The Band - The Shape I'm In

Nu är det bara några dagar kvar tills jag får lita på dagsformen. Uppladdningen inför årets gbg-varv har varit hyfsad den senaste månaden. Innan dess fanns den inte, uppladdningen alltså.

Löpning kändes fullständigt avlägset i fram till mars. Det var så mycket mysigare att komma in i Friskis varma lokaler och omfamnas av gemenskapen där. När det sen var läge att ge sig ut i spåret igen så hade benen i stort sett glömt hur de skulle göra för att ta ut löpsteget.

Veckan innan varvet är alltid lite pirrig. Man diskuterar loppet med i stort sett alla man kommer i samspråk med. Vare sig den andra personen ska springa eller inte. Gbg-varvet har helt klart blivit väldigt stort och när startskottet går på lördag så är det bara att köra. Det är bara att ställa in sig på att det i mångt och mycket är en pina. Om man startar så finns det inget att spara på. I mål ska man vara helt slut. Annars ser jag inte så stor vits med att springa lopp.

The Bands låt ovan får mig att tänka på dagsform i alla möjliga situationer. Jag trodde att dagens lilla föreläsning om bloggar som jag höll på jobbet skulle gå bra. Dagsformen kändes god men det var tydligen en luring. För det gick inget vidare och något flyt infann sig aldrig. När jag ska hålla i något föredrag så avskyr jag att förbereda mig för väl. Jag tänker istället att jag ska vara en föreläsningens svar på Bob Dylan. Allt kan hända och improvisationen ska hela tiden finnas till hands. Men då kan det också gå som det gjorde för mig idag och som det kan göra för Dylan på scen. Nämligen åt skogen. Visserligen var det rätt kul att jag stod och tänkte på mig själv som Dylan när det inte fungerade. Kanske var det ett visst högmod som drabbade mig.

Högmod är något jag inte borde ha (och nog inte har på riktigt) efter att ha sett bilderna på bibliotekets blogg. Från förra veckans quiz så hade det lagts upp bilder och de var inte alltför fagra. Min kollega gjorde sig excellent menas jag verkar ha passerat zenit för längesedan.