Idag är det en månad kvar till Stockholm maraton. Redan nu börjar det kännas lite nervöst. Jag har insett hur långt det är och jag har framförallt insett att det händer något med kroppen när man närmar sig tre mil. I alla fall så blir min kropp mer eller mindre obrukbar. Det märks att man har för få mil i kroppen. Som tur är så är det ju ändå fyra veckor kvar.

Det ska ändå bli roligt att se hur det går. Man har egentligen ingen aning om hur det kommer att bli. Så var det lite att springa Gbg-varvet första gången också. Nu känns själva distansen 21 km inte så enorm längre. Däremot är det minst lika jobbigt att springa Gbg-varvet nu då man försöker pressa tider. Det bär emot att gå ut i ett sådant tempo att man mer eller mindre är flåsig från start till mål men det är ett måste. De få perioder i loppet när man kommer in ett tillstånd där man inte känner trötthet och glömmer bort att tänka på hur jobbigt det egentligen är dock sköna.

Kämpa på alla ni som springer på lördag. Det är ganska kul och det är härligt efteråt.