sista åren av hans liv verkar vara i enda lång dimma. Folk omkring honom orkade inte med hans liv och levene. Trots detta spottade han ut sig bra musik ända fram till slutet.