Roskilde 2007

Soulsavers

Bandet är inte officiellt annonserat ännu men idag upptäckte jag till min stora glädje att de har Roskilde på deras turneschema. Soulsavers är en engelsk elektronica duo som till sitt nya album tagit in Mark Lanegan som sångare. Resultatet är häpnadsväckande vackert.

Skivan It's not how far you fall, it's the way you land bjuder på varierad lyssning. Hela tiden finns en av mina verkliga favoritröster i en framträdande position. Ibland låter det gospel, ibland mer som ett mörkare Massive Attack, ibland som Lanegans soloskivor men framförallt är det bra hela tiden.

På min första Roskilde festival 1992 så spelade Lanegan med sitt band Screaming Trees. Den konserten slutade med fullt slagsmål på scen mellan bandet och scenjobbarna. Förhoppningsvis blir det inte så denna gång. De spelar tydligen på lördagen. Jag kommer inte att missa detta.

Första videon från skivan ser ut så här: http://www.youtube.com/watch?v=5AUN_MMHmP8

Myspace sidan http://www.myspace.com/soulsavers. Lyssna på Kingdoms of rain och hör rösten.

Bästa låt: No expectations (nattsvart Stones-cover)

Roskilde 2007

Loney, Dear

Det här Jönköpingsbandet är verkligen värt ett varmt välkomnande till Roskilde i sommar. Deras konsert på Pustevik för någon månad sedan var verkligen bra. Samma kväll sände Musikbyrån ett program där de följde bandet under South by southwest festivalen. Jag kollade på inslaget på webb-tv senare och det gjorde att jag gillar dem ännu mer.

Musiken är ganska klassisk pop men Emil Svanängen har en förmåga att skapa något eget. Raka enkla låtar men som ändå har en tvist. Han har också en röst som kan växla läge till ett ibland nästan Van Morrison aktigt nynnande. Särskilt märktes detta live. Kolla här: http://www.youtube.com/watch?v=1RVl7TDz0hc. Det känns inte bra men det måste ändå nämnas att den kvinnliga medlemmen är nog det mest betagande jag sett på scen sedan The Be Good Tanyas för några år sedan. Jag hoppas verkligen att det inte är några tendenser till gubbsjuka.

Loney, Dear har seglat upp till ett av de band som jag verkligen inte vill missa på årets festival. En eftermiddagsspelning som start på en underbar kväll/natt vore perfekt.

Bästa låt: Saturday waits

Roskilde 2007

The Thermals

Jag har alltid höga förväntningar på band som ger ut sina skivor på Sub Pop. Tyvärr infriar inte The Thermals mina högt ställda krav. Deras ösiga, typiskt amerikanska, även om de ibland låter som engelska Placebo, alternativa rock är inte dirket dålig men den är enformig. Varje låt är verkligen nästan identisk med låten före.

En kort konsert på runt en halvtimme tror jag kan vara rätt bra. Så spelar de när det finns luckor i schemat så är jag inte alls främmande för att går och titta. Energi kan vara en viktigt ingrediens i viss musik och det saknar verkligen inte The Thermals. De låter ganska bra live vilket det här klippet visar: http://www.youtube.com/watch?v=8l7-GDwKuEM

Bästa låt: I might need you to kill

1.33.58 blev tiden igår.

För första gången så försämrar jag tiden sedan året innan. Det grämer mig lite annars är jag ganska nöjd. De första fem km kändes bra och jag låg då några sekunder under förra årets tid. Men redan uppför backen på Älvsborgsbron började det ta emot lite för mycket. Jag blev omsprungen av oroväckande många. Annars brukar jag ha känslan att det är jag som brukar springa om folk när det lutar uppför.

På hisingssidan kändes det ändå rätt ok. Jag sprang bredvid Håkan Mild ett tag och fick lite nya krafter. Jag var lite feg och höll igen lite så att man inte skulle ta slut för tidigt. Milen passarades på ca 43.30. När jag kom till Göta älvs bron så var jag lite tveksam till hur hårt jag skulle våga dra på. Väl uppe på toppen så kändes det bra och jag fick lite förnyat självförtroende. 6 kilometer kvar och hyfsat fräsch var inte dumt. Tyvärr försvann denna härliga känsla snabbt.

När jag svängde runt hörnan på Femmanhuset så ökade jag lite vilket fick till följd att bröstet snabbt slog bakut. Någon sorts blandning av håll och kramp som gjorde att jag fick springa framåtlutande uppför hela Östra Hamngatan. Om det inte hade stått så mycket folk här så undrar jag inte om jag fått stanna. Smärtan var nästan på gränsen till otäck även om jag kände igen den från andra gånger man tagit ut sig rejält. Efter att jag dragit ner farten rejält så släppte dock hugget i bröstet och vid rundningen av Götaplatsen så kunde jag öka lite igen. Det höll fram till Handels. Då kom det tillbaka ännu starkare så sträckan därifrån fram till Slottsskogen gick inte snabbt.

Väl i mål så var känslan blandad. Jag var förstås riktigt trött men inte på rätt sätt. Vissa delar av kroppen hade velat springa lite fortare vilket kändes retligt. Men samtidigt får man acceptera att det inte alltid är flåset eller benen som tar slut utan det kan vara något annat.

Mitt mål att någon gång klara 1.30 känns så här dagen efter jobbig. Min träning under våren har varit långt ifrån optimal men ändå ganska ok. Ska man ner de här minuterna så vet jag att det krävs en hel del. Framförallt tror jag att jag blivit alltför bekväm i mitt tempo så det måste nog till mer tempoträning för att få upp farten.

Frågan är om det finns motivation så det räcker. Jag är tveksam till det. Trots att jag på ett sätt tycker det är kul och skönt att springa så är det mycket sällan jag känner att å vad härligt det ska bli att ta en löptur i kväll. Det finns mycket annat jag hellre skulle vilja göra under den tiden. Under själva löppasset så ändrar det sig något. Ungefär hälften av gångerna så är det mest bara jobbigt men den andra hälften så är det härligt att vara ute på en fin slinga. När man gjort sitt pass är det alltid härligt. Det jag vill säga är att löpning innehåller både himmel och helvete.

Det värsta är att jag tror att Stockholm maraton mer kommer att bli en väg ner genom Dantes helvetestratt än en resa upp till pärleporten.

Roskilde 2007

Quit your day job

Jag har alltid haft väldigt svårt för band som måste skoja till det. Jag förstår att Quit your day job inte har för avsikt att vara ett plojband men så blir det nästan för mig när jag ser hur de ser ut. Musiken är kort och intensiv rock som på något sätt blir ett sämre Bob Hund. Med titlar som Pissing on a panda och Sperms are germs så förstår ni vad det handlar om. Jag tror verkligen inte att bandet vill bli jämförda med Björn Rosenström och Eddie Meduza men vad är det egentligen för skillnad?

Det lustiga är att de ibland låter som punklegenderna The Wire och gör det bra. Då förstår jag ännu mindre varför de måste gömma sig bakom en putslustig fasad.


Bästa låt: Evil Ray

Roskilde 2007

The Whitest Boy Alive

Mer norskt som är bra. Erland Oye från Kings of Convenience mer uptempo band The Whitest Boy Alive leverar stundtals en mycket medryckande blandning av pop och dansmusik. Med hjälp av enkla gitarrslingor och New Order-aktigt basspel så blir det ett skönt sväng.

Om man ska vara kritiskt så kan Oyes röst bli lite enahanda. Särskilt i de lugna låtarna, som är några för många, så blir det liksom ingenting av det. Ändå en positiv överraskning och kanske blir det till att hänga med norrbaggarna ännu en gång.

De verkar populära i Mexico. Hör bara: http://www.youtube.com/watch?v=hxwimopNy1Y
Här är videon: http://www.youtube.com/watch?v=fAWurnyKZUM

Bästa låt: Burnin'

Om precis ett dyng så har man förhoppningsvis gått i mål i året Gbg-varv. Så här dagen innan är det alltid lite spänt. Hur hårt ska man våga gå ut egentligen och hur är formen måntro.. Jag skulle inte tycka det vore roligt med löpning om man inte hade klockan att löpa emot. Det är helt klart min morot. Visst kan det vara skönt med lugnare träningsrundor men jag måste ha en klocka på mig för att hitta inspriration.

Det där med formen är så svårt att veta. I år har jag sprungit fler mil men inte alls på samma sätt som tidigare år. Då var varje löppass som det sista. Jag sprang oftast en mil och tog då ut mig ordentligt varje gång. Nu, maratonåret, så har jag nästan enbart sprungit lite längre och långsamma pass. Det ska faktiskt bli intressant att se hur det faller ut.

Idag är det en månad kvar till Stockholm maraton. Redan nu börjar det kännas lite nervöst. Jag har insett hur långt det är och jag har framförallt insett att det händer något med kroppen när man närmar sig tre mil. I alla fall så blir min kropp mer eller mindre obrukbar. Det märks att man har för få mil i kroppen. Som tur är så är det ju ändå fyra veckor kvar.

Det ska ändå bli roligt att se hur det går. Man har egentligen ingen aning om hur det kommer att bli. Så var det lite att springa Gbg-varvet första gången också. Nu känns själva distansen 21 km inte så enorm längre. Däremot är det minst lika jobbigt att springa Gbg-varvet nu då man försöker pressa tider. Det bär emot att gå ut i ett sådant tempo att man mer eller mindre är flåsig från start till mål men det är ett måste. De få perioder i loppet när man kommer in ett tillstånd där man inte känner trötthet och glömmer bort att tänka på hur jobbigt det egentligen är dock sköna.

Kämpa på alla ni som springer på lördag. Det är ganska kul och det är härligt efteråt.

Veckans 3 bästa låtar

Jim Ford - Changing colors
Ibland skriver musikjournalister att musiken är innerlig. Jag har ofta undrat vad de menar. Men nu tror jag att jag förstår. För Jim Fords musik skulle jag vilja kallar innerlig och då särskilt den här låten. Här får man den perfekta mixen på vit soul, country och 60-talsstråkar i en låt. Det är bara att buga och bocka för de som hittat den här bortglömda mannen.

Jesus & Mary Chain - Reverence
Bandet som börjat turnera igen låter lika bra fortfarande på de klipp jag sett. En riktig stenkrossarversion av Reverence gjorde att jag bara ville hoppa upp ur stolen på jobbet och skrika I wanna die on a sunny day. Finns här http://www.youtube.com/watch?v=0ekgZWKvnks

Of Montreal - Cato as pun
Live var bandet verkligen överraskande bra. På skiva är det mer tveksamt men denna ny-psykedeliska pärla är riktigt skön. Här får man det mesta jag gillade på konserten. Sången hyfsat normal, trumkompet svängigt, syntslingan återhållsam och gitarren tydlig.

Roskilde 2007

The National

Jag har för mig att The National skulle spela i Göteborg för några år sedan. Det verkade lite intressant så jag lyssnade på några låtar utan att bli imponerad. När jag nu såg att de blivit bokade så var det inget som gladde mig speciellt. Men alla band ska få en ärlig chans så jag hittade deras nya album och började lyssna. Nu är det nästan det enda jag lyssnat på de senaste veckorna.

Boxer, som den nya plattan heter, är suvurän. Egentligen är det inte riktigt sådan här musik jag faller för men den har smygit på mig rejält. The National spelar ödesmättad musik som har släktskap med band som Tindersticks och till vis del Nick Cave. The National skiljer sig på det sättet att de även kan och vill spela mer ösiga låtar. Sångaren Matt Berringer har en lågmäld röst som jag till en början tyckte var ganska intetsägande men det är nog här den största förändringen skett för nu gillar jag den verkligen.

Nu ska sägas att allt är inte bra. När de vill rocka för hårt blir det grötigt och det känns som om de inte riktigt är hemma där. Annars är det en av årets stora överraskningar. Hur de är live är svårt att säga men det ska mycket till för att jag inte står framför scen när de spelar på lördagen.

Kolla in här:
http://www.youtube.com/watch?v=HhA9ARZ6pjk

Bästa låt: Brainy

Of Montreal - Sticky Fingers, Gbg 3/5-07

Att gå på en spelningar med band som man inte lyssnat på så mycket innan brukar kännas lite jobbigt. När man ser och hör publiken runtom stå och sjunga med, önska låtar och vara allmänt förväntasfulla så känner man sig lite utanför. Å andra sidan kan man säga att man inte behöver vara nervös för att ens favoritlåtar inte spelas eller att bandet har en dålig dag.

När det gäller Of Montreal så har man läst en del om dem innan och hört några enstaka låtar. De har klumpats ihop med Elephant 6 kollektivet och på något sätt har jag trott och kännt att det inte riktigt varit min grej. Igår innan konserten lyssnade jag på några låtar på nätet och kände att det var ok men inte så mycket mer. Jag har alltid stört mig på band som har löjliga titlar på låtarna. Of Montreal har massor av dem.

Väl på scen så visar det sig att Of Montreal är riktigt starkt liveband. Frontmannen Kevin Barnes visar sig vara en naturlig scenpersonlighet. Han sjunger bra, han dansar androgynt och han spelar stundtals gitarr som Thuston Moore i Sonic Youth. Utseende och klädmässigt ser han precis ut som den försvunne Manic Street Preachers medlemmen Richey James. Det märks att han bryr sig om hur han ser ut. Varför övriga bandet har på sig änglavingar, rysk vintermössa och glitterklänning vet jag inte men på något sätt så passar det in.

Hur låter det då. Jo, det är pop av det varierade slaget. Det är inte precis tre ackordslåtar på tre minuter där man kan sjunga med i refrängen direkt. Ibland blir det alltför många taktbyten och meckigt för att jag ska hänga med och gilla det. Som bäst är det i de mer direkta låtarna och de med härligt dansvänligt trumbeat bakom. Några poppsykeliska pärlor bjuder de också på. Då känns det nästan som om man flyttas tillbaka till slutet av 60-talet. Särskilt låten Cato as a pun är skön. Här passar också filmerna på backdroppen in bra. I de mer dansvänliga låtarna hör jag klara likheter med Scissor Sisters uppblandat med en rejäl dos 80-tal.

Även om konserten var väldigt bra och att jag inte hade tråkigt i en enda sekund så tror jag aldrig att Of Montreal kommer att bli mitt band. På skiva tar nog det meckiga alltför stor plats. Men gör de någon gång en rak popplatta kan det nog bli väldigt väldigt bra. De kan ju vilket de bevisade igår med en makalöst bra cover av All day and all of the night med Kinks. Andra bra coverval var låtar av Clash och Thomas Dolby. En extra blomma vill jag också ge trummisen. På senare tid har jag nämligen insett vad mycket det gör att ha en lyhörd batterist. Han eller hon behöver inte på något sätt vara tekniskt skickliga men de måste kunna få fram en känsla.

Tack Tobias för biljetten. Det var helt klart bättre än att tillbringa en kväll i tv-soffan.

Malcolm Middleton & Loney, Dear - Pustervik, Gbg 27/4-07

Årets finaste kväll tillbringades på Tranquilo och Pusterviksbaren. Skotten Malcolm Middleton, tidigare i Arab Strap, har gjort en av årets hitills bästa plattor så förhoppningarna var stora inför konserten.

Först ut var dock Loney, Dear. Det nya stjärnskottet från Jönköping som gett ut sin nya skiva på Sub Pop. De låtar jag hört innan har jag tyckt om men det har kanske varit lite för många mespoppiga tendenser för att jag riktigt skulle ta till mig det. Live visar dock Loney, Dear att de verkligen är något att lyssna på. Trots en dålig plats långt bak och en allmänt stökig fredagspublik så når musiken fram. Emil Svanängen, som är Loney, Dear, har verkligen något som man både spetsar öron och ögon inför. Bandet han har med sig bygger upp låtarna till monotont men samtidigt mycket svängigt sound. Publiken är verkligen med på noterna och det märks att de redan har många fans. Inför konserten hade jag läst att Svanängen såg livespelandet som mer eller mindre något nödvändigt ont. Då såg jag framför mig ännu ett band som var obekväma och dåliga på en scen. Det visade sig att jag hade helt fel.

När sedan huvudnamnet för kvälle skulle gå på visar det sig att publiken tunnats ut betänkligt. Jag vet inte om Middleton uppfattar det men det känns som han har taskigt självförtroende från start. När han inte får något svar på sina mumlande frågor i micken så ser han konfunderad ut. Det ser ut som om han vill lämna allt och åka hem. Men med hjälp av ett skönt band lyckas han istället hitta något som kan kallas fokus och spelar bl.a titelspåret från senaste skivan A brighter beat och Loneliness shines. Det dock ganska oengagerat och framförallt glädjelöst som sedan konserten fortsätter. Den fortsätter och fortsätter. Allt för länge enligt min mening. Enligt många andras också för i slutet är det inte många kvar.

Middleton är inte känd för att vara någon muntergök och det behöver man inte vara när man står på en scen. Jag har sett massor med artister med dyster uppsyn genom åren som ändå klarat att ge något extra till publiken. Igår kände jag inte det från Malcolm Middleton.

Roskilde 2007

120 Days

Jag har av någon anledning svårt att fölika mig med norrmän som spelar rockmusik. Det känns som man vill skrika fel fel fel som Brasse gör i Fem myror är fler än fyra elefanter.

Lite får jag nog ändå ändra uppfattning efter att ha lyssnat på 120 days. Deras elektroniska rock har helt klart sina ljusa stunder. Spelar man riktigt högt låter det som Silverbullit fast utan samma Simon Ohlsson maniska sångstil.

Det slår mig alltid vad många band det finns som man inte hört innan de spelat på Roskilde. Om 120 days sköter sina kort rätt så tror jag faktiskt att de kan göra en fantastisk spelning under någon roskildenatt. Det blir till att mingla med norrmännen.

Kolla in slynglarna här.
http://www.youtube.com/watch?v=gu86pYNpRqk

Bästa låt: C-musik

Veckans 3 bästa låtar

Ian Dury - Wake up and make love with me
Det är bara att hålla med Dury. Morgonsex är härligt. Tyvärr är det ytterst sällsynt för
en småbarnsfamilj.

The Whitest Boy Alive - Burnin'
Jag längtar till Roskilde så mycket att det nästan är patetiskt.

Sophia - Pace
Det är märkligt att Sophia aldrig blivit kändare än de är. Robin Porper-Sheppard är kanske lite för egen för det. Hursomhelst så fortsätter de släppa utmärkta plattor

Roskilde 2007

Tunng

Alla band som får benämningen folktronica får mig att bli intresserad. Jag tror nämligen att det någonstans där finns ett band som passar mig perfekt. Än så länge har jag stött på en hel del bra band men inte något överjordiskt.

Tunng är inte överjordiska men de är bättre än bra. Britterna leverar en stämningsfull musik som byggs upp av ett fint plockande gitarrspel. Det är akustiskt och lite elektroniskt blippande i en skön blandning. Sången är bra när man använder sig av stämmor och där rösterna mer blir som ett extra instrument. Vid mer traditionell sång är rösterna lite anonyma.

Ännu ett band jag är lite osäker på live men det kan vara fantastiskt.

Favorit: Red and green

Så här glada var vi på minisemestern i Jönköping.

Roskilde 2007

Grizzly Bear

Det här New York bandet har släppt två skivor varav den senaste på dans och elektronica etiketten Warp. Grizzly Bear är dock ganska långt ifrån ett technoband. Istället är det psykdelisk popmusik med inslag av allt möjligt som väntar lyssnaren. Det är inte fel att bunta ihop dem med den nya vågen av folk-rock band som Animal Collective och Devandra Banhart.

Grizzly Bears senaste skiva Yellow house är utmärkt lyssning hemma vid stereon. Frågan är hur det blir live. Men behöver man en stunds kontemplation under festivalen så går jag gärna och sjunker in i alla de fina harmonier och ljud som det här bandet levererar.

Bästa låt: Knife

James Brown on

En av de roligaste intervjuerna jag sett. Mr. Brown är inte så lite uppe i det blå. I feel good!!!

Roskilde 2007

K'naan

Eftersom jag sällan kommer iväg på hip-hop konserter annars så är Roskilde en chans att se bra rappare. Inte för att jag verkligen gjort det så ofta men det är ofta bra när man väl gör det.

K'naan med rötter i Somalia har släppt ett album, The dusty foot philosopher. Skivan är ganska bra men i längden blir K'naans lite nasala röst enformig. Texterna räddar upp en del. Här det inga komersiella raptexter utan lagom allvarliga frågeställningar om livets vardag.

I ett klipp på hans Myspace sida så visar han hur han och hans band efter en spelning på Trägårn här i Götet hamnar i klammeri med rättvisan. Konsertbilderna visar en hänförd publik och låten Kicked pushed svänger bra.

Favorit: Blues for the horn

Roskilde 2007

Css ( Cansei de Ser Sexy)

Från Brasilien kommer detta band. De har varit ganska uppskrivna i många tidningar det senaste året. De ligger på Sub Pop vilket brukar innebära kvalitet. Det är väldigt få band som ligger på det bolaget som jag inte gillar. Css är inget undantag men de hamnar ganska långt ner på topplistan över Sub Pop band.

Css spelar en ganska arrogant punkigt stökig svängig dansvänligt rockmusik. Ibland låter det faktiskt som ett bra mycket bättre The Sounds. Ett The Sounds utan alla utstuderade poser.
Jag kan tänka mig att det kan vara bra live och ska man se dem så är det nog nu. Jag har nämligen svårt att tro att det är ett band som håller i längden.

Favorit: Fuckoff is not the only thing you have to show

Roskilde 2007

Annuals

Ett amerikanskt indieband som jag inte hört talas om förut. Deras debutskivan kom tydligen ifjol och heter Be he me. På roskildesfestivalens hemsida jämförs de med Animal Collective och Flaming Lips. Orosvarslande då inget av de banden är några favoriter hos mig.

När jag nu lyssnat på skivan så är den heller inget för mig. Ganska värdelös pompös popmusik är det jag hör. Låtarna svävar ut åt alla håll, vilket säkert är meningen, och det finns ingen känsla. I alla fall hittar inte jag den. Trummisen spelar över, sångaren har ingen röst och allt känns amerikanskt på fel sätt. Jag undar så vem som går och kollar på det här.

Bästa låt: Mama

Roskilde 2007

Lite besviken blev jag när merparten av årets roskildeband offentliggjordes igår. Egentligen är det bara två band jag verkligen brinner för. Det är Roky Erickson och Arctic Monkeys (vars nya skiva är en besvikelse). Annars finns det lite smått och gott men ett par stora personliga favoriter till vill jag verkligen ha. Jag hade trott och hoppats på Mark Lanegan och Jesus & Mary Chain.

Det är ganska många nyare band och en del världsmusik som jag tror kan förgylla festivalen utöver trevliga vänner, gemyt, sommar och sol. Det blir till att lyssna in sig på dem under våren. Många korta recensioner av banden som spelar blir det framöver.

Veckans 3 bästa låtar

Wilco - Either way
Det finfina öppningsspåret på Wilcos nya album kanske blir min verkliga inkörsport till bandet. Wilco är sådant band jag alltid kännt att jag borde gilla. Det är inte så att jag tyckt illa om deras tidigare skivor men det har heller inte brunnit till. Med Either way har Jeff Tweedy fått till en låt som i sin enkelhet verkligen får mig att lyssna.

Rolling Stones - 100 years ago
Stones är ett av få band som jag aldrig tröttnar på. Andra band kan man ha svårt för när man har ett visst humör, är på någon speciell plats eller är allmänt trött på musik. Jag säger aldrig nej till att lyssna på en låt från Jagger/Richards. Just nu är den här pärlan från Goats head soup överst på listan.

Ronderlin - Aside
Pop som jag vill ha den. Jingle jangle gitarrer, New Order basgångar och fjäderlätt och lyhört trumspel.

102 minuter: den sanna berättelsen för överlevnad inne i World Trade Center av Jim Dwyer och Kevin Flynn

Journalisterna Dwyer och Flynn ger sig på det svåra arbetet att skildra hur det var att befinna sin inne i World Trade Center den 11 september. Med hjälp av överlevande, inspelade telefonsamtal, dödas släkt och vännner försöker man komma fram till en bild på hur det var att hamna mitt i helvetet.

Jag är ju lite fascinerad av den här typen av böcker och filmer vilket betyder att kraven ökar ju mer man sett och läst. Författarna av den här boken väljer en medleväg där man inte ingående beskriver de allra värsta hemskheterna som många måste sett. Samtidigt så är de inte för mesiga eller amerikanskt nationalistiska. Resultatet blir en hyfsat väl sammansatt bok om en dag som vi aldrig kommer att glömma.

Det är många tragiska människoöden som man får följa i boken. Det är så många som skulle kunnat klara sig men som gjorde fel val eller fick fel vägledning. Ännu hemskare var det för dem som hamnade över flygplanens islagsplatser. I ett av tornen var alla trappor ner förstörda. I det andra fanns det en fungerande trappa men som bara 4 personer upptäckte. Hundratals människor skulle kunna tagit den vägen ner men av någon anledning så valde de att stanna kvar.

Avsnitten i boken som går igenom fakta om byggnaderna och hur turerna gått genom åren om hur man ska göra vid en eventuell katastrof är lite långrandiga. Det man kan konstatera är att sedan den första terroristattacken 1993 så hände inte mycket för att förbättra säkerheten. Poliser och brandmän hade svårt att jobba ihop och verkligen bestämma vem som hade vilket ansvar.

Över 2700 personer dog i World Trade Center den här dagen. Några hundra direkt när flygplanen flög in byggnaden, en del genom branden som följde och som fick många att hoppa, och det stora flertalet när byggnaderna rasade eftersom de var fast på de översta våningsplanen. Fruktansvärt. Samtidigt ska man komma ihåg att många många tusen hann ut före tornen kollapsade. Många tog inititativet själva men det var också mängder av människor som klarade sig tack vare brandmän och andra som fick ut folk snabbt. I boken skildras ett flertal privatpersoner som sprang upp och ner i byggnaderna och fick ut folk. De flesta av dem dog vid raset. Ingen trodde att tornen skulle rasa. De som var kvar i det norra tornet, som träffades först men kollapsade sist, förstod inte att det andra tornet rasade. Kommunikationen var så dålig att många inte hann ut innan det tornet också rasade.

När vi var i USA 1999 så fanns tornen kvar och var en del av den fantastiska skylinen när man kom från flygplatsen. Undrar hur man känner nästa gång man besöker denna underbara stad.

31 av 1001 album

Ray Charles - Modern sounds in Country and Western music

När jag köpte den här skivan för ett antal år sedan hade jag stora förväntningar. Jag hade läst mycket om den och de skulle vara en av countrymusikens viktigaste skivor. Den skulle vara gränsöverskridande då den store soulartisten Ray Charles tog sig an de vitas countrymusik.

Tyvärr så är det här inte alls så här jag vill ha min country. Jag vill ha den avskalad och direkt och med en sångare som behärskar att leverera enkla texter med trovärdighet. Det är egentligen inga större fel på Rays röst. Värre är det med det storband som bräker på i bakgrunden. Stråkar kan fungera till countrymusik men den här typen av jazz storband gör det definitivt inte, tycker jag.

Att skivan inte får lägsta betyg beror ändå på låtarna. Det går inte att misslyckats helt när man spelar dessa countryklassiker. Bland annat tre Hank Williams låtar.

Betyg: GG

Favorit: I can't stop loving you

30 av 1001 album

Bill Evans Trio - Sunday at the Village Vanguard

Trots att jag nu lyssnat på plattan 5 gånger så kan jag inte hålla isär låtarna. Det borde betyda att det inte är så bra utan att allt är jämngrått. Så enkelt är det dock inte. Det här är nästan meditativ pianojazz som bygger på mycket små variationer och skiftningar i melodierna. Med piano, bas och trummor lyckas trion förmedla en nästan absolut närvaro.

Det är en skiva som passar vid speciella tillfällen. Det är en lugn skiva som faktiskt inte passar som bakgrundsmusik. Man måste istället lyssna noga för det är så sparsmakat och fint att man annars går miste om hela poängen. Att läsa en bok till musiken fungerar men det får inte vara något glättigt.

Betyg: GGG

Favorit: My man's gone now

Mountain Goats - Pustervik, Gbg 4/4-07

När man dan efter en konsert går och lyssnar på skivorna från den artist man sett så brukar det tyda på att spelningen varit bra. Precis så är iallafall fallet med Mountain Goats som jag såg igår. Jag spelar Balance, Get lonely, This year, Twin human highway flares, Lion's teeth och annat om och om igen.

Den oftast irriterande Carl Reinholdzon Belfrage, som skriver på Nöjesguiden, skrev faktiskt en bra krönika för ett tag sedan. Den handlade om livemusik och hur det är meningslöst att se band live som inte brinner för det och som därför låter sämre än på sina skivor. Det håller jag verkligen med om. Det behöver i o f s inte bara bero på att man inte brinner för att spela live det kan lika gärna vara att man inte klarar av att spela live. Man har inte förmågan att tillföra något mer till musiken.

Mountain Goats har inget problem med att något av ovanstående. Han är en fantastisk liveartist vilket han bevisade igår. Allt från mellansnack, gitarrspel, inlevelse och publikfrieri men samtidigt integrietet är av högsta klass. Att det spelade många låtar från hans senaste skivor gjorde inte så mycket då de är mer direkta än hans gamla. Textmässigt känns det som han lyft sig ytterligare sedan jag följde honom mer noga. Annars är det inte mycket som förändrats vilket inte är av ondo.

Förhoppningen inför konserten var precis som Torbjörn beskrev det nostalgi plus mer. Slutresultatet blev nostalgi plus mycket mer.

Inte för att skryta men jag hade alla rätt. Det handlar om min uppväxt.
Hur många får du?

http://www.ew.com/ew/article/0,,20016362__20016359,00.html

Jacqueline Winspear - Maisie Dobbs

Att säga att en bok är trist bär emot men det är faktiskt svårt att hitta något bättre ord för Maisie Dobbs. Vill man vara lite snällare kan man istället säga att boken nog riktar sig till en annan målgrupp än män i 35-årsåldern.

Boken utspelar sig i London 1929 men återblickarna är många. Dobbs som växer upp under enkla former i London tillsammans med sin pappa. För att få det att gå ihop börjar hon jobba som tjänsteflicka i ett överklass hem. Väl där utmärker sig Dobbs med sitt flit och hennes tjuvläsning av familjens böcker blir början till en riktig klassresa. Det blir nämligen så att familjen tar sig an Maisie och ser till att hon får en privatlärare, Mr Blanche, och det slutar med att hon har en universitetsutbildning. Denne Maurice Blanche har en detektivbyrå som Dobbs får börja på när hon är klar med studierna. Boken tar sin början när Blanche gått i pension och Maisie Dobbs får sitt första uppdrag.

Parallellt med ramhandlingen så får man följa Dobbs genom sin uppväxt. Hur hon tar värvning som sjuksköterska under första världskriget, hur hon brottas med att inte riktigt höra hemma med det "fina" folket, hur hennes far och andra ser på henne när hon utbildar sig.

Det stora problemet med boken är att det finns inga fel och brister på Maisie Dobbs. Man får uppfattningen att hon är en perfekt människa. Hon går upp klockan 3 på morgonen för att läsa sina studieböcker. Sedan så jobbar hon hela dagen som tjänsteflicka. Hon säger inte ett ont ord till någon. Senare i livet får hon närmast synska kunskaper. Som detektiv använder hon sig av sina kunskaper att känna hur folk tänker och hur de kommer att agera. Det är mer än vad jag klarar av. Jag är allergisk mot böcker som dras mot det övernaturliga.

Jag läser sällan deckare, Maisie Dobbs kan väl ändå kallas deckare, men då jag väl gör det så är det sällan jag verkligen gillar det. Det som ändå inte går att komma ifrån är att man vill veta hur det går. I den här boken byggs det inte upp någon direkt spänning men man vill ändå veta hur det slutar. Det var enbart därför jag läste ut boken för annars gav den mig ingenting.

Ps.
Om någon undrar varför jag valde boken så ingår den i ett skönlitteratur-projekt på jobbet.

Det är dumt att formulera något eget när någon annan skrivit precis det man själv tycker. Texten nedan är skriven av Lasse Anrell. Det är bara att hålla med. Claes Runheim kan verkligen inte konsten att intervjua. Det blir pannkaka av alltihop när han ska försöka vara en tuff reporter. Han stirrande blick får mig att stänga av tv'n.

"Lagrell är nöjd med tv-avtalet med Viasat, säger han. Men eftersom TV 4 och SVT inte ens får sända nyhetsbilder så är det väl inget helt perfekt avtal, va? Dessutom skulle jag tänka efter -–en eller annan gång – om jag var ansvarig för svensk fotboll över den märkligt snorkiga och otrevliga ton hela TV 3-studion håller mot spelare och ledare i motgång. Gnällig gubbläktare Det är som att lyssna på ett gäng bittra supportrar som är upprörda och ser förlusten mest som ett svek mot just dem själva. Hela TV 3:s studio är som en gnällig gubbläktare. Jag har sett det i TV 3 i hockeyn och jag ser det nu i fotbollen. Däremot var det ett jävla handskakande i studion i Belfast. Lägg ner. Man blir inte en Lasse Bengtsson bara för att man tar dem man intervjuar i hand.
Den enda som fick godkänt av mig i Belfast var Mjällby"

Veckans 3 bästa låtar

Mountain Goats - West country dream
Det känns verkligen som att träffa en gammal vän man inte sett på länge när man börjat lyssna på gamla Mountain Goats plattor igen. Mountain Goats platsar enkelt på listan över artister som för alltid finns inom mig. För tio år sedan åktes det många mil för att se honom två dagar i rad.
Den här låten får mig alltid att tänka på hur gärna jag skulle vilja kunna spela gitarr. På onsdag spelar Mountain Goats på Pustervik. Vi ses där.

David Bowie - China girl
Jag har aldrig riktigt kommit över tröskeln in i Bowies värld. Det finns många bra låtar men han kommer aldrig bli en artist som jag verkligen brinner för. Men, som sagt, det finns många bra låtar att gilla. China girl har alltid fascinerat mig. Ända sedan man såg den smått erotiska videon i början av 80-talet har man kommit på sig nynnandes China girl då och då.

Sanna Nielsen - Vågar du vågar jag
Det rör mig till tårar när jag ser Ella gilla musik. Då får det vara vilken musik som helst. Under en bilresa till Lidköping för någon vecka sedan kollade jag mer på en sjungande Ella i backspegeln än på vägen. Jag vet inte hur många gånger vi han höra Cara mia, The worrying kind och den här låten. Spela den låten jag kan bäst tjoades det från baksätet. Det är klart vi kör den en gång till, sa jag.

Supersuckers - Göteborg, Henriksberg 30/4-07

Vad underbart det är att rensa öronen med lite rockmusik ibland. Särskilt om man hör det live i en liten lokal. Denna fredag gästades Henriksberg av Supersuckers. Hade det varit 1992 så hade jag varit så exalterad att jag inte vetat vad jag hette. Nu var det nära att jag inte ens gick dit. Jag somnade nämligen när jag nattade Astrid. När jag vaknade en halvtimme senare så kände jag mig helt väck. Som tur var tog jag mig samman och gick de 500 meterna till lokalen.

Jag kan inte påstå att Supersuckers spelas speciellt ofta i mitt hem längre. Men de är ändå ett sådant band som för alltid kommer att finnas med mig. Albumet Smoke of hell har spelats sönder och samman genom åren. Låtar som Coatail rider, Sweet n sour Jesus och Retarded Bill har jag själv suttit med mikrofon och spelat in massor av gånger. Låten Hell city hell finns det också privata minnen till.

Det var tredje gången jag såg bandet igår. Senast, kan ha varit 4 år sedan, så var det ok men det kändes väl mycket som nostalgi. Därför var jag inte sådär riktigt förväntansfull in spelningen nu. Det skulle bli kul och eftersom det var fredag och de spelade så nära så var det inget att tveka på men jag såg det mer som kul att gå ut och dricka några öl än en riktigt spännande konsert.

Redan när jag kom in på Henriksberg kände jag att jag verkligen gjort rätt val. Publiken som var där hade precis en sådär skön rockabilly stil som jag önskar jag skulle ha ibland. Jag hade tur att komma in in man satte upp fullsatt lappen på dörren. De två ölen som hanns med innan det startade satt fint och sedan var det igång. Ölen som flög genom luften under konserten hade jag dock klarat mig utan.

Spelningen var inte av sådan art att den går till historien som en av de bästa men det var härligt att känna punkrocken slå emot mig. Det var också härligt att se hur alla mådde så bra. Bredvid mig stod en man i 40-års åldern och såg salig ut. När det var som bäst knöt han armarna i ett närmast krampliknande tillstånd.

Själv blev jag förstås mest glad när gamla låtar spelades. Jag tror t o m att jag höjde armarna i skyn under några låtar. Det är inte så vanligt ska ni veta. Supersuckers problem live kan annars vara att det är lite för väl inrepeterat. Deras tajthet slår ibland över till att bli för perfekt. Rockmusik live behöver lite skavanker och vassa kanter. Alla rockband skulle lyssna på Guns n Roses tidiga spelningar. Där var det aldrig samma låtordning eller samma mellansnack. Det fanns hela tiden en spänning i luften. Supersuckers har inte alltid den spänningen.

När jag gick hem i natten så var det ändå en skön känsla som fanns i kroppen. Rockmusik är helt klart bra att ha när vindarna blåser kallt.

Vad gör man när man jobbar på bibliotek, del 2

Inköp av böcker och andra media

Ett stimulerande jobb är förstås att vara delaktig i de inköp som görs. Det gäller att försöka erbjuda kungälvsborna dels vad de vill och framförallt det de inte visste att de ville ha.

Eftersom vi som bibliotek har ambitionen att nå alla människor som bor i Kungälv så förstår ni att vi måste ha en enorm bredd i utbudet. Samtidigt så ska vi tänka kvalite och efterfrågan. Dessa och ytterligare faktorer ligger till grund till vad vi sedan verkligen köper. I bakhuvudet finns ju också att det är skattebetalarnas pengar vi köper in böcker för.

Varannan vecka har vi bokmöte. Där går vi igenom "listan" med nysläppta böcker och annat. Vi bibliotekarier har olika ansvarsområden och bevakar därmed olika målgrupper. Skönlitteratur, facklitteratur, barnböcker, unga-vuxna, musik, film, talböcker, böcker på andra språk och tv-spel är exempel på olika områden. Mer om dessa specialområden i en senare del av denna serie.

Långt ifrån allt bestäms under bokmötet men det är ett bra tillfälle att diskutera kring våra inköp. Mycket köps in direkt av den ansvarige bibliotekarien på annat håll. Jag köper t.ex. in det mesta av musiken via Internet. Vi går även till bokhandlen när vi vill ha böcker snabbare. Det gäller att kunna erbjuda låntagarna nya böcker snabbt och då funkar det bäst att köpa via olika bokhandlar på.

Ständigt finns frågan om vad som är viktigast. Är det kvalitet eller antalet utlån. För var biblioteken väldigt restriktiva med riktigt kommersiella böcker. Så är det inte idag men visst så kan man känna ett visst motstånd mot det mest glättiga. Särskilt som man vet att det är en trend som snart går över och att vi då står med böcker som ingen vill ha längre. Detta gäller extra mycket musikinköpen. Det lämnas in många förslag på inköp på exempelvis artister som varit med i programmet Idol. Vissa av dessa artister kan man nästan på förväg säga att de är dagssländor. Ska man då ge låntagaren svaret, nej, tyvärr vi tycker inte att Idol-Markus är bra nog att köpas in eller ska vi köpa den och få ett antal utlån innan den blir en hyllvärmare.

För att kunna köpa in rätt så gäller det förstås att hänga med vad som händer. Läsa mycket recensioner, hänga med i debatten, se vad som händer på scenerna och kolla in sajter på nätet. Det gäller helt enkelt att vara uppdaterad.

Roskilde 2007

Arcade Fire

Ett av de allra mest hyllade banden i musikpressen just nu är Arcade Fire från Kanada. Deras nya album Neon bible har fått översvallande recensioner. Även deras första album från 2004 anses som ett mästerverk av många.

Nu har jag lyssnat intensivt på dessa album några dagar och inser då att musiken inte biter på mig. Det är främst små närmanden mot gothrock som gör att jag drar mig undan. Det blir lite pompöst och allvarligt på fel sätt. Det är precis samma känslor jag har inför Bright Eyes vilka för övrigt låter väldigt likt Arcade Fire i mina öron. Särskilt sången har samma gnällighet. Till bandets fördel kan man säga att de ändå skapat ett eget sound som är ganska svårt att klassificera. Samtidigt är det alla dessa körer, orglar, taktbyten, ylanden och ljus som avskräcker mig.

Arcade Fire förtjänar inte att sågas helt men för mig är de inte och kommer aldrig att bli några favoriter. Visserligen ska de vara bra live men det ska mycket till för att jag står framför scenen i Roskilde.

Bästa låt: Neighborhood #3 (power out)

Vad man gör när man jobbar på bibliotek, del 1

Bokuppsättning

Det är så många som frågar vad man egentligen gör som bibliotekarie att det är dags att räta ut begreppen.

Del 1 i denna serie blir en given syssla. Att sätta upp böcker eller andra media i hyllorna igen efter de varit utlånade. I Kungälv har vi som regel att varje person ska sätta upp böcker 20 minuter per dag. Man sätter även upp böcker under de pass man har i informationsdiskarna.


Bokuppsättning som syssla kan tyckas tråkig men det är faktiskt inte så farligt. Det är lite beronde på vilken avdelning man sätter upp böcker på. Oftast är det faktiskt så att jag blir alldeles hänförd över den mängd böcker som man faktiskt skulle vilja läsa. Särskilt när man sätter upp skönlitteratur och biografier av alla de slag vill man bara sätta sig ner och börja läsa. Men även en hel del facklitteratur om historia, geografi, film och en massa annat är sådant som jag gärna skulle vilja kunna mer om.

För att gilla denna del av arbetet krävs nog ändå att man har ett genuint intresse för böcker. Även ett visst intresse för att sortera, skylta och klassificera olika media är nog också ett måste.

Fördomen att det krävs fyra års studier för att sätta upp lite böcker kan tyckas sann efter denna första del i biblioteksvetenskap. Men vänta bara, det kommer mer...

Jag undrar om inte våren är min favorit av de fyra årstiderna. Den första värmen som nu kommit gör nästan att det är värt att genomleva en hel vinter. Det går lite lättare att ge sig ut att löpa, även om det var fruktansvärt jobbigt igår. Det går mycket lättare att ta sig upp på morgonen. Det är enormt mycket roligare att vara ute och leka med barnen för att ta några tydliga exempel på vårens fördelar. Visst är sommaren härlig men det kan blir för mycket av det goda också. Pressen att tillbringa hela dagarna på stranden kan bli för tuff för en blek typ som mig.

Jag höll på att skriva att det är underbart att byta grusfotboll mot en gräsplan. Det är särskilt svårt för hjärnan att acceptera att man inte spelar fotboll fortfarande sådana här fina vårdagar. Det är bara att inse att de dagarna är förbi och att det är dags att leta nya kickar.

Ytterligare en anledning att älska våren är den doft som kom emot mig i morse. Det var den där friska doften blandat med doften av en storstad. Ni vet den doften som finns i intensivare variant när man går ut från hotellet i London. Visst hade det varit härligt att bo lite ensligare och bara öppnat dörren och hört fågelkvitter men frågan är om jag inte gillar stadsvårdoften ännu mer.

Viva våren

Klicka på länken och se några män som höjer medelåldern på Pustervik. Så börjar det kännas när man ser övriga bilder. Männen finns på bild 17. Men det är ju våran musik också som någon så bra uttryckte det.

http://www.djungeltrumman.net/v2/IFlickr2/View.aspx?GalleryId=72157600013513312#

Veckans 3 bästa låtar

Eldkvarn - Fulla för kärlekens skull
Sällan har valet av veckans låt varit så lätt. Det är så skönt att höra en 55-årig Plura sjunga och framförallt skriva sådana här guldkorn. Det kallar jag att åldras med värdighet och verkligen ett bevis för att brinner man för musiken så spelar åldern ingen roll. Låten är mer eller mindre perfekt och man förstår precis varför Plura och Håkan funnit varandra. Plura har också den bästa bloggen jag vet. Kolla in på http://www.eldkvarnsvartblogg.nu/

Bruce Springsteen - Open all night
Jag har lyssnat en del på den fantastiska Nebraska skivan i veckan. Den låt som gått några extra varv är Open all night.
Varje dag när jag åker till Kungälv passerar jag en bilfirma som säljer gamla amerikanska bilar. Det blir nästan alltid så att jag slänger en blick och drömmer mig bort. Tänk att få äga en sådan bil och spela den här låten.

The Thrills - Big sur
Kvällen är på väg att ta slut men vad händer då? Jo, diskjockeyn lägger på den här. Festen får ny kraft och kroppens skyddsnät går och gömmer sig. Att dj'n sedan hade svårt att matcha den här gjorde inte så mycket för den energi som alstrades till Big sur räckte ett par timmar. Synd bara att den inte räckte till dan efter.

Roskilde 2007

Mando Diao

Ett störigt band som gjort några bra låtar. Så ser min relation till Mando Diao. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i den "vi är bäst i världen" attityden som en del band har. Fel förresten, för attityden kan man ha men man ska inte behöva säga det och man ska inte behöva bevisa det på det sätt som Mando Diao försöker sig på.

När jag lyssnar på nya skivan så hörs tydliga influenser från många band men särskilt två band hör jag. Det är The Kinks och Nirvana. Ser man textmässigt och låtmässigt så är det klart att Mando Diao ligger i lä men det som framförallt slår mig är att dessa band inte behövde bevisa något genom sin image. Jag tror inte jag sett en enda intervju med Mando Diao där de känns naturliga.

Att pojkarna i Mando Diao levt ett hårt liv de senaste åren får man klart för sig när man hör texterna på nya plattan. Det är mycket pills, alcohol och headaches. Tyvärr så är de inte så goda historieberättare att man kan ta det på allvar. Det blir på sina håll skrattretande.

Utan att aktivt ha lyssnat så mycket på Mando Diao så verkar det ändå som om de får till ett par riktigt bra låtar på varje skiva. Det går inte att förneka att Long before rock 'n roll är en bra låt.

Mando Diao kommer inte att ringas in i mitt roskildeprogram men jag skulle inte ha något emot att lyssna en stund om det inte är något annat bra samtidigt.

Bästa låt: Long before rock n roll

Mona Sahlin

Jag har inte vågat kolla på några av Mona Sahlins tal som ny partiledare. Jag tycker att hon är både jobbig och lite pinsam att se på. Det är något osäkert över hennes beteende fast hon på alla sätt försöker dölja det.

Ikväll var det en första debatt mot Reinfeldt i Aktuellt. Mina farhågor besannades. Hon är inte den som kan få bort Alliansen från makten. Reinfeldt, som blivit en ganska duktig debatör, kommer nog inte att ha problem att dribbla bort Sahlin. Han kommer förstås ha problem att dribbla i mål med sin politik men utan motstånd kansken han klarar det.

Mina nya favoriter kan bli Wetterstrand & Eriksson. Rent egoistiskt har deras biltullar avskräckt mig men mycket annat är bra.

Fy fan vad Maud Olofsson är hemsk. En av de största smilfinkarna denna jord har skådat. Jag tycker inte om att vara elak men den människan klarar jag bara inte av. I P1 i morse så var hon så dryg och överlägsen att jag höll på att köra i diket.

Isolation Years - Pustervik, Gbg 070317

Ett smockfullt Pustervik denna lördagskväll. Det var första konserten jag varit på sedan de flyttade scenen. Läget är nog bättre, särskilt för artisterna, men närheten till baren måste göra det jobbigt på lugnare spelningar. Den gamla scenen hade också sin charm att man såg människorna på Järntorget passera förbi. Jag gillade den vyn samtidigt som man lyssnade på en bra konsert.

Umeåbandet Isolations Years senaste skiva Sign sign är finfin klassisk gitarrpop. Live är det ok men låtarna lyfter inte så som de borde. Det är till viss del den pratiga lördagspubliken som gör det svårt att höra men också läget som vi stod på. Man kan komma för långt bak i en såpass liten lokal. Det mumliga mellansnacket var nog i och för sig inte lätt att uppfatta någonstans.

Sångaren har en fin röst. Det borde man ta tillvara på bättre. Jag förstår inte varför fler band inte mixar upp sången live. Det är nästan alltid så att det blir ett lite för grötigt ljud. Det borde väl gå att ordna. Särskilt sådana här band där texterna verkligen är en viktig del av paketet.

Nu ska jag inte vara enbart negativ för Isolation Years är ett habilt band med bra låtar. Jag kommer ändå inte ifrån att allt var lite lagom och säkert. Det är inget fel att vara musiker och vanlig Svensson men man ska ändå ha det där extra om det ska bli något extra på en scen. Isolation Years har något men de har inte det lilla extra. En stor gnista tändes dock under Go-Betweens covern Love goes on. Ett trevligt och ganska logiskt coverval.

Allra bäst under kvällen var ändå när diskjockeyn gav oss nya krafter genom att spela Big sur med The Thrills. Även om det innebar två extra öl som var onödiga, det kände jag idag, så är det alltid kul att dansa till bra musik och med trevliga vänner.

Veckans 3 bästa låtar

Dolly Parton - Baby I'm burning
Inledningen på en fantastisk kväll tidagare i veckan. Orginalinspelningen innehåller härligt blås vilket gör låten ändå bättre.

Dolly Parton - Shine
Gospel i bluegrasstappning som lyfter mig ovan molnen. Det måste varit längesedan, om någonsin, det spelades något så innerligt i Scandinavium.
"Heaven let your light shine down"

Dolly Parton - He's alive
Här är istället liveversionen starkare än skivinspelningen. Orginalet lider av 80-tals trummor men den tar mig ändå tillbaka till eufori. Avslutningen när Dolly går uppför trapporna och blickar ut över publiken och predrikar att Jesus lever är bland det bästa jag någonsin sett. Det sägs att ju att man ska sluta när man är på topp men hade Dolly mässat i ytterligare några minuter så tror jag att jag hade suttit i Carl Johan kyrkan på söndag. Kanske tur att hon slutade i tid ändå.

Veckans 3 bästa låtar (vilka egentligen var förra veckans)

Bill Callahan - Diamond dancer
På nya skivan Woke on a whaleheart lämnar Bill Callahan namnet Smog bakom sig. Smog som i mitten av 90-talet betydde oerhört mycket för mig. Skivorna Julius Caesar, Wild love, The doctor came at dawn, Red apple falls, Knock knock och Dongs of sevotion befinner sig närmare mitt hjärta än saker och ting som borde komma före.
De sista åren har jag inte levt samma liv som Bill känns det som men nu verkar vi mötas igen. "It's time I gave the world my life, starting tonight", sjunger han. Det är bara att instämma.

Dinosaur Jr. - We're not alone
Från nya plattan med återförenade orginalsättningen av Dinosaur Jr. Att Lou Barlow och J Mascis skulle spela ihop igen finns det väl ingen som hade kunnat förutspå. Lous två låtar på skivan är ok men bäst är den här poppärlan med patenterad Mascis gitarr.

Tracey Thorn - Gran Canyon
Sheperd's Bush, Camden, Emirates Stadium, Notting Hill, Soho, Denmark St, Charing Cross Rd, Portabello Rd, Reckless Records, Dubbeldeckare, Bayswater, Hyde Park, The Borderline, Brixton, Selhurst Park, A pint of lager. Allt ovan vill jag ha nu.

29 av 1001 skivor

Jimmy Smith - Back at the chicken shack

Jazz utgiven på Blue note 1960. Snyggt skivomslag som vanligt. Allt är upplagt för en härlig jazzstund. Så blir det inte. Vad är då felet? Hammondorgel, det är felet. Det känns mer som man tittar på hockeyslutspelet på tv än att man sitter i sin favoritfåtölj och lyssnar på en bra skiva. Det blir lyssningsbart i ett par låtar då saxofonisten Stanley Turrentine tar över huvudrollen men sedan kommer det alltid något parti där orgeln kommer in och förstör.

Jag brukar alltid köpa Blue note vinyler när jag hittar det i någon affär. Det är svårt att motstå den alltid så snygga konvoluten. Hittar jag den här på vinyl så köper jag den enbart för omslagets och Blue note-samlandets skull. Jag tror nämligen inte att jag kommer spela den här plattan mer i hela mitt liv.

Betyg: G
Favoritlåt: Minor chant

Sara Stridsberg - Drömfakulteten

Det är inte helt lätt att till en början förstå sig på Stridsbergs bok. Stilmässigt är texten inte lättflytande och som läsare hamnar man nästan för snabbt i händelsernas centrum. Men sedan händer något. Man börjar förstå mer och mer och hela historien biter sig fast som ett starkt klister.

Boken handlar om Valerie Solanas. Hon är känd för två saker. Dels att hon skrivit SCUM-manifestet (society for cutting up men)och dels för att hon försökte mörda Andy Warhol 1968. Boken är inte skriven som en biografi utan det är en fiktiv roman. Stridsberg blandar alltså fiktion med fakta. Namn, platser, händelser och annat stämmer alltså överens med verkligheten och utifrån dem skapar hon sin berättelse.

Boken hoppar fram och tillbaka i tiden men när klistereffekten väl tagit kraft visar sig detta stilistiska skrivsätt fungera utmärkt. Händelserna i hennes liv sitter ihop. Man kan aldrig fly från sitt förflutna. Solanas öde var redan från början bestämt känns det som. Efter att blivit sexuellt utnyttjad av sin far när hon var sju år och ha haft en allmän kärlekslös barndom så flydde hon mot ett liv med droger och prostitution. Det som skiljer Solanas från andra i samma situation var att hon var oerhört smart. Under några år då hade hyfsat koll på sitt liv var hon en de bästa psykologistudenterna på Universitetet i Maryland. Hon arbetade t o m som forskare ett tag.

Texten är osentimentalt skriven. Stridsberg lyckas att skriva på ett sätt som en drogad och psykiskt sjuk person skulle kunna göra känns det som. En sådan person har liksom inga hemligheter och ingenting att förlora. Solanas manshat genomsyrar allting. Hela SCUM-manifestet utgår från männens vidrighet. Hon menar att det är väldigt få, om några, män som inte är kräck. Med hennes upplevelser och erfarenheter kan man nästan förstå hennes åsikter.

Nyligen fick boken Nordiska Rådets litteraturpris. Utan att ha läst de övriga böckerna som var nominerade så tycker jag detta var en värdig vinnare.

Drömfakulteten är en roman som verkligen vill något och som får mig att skämmas över mitt kön.

Dolly Parton - Göteborg, Scandinavium 13/3 2007

Det är sällan man går på konsert i Scandinavium numera. När man väl hamnar där så tänker man alltid på de underbara bussresorna med Siesings på 80-talet. Då avverkades närmast allt i hårdrocksväg. Mitt första besök var Kiss under hösten 1984.

Det senaste besöket kom alltså igår. Förväntningarna var väl ganska höga men man visste inte riktigt hur det skulle bli. Biljettpriserna var väldigt höga och man funderade i förväg om det verkligen skulle vara värt priset. Väl på plats så visar det sig att vi fått väldigt bra platser på läktaren så förutsättningarna var bra.

När ridån går upp och Dolly kommer ur scengolvet så visar det sig att de två nästföljande timmarna är närmast magiska. Visst finns det några stunder då magiskt bara blir bra men det slår aldrig över till något mindre än bra.

Dolly blandar ganska friskt i stilar men alltid är rösten glasklar och otroligt känslosam. Min oro för att bandet hon hade med sig skulle spela stelbent visade sig vara obefogad. Jag var rädd för att det skulle bli för polerat och snällt men de lyckas verkligen kompa Dolly på ett bra sätt.

Höjdpunkterna under konserten är riktigt många. Extra omnämnade bör den bluegrass färgade gospeln Shine, den överraskande Turn turn turn, den Norah Jones omgjorda The grass is blue, den obarmhärtiga Little sparrow och den avslutande He's alive. Hon hade gärna fått stått och mässat om Jesus i fem minuter till innan ridån drogs ner. Dolly spelade förstås också sina stora hits 9 to 5, Jolene och Islands in the stream också. Undebara allihop.

Det känns som Dolly är en av de sista riktigt stora underhållarna ur den gamla skolan som finns kvar. Hennes hyllning till Elvis var kanske inte konsertens höjdpunkt men den visade ändå att det finns beröringspunkter mellan de två. På något sätt kändes det efter konserten som man det var såhär att se Elvis under sina bästa Las Vegas år. Stor underhållning som aldrig viker en tum från den musikaliska kvaliteten.

Att konserten bara får 3 fyrar i GP ser jag som en stor förolämpning. Högsta betyg är givet.

Joshilyn Jackson - Visst finns det gudar i Alabama

Detta är en något udda roman. Inte udda i vare sig spårk, handling eller karaktärer utan som helhet. Man vet inte riktigt hur man ska klassificera den. Rolig?. Spännande?. Tänkvärd?. Inget stämmer egentligen, tycker jag. Ändå är det med viss behållning jag läst den.

Den handlar om Arlene Street som vägrar åka tillbaka till hemstaten Alabama. Det är tio år sedan hon åkte därifrån och sedan dess har hon inte varit tillbaka och hälsat på sin familj. Nu så är det dags. Hon vill egentligen inte åka nu heller men föstår att hon måste. Dels för att hennes pojkvän mer eller mindre tvingar henne, (han vet heller inte varför hon inte vill åka), samt att henne morbror ska ha någon sorts tillställning då han går i pension.

Spänningsmomentet för läsaren ligger i frågan varför hon inte åkt tillbaka tidigare. Vad har egentligen hänt i hennes ungdom? Mycket visar det sig. Det ena efter det andra nystas upp och slutligen ligger sanningen begraven under moster Florence tomatväxter. Vägen till upplösningen är något långdragen. Texten hoppar mellan då- och nutid på ett ganska skickligt sätt men man blir aldrig direkt överraskad. Boken är inte uppbyggd som en deckare där man försöker lista ut eventuella mördare eller så men det finns en fråga man vill ha svar på. Som sagt, svaret får man till slut.

Böcker behöver inte sluta med klara svar utan kan med fördel avslutas på ett mer öppet sätt. När det gäller Visst finns det gudar i Alabama är det tur att boken verkligen avslutas. Annars hade läsningen nästan varit meningslös.

Yasmina Khadra - Efter attentatet

Inledningen av denna bok är närmst gastkramande. En självmordsbombare spränger sig själv och många andra i luften i Tel Aviv. På sjukhuset, dit många av de skadade kommer, jobbar bokens huvudperson Amine. Han är palestinier men bor i Israel tillsammans med sin fru som också är palestinier. Amine jobbar hårt med att ta emot alla skadade och döda. Han är en erkänt duktig kirurg som varit med om attentat tidigare. När tröttheten tar ut sin rätt och tvingar Amine att avsluta sitt pass så kommer den stora chocken. Det är hans fru som är självmordsbombaren.

Fram till detta är det en oerhört tät, spännande och dramatisk bok. Det ska sägas direkt att boken blir inte dålig sedan men den klarar inte av att hålla riktigt hela vägen till sista sidan. Amine har länge svårt att tro att hans fru verkligen har gjort sig skyldig till dådet. Han själv har ställt sig neutral till Israel - Palestina konflikten och levt ett normalt liv i Israel. Hans fru har heller aldrig tidigare visat några tecken på att vara politiskt aktiv i denna fråga. När han till slut inser att det verkligen är frun som sprängts sig själv i luften bryter han ihop fullständigt.. Efter att nästan gått under i sorg och ilska så biter han ihop och försöker ta reda på hur allt hänger ihop. Han förstår att hans fru inte ensam kan ha genomfört det hela. Han vill gå till grunden med det hela och börjar leta efter de som försett henne med bomberna.

Den större delen av boken handlar sedan om hur Amine hamnar i många farliga situtationer när han försöker hitta cellerna som stödjer och skaffar fram bomberna. Dessa avsnitt är inte dåliga eller ointressanta men Khadra lyckas inte riktigt fullfölja det han startade. Det är sällan man läser en bok som går från väldigt bra till ok. Det brukar vara tvärtom. Det stora problemet är att Kharda inte riktigt lyckas förmedla varför hans fru och andra agerar som de gör. Jag förstår att det inte finns några enkla svar på detta men boken borde gett mer i detta hänseende än vad den gör.

Boken är lättläst så jag tycker ändå att den är väl värd att läsa. Jag kommer på mig själv att tänka på den då och då fast det är ett tag sedan jag läste den. Det tyder ändå på att det finns en bestående kvalitet.

28 av 1001 album

Muddy Waters - At Newport 1960

Blues är en musikstil som ganska ofta är roligare i tanken än i verkligheten. Den romatiska bilden av blues som spelas ute på verandan i den amerikanska södern eller på en genuin klubb sent på natten tilltalar mig. Tyvärr så är också blues en musikstil som kan gå över till att vara gubbig, tråkig och alltför traditionsbunden.

Muddy Waters är en legend inom genren och hans livespelning på Newport 1960 satte fart på den blues-revival som tog fart på 60-talet. Tänk bara hur Rolling Stones lät i början och hur mycket bluesen verkligen betydde för dem.

Den här skivan är lite snällare än vad man kan tro. Det är också dess nackdel. Jag vill ha min blues antingen rå eller väldigt sparsmakad. Mellantinget är det som oftast brukar bli tråkigt. Det här är ändå lite för bra för att vara tråkigt men lite tamt är det. Kanske dämpade Waters sig lite då Newport mer var en folkmusikfestival.

Betyg: GG
Bästa låt: Tiger in your tank

United 93

Man är inte speciellt sugen på att sätta sig i ett flygplan efter att ha sett denna film. Filmen handlar om det "fjärde flygplanet" den 11 september. Det var det som skulle flygit in i Vita huset men som inte nådde fram och istället kraschade på en kulle.

Anledningen till att planet inte nådde fram var att passagerarna tog saken i egna händer och försökte övermannarna kaparna. De lyckades nästan. Samtidigt får man följa hur det gick till på de olika kontrolltornen som kontroller flygtrafiken över USA den 11 september. Ingen verkar riktig förstå vad som händer och förvirringen är stundtals stor. Jag måste säga att jag har viss förstålse för det. Även om det alltid funnits terroristhot så måste det varit omöjligt att förstå vad som verkligen skedde. Innan den här dagen var det närmare 20 år sedan ett flygplan kapades i USA.

Filmen är kusligt men otroligt skickligt uppbyggd. Trots att man i stora drag vet vad som ska hända så infinner sig spänningen från första filmrutan. Det är extra skönt att det inte finns några speciellt kända skådespelaren i rollistan så filmen får den dokumentärkaraktär den behöver.

Efter filmen märkte jag att jag var helt spänd i kroppen. Jag tror att jag suttit så under hela filmen. Det var till och med svårt att gå och lägga sig. Filmen hade verkligen tagit sig in i min kropp både fysiskt och psykiskt.

Leende guldbruna ögon

Den nya serien om ett multikulturellt dansband visade sig vara ganska charmig. Att serien är i tre delar gör att man kan ha överinseende med vissa saker. Särskilt att skådespelarna ligger på gränsen till överspel i sina karaktärer hela tiden. Det blir för mycket stereotyper helt enkelt. Detta är egentligen inget klagomål mot skådespelarna för de är bra. Jag tror mer att det är direktiven de fått som känns lite gammaldags. Å andra sidan är detta bred familjeunderhållningen och då blir det kanske enklare att göra personer lite ensidiga.

Nu när man sett första delen vill man förstås veta hur det går.

Tomas Andersson Wij & Black Debbath

Två mer eller mindre oplanerade konsertbesök blev det igår.

Först ut var Andersson Wijs korta spelning på Bengans. En homgen publik med nästan bara män i åldern 30+ hade letat sig ditt. Iförd toppluva kom Andersson Wij in på scenen. Först ut är nya singeln Hälsingland. Sedan följer ytterligare några nya spår från den nya skivan. Han är skicklig på att formulera små korta historier mellan låtarna för att förklara hur de kom till. Han sjunger säkert och gitarrspelet har fint flyt men det är något som gör att jag inte riktigt blir tagen.

Spelningen var ok men gav mig inga rysningar. Carola covern Evighet tycker jag inte alls föll väl ut. Istället fövandlades han där till en-i-mängden trubadur. Om man exempelvis jämför med Jose Gonzalez spelning på samma ställe för några år sedan så var det stor skillnad. Gonzalez lyckades verkligen krypa innanför min hud.

Senare på kvällen när man hade tänkt få lyssna till dansvänlig indiemusik på Sticky så visar det sig att det var hårdrockskväll. Under kvällen skulle två band spela men vi stannade bara under det första. Detta band var Black Debbath från Norge. Vi trodde såklart att det skulle röra sig om Black Sabbath covers men så var det inte. Stilen var åt Sabbath hållet men matrialet var deras egna.

Black Debbath var inte direkt dåliga men norska låter inte dirket tufft. Därför är det svårt att hålla sig för skratt under deras mellansnack. Ändå svårare är det att hålla sig för skratt är när de envisas med att ha fläktar riktade på sig under hela konserten. Deras hårmanar blåser och speciellt den något tunnhårige bassisten vet nog inte hur komiskt det ser ut. Skulle han veta det tror jag nog att han skulle rikta fläkten någon annanstans.

Det var ändå kul att höra hårdrock på en mindre lokal igen. Det var längesedan senast. Det är något visst när man hör ett bra hårdrocksriff på hög volym. På hemvägen var jag lite lomhörd. Kanske tur att det då jag blev tilltalad av brudarna i Rosenlund. Undrar vad de sa egentligen. Jag trodde faktiskt inte att prostitutionen pågick så öppet fortfarande. På den lilla stäckan fanns det åtminstonne 4-5 tjejer som spatserade. Många bilar cruisade förbi också. Intressant men samtidigt tragiskt att se.

Veckans 3 bästa låtar

Charlie Hillson - Då kommer min ängel
I schlagertider så kom jag att tänka på denna låt som kom sist 1982. På något sätt har den fastnat i mitt minne. Nu när jag fick tag på den så är jag 10 år på nytt. Inte så illa faktiskt.

Skip Spence - Cripple creek
Det hörs att det är en söndrig själ som sjunger. Efter detta gick han in i dimman för gott.

The Good, The Bad & The Queen - History song
Damon Albarns röst har aldrig nått fram till mig som den borde. Han betyder inget för mig helt enkelt. Det gör han fortfarande inte men den här sången har jag ändå spelat mycket den senaste tiden. Det är något med det mörka svänget blandat med lalala-körer som jag gillar.

6 av 1001 filmer

JFK (1991)

Oliver Stones film om mordet på John F Kennedy är en film man nog ska se ett par gånger om man ska hänga med ordentligt. Tempot är uppskruvat och namnen är många. När Stone också klipper in dokumentära bilder i filmen så gäller det att vara alert hela tiden. Jag gillar det.

Trots att man inte är amerikan så är ju detta mord synnerligen mytomspunnet och intressant. Efter filmen blir det ändå intressantare. Stone har byggt sitt manus på att kraftigt ifrågasätta hur mordet utredes efteråt. När man, som tittare, får alla fakta framlagda så verkar det fullständigt omöjligt att det verkligen var Lee Harvey Oswald som sköt Kennedy.

Hela filmen leds framåt av New Orleans-advokaten Jim Garrison som spelas av Kevin Costner. Det är Garrison och några av hans medarbetare som vågar börjar nysta i de många frågetecknen kring de tidigare utredningarna och då särskilt den s.k. Warren-rapporten. Det är så mycket bevis som förstörts eller kommit bort att de förstår att något är fel. Det visar sig inte vara helt lätt att ta sig an detta mål då det visar sig finnas ledtrådar ända upp till den amerikanska regeringen.

Jag gillar verkligen filmen rakt igenom. Den är spännande och intressant på samma gång. Filmen får mig att vilja läsa böcker om ämnet. Den får mig också att ha ytterligare något att se fram emot då man blir gammal. Detta då de nu hemliga filerna om mordet blir så gamla att allmänheten får ta del av dem om år 2037. Där kanske sanningen finns.

Den långa avslutningspläderingen av Garrison i rättssalen blir som ett mer allvarligt och djupgående avsnitt av den klassiska tv-serien Lagens Änglar. Det ska ses som en komplimang

Roskilde 2007

The Who

Först ut i bevakningen av årets Roskildeband blir The Who. Nedan finns två klipp på samma låt, deras bästa. Ett med orginalversionen från 1965 med de härliga modsen och ett liveuppträdande från i höstas. Jag måste säga att liveversionen gör mig förhoppningsfull inför konsertens som när det annonserades lämnade mig ganska sval.

Annars har The Who aldrig tillhört något av mina favoritband från den tidiga engeslka rockscenen. Det har gjort många bra låtar men deras rockoperor tilltalar mig inte alls. Men det är klart låter de så bra som på klippet och spelar låtar som I can see for miles, My generation, Naked eye, Won't get fooled again, Pinball wizard och flertal till så kan det bli ok. Det låter som det finns hyfsat bett i Pete Townsends gitarr fortfarande.

Deras senaste platta Endless wire som kom ifjol är faktiskt riktigt dålig. Roger Daltrey sjunger grötigt och låtarna fastnar inte. Det var nästan så at jag inte orkade lyssna igenom hela plattan.

Slutsatsen blir att jag gärna lyssnar på deras gamla hits. Det kan nog blir riktigt bra. Däremot ställer jag mig frivilligt i kön till Carlsberg stånden när de kör de sina nyare låtar.

Bästa låt: I can't explain

The Who - I Can't Explain

Kan bli luftgitarr till det här om man är i rätt tillstånd.

The Who I Can't Explain

Veckans 3 bästa låtar

Palace Music - A sucker's evening
Det var egentligen bara två låtar under den här sjukveckan som jag aktivt letade upp och lyssnade på. Den första var denna verkligen nedstämda låten. Den passade bra till min sinnestämmning som var uppgiven. Tänk på vilken slak lina hela vårt liv är uppbyggt på. Det är rätt så konstigt att man inte bara ger upp. Så kände jag då.

Olivelawn - Hate
Den andra låten som jag var sugen att lyssna på var denna. Mest för att jag äntligen fick reda på var rösten kom från som inleder låten. Den visade sig tillhöra en Hells Angels medlem som skulle figurera som vakt på Altamont-festivalen. Jag upptäckte detta i filmen som jag såg under veckan. Låten gillade jag för 15 år sedan. Ganska bra fortfarande. Den tillförde lite energi till kroppen.

Dexys Midnight Runners - Listen to this
Lite gladare tongångar nu när man är uppe på fötter igen. Det rycker t.o.m. i benen för lite spasmdans. Hade den här låten varit orsaken till min bakfylleliknande sjukdom så är det mycket möjligt att det varit värt att bli liggande några dagar. Nu var den inte det men den fungerar bra som komma igång låt också.

Champions League

Väntan har varit lång men idag är den över. Äntligen drar mästarcupen för klubblag igång igen efter vinteruppehållet. Jag hade bara varit inställd på att onsdagens matcher gick i de kanaler som vi har. Därför kom det nästan som en chock när jag i morse insåg att matchen Lille - Man U går på TV 6 ikväll.

Henke är tydligen med från start tillsammans med Rooney. Det kallar jag förtroende. Hoppas verkligen att Sir Alex har gjort rätt med den laguttagningen. Den gode Larsson har ju inte många matcher kvar i United så det vore så kul om han kunde få göra några mål till. Han har ju varit riktigt bra men ett par mål till skulle verkligen göra honom till en legend även i Manchester.

27 av 1001 album

The Everly Brothers - A date with

Den här typen av tidig rockmusik ger mig alltid väldigt mycket minnen. Nästan alltid kommer varma somrar och den korta bilresan ner till fiskestället upp på näthinnan. Man kan säga att musiken som spelades i bilen lade grunden till hela mitt liv. Så är det faktiskt. Vad hade jag gjort annars.

Bröderna Everlys stämsång var kanske i snällaste laget på den tiden. Nu kan jag uppskatta det mer men det blir ändå lite för sockersött i längden. Det finns liksom inga skavanker någonstans. Det kan behövas ibland. Samtidigt lyckas man, trots det lite för perfekta och snälla soundet, att få mig att må bra.

Betyg: GGG
Favorit: That's just too much

Tyvärr verkar inte Fredrik Askerups krönika, som var med i GP idag, finnas på nätet. I den beskriver han på ett bra sätt hur man kan känna inför vintersportande i fjällen. Riktigt lika anti som han är jag inte men krönikan har verkligen sina poänger.

Det är inte själva skidåkandet jag är emot även om mina knän verkligen inte är förtjusta i att befinna sig i symbios med ett par skidor. Det är böket med alla grejor och kylan som är det värsta. Resan i bilen med två barn brukar också vara lite energikrävande. Resten är helt ok. Branäs here we come. (om tre veckor)

Två dygn av sjukdom. Symptomen kan liknas vid en rejäl bakfylla. Det känns hopplöst trist att inte ens ha någon rolig fest att se tillbaka på när man ligger och tittar i taket.

Under de få timmar jag orkade kolla på tv han jag fälla en tår till Från koja till slott och skratta åt att Stig Strand hade fel nästan varje gång när han skulle förutse om en åkare åkte snabbt eller inte. Det verkar som om sjukdomen för med sig både sentimentalitet och skadeglädje.

5 av 1001 filmer

Gimme shelter (1970)

Dokumentärfilmen om Rolling Stones turne i USA 1969 klassas som en av de bästa musikfilmerna som gjorts. Det har jag verkligen inget att invända emot. Musikscenerna är vassa men det är framförallt en hel epok som beskrivs och man får följa hur "the love generation" går mot sin undergång. Detta skedde i under Stones spelning i Altamont utanför San Francisco i december 1969. Bara fyra månader innan den ödestigra spelningen hade Woodstock ägt rum. Allt, nåja nästan, hade gått stillsamt till och musiken hade stått i fokus. På Altamont var stämningen helt annan.

I filmen finns helt osannolika bilder från dagen då den fria Altamont-festivalen ägde rum. Det första som händer när Stones anländer är att Mick Jagger blir nedslagen. Det blir inte bättre efter det. På grund av dålig planering och tidsbrist finns det i stort sätt inget som fungerar. Andra band som spelar under dagen är Flying Burrito Brothers, Crosby, Stills, Nash & Young och Jefferson Airplane bland annat. Grateful Dead vägra spela.

Som säkerhetspersonal hade man anlitat Hells Angels. Inte så lyckat om man säger så. De hade fått i order att befinna sig vid scenen och se till att inga ur publiken tog sig upp på scenen. Scenen som kanske var 1 meter hög och publiken var över 300 000 människor. Ser man på filmbilderna så ser man också att oerhört många i publiken är så höga av droger att det är skrämmande. Här var det inte peace, love and understanding utan dåliga trippar som verkar göra folk helt galna. Att banden ens vågade gå upp scen var modigt.

Under dagen dog fýra människor, varav en blev mördad precis framför scenen. Man ser bråket utbryta i filmen. Fyra barn föddes ocksp på området under dagen. Helt osannolikt Kolla länkarna och se själva hur det såg ut: http://www.youtube.com/watch?v=Ufsbq8OWS_E
http://www.youtube.com/watch?v=aDRk6Qlw_pk

Att man lyckats fånga allt detta på film får man se som en kulturgärning av yttersta format. Det måste också sägas att även om det var dåliga vibbar i luften under Altamont så ser alla oerhört coola ut. Jag har alltid varit lite svag för hela hippiestilen.

Betyg: GGGGG

Spiritualized Come Together (live)

Det här måste man ju bara älska. De sista 30 sekunderna är extas. Spelas högt.

Veckans 3 bästa låtar

Malcolm Middleton - A brighter beat
Titelspåret från den tidigare Arab Strap medlemmens nya skiva är osannolikt svängig skotsk pop med vassa kanter. Middleton är en enkel textförfattare men han har det där extra som gör att man lyssnar. Man får i och för sig lyssna noga för den skotska accenten är inte helt lätt. Nästan alla hans låttitlar har underbara namn så man gillar dem redan från början. Årets bästa skiva hittills.

John Mellencamp - Someday
Genom åren har Mellencamp alltid befunnit sig i Springsteens skugga. De båda har ungefär samma uramerikanska ursprung men Springsteen har mångfalden och förmågan att skriva starkare låtar. Att lyssna på en hel Mellencamp platta brukar inte hålla. Den nya Freedom's road är inget undantag. Som alltid finns det dock några riktigt bra låtar. Öppningsspåret Someday är sådandär härlig bilåkarmusik som gör att man att man aldrig vill nå fram till målet.

John Lennon - Nobody told me
Jag har just läst en bok om Lennon. Han har alltid fascinerat mig på något sätt. Det började säket med min besatthet av rockmusiker som dött tidigt och onaturligt. Å andra sidan är det omöjligt att inte gilla Lennon om man gillar pop- och rockmusik. Hans soloplattor är inte helgjutna men det finns en uppsjö låtar som jag aldrig tröttnar på. Just nu är det Nobody told me som spelas mest. En låt som gör mig glad. Det behövs ibland.

I mer än tretton år har jag bott på ställen där det inte funnits badkar. Jag har egentligen inte saknat det så mycket. Men nu när vi skaffat ett, främst för barnens skull, så förundras jag över hur skönt det verkligen är att bada.

Ett problem som tillkommit är att tiden då man ska gå och lägga sig förskjuts. Detta då enda tiden att ha badkaret för sig själv är när barnen lagt sig. Visst är det trevligt att bada med två barn men det blir inte direkt avslappnande. Då är det härligare att krypa ner efter sporten och ta dagens tidning och bara njuta.

Att vara småbarnsförälder innebär att man mer eller mindre är trött jämt. Man har oftast några timmar mitt på dagen då man är pigg. Sorgligt nog är man då inte hemma och leker med barnen utan man är på jobbet.

När man bergär sig hemåt från jobbet och sätter sig i bilen är man trött och ändå tröttare blir man under resan hem. Är det så att både jag och Lena är hemma på kvällen är det lugnt men är man själv med barnen handlar det mest om att överleva. Matlagning, se till så att barnen äter något, diska. Sedan är det tid för lite lek, om man orkar, sen är det yougurt eller risifrutti till barnen innan det är sängdags. Då är det tjatet om att ta på sig pyjamasar, borsta tänderna, välja bok. Allra sist så ska lampan släckas och barnen sova. I det läget är det oftast man själv som somnar fortast. När man sedan vaknar till och barnen ligger bredvid och sover så känner man sig nästan alltid lite skyldig att man varit lite gnällig under kvällen.

Det jag beskriver ovan är gäller under veckodagarna. Därför är helgerna så härliga. Man har energi över att lägga på barnen. Samvetet är inte lika dåligt då man ser hur glada de blir när man är med och leker. Det man kan konstatera är att man ska vara lycklig att man har ett jobb man verkligen trivs med. Hur hemskt vore det inte annars.

Jag tror nog att jag är en hyfsad pappa men man vill mer än vad man orkar. Eftersom Ella och Astrid betyder så oerhört mycket, för att inte säga allt, så skulle man alltid vilja utbrista "jag är med" när de frågar.

26 av 1001 album

Elvis Presley - Elvis is back!

Inspelad 1960 och det första riktiga albumet Elvis spelade in sedan han gjort militärtjänst i Tyskland. Han hade ju fullt upp med sin skådespelarkarriär annars.

Soundet som möter lyssnare här är mycket mer inställsamt än hans tidiga inspelningar. Det har dock inte gått så långt att det är slätstruket. Musiken låter levande och Elvis sjunger fantastiskt. På skivan finns heller inte de där låtarna som är sönderspelade. I alla fall inte av mig. Sen är klart att låtarna inte riktigt når upp till de bästa med Elvis. De är lite för sockersöta för det.

Jag har just sett en dokumentär, Presleys by the Presleys heter den, som handlar om hela Elvis karriär. De klipp som visades från den här perioden visade en otroligt cool Elvis. Man förstår verkligen flickorna som stod och skrek varän han befann sig. Både utseende och stil var perfekt.

Betyg: GGG
Favorit: The girl of my best friend

Roskilde 2007

Nu är det fem månader kvar till sommarens festival. De namn som är släppta hittills är väl inte sådär jätteintressanta men man vet ju ändå hur bra det kommer att bli i slutändan. Visst behöver man några band som man verkligen gillar varje dag i schemat men det blir bara problem om det är för många favoriter som spelar samtidigt.

Förhoppningsvis är värdret lika soligt och tältplatsen lika perfekt i år som den var förra året. Sedan är det ju en extra morot att Kalle ska besöka sin första Roskildefestival i år.

Snart börjar genomgången av alla band som spelar i år.

Dagens melodifestivalsomgång höll hög standard, tycker jag. Det var väl egentligen bara under Jimmy Jansson som jag började förbanna mig själv att jag satt framför burken.

Min favorit var Jessica Andersson. Hennes låt Kom hade lite gammal, i rätt betydelse, 70-tals disco över sig. Bakom schlagerfasaden gömde sig stråkar så som de lät på alla Philadelphia soul plattor. Sofistikerat men samtidigt svängigt.

Något som stör mig är när folk ska klappa takten i lugna låtar. Jag kan nästan förstå att man gjorde det när Marie Lindberg gått vidare men i att göra det i grundomgången känns som ett hån mot en sång som bygger på texten och hennes röst. Hursomhelst går det inte att komma ifrån att det var rörande att hon gick vidare.

Att skriva krönikor är inte så lätt som det kan verka. De som jag följer regelbundet, Andres Lokko, Mats Olsson och Lasse Anrell håller alla hög standard. Men även bland dessa proffs märks det tydligt när de inte får till det. Krönikaformatet avslöjar direkt och obarmhärtigt om texten är slarvigt skriven. Av de tre jag nämnde ovan är det just nu Lasse Anrell som verkar mest sugen på att skriva. Både Lokko och Olsson har för tillfället slut på ämnen känns det som. Det är mycket upprepningar från deras sida.

Allra bästa krönikör är ändå Henrik Rydström i Offside. Nu har han fördelen att han inte behöver skriva varje vecka utan endast sex gånger per år. Rydström spelar fotboll i Kalmar FF och hans krönikor handlar oftast om hur det är att vara med i ett lag. Nästan varje gång efter jag läst hans krönika blir jag sugen på att sitta i omklädningsrummet på Lockörn igen. Tänk hur mycket tid man lade där under tio års tid. Ibland undrar man om det var värt det men när Rydström lyckas frambringa gamla minnen så inser man att det var en härlig tid som lämnat oförglömliga spår efter sig.

Hm, det känns farligt att redan vara så nostalgisk.

Efter att ha sett ett program om Sverigedemokraterna på Tv4 igår kväll kände jag mig fysiskt illamående. Vilka otäcka människor. Den brist på kunskap och empati som visades var fruktansvärd. Ändå hemskare är det att de fick så många röster i senaste valet. Det allra allra mest skrämande är att det är fler än de som röstade på dem som till viss del håller med om deras åsikter.

Den cyniska inställning man hör, tyvärr också bland närstående, att skylla saker som händer i samhället på invandrare. Det som stör mig mest är kanske inte själva åsikten utan tonläget man säger det på. Det finns ofta en sådan nerväderande ton att jag blir alldeles mållös. Jag blir så ledsen när någon t.ex. säger så här "på mitt jobb har vi haft en invandrare som praktikant" och i nästa mening säger att "hon var inte speciellt omtyckt". Hur kan man säga så. Visst, den enskilda personen kanske varken var omtyckt eller duktigt men att skylla det på gruppen invandrare istället för den enskilda personen, som alltid görs i sådana här fall, är otäckt.

Jag har inga belägg eller kunskaper att säga att Sveriges invandrarpolitik fungerar perfekt. Det finns säkert saker som kan göras bättre. Men det grundläggande och avgörande är och måste vara att Sverige ska vara ett öppet land för alla. Alla som såg på programmet om Sverigedemokraterna igår måste se vilka pellejönsar det är som står för de rasistiska åsikterna.

Jag håller stenhårt på Sverige när det spelas fotboll men jag inser samtidigt att en människa är värd lika mycket vilket land han eller hon kommer ifrån.

Veckans 3 bästa låtar

Shooter Jennings - Gone to Carolina
Sydstatsrock var en benämning som kom fram på 70-talet. Det enda bandet ur den vågen som jag fallit ordentligt för är Lynyrd Skynyrd. En som på ett finfint sätt förvaltar deras arv, i alla fall i den här låten, är countrylegenden Waylon Jennings son Shooter. Efter att ha sett några klipp på bandet blir man lite fundersam. Det blir liksom lite för mycket av det goda. Den här låten har de dock fått till perfekt.

Lucinda Williams - Come on
På måndag släpps den nya plattan West av Lucinda Williams. Ska man dömma av den här låten så är den minst lika bra som hennes bästa, Car wheels on a gravel road. När Come on kom på webbradion på jobbet så var det bara att släppa all katalogisering och bara lyssna. Vad underbart det är när låtar framkallar rysningar i ryggraden. Det är en av de bästa känslorna jag vet.

Kathleen Edwards - Independent theif
Ett annat webbradio fynd. Det är förödande för arbetet att hitta kanaler som spelar bra musik hela tiden. Å andra sidan är det ju mitt arbete att hänga med på vad som händer i musikvärlden. Det här är ganska enkel singer-songwriter rock men det har ett flytt som jag gillar. Kanadensiskan Kathleen Edwards sjunger också med stil.

Bäst på tv just nu är helt klart Livräddarna. Att följa brandmännen med den härliga stockholmskan förgyller mina tisdagar. Det är spännande att följa hur de går till väga när de får ett larm. Det är märkligt att alla brandmän har en naturlig machostil som inte går över gränsen. Jämför man t.ex. med väktare, många poliser och militärer så är brandmän och ambulansmän så mycket mer naturliga i sin roll. De behöver inte bevisa något. De har auktoriteten i sig.

En extra blomma till speakerrösten som på ett utmärkt sätt guidar oss tittare genom de olika utryckningarna. Han har lagt sig precis på en lagom nivå. Det är inte USA-överdrivet och det är inte mesigt. Förhandsreklamen inför nästa veckas program verkade lovande. Då bänkar vi oss igen.

Det finns förresten en tveksam aspekt av programmet. Jag undrar om Lena verkligen gillar programmet av samma anledningar som jag. Hon verkar lite för intresserad av de enskilda brandmännen för att man inte ska få misstankar. Det är väl sånt man får acceptera när hon valt att leva sitt liv tillsammans med en bibliotekarie. Jag hoppas ändå att hon inte går så långt att hon sätter eld på något för att bli räddad av Zingo eller någon annan av de perfekta brandmännen.

Oj vilka hektiska veckor det varit på sistonne. 74 barnkalas, 2999 disktillfällen, 66 km löpning, 100 mil tåg, och en massa annat som varit tidskrävande.

Tanken har kommit att lägga ner detta skrivande. Efter noga övervägande så blir det dock en fortsättning fram till sommaren. Ett inlägg varje dag fram till Roskilde är tanken. Sedan är det över. Någon annan får sedan ta över stafettpinnen.

Det blir ungefär som sista säsongen som jag spelade fotboll i Lidköping. Eftersom jag visste att jag skulle flytta och därmed antagligen aldrig mer spela fotboll i LIF så kändes varje match lite extra. Kanske var det också min bästa säsong någonsin. Får se om jag kan upprepa något liknande med bloggandet.

Rod Stewart - First Cut Is The Deepest

Veckans låt för någon vecka sedan.

Veckans 3 bästa låtar

Trentemoller - Nightwalker
"Music is a big prayer" säger en röst precis i början av låten. Sedan går det en stund och en annan röst säger "I love this music". Därefter är det instrumentalt. Det är elektronisk dansmusik som passar bra att lyssna på hemma. Dansken Trentemoller ryktas komma till Roskilde i sommar. Är man i rätt stämning kan det bli något extra.

Ian Broudie - Smoke rings
Den gamle Lightning Seeds sångaren släppte en suvurän soloplatta för något år sedan. Man kan säga att det låter som ett nedtonat Lightning Seeds med lite vemodigare anslag. Ungefär som en blandning mellan Go-Betweens och Lloyd Cole. De är inte många artister kvar på den här grenen av popmusiksträdet känns det som.

Docenterna - Peppar och salt
Joppe Philgren har något sådär oemotståndligt orginellt över sig. Hans band har något eget också. När den nya samlingsskivan hamnade på mitt bord så kom jag ihåg att jag gillade den här låten för länge sedan. Det visar sig att den sitter där den ska fortfarande. Joppe, som numera sitter i kunskapskanalen och leder tv-program får gärna ge sig ut på vägarna igen. Det vore kul att se deras jangliga pop på något mindre ställe.