64 av 1001 skivor

Kinks - Face to face (1966)

Kinks är så urtypiskt brittiska att jag nästan alltid tänker på Monty Python, leriga fotbollsplaner och gamla fotbollspelare som Sammy Lee, Liam Brady och Phil Neil när jag hör dem. Ibland är det till deras fördel ibland är det till deras nackdel.

Som singelsband är Kinks ett av de bästa från 60-talet men när det gäller hela album så får de det svårt mot de bästa. Face to face innehåller inte några av deras stösta hits förutom Sunny afternoon. Låtvariationen är ganska stor men hela tiden finns det något sammnhållande. Väldigt likt det Blur skulle göra nästan 30 år senare. Någon sorts brittisk vardagsrealism.

Trots att det sägs att Kinks var en av förgrundarna till den hårdare rocken med riffet till You really got me så är de på Face to face ett renodlat popband. Visserligen med en mängd influenser men hela tiden är det popmusik som störmmar ur högtalarna. Lite småtrist i längden faktiskt.

Betyg: GGG

Favorit: Rosie won't you please come home