Of Montreal - Sticky Fingers, Gbg 3/5-07

Att gå på en spelningar med band som man inte lyssnat på så mycket innan brukar kännas lite jobbigt. När man ser och hör publiken runtom stå och sjunga med, önska låtar och vara allmänt förväntasfulla så känner man sig lite utanför. Å andra sidan kan man säga att man inte behöver vara nervös för att ens favoritlåtar inte spelas eller att bandet har en dålig dag.

När det gäller Of Montreal så har man läst en del om dem innan och hört några enstaka låtar. De har klumpats ihop med Elephant 6 kollektivet och på något sätt har jag trott och kännt att det inte riktigt varit min grej. Igår innan konserten lyssnade jag på några låtar på nätet och kände att det var ok men inte så mycket mer. Jag har alltid stört mig på band som har löjliga titlar på låtarna. Of Montreal har massor av dem.

Väl på scen så visar det sig att Of Montreal är riktigt starkt liveband. Frontmannen Kevin Barnes visar sig vara en naturlig scenpersonlighet. Han sjunger bra, han dansar androgynt och han spelar stundtals gitarr som Thuston Moore i Sonic Youth. Utseende och klädmässigt ser han precis ut som den försvunne Manic Street Preachers medlemmen Richey James. Det märks att han bryr sig om hur han ser ut. Varför övriga bandet har på sig änglavingar, rysk vintermössa och glitterklänning vet jag inte men på något sätt så passar det in.

Hur låter det då. Jo, det är pop av det varierade slaget. Det är inte precis tre ackordslåtar på tre minuter där man kan sjunga med i refrängen direkt. Ibland blir det alltför många taktbyten och meckigt för att jag ska hänga med och gilla det. Som bäst är det i de mer direkta låtarna och de med härligt dansvänligt trumbeat bakom. Några poppsykeliska pärlor bjuder de också på. Då känns det nästan som om man flyttas tillbaka till slutet av 60-talet. Särskilt låten Cato as a pun är skön. Här passar också filmerna på backdroppen in bra. I de mer dansvänliga låtarna hör jag klara likheter med Scissor Sisters uppblandat med en rejäl dos 80-tal.

Även om konserten var väldigt bra och att jag inte hade tråkigt i en enda sekund så tror jag aldrig att Of Montreal kommer att bli mitt band. På skiva tar nog det meckiga alltför stor plats. Men gör de någon gång en rak popplatta kan det nog bli väldigt väldigt bra. De kan ju vilket de bevisade igår med en makalöst bra cover av All day and all of the night med Kinks. Andra bra coverval var låtar av Clash och Thomas Dolby. En extra blomma vill jag också ge trummisen. På senare tid har jag nämligen insett vad mycket det gör att ha en lyhörd batterist. Han eller hon behöver inte på något sätt vara tekniskt skickliga men de måste kunna få fram en känsla.

Tack Tobias för biljetten. Det var helt klart bättre än att tillbringa en kväll i tv-soffan.