Får jag slå mig ner

Jag stod vid ett vägskäl. Ett kanske inte lika livsavgörande vägskäl som Robert Johnson stod vid i den amerikanska södern på 1930-talet. Myten om hur han valde bluesmusikens väg som blev lika med djävulens väg är en skön skröna. Nu var det ingen skröna utan verkligheten jag stod inför. Valet som skulle göras var att välja lunchställe.



Vägskälet hade tre riktningar. Till vänster fanns den lilla stadens kinakrog, till höger fanns stadens McDonalds, där saltkaret verkar ha överdimensionerade hål för stripsen är närmast oätbara, och rakt fram fanns stadens Ica Maxi som säljer varmkorv för sex kronor styck. I någon minut tvekade jag men valet var till slut enkelt. Det visade sig nämligen att jag inte hade mer än 20 kronor i fickan och inga kontokort fanns att tillgå. Korv fick det bli.

Man kan inte beskylla tjejen i korvdisken att lägga ner sin själ i sitt arbete men jag fick mina två korvar. I den lilla cafeterian var de flesta borden upptagna av stadens pratglada pensionärer och andra daglediga. Jag hade tur att hitta ett ledigt bord där jag snabbt slog sig ner. Jag började tugga på sin korv, som väl är värd sina sex kronor men inte mycket mer.

Att kolla in folk på stadens Ica Maxi är ungefär så roligt som jag kan ha på min lunchrast de dagar då matlåda saknas. Många av de människor som passerar mina betraktande ögon bär nog på spännande och fascinerande livshistorier. Om man bortser från hemmamammor och hemmapappor så är många av de som handlar på dagtid lite slagna av livet på något sätt. De tillhör i alla fall inte de som har det materiellt bäst i vårt land. Jag gillar dessa människor även om jag ibland också kan bli upprörd över en viss inskränkthet och skvallerbenägenhet som sipprar ur munnarna från borden bredvid.

När jag torkade munnen efter den första korven så kom en äldre man fram och frågar om han fick slå sig ner. Självklart, svarade jag. Mannen ursäktade sig och sa att han kände några vid bordet bredvid men att det var fullt där. Jag förstod snart att mannen inte kände någon bredvid men att han var pratsjuk. Han var så pratsjuk att jag inte har en chans att stoppa ordflödet. På tio minuter kunde jag mannens hela liv.


Efter ett tag började svadan mattas något hos mannen och jag fick komma med några inpassningar och följdfrågor. Då tog det fart. Samtalet blev mer intimt och privat vilket jag gillade. Plötsligt var det två människor som pratade om livet. Lunchrasten var slut sedan länge men eftersom vi kom in på ämnet böcker så tyckte jag att det var giltig arbetstid. Biblioteket kanske skulle ha ett litet bokbord vid korven på Ica Maxi. Jag skulle kunna tänka mig att höra mer gubbars livshistorier.