63 av 1001 album
The Monks - Black monk time (1966)
Bandets bildades på en armebas i Tyskland på mitten av 60-talet. Detta är deras enda skiva och den var långtifrån någon succe när den kom men har i efterhand blivit hyllad som föregångare till punken eller åtminstonne en garagerock klassiker.
Själv hör jag mest hur några amerikaner tramsar när de har tid över. Det är naivt utan att vara charmigt. Visst finns det lite skränig sång, tutande orglar, smattrande trummor och skrikande gitarrer men det finns inga låtar att tala om. Det går bra att lyssna någon låt men som album håller Black monk time låg klass. Detta trots att jag egentligen är svag för den här typen av musik.
Lyssnar man noga så hör man ändå att The Monks nog är stillbildare. Rytmen i många av låtarna är verkligen post-punk som Devo och The Fall och ser man vidare så kan man också höra att The Hives faktiskt låter lite som The Monks. Skillnaden är dock kvaliteten på låtarna.
Betyg: GG
Favorit: Complication
2 kommentarer:
Hej Mattias. Vilken bra blogg du har! Läste precis dina inlägg om bibliotek och du sätter pricken över i:et så enkelt och rätt. Intressant det där med att ni var med ute och träffade representanter för näringslivet. Jag tror att det är en väg som vi inom biblioteken fegar på en del. Men visst är det så att man iböand undrar om man lever i samma verklighet som en del andra.
Ha det gött.
Tobias
Hallå Mattias! Du har nu fått en halvfrekvent bloggläsare i form av mig! En kommentar på att du inte skall dricka sprit till mars; det kommer gå mycket enklare än du tror! Kan vara lite jobbigt i början av fester och dyl., men sedan kommer du att märka att ingen runt dig märker om du är nykter eller ej. Dom får helt enkelt nog att hålla reda på sin egen lilla fylla. Dessutom så verkar det som att alkohol smittar lite grand. I berusade människors sällskap blir man själv som berusad - utan att dricka. Det här är i alla fall de erfarenheter jag gjorde under mitt vita år. Ha det fint i Götene! /Carl
Skicka en kommentar