Ibland kan man få den där fantastiska känslan att stunden är perfekt. Då tankarna varken virvlar bakåt eller framåt. Nu är jag inte så duktig med orden att jag kan beskriva känslan på ett bra sätt. Och jag kan absolut inte sjunga fram den. Men jag kan göra det viktigaste, nämligen känna den och det gjorde jag flera gånger under vistelsen i Manchester. När vi bara satt, låg, åt, läste, lyssnade, solade och gick tillsammans. Jag låter Johnny Adams föra min talan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar