Mono - Göteborg, Truckstop Alaska, 22 nov 2012
Hela veckan har jag varit i valet och kvalet om att kolla på Mono eller inte. Efter att bandet lagt ovanstående bild från sin färd från Oslo till Gbg på sin facebooksida bestämde jag mig. Det är väder och årstid att se ett band som Mono.
Senast jag såg dem var 2009 på Roskilde. Då blev det bara ett par låtar trots att det var bra, huvudet var någon annanstans. I år har bandet släppt sin starkaste platta hittills, For my parents. Och de svartklädda japanerna gör oss som gillar nya skivan inte besvikna. Merparten av låtarna de spelar hämtas därifrån.
Spelningen går i vågor. Ibland är det osannolikt vackert och ödesmättat men det finns även stunder då det låter för mycket filmsoundtrack. De stunder då det verkligen brände till såg man hela publiken stå och gunga i takt. Det går liksom inte att värja sig när låtar som är 10 minuter och längre innehåller crecendo efter crecendo av fenomenal instrumental postrock.
För mig är egentligen Mono musik att lyssna hemma på. Den passar inte speciellt bra att stå och trängas till. Självklart gör volymen att det blir något nytt. Samtidigt försvinner lite av de bästa nyanserna i musiken. Det kan bli jämntjockt. Därför var det de mer pianodrivna låtarna de spelade perfekta avbrott mot deras gitarrväggar. Då lät de mer Mogwai än någonsin.
För första gången i världshistorien så var jag på Truckstop spik nykter. Det fungerade alldeles utmärkt. Och det är heller inte varje dag man får höra Mink DeVille på radion som jag fick göra på hemvägen. Båda dessa händelser borde hända oftare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar