Att vara småbarnsförälder innebär att man mer eller mindre är trött jämt. Man har oftast några timmar mitt på dagen då man är pigg. Sorgligt nog är man då inte hemma och leker med barnen utan man är på jobbet.

När man bergär sig hemåt från jobbet och sätter sig i bilen är man trött och ändå tröttare blir man under resan hem. Är det så att både jag och Lena är hemma på kvällen är det lugnt men är man själv med barnen handlar det mest om att överleva. Matlagning, se till så att barnen äter något, diska. Sedan är det tid för lite lek, om man orkar, sen är det yougurt eller risifrutti till barnen innan det är sängdags. Då är det tjatet om att ta på sig pyjamasar, borsta tänderna, välja bok. Allra sist så ska lampan släckas och barnen sova. I det läget är det oftast man själv som somnar fortast. När man sedan vaknar till och barnen ligger bredvid och sover så känner man sig nästan alltid lite skyldig att man varit lite gnällig under kvällen.

Det jag beskriver ovan är gäller under veckodagarna. Därför är helgerna så härliga. Man har energi över att lägga på barnen. Samvetet är inte lika dåligt då man ser hur glada de blir när man är med och leker. Det man kan konstatera är att man ska vara lycklig att man har ett jobb man verkligen trivs med. Hur hemskt vore det inte annars.

Jag tror nog att jag är en hyfsad pappa men man vill mer än vad man orkar. Eftersom Ella och Astrid betyder så oerhört mycket, för att inte säga allt, så skulle man alltid vilja utbrista "jag är med" när de frågar.