1.33.58 blev tiden igår.

För första gången så försämrar jag tiden sedan året innan. Det grämer mig lite annars är jag ganska nöjd. De första fem km kändes bra och jag låg då några sekunder under förra årets tid. Men redan uppför backen på Älvsborgsbron började det ta emot lite för mycket. Jag blev omsprungen av oroväckande många. Annars brukar jag ha känslan att det är jag som brukar springa om folk när det lutar uppför.

På hisingssidan kändes det ändå rätt ok. Jag sprang bredvid Håkan Mild ett tag och fick lite nya krafter. Jag var lite feg och höll igen lite så att man inte skulle ta slut för tidigt. Milen passarades på ca 43.30. När jag kom till Göta älvs bron så var jag lite tveksam till hur hårt jag skulle våga dra på. Väl uppe på toppen så kändes det bra och jag fick lite förnyat självförtroende. 6 kilometer kvar och hyfsat fräsch var inte dumt. Tyvärr försvann denna härliga känsla snabbt.

När jag svängde runt hörnan på Femmanhuset så ökade jag lite vilket fick till följd att bröstet snabbt slog bakut. Någon sorts blandning av håll och kramp som gjorde att jag fick springa framåtlutande uppför hela Östra Hamngatan. Om det inte hade stått så mycket folk här så undrar jag inte om jag fått stanna. Smärtan var nästan på gränsen till otäck även om jag kände igen den från andra gånger man tagit ut sig rejält. Efter att jag dragit ner farten rejält så släppte dock hugget i bröstet och vid rundningen av Götaplatsen så kunde jag öka lite igen. Det höll fram till Handels. Då kom det tillbaka ännu starkare så sträckan därifrån fram till Slottsskogen gick inte snabbt.

Väl i mål så var känslan blandad. Jag var förstås riktigt trött men inte på rätt sätt. Vissa delar av kroppen hade velat springa lite fortare vilket kändes retligt. Men samtidigt får man acceptera att det inte alltid är flåset eller benen som tar slut utan det kan vara något annat.

Mitt mål att någon gång klara 1.30 känns så här dagen efter jobbig. Min träning under våren har varit långt ifrån optimal men ändå ganska ok. Ska man ner de här minuterna så vet jag att det krävs en hel del. Framförallt tror jag att jag blivit alltför bekväm i mitt tempo så det måste nog till mer tempoträning för att få upp farten.

Frågan är om det finns motivation så det räcker. Jag är tveksam till det. Trots att jag på ett sätt tycker det är kul och skönt att springa så är det mycket sällan jag känner att å vad härligt det ska bli att ta en löptur i kväll. Det finns mycket annat jag hellre skulle vilja göra under den tiden. Under själva löppasset så ändrar det sig något. Ungefär hälften av gångerna så är det mest bara jobbigt men den andra hälften så är det härligt att vara ute på en fin slinga. När man gjort sitt pass är det alltid härligt. Det jag vill säga är att löpning innehåller både himmel och helvete.

Det värsta är att jag tror att Stockholm maraton mer kommer att bli en väg ner genom Dantes helvetestratt än en resa upp till pärleporten.